SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BEREST bere4st (bere´st Weste), p. adj.; n. =.
Etymologi
[jfr d. berejst, holl. bereisd, t. bereist samt BERESA]
1) [med afs. på den aktiva bet. jfr BEFAREN, BELÄST m. fl.] som rest mycket l. vida omkring, som sett sig omkring i världen; jfr BEFAREN 2 a. Berest mellan (ask-)grufvan och spiseln, om person som alltid vistats hemma. Wid denna graaf och steen så måst du lijtet stahna / Bereeste vandringsman. Wexionius Vitt. 415 (1684). Wara .. beläsen och berest. Swedberg Sabb.-ro 78 (1705, 1710). Här de beresta tranor svärma, / Som i de södra länder bo. G. F. Gyllenborg 1: 187 (c. 1753). Mången föga berest, vet mer än månge bereste. Nicander G. sann. 21 (1766). Du är då .. vidt berest? Leopold 1: 445 (1814). Strandberg 1: 246 (c. 1870). (†) Diodorus Siculus .. (var) väl berest. Möller Kyrkoh. 62 (1774). Både til Mecca bereste och obereste (mohammedanska) Präster. Thunberg Resa 2: 256 (1789). — jfr MÅNG-, O-, VIDT-, VÄL-BEREST.
2) se BERESA c.
Spoiler title