SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OSTRON ωs3tron2, n.; best. -et; pl. = (äv. att hänföra till sg. ostra, HovförtärSthm 1634 B, s. 242, osv.) ((†) pl. best. ostron Fryxell SvSpr. 29 (1824)); äv. (utom i 1 b, 2 c numera i sht i vissa trakter) OSTRA ωs3tra2, f. l. r., stundom n. (Fryxell SvSpr. 29 (1824), Stiernstedt Bank. 421 (1947)); best -ran (Spegel GW 171 (1685) osv.) ((†) -ren, äv. möjl. att hänföra till obest. oster, Utterman Ertmann E 1 a (1672)), ss. n. -rat (Stiernstedt Bank. 421 (1947)); pl. -ron (se ovan) l. (numera föga br.) -ror (HovförtärSthm 1618—19 A, s. 4, Östergren (1934)) ((†) -rar, äv. möjl. att hänföra till sg. oster, OxBr. 11: 773 (1640), Hiärne 2Anl. 311 (1706); -rer, äv. möjl. att hänföra till sg. oster, HovförtärSthm 1618—19 A, s. 14, Linné Diet. 1: 138 (c. 1750)); förr äv. OSTER, sbst.; best. -tren (se ovan); pl. -trar, -trer (se ovan). Anm. 1:o Enl. Rydqvist SSL 2: 217 (1857) användes sg. ostron icke vard. utom i ”Svea städerne”. Schiller SvSpr. 105 (1859) uppger att formen ostra har talspråkskaraktär. 2:o I NSvBibl. I. 2: 103 (1623) förekommer en pluralform osterns o. i OxBr. 11: 816 (1645) en pluralform östers.
Ordformer
(oster 1712. oster- (i ssgr) 16701791. ostra 1672 osv. ostren (-nn), pl. 16231730. ostron, sg. 1832 osv. ostron, pl. 1634 osv. ostrun, pl. 1760. åstrån 1721 (: åstrån schiüffel))
Etymologi
[jfr dan. o. nor. østers, fnor. ostra, lt. oster, öster, mnl. oester (pl. oestern), holl. oester (pl. oesters o. oesteren), t. auster (pl. austern), feng. ostre, eng. oyster, ffr. oistre, fr. huître; ytterst av lat. ostrea, av gr. ὄστρεον, ostron, mussla, besläktat med gr. ὀστέον, benknota (se OSTEO-); formen ostron utgör möjl. en ombildning av en (lt. l.) holl. pluralform. — Jfr ASTRAK, OSTRACISM, OSTRAKOD, OSTRAKON]
1) zool. mussla av familjen Ostreidæ, som utmärkes bl. a. dels av frånvaro av slutmuskel, dels av att den ena skalhalvan är välvd o. vanl. fastvuxen vid (ngt på) havsbottnen, den andra platt o. liggande som ett lock på den undre; i icke fackmässigt spr., särsk. kok., företrädesvis om djur tillhörande släktet Ostrea Lin. o. särsk. om arten Ostrea edulis Lin. (vanligt ostron). Öppna, bryta (upp) ostron. Amerikanskt ostron, Ostrea virginiana Gmel. Portugisiskt ostron, Ostrea angulata Lk. Ostror 1 tunna. HovförtärSthm 1618—19 B, s. 125. Iagh sände .. en Constapel .. till Uddevalla att kiöpa tu lass ostror. VDAkt. 1699, nr 87. Ett spiltræd ostron. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). StKokb. 120 (1940). jfr (†): Ostror och andre Skahl. Risingh LandB 81 (1671). — jfr BÄRG-, FLOD-, LER-, MODER-, PÄRL-, SAND-OSTRON m. fl. — särsk.
a) om ätliga delar av djuret som behandlas l. anrättas för förtäring. De åto gratinerade ostron. Insÿltadh ostron. HovförtärSthm 1634 B, s. 242. Oostror .. stekias .. i sina Skaal, medh Spanskt Wijn. Palmchron SundhSp. 111 (1642). Giädda stufvad med Ostror. Oec. 28 (1730). Inlagda ostron. Langlet Husm. 358 (1884). Lamberg Wåhlin Chesterton PondParadox. 112 (1937).
b) i jämförelser, där ngn betecknas ss. sluten o. otillgänglig l. ordkarg o. dyl. l. ss. levande i självvald isolering; jfr 2 c. Topelius Ljung 106 (1885, 1889). Måås Huch LudU 246 (1903). Mr Keeble slöt sig i sitt skal som en ostra. Hammarling Wodehouse PsmithOrdn. 201 (1934).
2) i bildl. anv. av 1.
a) (†) På bakre delen af .. (kycklingens rygg) nära gumpen sitta två mindre köttstycken, ett på hvardera sidan, hvilka anses synnerligen fina och äro de så kallade ostronen. Hagdahl Kok. 63 (1879).
b) (†) om kluns av nässlem l. saliv. Weste (1807). Spotta .. ”ostron” kring väggar, dörrar och bord. Sjöberg SthmHeml. 235 (1844). Dalin (1855; vard.).
c) (mera tillf.) om sluten l. otillgänglig person; jfr 1 b. Nyblom Twain 1: 25 (1873). En fånge, som är ett ”ostron”, öppnar man inte med våld. StridOrt- (ArmBrevsk.) 4: 18 (1948).
Ssgr (till 1): A (†): OSTER-BANK, -DAMM, -FAT, -FISKE, se C.
(1 a) -FLARN. bakvärk i form av en tunn kaka innehållande hackade ostron?; jfr ostron-bröd, -mjöl. HovförtärSthm 1773, s. 980. —
-FÄNGE. jfr ostron-fiske. Osterfänget förmäles wara bort Arenderat. VDAkt. 1697, nr 327 (1696).
-HANDEL, -KNIV, se C.
-MÅNGLARE. ostronhandlare. Serenius Mm 1 b (1734, 1757).
-PASTEJ, se C.
-SALLAT. jfr hummer-sallad, sill-sallat. HovförtärSthm 1685 A, s. 607. —
-SKAL, -SKAV, se C.
-STRAND. strand i vars närhet man fiskar ostron. Holm NSv. 37 (1702).
-TÅRTA. om ett slags i ”tårtpanna” gräddad paj innehållande en stuvning av hackade ostron; jfr krävete-tårta. Rålamb 14: U 4 b (1690).
B (†): OSTRE-BOTTEN. jfr ostron-bank. Serenius L 2 a (1734, 1757).
-FISKARE, -FRÖ, -TUNNA, se C.
C: OSTRON-ABBORRE. (†) kok. maträtt bestående av en färs som innehöll abborrkött o. serverades på halstrade, ofjällade abborrskinn. Warg 286 (1755).
-ANSJOVIS. jfr -sill. SmålP 1890, nr 9, s. 1. —
-AVEL. (numera föga br.) ostronodling. UB 3: 538 (1873). LAHT 1903, s. 415. —
-BANK; pl. -ar. (oster- 1702. ostron- 1826 osv.)
1) (plats med en) koloni av tätt intill varandra på (havs)bottnen sittande ostron; särsk. med tanke på att ostronen äro l. kunna göras till föremål för fångst. Holm NSv. 37 (1702). UNT 1931, nr 10802, s. 7.
2) (mera tillf.) geol. anhopning (på land) av ostronskal som bilda ett slags geologisk formation; jfr skalgrus-bank. SNilsson (1826) hos Berzelius Brev 14: 48. —
-BRYTARE, r. l. m. redskap att bryta upp ostronskal med. Langlet Husm. 358 (1884).
-BRÖD. (†) ett slags om bröd påminnande födoämne som innehöll skorpmjöl o. hackade ostron; jfr -mjöl, -skorpa. Sjöberg Singstock 352 (1832).
-BÄDD. (†) = -bank 1. VetAH 1743, s. 166. LAHT 1888, s. 240. Klint (1906).
-DAMM, r. l. m. (oster- 1761. ostron- 1743 osv.) (om utländska förh.) vid l. i närheten av havet grävd l. på annat sätt åstadkommen damm, där man odlar ostron. VetAH 1743, s. 165. —
-FARARE. (om ä. förh.) person som (yrkesmässigt) fraktade ostron (med hästskjuts, t. ex. från Bohuslän till Stockholm); kringresande försäljare av ostron. Bellman (BellmS) 6: 202 (1794). Erdmann HovAdelsg. 200 (1926; om förh. 1777).
-FAT. (oster- 16701673. ostron- 1899 osv.) fat för servering av ostron; fat med ostron. BoupptSthm 12/4 1670. Strindberg HögreR 221 (1899).
-FISKARE. (ostre- 1734, 1757. ostron- 1743 osv.) person som (yrkesmässigt) bedriver ostronfiske. Serenius P 4 b (1734). SkrGbgJub. 19: 243 (1923).
-FISKE. (oster- 1727. ostron- 1743 osv.) handlingen l. värksamheten att (med särskilda skrapredskap l. med tänger o. d.) upphämta l. insamla ostron från (havs)bottnen; särsk. om dylik fångst bedriven på en bestämd plats. Serenius EngÅkerm. 38 (1727).
-FORA, r. l. f. (om ä. förh.) jfr -farare. Erdmann HovAdelsg. 181 (1926; om förh. 1776).
-FRUKOST. (i sht om ä. förh.) jfr sill-frukost. Edholm SeklSlut 71 (1876). Söderhjelm FersDagb. 4: 73 (1936; om förh. 1800).
-FRÖ. (ostre- 1734, 1757. ostron- 1885) (†) ägg av ostron. Serenius Eee 2 a (1734). Schulthess (1885).
-FÅNGST. = -fiske. Stiernstolpe Arndt 2: 21 (1807).
-FÄRGAD, p. adj. om klädesplagg o. d.: ljusgrå med viss brun nyansering. BonnierMT 1937, nr 9, s. 17. —
-FÖRARE. (†) = -farare. Odhelius PVetA 1785, s. 6. —
-FÖRGIFTNING. akut sjukdom som uppträder efter förtäring av infekterade l. giftiga ostron. SDS 1904, nr 334 A, s. 2. —
-HANDEL. (oster- 1791. ostron- 1791 osv.) (i sht förr) jfr handel, sbst.2 11. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). UB 3: 539 (1873).
-HANDLARE. (i sht förr) Lind (1738). Heckscher EoH 112 (1922; om ä. fr. förh.). AdrKalSthm 1948, s. 1388. jfr: Ostronhandlarne bo vid ankomsten till Stockholm på ett stælle, som de gifvit namn af ostronqvarteret. Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
-KAGGE. (tillf.) jfr -trä. Backman Dickens Pickw. 1: 435 (1871).
-KALAS. (numera bl. tillf.) jfr -frukost. Hjärne DagDrabbn. 390 (i handl. fr. 1809). 3SAH LII. 2: 691 (1941; om ä. förh.).
-KNIV. (oster- 1696. ostron- 1871 osv.) jfr -brytare. TrenchierB 2, Pl. (1696).
-KORG. [jfr t. austerkorb] SvTyHlex. (1851). särsk. o. numera nästan bl. i fråga om ostronodling (i utlandet): korg (av ståltråd) vari unga ostron läggas ut i vatten för gödning. Ymer 1914, s. 235. —
-KULTUR. (i sht i fackspr.) = -odling. Trybom FiskSt. 94 (1883).
-LARV, m. l. r. jfr larv, sbst.2 LAHT 1903, s. 412. —
-LIV. (tillf.) bildl., om liv i isolering o. d.; jfr ostron 1 b, 2 c. Thorild 4: 159 (1795). Rademine Knigge 1: 103 (1804).
-MIDDAG. (i sht om ä. förh.) jfr -frukost. Bremer Brev 1: 343 (1835).
-MJÖL. (förr) mjöl berett på så sätt att hackade ostron blandades med vetemjöl l. skorpmjöl till en deg som utbakades i (tunna) kakor, vilka efter torkning i ugn stöttes till pulver; jfr oster-flarn, ostron-bröd, -pulver, -skorpa. Möller (1790). SvKock. 80 (1837).
-ODLING. jfr fisk-odling. Cederström Fiskodl. 68 (1857). särsk. konkretare. Chef för ostronodlingen i Ellösfjorden. UNT 1937, nr 73, s. 4. Ssg: ostronodlings-anstalt. 2NF 38: 507 (1926).
(1 a) -OMELETT. jfr hummer-omelett. Nordström Matlagn. 371 (1838).
-PARK. (om utländska förh.) Ostronen .. förvaras (efter fångsten) en tid i sumpar .., som kallas Ostronparker och hvilka oftast stå i förbindelse med hafvet. Åstrand 2: 159 (1855).
(1 a) -PASTEJ. (oster- 1730. ostron- 18501889) (förr) beredd av bl. a. ostron. Oec. S 7 b (1730). Björkman (1889).
(1 a) -PULVER. (förr) = -mjöl. Warg 336 (1755; rubrik). WoJ (1891).
-ROM. (†) jfr -frö. Lind (1749). WoL 271 (1885).
-SILL. sill inlagd (på burk) i ostronsås. LdVBl. 1887, nr 28, s. 4. SvD(A) 1933, nr 150, s. 12 (i annons).
-SKAL. (oster- 16971791. ostron- 1743 osv. ostrons- 1776) skal av ostron; förr (i pulverform) med vidsträckt medicinsk anv. Hoorn Jordg. 1: 117 (1697). Brauner Bosk. 31 (1756; i medel mot magsyra hos kalv). Bolin VFöda 226 (1933). Ssg: ostronskals-pulver. (numera bl. tillf.) Darelli Sockenapot. 79 (1760; medel mot magsyra). AHB 57: 87 (1871; som tandpulver).
-SKAV l. -SKAVE, förr äv. -SKAVA, r. l. f. (oster- 17441746. ostron- 1845 osv.) (för ostronfiske på (brant) bärgbotten använt) redskap bestående av ett skarpkantat järn som gm sidobågar är förenat med ett skaft o. som har en vidfäst (nät)kasse vari ostronen uppsamlas; äv. allmännare, som sammanfattande benämning på olika med skrapjärn försedda redskap för ostronfiske; förr särsk. om dylikt redskap som släpade i en lina (jfr -skrapa); äv. om själva skrapjärnet. VetAH 1744, s. 132 (med lina). Œdman Bahusl. 35 (1746; om skrapjärn). På branta, svåråtkomliga sluttningar .. (fångas ostronen) medelst .. ”ostronskaf”. Ymer 1914, s. 219. SkrGbgJub. 19: 246 (1923; allmännare).
-SKIVLING. bot. svampen Pleurotus ostreatus (Jacq. et Fr.) Quél., vars fruktkroppar till formen ngt påminna om ett ostron. Santesson Nat. 30 (1880).
-SKORPA. (†) = -bröd. Sjöberg Singstock 352 (1832).
-SKRAPA, r. l. f. (vid ostronfiske med båt använt) släpredskap bestående av ett i en lina draget skrapjärn med vidsittande (nät)kasse, som uppfångar ostronen. UB 3: 534 (1873). LAHT 1903, s. 404. —
-SKYFFEL. (ostron- 17211765. ostrons- 17261739) (†) järnredskap (som bestod av ett blad fäst vid ett skaft o.) som användes att steka ostron på. HovförtärSthm 1721, s. 662. Därs. 1765, s. 3996. —
-SKÄGG. om ett ostrons gälar. Möller (1790).
-SLÄKTE(T). zool. musselsläktet Ostrea Lin. 3NF 15: 436 (1931).
-SMAK. Schultze Ordb. 4589 (c. 1755).
-SOPPA, r. l. f. jfr mussel-soppa. Langlet Husm. 173 (1883).
-SUPÉ. (i sht om ä. förh.) jfr -frukost. Åkerhielm Hvidehus 164 (1899). STaube (1914) hos Wennerberg Bref 2: 10. —
-SVAMP. (†) bot. = -skivling. Lönnegren Svampb. 20 (1895).
-SÅS. (vin)sås med ostron; äv. om ett slags sås (utan tillsats av ostron) till ansjoviskonserver o. d. Warg 188 (1755). HandHantv. Hand. 7: 80 (1939).
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (om ä. förh.) laggkärl (av viss storlek) vari ostron packades o. försåldes; jfr -kagge, -tunna. PH 8: 318 (1766; rymmande 16 kannor). Ostronträn, innehållande vanligen 10 tjog. Berlin Farm. 1: 681 (1849). Östergren (1934).
-TUNNA. (ostre- 1743. ostron- 1739) (förr) jfr -trä. PH 2: 1529 (1739; rymmande 48 kannor). ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
-TÅNG; pl. -tänger. (i sht förr) ett slags långskaftad tång av järn varmed ostron tas upp på mindre djupt vatten. Carlén Rosen 47 (1842). SkrGbgJub. 19: 243 (1923). 3NF 15: 436 (1931).
-TÄKT. = -fiske. Holmberg Bohusl. 2: 96 (1843). Rönnholm EkonGeogr. 231 (1907).
-YNGEL. UB 3: 537 (1873).
-ÄMNE. (†) = -yngel. VetAH 1743, s. 165. —
-ÖPPNARE, om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.
1) (tillf.) person som (yrkesmässigt) öppnar ostron; äv. om djur som kan öppna ostron. Angered-Strandberg NVärld. 164 (1898). Östergren (1934; om sjöstjärna).
2) = -brytare. Nordström Piga 120 (1914).
-ÖRT. bot. växten Mertensia maritima (Lin.) Gray, vars blad ha ostronsmak. Krok o. Almquist Fl. 1: 59 (1903).
D (†): OSTRONS-SKAL, -SKYFFEL, se C.
Spoiler title