publicerad: 2019
VÅNG voŋ4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar. (Berch Hush. 166 (1747) osv.) ((†) = HTSkån. 6: 321 (1682))
Ordformer
(vang (w-) 1682 (: wangelagh)–1796. vång (w-, -gh) 1682 osv. vånge 1883)
Etymologi
[fsv. vanger; motsv. fd., d., nor. vang, fvn. vangr (nyisl. vangur), fsax., fht., feng. wang, ävensom got. waggs, paradis; till en stam med bet.: böjning, krökning, buktning; möjl. rotbesläktat med VINGLA, v.2 — Jfr KÖPING, TINNING, sbst.1, VÅNGE, sbst.2]
(utom ss. förled i ssgr i sht i vissa trakter) (större) stycke odlad mark l. ängsmark, (större) åker(fält) l. äng; särsk. (förr) om till bys inägor hörande gemensamt hägnat o. i ägolotter uppdelat sådant markstycke, liktydigt med: gärde (se d. o. 3) (särsk. om vart särskilt av tre l. fyra sådana markstycken brukade växelvis vid tre- resp. fyrskiftesbruk). Vthi sielfwa westerwång liggier skoughusset, som wächter på wången. HTSkån. 6: 321 (1682). Att der Led eller gärde fins ofärdigt för wångarne, och Creaturen bewisligen der igenom inkommit, och skada giordt. MeddNordM 1899–1900, s. 46 (1754). Åkergärden äro delte i 4 Vångar, på Skånska viset, hvardera om 15 a 20 tunnors utsäde. Barchæus LandthHall. 85 (1773). Därute i vångarne spelar kornknarren, och från byns lummiga trädgårdar höras sångarnes drillar. SDS 1910, nr 204, s. 6. Tvånget för alla delägare inom en bys vångar att iakttaga samma brukningsmetoder nödvändiggjordes av tegskiftet. Sommarin EkonL 1: 16 (1915). De unga söka sig hemifrån så snart de slutat skolan, ty vångarna föda ej många och fisket inte heller. Jönsson SkånSomr. 165 (1921, 1935). Odlingssystemet var den tidens mest avancerade med inägorna uppdelade i minst tre särskilt inhägnade områden, s.k. vångar eller gärden. En treårig rotation rådde med en vång varje år i träda, använd som betesmark, och två vångar besådda. Kulturen 1962, s. 17. — jfr KLÖVER-, KORN-, OR-, RÅG-, STADS-, TRÄDES-VÅNG.
Ssgr: A: VÅNG-VAKTARE, se B.
B: VÅNGA-GÄRDE. (vånga- 1931 osv. vånge- 1754) (förr) hägnad l. stängsel omgivande vång; jfr gärde 1. MeddNordM 1899–1900, s. 47 (1754). —
-GÖMMARE. (förr) om av vångalag anställd person med uppgift att utöva tillsyn över vångarna; jfr gömmare 1 o. -vaktare. Bruzelius AllmogL 41 (1876). När hans djur hade rymt och fångades in av vångagömmaren vars uppdrag var att freda besådda åkrar från betesdjur. YstadAlleh. 3/9 2016, s. A12. —
-LAG. (vånga- 1742 osv. vånge- 1682–1956) (förr) jfr lag, sbst.3 14 c. HTSkån. 6: 322 (1682). Dessa hemman liggia straxt hoss hwar andra ock uti ett wånga lag. HdlÅgerupArk. (1742). Bönderna i byn utgjorde ett gemensamt vångalag och reglerna för vångalaget var stadfästa i byordningen .. På slättbygden kunde vångalaget även vara gemensamt för flera angränsande byar. NE (1996). —
-LED. (vånga- 1750 osv. vånge- 1754) (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) led (se led, sbst.3 1) i hägnad l. stängsel omgivande vång. Rig 1958, s. 26 (1750). Far man igenom någotdera wångeleden, och icke stänger efter sig, plikte Een D. Silf:mt. MeddNordM 1899–1900, s. 47 (1754). —
-VAKTARE. (vång- 1847 osv. vånga- 1931 osv. vånge- 1754) (förr) vångagömmare. MeddNordM 1899–1900, s. 43 (1754). Den kungliga vagnen insurrade nu genom bygrinden, där vångvaktaren stod och bugade sig ned till jorden. Grimberg SvFolk. 7: 595 (1919). —
-VÄG. (i sht i vissa trakter) mindre väg l. stig längs med vång l. mellan vångar (jfr mark-väg); äv. närmande sig bet.: småväg l. biväg. Åt alla håll bredde slätten ut sig, sädesmarker, betland och fälader, inrutade av vångavägar och pilträd. SvD(A) 24/10 1926, Söndagsbil. s. 5. Vi bromsade in, åkte tillbaka och svängde in på en liten vångaväg. DN(A) 1/3 1966, s. 12.
C (numera mindre br.): VÅNGE-GÄRDE, -LAG, -LED, -VAKTARE, se B.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content