publicerad: 1972
SKOVEL skå4vel l. skov4-, äv. (i vissa trakter) skω4v- l. skωv4-, äv. 32 (skå´fvel Weste, skå´v'l Dalin; skå4vəl äv. skov4- l. 32 LoW (1889; 1911); skå- .. mer säll. skå- o. ldls. (dvs. i vissa trakter) skō- .. mest akut Östergren), r. l. f. l. m.; best. -veln Bellman (BellmS) 1: 269 (c. 1785, 1790) osv. ((†) -velen (Hiärne Suurbr. 128 (1680); -vlen, möjl. äv. att hänföra till sg. skovle, VadstÄTb. 203 (1595), Sahlstedt 502 (1773)); pl. skovlar 32, äv. (i vissa trakter) 40 (mest grav Östergren) (förr äv. att hänföra till sg. skovle, VaruhusR 1539, s. 6 b osv.) ((†) skovler RA I. 1: 311 (1543), Ambrosiani DokumPprsbr. 337 (i handl. fr. 1839)); förr äv. SKOVLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Broman Glys. 3: 582 (c. 1740)); förr äv. SKOVLE, r. l. m.; best. -len (se ovan); pl. skovlar (se ovan). Anm. Sådana i ä. tid förekommande böjnings- o. ssgsformer som skofflar, pl., skoffla- torde i allm. ha uttalats med v-ljud, o. samtliga sådana former ha här hänförts till SKOVEL; i vissa språkprov kunna dessa former dock möjl. ha uttalats med f-ljud o. skulle i så fall vara att hänföra till SKOFFEL, sbst.1
Ordformer
(schoffler, pl. 1543—1544. skoffle 1553. skoflan, sg. best. 1657 (: kaste skoflan)—1807 (: mullskoflan). skoflor, pl. c. 1740. skovel (skoffu-, skoffv-, skof- m. m.) 1529 osv. skåvel (skåffu-, skåfv-, skåf- m. m.) 1603—1889)
Etymologi
[fsv. skofl; jfr fd. scul (d. skovl), nor. skovl, mlt. schüffel(e) (lt. schüffel), varav SKYFFEL, mnl. schuffel (holl. schoffel), feng. scofl (eng. shovel); medelst instrumentalsuffixet -l till det avljudsstadium av roten i SKJUVA som äv. föreligger i SKOV, sbst.2, o. i avljudsförh. till fsax. scūfla (mlt. schūfele), fht. scūvala, scūfla (mht. schūvel, t. schaufel, se SKOFFEL, sbst.1), o. till mlt. schōf (se SKOV, sbst.1). — Jfr SKOVLA, v.]
1) (om en spade påminnande) handredskap för skottning l. ösning l. kastning l. lastning o. d. av mer l. mindre löst material (spannmål, grus, lös jord o. d.), bestående av ett långt skaft o. ett (från skaftet rakt utgående l. i lämplig vinkel mot skaftet placerat) blad (se d. o. 3) av trä l. plåt l. plast o. d. (vanl. med större yta än spadens blad o. oftast med lågt uppvikta bak- o. sidokanter), vars undersida vid arbetet föres plant mot underlaget; äv. dels med inbegrepp av l. med särskild tanke på innehållet, dels mer l. mindre bildl.; jfr SKOPA, sbst., SKYFFEL. Presten tagher ena skoffwel och kastar tree resor ioord påå lijket. OPetri Hb. F 3 b (1529); jfr a. 24 skofflar beslagne medh Jernn. SthmSkotteb. 1550, s. 235. Bleef beviliat, att pastor fhår sin rätta tijond aff lotterna och sedhan aff giff fisken (dvs. av den fisk som skänkes bort), så många skofflar som pröffuas på tijonden löpa. Murenius AV 10 (1637). Sedan .. kornen (gm tröskning) voro utpressade ur axen, renades de från agnar och jord genom kastning, som skedde med en femtandig skofvel eller grepe .. mot en vägg. Palmblad Palæst. 77 (1823). Han hade behof af att tala om annat med honom, att kasta några skoflar kallprat öfver det obehagliga ämnet. Strindberg RödaR 26 (1879). En skofvel sädeskorn. Herrlin Minnet 188 (1909). (Sågspånen) skottas undan likt snö med en skovel. Lundkvist Vindingev. 39 (1956). — jfr DYNG-, ELD-, JÄRN-, KAST-, KOL-, LADD-, MUDDER-, MULL-, OST-, PLÅT-, SNÖ-, TRÄ-SKOVEL m. fl. — särsk.
a) i fråga om mull (jord l. dyl.) som vid jordfästning öses över kistan av officianten l. som en grav skottas igen med. Arrhenius MilMort. 1 (1666). Lefver han än, — eller kanske några skoflar mull betäcka hans ben! Eurén Kotzebue OkSon. 1 (1794). Det rasslande ljudet av tre skovlar sand mot kistan. Edqvist Musik 42 (1946).
b) bergv. i utvidgad anv.: vid påsättning (se PÅSÄTTA 1 f) av malm o. d. på ugn använd måttsenhet, motsv. omkr. 4.5 liter (jfr KAPPE, sbst.3 2); äv. om det ss. mått använda kärlet (jfr 2). En skofwel swarar uti mått emot en Kappe. Rinman JärnH 386 (1782). Skofvel kallas .. en art af mått, eller litet tråg, hvarmed järnmalmen sättes på masugnen: innehållande af medelmåttigt rik malm ungefär 2 1/4 à 2 1/2 lispunds vigt. Dens. (1789).
2) om föremål format mer l. mindre likt en skovel (i bet. 1) l. ett skovelblad; utom i e nästan bl. om redskap l. del av teknisk apparat l. dyl. med sådan form använt (använd) för att skjuta l. driva l. ösa l. omröra l. lasta ngt o. d.; särsk. om var o. en av de delar av sådan form o. med sådan uppgift som äro fästa radiellt på ett hjul l. en axel o. utgöra den verkande (kraftöverförande) delen i en teknisk apparat, stundom liktydigt med: vinge. Fasta, rörliga skovlar. VetAH 1740, s. 445. Igenom hvar och en af .. (cylindrarna i ett visst slags ”ångapparat”) går en axel försedd med vingar eller skoflar, hvilken tjenar såsom en omrörare, genom hvilkens kringvridande vattnet kringkastas så att det utbredes öfver hela den inre ytan af den upphettade cylindern och nästan i ögonblicket förvandlas till ånga. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 20. Hägg Flottan 44 (1904; om skovelformat föremål på torped, avsett att vid torpedens avskjutning öka tillförseln av drivmedel). (Lapska) vandringsstafvar .. med skoflar för att undersöka tillgången af renmossa under snön. Hammarstedt NordMLapp. 6 (1911). Trots omrörningsapparatens höga hastighet är slitaget i .. (en betongblandare) minimalt och begränsas i huvudsak till lätt utbytbara skovlar och slitplåtar. SvByggkatal. 1955, s. 82. — särsk.
a) (i sht förr) på vattenhjul (jfr HJUL 2 a), om var o. en av de mer l. mindre skovelformade delar som äro fästa radiellt (vid axeln l. den l. de skivformiga ringar (hjulringar) som tjäna ss. fästen för dessa delar) på så sätt att deras bredsidor vid hjulets kringvridning komma mer l. mindre vinkelrätt mot vattnets fallriktning varvid hjulet drives runt gm vattnets motoriska kraft, hjulskovel. Til Hammar underfalls Hiul, böra skåflarna wara 3 eller 4 Quarter breeda och skadar intet att dhe up Öfwer Jul Ringen stiga. BlBergshV 18: 106 (i handl. fr. 1687). Jag kom så nära gapet (i kvarnen), att jag tydligt hörde det gigantiska vattenhjulet ur sina stora skoflar nedkasta massor af vatten helt nära mig. Almqvist Skälln. 39 (1838). Gruddbo 103 (1938; på vattenhjul vid vattensåg; i skildring av ä. förh.). — jfr BOTTEN-, HJUL-, KVARNHJULS-SKOVEL.
b) (om ä. l. utländska förh.) på hjulångares skovelhjul, om var o. en av de mer l. mindre skovelformade delar som äro fästa radiellt (vid axeln l. mellan de två skivformiga ringar (hjulringar) som tjäna ss. fästen för dessa delar) o. vilka vid hjulets rotation träffa med bredsidorna mer l. mindre vinkelrätt mot vattnet o. gm dess motstånd framdriva farkosten, hjulskovel; ngn gg äv. om skovelhjul på hjulångare. ConvLex. 4: 487 (1826). Vissa dagar i veckan hade (man på 1840-talet i Norrköping) nöjet se ångfartyget ”Raketen” eller ”Kometen” för half maskin komma krypande, med sina stora hjulhus å ömse sidor och sina i lackrödt målade skoflar, som piskade vattnet till hvitt, yrande skum. Engelke Småstad 14 (1906). För vattenväxternas skull hade båten (som trafikerade vattenleder i Florida) varken propeller eller sidohjul, utan en slags skovel i aktern. HågkLivsintr. 7: 98 (1926). Maskineriet (på en år 1860 byggd bogserbåt) drev sidohjul med fasta skovlar. VFl. 1934, s. 55. — jfr HJUL-SKOVEL o. CYKLOIDAL-SKOVLAR.
c) i sht tekn. i (gas-, vatten- l. ång)turbin, om var o. en av de mer l. mindre skovel- l. skopformade delar som äro fästa radiellt på löphjul o. mot vilka den genomströmmande gasen l. ångan l. det genomströmmande vattnet verkar gm sitt tryck (sin hastighetsenergi) som gm den härigm åstadkomna rotationen av löphjulet (löphjulen) ger mekanisk energi; äv. om vart o. ett av de stationära, skovelformade föremål som i en ångturbin tjäna att ge den i kanalerna expanderande ångan önskad riktning o. hastighet. (Turbinen vid Torshags bomullsspinneri) består af två gjutjernsbottnar, mellan hvilka de krumma skoflarna äro fästade på ett sätt, så att då vattnet .. tvingas in i turbinen, sättes denna i gång endast genom den stöt vattnet utvecklar mot skoflarna. TByggn. 1859, s. 169. 2UB 9: 639 (1906; i pl., om stationära skovelformade föremål i ångturbin). Lawaszeckturbinen (vid Lilla Edets kraftverk) har fasta skovlar på löphjulet, Kaplanturbinen automatiskt ställbara efter belastning. SvGeogrÅb. 1929, s. 154. BetecknDefGasturb. 17 (1951). — jfr PLÅT-SKOVEL.
d) i sht tekn. i fråga om centrifugal- o. vattenringspumpar, om var o. en av de mer l. mindre skovel- l. skopformade delar som äro fästa radiellt vid pumphjulet i ett pumphus o. som gm hjulets rotation åstadkomma vattnets förflyttning. UB 2: 198 (1873). I pumphuset (i en centrifugalpump), som liknar en snäcka, roterar med stor hastighet ett hjul med böjda skovlar. Bergholm Fys. 1: 69 (1953).
e) i sht jäg. hos tjur av vissa hjortdjur (i sht älg o. dovhjort): mer l. mindre konkavt, skovelformat (centralt) parti av horn, från vilket horntaggarna utgå; äv. ss. senare led i ssg betecknande djur med skovelhorn. Gamla (älg-)tjurar ha burit väldiga skoflar med mångtaliga spetsar. Quennerstedt Torfm. 23 (1896). (Renoxar) med särskilt stor skovel på ena ögontaggen. FoFl. 1944, s. 41. — jfr DOVHJORTS-, HEL-, HORN-, RENHORNS-SKOVEL.
Ssgr: A: (1, 2) SKOVEL-ANTAL~02 l. ~20. antal skovlar; särsk.
-BLAD.
2) till 2: skovel; särsk. (om ä. l. utländska förh.) till 2 b. 2UB 9: 533 (1906; på hjulångares skovelhjul). AutB 375 (1947; i hydrodynamisk växellåda i automobil). —
(1) -BROSK. [jfr t. schaufelknorpel] (i fackspr.) hos däggande husdjur: skovelformad, tunn broskskiva utgörande bakre avslutning av bröstbenet. Sjöstedt Husdj. 1: 7 (1859; hos häst). —
(1) -FAKTORI. [jfr eng. shovel factory] (i skildring av förh. i engelsktalande länder, numera bl. tillf.) fabrik för tillverkning av skovlar. JernkA 1868, s. 334. —
(1) -FORMIG. jfr -formad. Framfötterna (hos mullvadssläktet) äro skåfvelformiga. Nilsson Fauna 1: 63 (1847). —
(1) -FOTS-GRODA. [jfr eng. spadefoot toad] zool. lökgroda tillhörande släktet Scaphiopus Holbrook, vilket kännetecknas av att hithörande djur ha en skovelformad knöl på mellanfoten; särsk. i uttr. östliga skovelfotsgrodan, den i Nordamerika förekommande lökgrodan Scaphiopus holbrookii Harl.; jfr skovel-foting 2. DjurVärld 7: 157 (1962). —
(1) -FOTING.
1) (numera föga br.) blötdjur tillhörande klassen Scaphopoda, vilken kännetecknas av att djuren gräva sig fram med sin likt en elefantbete formade snäcka, tandsnäcka; särsk. i pl., om klassen. Thorell Zool. 2: 305 (1865; i pl., om klassen). Schulthess (1885).
2) [jfr t. schaufelfüsse, pl., eng. spadefoot] zool. skovelfotsgroda; särsk. i pl., om släktet. 4Brehm 11: 439 (1928). —
(2) -GÅNG. (skovel- 1774 osv. skovle- 1742) (i fackspr.)
2) (numera mindre br.) = -rad; äv. om det mellan ett vattenhjuls skivformiga sidor befintliga rum där skovlarna äro anbragta (särsk. med tanke på detta utrymmes bredd). VetAH 1742, s. 159. Skofvelgång heter bredden mellan hjulringarne (i ett vattenhjul). Rinman 2: 671 (1789). Två 20 hästars turbiner med dubbla skofvelgångar. PT 1901, nr 43 B, s. 1. —
(2 e) -HJORT. [jfr t. schaufelhirsch] i sht jäg. handjur av dovhjort med skovelbildningar (fr. o. m. fjärde sommaren); särsk. i uttr. stark(are) skovelhjort, äldre handjur av dovhjort med kraftiga skovelbildningar. Hahr HbJäg. 342 (1866: stark). Den starkare skofvelhjorten i högre ålder. Hemberg JagtbDäggdj. 169 (1897). —
(2) -HJUL. [jfr t. schaufelrad] hjul (se d. o. 2) med skovlar; företrädesvis i a—c. (En silanordning för avskiljning av grövre beståndsdelar i pappersmassa) består af ett slags vals, eller snarare skofvelhjul, hvars tvärsektion är stjernformig, så att hvar och en af skoflarna har utseende af ett .. tresidigt prisma. Pasch ÅrsbVetA 1839, s. 14. Banan (mellan Kiruna o. Narvik) hålles klar med skovelhjul, drivna av motorer på särskilda vagnar, som skjutas framåt av lokomotiv. Hedin Pol 2: 14 (1911). särsk.
a) (i sht förr) till 2 a: med skovlar försett vattenhjul; jfr hjul 2 a. ConvLex. 4: 487 (1826). Aspenström Bäck. 84 (1958; byggt av barn).
b) (om ä. l. utländska förh.) till 2 b, på hjulångare o. d., om vart o. ett av de två drivhjul (l. om det, vanl. akterut placerade, hjul bestående av två skivformiga ringar) vid vilka skovlar äro fästa; äv. i utvidgad anv., om liknande hjul avsett att framdriva luftskepp o. d. ConvLex. 4: 488 (1826). Grenander LuftskFlygm. 64 (1910; på gondol på luftskepp). En liten flodångare .. med ett väldigt, plaskande skovelhjul pustande i aktern. VFl. 1933, s. 137.
c) i sht tekn. till 2 c, d, i (gas- l. vatten- l. ång)turbin resp. pumphus i centrifugal- l. vattenringspump: med skovlar försett hjul för alstring av mekanisk energi resp. förflyttning av vätska. NF 3: 179 (1878; i centrifugalpump). TT 1904, M. s. 25 (i ångturbin). Centrifugalpumpen .. består av ett skovelhjul .. med en inloppsöppning på vardera sidan vid centrum. Vägmaskinl. 219 (1942).
(2 e) -HORN. i sht jäg. hos handjur av hjortdjur: horn med skovel. Lagerlöf Holg. 2: 15 (1907; hos älg). —
(2 e) -HORNAD, p. adj. i sht jäg. om handjur av hjortdjur: som har skovelhorn. Johansson RödaHuv. 1: 8 (1917; om älgtjur). —
(1) -JÄRN. (skovel- 1661 osv. skovle- 1585) (i sht förr) järnbeslag för l. på skovelblad; jfr -sko. GripshR 1585, s. 167. —
(2 c) -KANAL. (numera bl. mera tillf.) i turbin: kanal (se d. o. 1) innehållande (fasta l. rörliga) skovlar. JernkA 1864, s. 138 (i pl.; för skovelhjul i vattenturbin). 3NF 20: 1322 (1934; i pl.; i ångturbin). —
(2) -KEDJA. (i sht om ä. förh.) paternosterkedja med skovelformade medbringare; jfr -konst. Wingård Minn. 5: 23 (1847). —
(2) -KONST. [jfr t. schaufelkunst] (numera föga br.) paternosterverk med skovelformade medbringare; jfr -kedja, -verk. Wedholm Baumgartner 109 (1832). —
(2) -KRANS. särsk. tekn. till 2 c, på turbins skovelhjul: krans (se d. o. 4 b) av skovlar, skovelrad. TT 1900, Allm. s. 7. —
(2 e) -KRONA. i sht jäg. på handjur av hjortdjur: hornkrona med skovlar l. skovel. Knöppel SvRidd. 61 (1912; på älg). —
(2 a) -LAG. (i sht om ä. förh.) om det sätt varpå skovlarna i ett vattenhjul äro anordnade; äv. konkret: skovelrad på vattenhjul. Triewald Förel. 2: 235 (1729, 1736). JernkA 1834, s. 283 (konkret). —
(1) -LIKNANDE, p. adj. som liknar en skovel; jfr -lik. Den skovelliknande underläppen (hos en orkidé). VäxtLiv 3: 317 (1936). —
(1 b) -MALM. (förr) beteckning på järnmalm varav en l. annan skovel tillfälligt påfylldes i masugnen utöver den normala malmbeskickningen. Garney Masmäst. 272 (1791). —
(1) -PLÅT. (skovla- 1557. skovle- 1548—1558) (i sht förr) jfr -järn. Johansson Noraskog 2: 157 (i handl. fr. 1548). —
(1, 2) -RAD. rad av skovlar; särsk. till 2 a—c: (runt ett skovelhjuls axel) radiellt placerad räcka l. ring av skovlar; jfr -gång 2, -krans, -lag, -tag 2. JernkA 1823, s. 251 (på vattenhjul). TT 1883, s. 91 (på turbinhjul). —
(2) -RUM. särsk.
b) (mera tillf.) till 2 c, i turbin: rum för l. med skovlar l. skovelhjul. TT 1899, M. s. 71 (i ångturbinpump). —
(1) -SKAVA. (†) skav (se skav, sbst.1 1) använd för framställning av skovelblad (se d. o. 1); jfr skoffel-hyvel. BoupptRasbo 1771. —
3) (i sht om ä. l. utländska förh.) till 2 a, b: slag av vatten mot skovelhjuls skovel l. vice versa; jfr -tag 3. Strindberg Giftas 1: 143 (1884; i fråga om hjulångare). —
(2 e) -STADIUM. jäg. om vart o. ett av de stadier varunder ett handjur av dovhjort bär skovelhorn. Dofhjorten i första skofvelstadiet (femårshjorten). Hemberg JagtbDäggdj. 169 (1897). —
(2) -SYSTEM. särsk. tekn. till 2 c, konkret: system av samtliga till ett skovelhjul l. en turbin hörande skovlar. Dædalus 1939, Annons. s. 4. —
-TAG.
1) till 1, om varje enskild gång en skovel fylles o. tömmes; äv. konkret, om innehållet i skoveln; äv. oeg. l. bildl., särsk. i fråga om grävning med skovelliknande verktyg l. dyl. (jfr skovel 2). SthmFig. 1847, s. 195 (vid jordfästning). TT 1871, s. 195 (konkret). (Grävlingen tog) Några skoveltag med de kraftiga framtassarna. Johansson RödaHuv. 1: 16 (1917).
3) (i sht om ä. l. utländska förh.) till 2 (a o.) b, om vart o. ett av de tillfällen då en av ett skovelhjuls skovlar (träffas av det fallande vattnet resp.) slår mot vattenytan; jfr -slag 3. Björkman (1889). —
(1) -TAL. antal skoveltag (med tanke på deras innehåll). NoraskogArk. 5: 532 (i handl. fr. 1797; i fråga om räkning av malms mängd). —
(1) -TALS. i l. med skovlar; så mycket att flera skovlar fyllas; äv. oeg.: högvis, massor l. dyl.; jfr -vis. Eder sielf I (dvs. mjölnaren) samwet aldrig giordt, / At ösa skåfwel-tals ur andras säckar fort. Kolmodin QvSp. 2: 290 (1750). (De amerikanska immigranternas) söner byggde sina hus fyrtio våningar höga .., trollade fram skoveltals med pengar, därför att de tyckte att det var roligt. Jensen Carlé Amer. 15 (1920). —
(1) -TAND. [jfr t. schaufelzahn] (numera föga br.) om skovelliknande framtand ingående i den permanenta tanduppsättningen hos nötkreatur l. får. Kiellberg KonstnHandtv. Slackt. 5 (1753). Brauner Bosk. 17 (1756). —
(2 e) -TJUR. i sht jäg. med skovelkrona försedd tjur tillhörande hjortdjuren. Knöppel Morg. 65 (1913; om älgtjur). —
(1, 2) -TYP. särsk. jäg. till 2 e: av skovelbildning(ar) kännetecknad typ av hornkrona. SvRike I. 2: 148 (1900). —
(2) -VAD. [jfr d. skovlvod] fisk. av en båt dragen trålliknande vad kännetecknad av att redskapet hålles utspänt medelst två trälämmar vilka vid redskapets dragning skära ut åt sidorna; jfr snurre-vad, utter-trål. SD(L) 1901, nr 221, s. 3. —
(2) -VALS. tekn. i holländare (se d. o. 4 c): horisontell vals försedd med skovelliknande knivar. TT 1873, s. 92. —
-VINKEL.
1) (i sht om ä. förh.) till 2 a: hos bruten (se d. o. 3) skovel i vattenhjul: vinkel mellan skovelns två delar (bottenskovel o. framskovel). Rinman 2: 671 (1789).
2) tekn. särsk. till 2 c: vinkel mellan skovlar i turbin l. mellan skovel o. turbinhjul i turbin. JernkA 1900, s. 10 (i fråga om skovlar i vattenturbin). —
(1) -VISKA. (†) viska l. kvast försedd med en liten skovel på ändan av skaftet (avsedd för rengöring av gödselvagn). Boije Landth. 144 (1794). —
-ÖPPNING.
1) (i sht om ä. förh.) till 2 a, i vattenhjuls skovel: öppning genom vilken det drivande vattnet vid skovelns rörelse nedåt rinner ut. JernkA 1834, s. 393.
B (†): SKOVLA-PLÅT, se A.
C (†): SKOVLE-GÅNG, -JÄRN, -PLÅT, se A.
Spoiler title
Spoiler content