publicerad: 1937
KOTTE, kot3e2, äv. (utom ss. senare led i vissa ssgr numera nästan bl. i bet. I 2, men där regelbundet) KOTT kot4, om sak r. l. m., om person m.||ig., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr möjl. äv. KOTTA, anträffat bl. i pl. -or.
Ordformer
(kott i bet. I 1 1734—1886, i bet. I 2 1878 osv., i bet. III 1 c. 1755. kotte i bet. I 1 1640 osv., i bet. III 1 1712 osv., i bet. III 2 1873. kottar, pl., i bet. I 1 1640 osv., i bet. I 3 1727 osv., i bet. III 1 1886 osv. kottor, pl. (i bet. I 1) 1689—1759. kottren, pl. best. (i bet. I 3) 1748. kått i bet. I 1 1757, i bet. III 1 c. 1755. kåtte (i bet. III 1) c. 1755. kutt (i bet. III 2) 1781. kutte i bet. III 1 1886, i bet. III 2 1826. kuttar, pl., i bet. I 1 1602 (: Graankuttar), i bet. III 1 1886. Se för övr. under IGEL- o. MYR-KOTT)
Etymologi
[fsv. -kutter (i ssgn ighulkutter; jfr fsv. kootter, användt ss. tillnamn), sv. dial. kott(e), kotta, kutte; jfr nor. kott, litet trådnystan; besläktat med KOTA, sbst., KUDDE o. KUT; jfr KUTTING]
I. om fruktställningen hos vissa barrträd o. i anv. som närmast utvecklat sig ur denna bet.
1) den mer l. mindre koniska l. rundade, som en tät gyttring av läder- l. vedartade fjäll framträdande fruktställningen hos flertalet barrträd; äv. (i sht bot.) allmännare: ax vars huvudaxel o. blomstödjeblad förvedas efter blommornas befruktning. Thet som bär kottar, såsom Tall, Gran eller annat Trää. Linc. (1640; under conifer). Kottarne (på gran) mogna uti Martii månad. Brummer 101 (1789). Träd, med .. nötter i små kottar. Hartman Fl. 377 (1879; om alsläktet). Kottar utgöra ett gasrikt bränsle, lätt att tända. SvSkog. 1373 (1928). — jfr AL-, BARRTRÄDS-, CEDER-, FRÖ-, FURU-, GRAN-, LÄRKTRÄDS-, PINJE-, TALL-KOTT(E) m. fl. — särsk. bot. i utvidgad anv., om enens skenfrukt (bildad därigm att de i en tretalig krans sittande fruktbladen efter blommornas befruktning hopväxa o. bliva köttiga); i ssgrna BÄR-KOTTE o. KOTT-BÄR.
2) (i formen kott) (med prägel av fackspr.) koll.: kottar (i bet. 1). Cnattingius 166 (1878, 1894). VerdS 85: 11 (1900). Tillgången på kott synes efter rapporterna att döma blifvit mycket svagare än hvad blomningen lofvat. SkogsvT 1912, s. 477. Plocka kott. Geete o. Grinndal 76 (1923).
3) oeg., om ngt (särsk. växtdel) som liknar en kotte (i bet. 1); numera nästan bl. om kottliknande frukt- l. blomställning (hos humle, pors m. fl. växter). Dahlman Humleg. 21 (1748). De nyss plockade kottarna (av humle) ha en kryddartad, narkotisk lukt. UB 5: 137 (1873). De plockade porsens små små kottar och lekte med dem som kor. Lundquist Jensen Himmerl. 214 (1907). (†) På Vide och Seljar (ha i början av mars visat sig) utslagne knoppar, kistor eller kottar kallade. BokvGP 140 (1727). — jfr CYKADÉ-, HUMLE-KOTTE.
II. om djur av rundad form l. djur som gm visst slags fjällbeklädnad erinrar om en grankotte; i ssgrna IGEL-, MYR-KOTT(E); stundom elliptiskt för ngn av dessa ssgr. Östergren (1930).
III. småväxt varelse o. i anv. som utvecklat sig ur denna bet.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) småväxt varelse; numera företrädesvis: (liten) gosse, barn(unge); stundom: griskulting. Kotte .. (dvs.) liten grjs. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2205 (c. 1755). Sundén (1886). Hellquist EtymOrdb. 348 (1921). Jfr Bergroth FinlSv. 180 (1917).
2) (vard.) allmännare: individ, person, människa; i nekande o. därmed jämförliga satser (särsk. i uttr. inte en kotte) samt i uttr. var- (enda) l. varje l. vareviga kotte. Så gick han byn omkring och ingen kutt han hör. Livin Kyrk. 115 (1781). Det var inte tid till'et (dvs. till att skaffa en likkista av metall) — det kunde väl hvar kotte se. Nyblom Twain 1: 62 (1873). Här på redaktionen fanns aldrig en kotte utom han. Alving Skandalh. 58 (1911). Mötet var utsatt att äga rum kl. 8, men vid den tidpunkten fanns inte en kotte i lokalen. SvD(A) 1934, nr 280, s. 10.
Ssgr (i allm. till I 1 (o. 2); i sht i fackspr., särsk. bot. o. skogsv.): A: KOTT-AXEL. huvudaxel på kotte; jfr -SPINDEL. 2NF 31: 959 (1920). —
(jfr I 1 slutet) -BÄR. (kott- 1876 osv. kotte- 1879—1933) bärkotte. Berlin Lrb. 92 (1876). SvUppslB (1933). —
-BÄRANDE, p. adj. (kott- 1838 osv. kotte- 1876—1912) Hartman Fl. LXI (1838). Bitoppen (på silvergranen) är rikt kottbärande. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 244. —
-FJÄLL. (kott- 1852 osv. kotte- 1875—1930) vart särskilt av de läder- l. vedartade högbladen i en kotte. Wikström ÅrsbVetA 1852, s. 199. SvUppslB 4: 231 (1930). —
-KLÄNGNING. (kott- 1873 (: kottklängningslafvar) osv. kotte- 1900) jfr KLÄNGA, v.2 WoJ (1891). Numera sker kottklängning mestadels förmedelst konstlad värme. SvSkog. 513 (1928).
Ssg: kottklängnings-lave. (numera mindre br.) lave för klängning av kottar, klänglåda. UB 3: 407 (1873). WoJ (1891). —
-LIK, adj. (kott- 1840 osv. kotte- 1832—1922) som liknar en kotte (l. är sådan som hos en kotte). Hartman Fl. ci (1832). Barrlössen .. bilda kottelika gallor på kvistar af barrträd. 2NF 33: 489 (1922). —
-LIKNANDE, p. adj. (kott- 1930 osv. kotte- 1930—1933) kottlik. —
(I 3) -PALM. (kotte- 1879—1933) cykadé (hos vilken honblommornas fruktblad äro anordnade i en kottlik samling). Rebau NatH 2: 58 (1879). HimHavJord 1: 237 (1925). —
-PLOCKNING. SkogsvT 1909, s. 124.
-SKÖRD. abstr. o. konkret. Björkman Skogssk. 113 (1868; abstr.). Bergtallen gifver i Halland god kottskörd med stort, vackert och utveckladt frö. SkogsvT 1903, s. 59. —
-SÄTTNING. (kott- 1893 osv. kotte- 1904) förhållande(t) att bilda kottar; äv. konkretare. Skogvakt. 1893, s. 196. De år, då kottsättningen hos vår tall eller gran är mindre god. SvSkog. 602 (1928). —
-ÅR. (kott- 1905 osv. kotte- 1924—1928) år med riklig kottsättning; år sett ur synpunkten av kottsättningens riklighet. SkogsvT 1905, s. 292. I regel är (i fråga om granen) vart tredje år ett rikt kotteår. 3NF 8: 925 (1928).
B: KOTTE-BÄR, -BÄRANDE, -FJÄLL, -KLÄNGNING, -LIK, -LIKNANDE, -PALM, -SPINDEL, -SÄTTNING, -ÅR, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content