SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EKER e4ker, ngn gg ECKER ek4er l. äk4-, r. l. f. (m. Weste (1807: hjulek)); best. -n; pl. ekrar e3krar2 (1 Kon. 7: 33 (Bib. 1541) osv.), ngn gg eckrar ek3rar2 l. äk3- (Serenius (1741; under hjul: hjul-eckrar), Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)).
Ordformer
(eker Var. rer. 43 (1538: hiwls eker), A. Lundström i Läsn. f. folket 1839, s. 273, osv.; ecker Lyttkens o. Wulff Utt. (1889). ek Dict. Hamb. (1700: hiuleek), Rietz (1863; under hjol: hjul-ek), Schulthess (1885; med hänv. till eker). eka Lind (1749; under ek), Wieselgren Sv:s sk. litt. 2: 528 (1834; i Sv. litt.-fören. tidn. 1835, p. 176, kritiserat ss. felaktigt). eke Lex. Linc. (1640: jwleeke), Wollimhaus Ind. (1652: hiwleeke). ekar (pl.) Sylvius Curtius 315 (1682: Hiulekarna), Spegel Gl. 63 (1712), Retzius Fl. Virg. 35 (1809: Hjulekar). eker (pl.) Rålamb 13: 111 (1690), Möller (1745; under rais). ekra Serenius Eng. åkerm. 37 (1727), Björkman (1889; med hänv. till eker). ekre Nordforss (1805; under ekra). ekror (pl.) Serenius Eng. åkerm. 37 (1727), Brunius Sk. konsth. 612 (1850). eckror (pl.) Rudbeck Atl. 2: 619 (1689); äckror (pl.) Rudbeck Atl. 2: 613 (1689). Anm. eker (ecker) är numera den enda i riksspråket brukliga sg.-formen. Tidigare, från och med Sahlstedt (1757, 1773) till och med Dalin (1850) o. Kindblad (1870), var ekra den i lexika vanligaste formen. Anmärkningsvärdt är att de flesta lexika från och med Nordforss (1805) till och med Dalin (1850) o. Kindblad (1870) upptaga sg. ekra o. pl. ekrar, vilken senare form (jämte eckrar) nu är den enda brukliga pl.-formen o. äv. i äldre tid synes ha varit den mest vanliga; jfr härom Lindblad Sahlstedt o. den sv. subst.-böjn. 86)
Etymologi
[sv. dial. ek (Smål., Västergötl., Östergötl., Uppl. m. fl.), eka (Västergötl., Dalsl.), ekre (Södermanl., Uppl.), eker (Uppl., Östergötl., Smål. m. fl.), ecker (Södermanl., Närke, Uppl.); jfr d. ege, ä. d. ege o. eg, nor. eik, nor. dial. eik, m., eika, f., eike, n. Formen ek är identisk med trädnamnet EK. Formerna eka o. eke äro, liksom d. ege, nor. dial. eike osv., avl. av trädnamnet. Formen eker (ecker) torde urspr. vara den gamla pl. av trädnamnet, isl. eikr, fsv. eker, i bet. ’ekpinnar', som blivit uppfattad ss. sg.; se Tamm Etym. ordb. (1893). Med avs. på formerna med ck jfr pl. böcker av BOK, sbst.2 Ordet har på grund av sin bet. huvudsakligen brukats i pl.; de flesta sg.-formerna torde vara bildade efter ngn motsv. pl.-form]
benämning på var särskild av de delar av ett hjul vilka strålformigt utgå från hjulnaven o. äro fästa i lötkransen l. hjulringen; i sht i pl. (Under bäckenen i Salomos tempel) woro hiwl såsom wagns hiwl, Och theras axlar, naff, ekrar och lööter woro alt gottne (dvs. gjutna). 1 Kon. 7: 33 (Bib. 1541). Lötar, ekar och naf. Wallner Kol. 45 (1746). Ett lyckohjul med åtta ekror. Brunius Sk. konsth. 612 (1850). En spinnrock, som hade tre ekrar borta ur hjulet. Lagerlöf Liljecr. 28 (1911). — jfr HJUL-, STÅLTRÅDS-, TANGENT-, TRÄ-EKER m. fl.
Ssgr: A (†): EK-NAVARE. [jfr sv. dial. ekborr (Uppl.)] navare, avsedd för borrning av hål för ekrar i hjul. Bouppteckn. fr. Rasbo 1706. Bouppteckn. fr. Växiö 1825.
B: EKER-NIPPEL. tekn. Prisk. fr. Wiklunds velocipedfabr. 9 (1898).
-SKO. mil. å kanonfordon: vid yttre ändan av varje eker placerad hylsa av järn som fasthåller ekern vid dess plats på lötkransen. Beskr. ö. åk. fältartill. mat. 31 (1908).
Spoiler title