RACKEL rak4el, sbst.2, n.; best. racklet; förr äv. RÅKEL, n.
Ordformer
(rack- 1695 osv. rak- c. 1635—1684. råk- c. 1613)
Etymologi
[sv. dial. rackel; samhörigt med fsv. rake, m., saliv, sv. dial. råke, m., segt spott, motsv. nor. dial. råke, isl. hráki, m., saliv, feng. hrāca, m., upphostning, slem, samt besläktat med HARKLA, v.2, o. HARKA, v.2 — Jfr RACKLA, v.3]
(numera mindre br.) slem o. d. som hostas upp ur luftrören; (slemmig) upphostning; äv.: åkomma (hosta) som yttrar sig i dylika upphostningar. För them som myckit Råkel vphosta tienar thet medh Miödh. Forsius Min. 32(c. 1613). (Av dryckenskap) föllia otalige många Kranckheter, såsom .. Rackel och Spått, Wämielse wijd Maten (osv.). Fernander Theatr. 364(1695). Det där racklet! Den där hesa hostan! Siwertz Låg. 153(1932; bildl., om konstkritik); jfr RACKEL, sbst.3
