publicerad: 1993
STRÄV strä4v, adj. -are; n. o. adv. -T.
Ordformer
(stref (-ee-, -ff) c. 1635 (: Streeff)—1882. sträv (-ää-, -f, -ff) 1642 (: sträfft, n. sg.) osv.)
Etymologi
[av mlt. l. lt. stref, styv, spänd, stram, stark, ståndaktig, till den rot som äv. föreligger i gr. στέριφος, styv, hård, ofruktbar, o. som utgör en -bh-utvidgning av den rot som (med -dh-utvidgning) äv. föreligger i STRID, sbst. o. adj. — Jfr STRÄFSE, STRÄVA, v.1, STRÄVIG]
2) som l. vars yta har l. är fylld av små ojämnheter l. upphöjningar l. knottror o. som vid beröring känns (oangenämt) vass l. stickande l. dyl. l. som åstadkommer en (större l. mindre) friktion (se d. o. 2 a); skrovlig l. ojämn l. knottrig o. d.; motsatt: glatt l. jämn l. slät. Spegel 491 (1712). Den ringa och svaga mjölk .. (korna) kunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet. Runeberg 5: 396 (1832); jfr 3 a. En god virknål får ej kännas sträf, då man drager den mellan fingrarne. Berg Handarb. 2 (1873). Sulfitluten gör icke vägbanan hal och slirig utan tvärtom sträv. VästerbK 1927, nr 154, s. 5. Då slickade kon henne vänligt med sträv tunga. Krusenstjerna Pahlen 3: 73 (1931). En kall, benig och strävt hårig hand. Johnson DrömRosEld 80 (1949); jfr b. Torr och sträv hud. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) bot. om växt(del); täckt av l. (tätt) försedd med hår l. små knottror o. d., äv. ss. artskiljande beteckning. Then sträfwa Hampan böör ej heller här förglömmas. Spegel GW 134 (1685). Sträf Rörsopp (Boletus scaber. Fries). Smitt Svamp. 51 (1863). Sanka ängar, bevuxna med strävt gräs och ängsull. Born 9Sysk. 93 (1931). Setaria verticillata .. Sträv kavelhirs. Hylander NordKärlv. 1: 201 (1953).
b) (i sht i fackspr.) om hår (i sht hos hund) l. om ull, äv. om hårbeklädnad o. d.: vars strån är tjocka o. styva; motsatt: slät. Alströmer Får. 20 (1727; om lamms ull). Hela hårbeklädnaden (på järven är) grof och sträf. Nilsson Fauna 1: 139 (1847). Hennes ena hand gräfde förströdt i (hästen) Ymers sträfva, svarta man. Alving Brita 163 (1904). Munnen doldes under en sträv mustasch. Hallström Händ. 40 (1927). Johnson Se 6 (1936; om persons huvudhår). Ringertz Curie Mor 387 (1937; om ull).
c) i sht sport. om före (se FÖRE, sbst. 2) l. glid (se GLID, sbst.2 2) för skidor l. släde o. d.: kännetecknad av stor friktion, trög; äv. ss. adv. I följd af det blida vädret var föret temligen sträft. SD(L) 1912, nr 127, s. 3. SvD(L) 1925, nr 53, s. 8 (ss. adv.). Glidet var strävt. Skidorna blevo därigenom icke så bakhala. Wallquist LappmDokt. 164 (1936). SvD(B) 1943, nr 10, s. 9 (om före).
e) om olika mjuka massor (dynga l. deg l. klister o. d.): som innehåller en större mängd fasta ämnen (än normalt) o. följaktligen är svårformad l. svårbearbetad l. styv (o. känns sträv på ytan); stundom motsatt: slät (se SLÄT, adj. 1 j). Den dynga som minst sträf är, och således dem (dvs. luftens salpeteraktiga dunster) lättast kan emot-taga, är den alrabesta. Serenius EngÅkerm. 136 (1727). Törnsten Linnel. 7 (1787; om klister). (Degarna får) inte .. vara för styva eller sträva. Bröd 1972, nr 10, s. 12.
f) [jfr e] (†) i uttr. torr och sträv l. sträv och torr, om järnmalm: hårdsmält (på grund av trög slaggbildning). Johansson Noraskog 3: 254 (i handl. fr. 1684: sträf och tor). När man tårr och strääf mallm har, så (osv.). BlBergshV 18: 66 (1687).
g) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om brant o. d.: starkt sluttande, brant (o. sålunda svår l. besvärlig att gå uppför); äv. ss. adv. Jag blickar ned från dessa sträfva branter, / Till hennes ljufva, sköna, jämna kulle. Wulff Petrarcab. 97 (1905). Det bär sträft uppför branten (på fjället). TurÅ 1908, s. 31.
3) i överförd anv.
a) i fråga om smakförnimmelser: som ger ett smakintryck som erinrar om känselintrycket av ett strävt (i bet. 2) föremål; kärv (se KÄRV, adj. 7); äv. om ngts smak; äv. ss. adv. Hiärne Suurbr. 19 (1679; om salt i människokroppen). Päronträd helt wilda wäxte i skogarna med stora taggar och ganska sträf Frucht. Linné Öl. 241 (1745). Smaka sträft. Dalin (1854). Mexikos tobak är måhända något strävare och kärvare än Brasiliens eller Cubas. Jensen Goldschmidt Mex. 81 (1926). Sträv i eller till smaken. Östergren (1948). — särsk. om dryck, särsk. vin, ngn gg äv. om vatten (jfr 2 d). Vngerst Wijn, är mächta starkt och sträfft. Palmchron SundhSp. 123 (1642). 1/3 mil från Umeå (iakttog O. Rudbeck d. y. en s. k. surbrunn) .. hvars vatten var ”något sträfware” (än Medevis). NordT 1898, s. 491 (cit. fr. 1696). De lägre klasserna (i Madrid) dricka ett sträft och surt vin, chacoli. Hygiea 1843, s. 658. Nu kommer viskyn in, sträv, rökig och uppstramande. Lindström Kastv. 167 (1931). Den italienska Chiantin, med sin speciella, sträva smak. StKokb. 657 (1940). Uppdraget 1989, nr 4, s. 9 (om vinsmak).
b) i fråga om ljud(förnimmelser): som utgöres l. kännetecknas av oangenämt surrande l. osköna l. disharmoniska ljud l. som låter som om de bildades mot en sträv (i bet. 2) yta (o. som av örat uppfattas ss. erinrande om känselintrycket av ett strävt (i bet. 2) föremål); skorrande (se SKORRA, v.1 1 a); äv. i överförd anv., om blåsinstrument; äv. ss. adv. Schroderus Comenius 774 (1639; om missljudande musik). När de sträfva lurarne skalla / Härligt från bergen igen, när (osv.). Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Vid användandet af för stor mensur, blifver tonen sträf och hård. Drake Töpfer 108 (1850). Den sträfva Holländskan, den kraftiga Engelskan och den sprittande Fransyskan. Rydqvist SSL 4: 497 (1870). Dessa oxkärrors hjul smörjes aldrig, man anser att det sträva men ändå förunderligt fridfulla ljudet av deras knarrande uppmuntrar dragarna. Gripenberg Fleming BrasilÄv. 70 (1935). De båda sista allegrona, som sannerligen inte var några skönheter, det första av dem klampigt bullrande, det andra strävt stämföringshackande. SkånD(B) 1957, nr 279, s. 3. — jfr MORGON-STRÄV. — särsk.
α) i fråga om persons sätt att tala l. skratta o. d.; med huvudord betecknande röst l. rop l. skratt o. d.; jfr SKORRA, v.1 1 f; äv. dels ss. adv., dels bildl.; ngn gg äv. dels i fråga om att skorra (se SKORRA, v.1 2), dels oeg., om strupe (med tanke på sätt att låta vid tal o. d.). Talar sträfft. Juslenius 134 (1745). Åskans sträfva röst ur natten hota hörs. Kellgren (SVS) 2: 13 (1780). Han blef storväxt, tampig och skorrade sträft sitt modersmål, skånskan. Leijonhufvud Minnesant. 20 (1837). Rydberg Varia 290 (1890, 1894; om rop). Det halvrusiga skrålet från sträva guldsökarestrupar höll all sömn fjärran. Lilliehöök Bernatzik Söderh. 76 (1935). Siwertz Pagoden 116 (1954; om mansröst).
β) i fråga om ljud frambringade av djur, i sht fåglar (jfr SKORRA, v.1 1 g). Tuppen gol så sträf och hes. Bellman (BellmS) 1: 156 (c. 1771, 1790). (Kråkornas) sträfva skrän. Holmgren Fogl. 257 (1866). Sträft går ripornas skratt. Knape Akv. 13 (1907). Vaknande ur sömnen skall jag höra i skyn / den sträva strupens sång. Loos Havsvår 7 (1926; i fråga om svanar). Österling LivVärde 100 (1940).
c) om lukt o. d. En sträf lukt af barr och nyskuren en. Benedictsson Folkl. 183 (1887). BonnierLM 1947, s. 116.
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 2 o. 3; i sht: som saknar l. icke söker visa ytligt tilltalande drag utan sakligt o. uppriktigt framträder med sitt verkliga (oangenäma) innehåll (utan omsvep l. yttre polityr); (uppriktigt l. sakligt) kärv l. bister, sträng; svår l. hård l. besvärlig o. d.; äv. ss. adv.; företrädesvis i c. 1500-talets enkla och sträva kristendom. En sträv beslutsamhet präglade henne. (För de lärde) får .. ingen tanke (vara) så sträf, som de icke gifva skick med en behagelig penna. Martin ÅmVetA 1765, s. 4. Herr Grälberg, denna man af grundlig sträf merit. Lenngren (SVS) 2: 238 (1799). Man kallar eljest sådant (dvs. brist på ordhållighet) på sträf Swenska lögn. VexiöBl. 1826, nr 33, s. 3. (Kapitlet) torde bli sträft att genomläsa för alla andra utom fackmän. Rydberg Brev 2: 347 (1881). Vi få avtvinga naturen, vad vi behöva för vårt välstånd. Det är en hård och sträv lott, som är tilldelad vårt folk. Segerstedt Händ. 287 (1926). Vad äro vi alla annat / än stora barn / med var sin härva att reda / av ödets sträva garn! Fredriksson Strömm. 47 (1931). SvD(B) 1947, nr 292, s. 4. — särsk.
a) i fråga om meteorologiska l. klimatiska förhållanden l. naturförhållanden o. d.: hård l. svår l. besvärlig l. sträng o. d. Hur nordan, sträf och snar / Vidt öfver nattens djup med stormars thordön far! Lidner (SVS) 3: 95 (1788). Säfsnäs (i Dalarna), vildt och sträft till sin natur. Höjer Sv. 1: 411 (1874). Nakna träd, isbelagt hav, sträv och ofruktbar vinter. Lagerlöf Top. 91 (1920). Ett strävt klimat. SvHandordb. (1966).
b) i fråga om språklig stil l. estetiskt intryck överhuvudtaget. Thorberg ÖsterlSpr. 36 (1785). (Mina ändringar) angå .. endast styckets .. nog mycket vårdslösade och sträfva versifikation. Tegnér Brev 1: 67 (1803). Bokens stil är sträf, motbjudande och olidlig. Polyfem III. 46: 3 (1811). Den gamla domkyrkans sträfva och allvarsamma torn stod mörkt mot junikvällens ljusa himmel. Söderberg AllvLek. 286 (1912). Formen (i Hj. Gullbergs poesi) har blivit strävare: de mjuka, regelbundna rytmerna har fått lämna plats för en prosaisk, kärvare stil. SvLittTidskr. 1961, s. 150.
c) i fråga om persons uppträdande l. sätt: torrt (o. hänsynslöst) saklig, (oangenämt) rakt på sak l. kylig o. snäv l. torr o. avmätt; sträng; om person l. om ngt sakligt (t. ex. sätt l. min l. ansikte). Visa sig sträv mot (förr äv. med) ngn. Tvär och sträv till l. i sitt sätt. En sträv uppsyn. Vara sträv till sin natur (i sitt uppträdande). Under en sträv yta dolde han djupa känslor. Lind (1749). Kungen visade sig ovanligt kall och sträf med riksdrotsen dagen derefter. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 103 (1808). Almqvist Går an 74 (1839; om min). Lagerlöf Holg. 2: 46 (1907; om ansikte). Adjunkt Billing var en mera sträv natur, som höll disciplin och det med besked. MinnSvLärov. 3: 153 (1929). HågkLivsintr. 19: 167 (1938; om sätt). Selma Lagerlöf kunde i yngre år någon gång förefalla en smula sträv, har det sagts. Därs. 22: 115 (1941). Ekman Häxring. 113 (1974). — särsk.
α) i fråga om något i ord uttryckt; särsk. om ord l. ngns språk l. om tonläge o. d. Dock föll hans (dvs. Johannes döparens) sträfwa tal det grofwa folk i smaken. Kolmodin QvSp. 2: 232 (1750). Min sång är sträf och bitter. Wulff Petrarcab. 79 (1905). Fyra, fem korta och nästan sträfva bref från fadern. Hornborg Fort. 148 (1910). Att det finns .. dokument, som tala ett mörkare och strävare språk (än Nicolovius' folklivsskildringar), stämplar icke (osv.). Österling i 3SAH 35: 484 (1924). Det låg nog lite kärlek gömd bakom de sträva orden i alla fall. Cederschiöld Skärseld. 118 (1931). Böj dig ner .. skydda ansiktet! Fiskarens röst hade ett strävare tonläge nu. Hesslind Sista 25 (1974).
β) ss. adv.; ofta motsv. α. Det skall du inte säga, min kära Amalia (återtog pappa litet sträft). Knorring Cous. 1: 90 (1834). Se så, för sträft, för sträft ni fört er upp. Hagberg Shaksp. 1: 192 (1847). Svara strävt. SvHandordb. (1966).
d) om sed (l. sedebegrepp) l. dygd o. d.: sträng o. okonstlad (utan polityr l. förfining o. d.). Frese VerldslD 16 (1715, 1726; om seder). LBÄ 29—31: 73 (1799; om sedebegrepp). Hans sträfva dygd. Weste FörslSAOB (c. 1817). Här (i storstaden) mötte han sträfva seder. Heidenstam Alienus 2: 14 (1892).
e) om mark l. jord l. jordmån: karg l. fattig (o. svårodlad). Utmager ock sträfwer mark. VetAH 1740, s. 471. Möller (1790; om jordmån). Denna torra och sträva spanska jord, som törstar. Ruin Gyckl. 51 (1934).
f) (numera mindre br.) om mat l. kost(håll): som saknar smaklig förfining (endast tjänar till att mätta) o. således är enkel (o. svårsmält). Kom hem med en elak mage af bränvin, hårdt dricka och sträf mat, så at jag föga fick sofva. Muncktell Dagb. 2: 12 (1816). Gamla tiders ibland temligen sträfva husmanskost. Quennerstedt Smål. 21 (1891).
Ssgr (bot.): strävblads-familj. i sg. best., om växtfamiljen Boraginaceae; jfr sträv-bladig. 2NF (1918). VäxtLiv 1: 412 (1932).
-växt. växt tillhörande strävbladsfamiljen, strävbladig växt. Hartman Naturk. 120 (1836). Nyman VäxtNatH 1: 114 (1867). —
-BLADIG. om växt: som har sträva (strävhåriga) blad; i sht: som utgör växt tillhörande växtfamiljen Boraginaceae (vilkens arter vanl. har sträva blad; i sht i uttr. strävbladiga växter, om familjen); äv. substantiverat, i pl., med l. utan framförställd artikel, om familjen. (Ononis spinosa) skiljes (gm att den är smalbladig o. har tornar) ifrån den sträfbladiga och merändels utan tornar varande O. arvensis a. repens. Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 191. Små kärr med sträfbladig starr och besk vattenklöfver. Sernander Naturminnesm. 5 (1906). De strävbladigas familj, Borraginaceæ. LmUppslB 451 (1923). Fam. Boraginaceæ, Strävbladiga. Krok o. Almquist Fl. 1: 72 (1935).
-BORSTIG. bot. sträv av borst (se borst, sbst.1 2). NF 3: 440 (1879). Den tunga strävborstiga mörkskogen (dvs. granskogen) vaggar nu mot himmelen. Martinson Midsomm. 80 (1938). SAOL (1950).
-BRÄDDAD, p. adj. (†) om växts blad: som har sträv bladkant. Nyman VäxtNatH 1: 85 (1867). MosskT 1893, s. 516. —
-DEUTZIA. trädg. prydnadsväxten Deutzia crenata Sieb. & Zucc. (som har sträva blad). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 121 (1946). —
-FIBBLA. (-fibla) (†) växten Leontodon hispidus Lin. (som har strävhåriga blad), sommarfibbla. Nyman VäxtNatH 1: 66 (1867). Björkman (1889). —
-GRENIG. bot. o. trädg. som har sträv(hårig)a grenar. Nyman VäxtNatH 2: 494 (1868). Juhlin-Dannfelt 155 (1886). —
-HIRS. (numera föga br.) (den strävbladiga) växten Setaria verticillata (Lin.) PB., sträv kavelhirs. NormFört. 38 (1894). ArkBot. II. 1: 79 (1904). —
-HÅRIG. som har strävt hår; numera nästan bl. i a o. b.
a) bot. o. trädg. till 2 a, om växt l. växtdel: kännetecknad av sträva hår (på stjälk l. blad), sträv av hår; äv. ss. artskiljande beteckning. Fischerström 4: 336 (c. 1795; om stjälk). Papaver rhoeas. Strävhårig Vallmo. Iverus VästmFanerog. 160 (1877). Ekbrant VVRumsv. 56 (1955; om blad).
b) till 2 b, om person l. (vanl.) om djur (i sht om hund): som har strävt hår; äv. om kroppsdel; motsatt: släthårig. Adlerbeth Buc. 91 (1807; om kos öra). En sträfhårig Råtthund, gul till färgen. GHT 1896, nr 242 A, s. 4. Trimmning av strävhåriga taxar och foxterrier utföres av (N. N.). SvD(A) 8/5 1926, s. 18. Strävhåriga indianpojkar. Östergren (1948).
c) till 2 b, om klädespersedel: gjord av hår (se hår, sbst. 1 d). Nazareerne drogo swarte sträfhårige kläder. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 8 (1753).
-KANTAD, p. adj. bot. o. trädg. om växtdel: som har sträv l. strävhårig (se d. o. a) kant l. sträva osv. kanter; jfr -bräddad, -kantig. Weimarck SkånFl. 169 (1963). —
-KLINT. trädg. prydnadsväxten Centaurea dealbata Willd. (som har sträva blad). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 80 (1946). —
-KUMMER. (numera föga br.) växten Geum hispidum Fr. (som är strävhårig), sträv nejlikrot. Gosselman BlekFl. 92 (1865). 2SvUppslB (1953). —
-LOSTA. bot. (den strävbladiga) växten Bromus Benekenii (Lge) Trimen; jfr -svingel. Nyman VäxtNatH 2: 471 (1868). —
(2 a, b) -LUDEN. (i fackspr., i sht bot.) tätt strävhårig; i sht till 2 a, om växt l. växtdel. Hartman Fl. X (1820). Dens. Naturk. 256 (1836; om fluga). Geum hispidum: sträfluden och mörkgrön. Krok o. Almquist Fl. 1: 98 (1883). LAHT 1928, s. 73 (om rötsvamp). —
-MÅRA. bot. växten Galium uliginosum Lin. (som har sträv stjälk), sumpmåra. Nyman HbBot. 273 (1858). —
-PRICKIG. bot. om växtdel: som har sträva prickar. UtsädT 1893, s. 215. Skärmfjäll strävprickiga. Weimarck SkånFl. 95 (1963). —
(2 a, b) -RAGGIG. som har sträv ragg. VeckoJ 1918, Praktuppl. s. 468 (om grävlings bog). En fäll av strävraggigt gräs (dvs. stagg). TurÅ 1977, s. 68.
-RUDBECKIA. bot. (den strävhåriga) växten Rudbeckia hirta Lin., sträv rudbeckia. Lyttkens Växtn. 3 (1904). —
(4 c) -SINT, p. adj. (i vitter stil) sträv till sitt sinne. Tegnér (TegnS) 1: 234 (1807; om vishet). Du strävsinta dotter av den sträva jord. Karlfeldt Hösth. 88 (1927). —
(2) -SKALIG. trädg. om frukt o. d.: som har strävt skal. Eneroth Pom. 1: 114 (1864; om äpplen). SAOL (1973).
(2 b) -SKÄGGIG. (i sht i vitter stil) som har strävt skägg; särsk. motsv. skägg 4. Johansson RödaHuv. 1: 8 (1917). Granskelett, fullhängda med strävskäggiga lavar. Östergren (1948). —
(2) -SNÄCKA. [snäckorna kan ha strävt skal] (†) snäcka tillhörande släktet Strombus Lin. (vingsnäckor). Oldendorp 1: 136 (1786). —
-SOPP. bot. rörsoppen Boletus scaber Bull. (Leccinum scabrum (Bull.) S. F. Gray) (som har sträv fot). Romell Lindblad 79 (1901). —
-STARR. bot. starrväxten Carex davalliana Sm. (som har sträva blad). Hylander NordKärlv. 2: 69 (1966). —
-TÅNG. bot. brunalgen Asperococcus fistulosus (Huds.) Hook (som har sträv bålyta), strävtuta. Ursing SvVäxt. Krypt. 496 (1949). —
(2 b) -ULLIG. lant. om får l. fårras o. d.: som har sträv ull. Johansson Noraskog 2: 22 (cit. fr. c. 1855; om fårras).
-ÖGA. (†) växten Myosotis ramosissima Rochel (som har strävhåriga blad), backförgätmigej. Nyman FanerogFl. 52 (1873). —
Avledn.: STRÄVHET, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara sträv.
1) till 2. Lind (1738). Huden (har) efter sömnen förlorat sin höga temperatur, sin torrhet och sträfhet. Huss Typhus 82 (1855). Rösten hade något av sandens strävhet .. över sig. Dahl Forbes Kvinn. 176 (1935).
2) till 3 a, i fråga om smak; äv. motsv. sträv, adj. 3 a slutet, i fråga om vin. Ekblad 2 (1764). Sträfhet i smaken. Weste FörslSAOB (c. 1817). Höglandsnaturen (i Spanien) förklarar en del vinsorters strävhet. FinT 1955, s. 271.
3) till 3 b, i fråga om ljud. Kellgren (SVS) 5: 90 (1787; hos språkljud). Röstens, tonernes sträfhet. Weste FörslSAOB (c. 1817).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 1—3 (jfr sträv, adj. 4); äv. motsv. sträv, adj. 4 a, d, e; i sht i a o. b. Plato .. kallar .. (vinet) ett hälsosamt remedium emot Ålderdomens Sträffheet och Beswär. Palmchron SundhSp. 383 (1642). Alm(Sthm) 1767, s. 42 (hos jordart). Oförmodade svårigheter och sträfhet hos den nya engelska ministèren gifva kungen mycket missnöje. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 65 (1807). Vädrets sträfhet. Törneros (SVS) 4: 57 (1825). Laurin Stamfr. 132 (1924; hos seder). särsk.
a) motsv. sträv, adj. 4 b; äv. konkretare, om strävt drag i språklig framställning. Min pensels sträfhet och ojämna drag blifva ock framdeles mera synlige. Mennander ÅmVetA 1755, s. 8. I umgänget, i den stora verlden har man möjt sig att omtala (det svenska) språkets fattigdom, dess sträfhet, dess osäkra grammatik och stafsätt. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 37 (1801). Atterbom PoesH 3: 136 (1848; i pl., konkretare). (Toulouse-Lautrecs) färg (är) utomordentligt uttrycksfull i sin förening av fränhet och sötma och torr strävhet. DN(A) 27/10 1964, s. 4.
b) motsv. sträv, adj. 4 c. Linnerhielm 2Br. 12 (1803, 1806). (Hovrådet J. Stjernhöök) undvek .. att med uddig sträfhet stöta någon ifrån sig. Franzén Minnest. 3: 306 (1837). Sträfheten i biskopens bref. Rundgren i 3SAH 8: 172 (1893). Med åren mildrades .. strävheten i hans väsen. Horn LycklTid 44 (1943). —
STRÄVNA, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content