SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1911  
BISON bi4son l. 32, m. l. r.; best. (föga br.) = l. -en; pl. (föga br.) -ar (Kastman o. Lyttkens (1893)) l. -er 400 l. 302 l. bisω4ner (Litt.-bl. f. allm. bildn. 1848, s. 323, Jensen På fjärran stig 116 (1893; med andra stafvelsen betonad), Dens. Mickiewicz Tad. 118 (1898; rimmande på troner)) l. = (SD 1906, nr 190, s. 7). Anm. I st. f. sg. best. o. pl. af bison användas vanl. motsv. former af BISON-OXE.
förr äfv. BISONT (biso´nt Weste), m. l. r., hvilken form ännu ngn gg förekommer i best. -en bison4ten o. pl. -er (Sahlstedt (1773), Almqvist Weinland Rulaman 135 (1878) m. fl.) l. -ar (Nilsson Ur. 1: 39 (1838, 1866)).
Ordformer
(bisont Sahlstedt (1773), Nilsson Ur. 1: 39 (1838, 1866), Almqvist Weinland Rulaman 135, 138 (1878; i sg. best. o. pl.; s. 135 i sg. obest. bison) m. fl. bison Andersson Frem. ord (1845, 1857) osv.)
Etymologi
[jfr d. bison, holl. bizon, t. bison, eng. bison, fr. bison, af lat. bison, gen. bisontis, gr. βίσων, hvilket är lånadt från ngt germanskt spr. o. motsvaras af isl. visundr, fht. wisund, t. wisent, feng. wesend (se VISENT)]
(individ af) idisslararten Bos bison Lin., bisonoxe; jfr VISENT. Sahlstedt (1773). Zimmermann Jorden 3: 359 (1816). Nilsson Ur. 1: 39 (1838, 1866). Holmberg Nordb. 13 (1852). Den amerikanske bison, eller buffeln, såsom han vanligen kallas, är ett af jagtens ståtligaste högdjur. Svensén Jorden 499 (1887). En furste med följe till parkerna drog / .. / Bisoner och vildsvin till marken han slog. Jensen På fjärran stig 116 (1893). Att döma af benfyndens sällsynthet synas .. förhållandena härstädes (dvs. i Skandinavien) för bison aldrig hafva blifvit så gynnsamma som för uroxen. De Geer Skand:s geogr. utv. 115 (1896).
Ssgr: BISON-DJUR30~2. (mindre br.) = BISON. Bisondjurens lukt är utomordentligt fin och de vädra en menniska på långt håll. Nilsson Fauna 1: 572 (1847).
-HJORD~2. 1 Brehm 1: 529 (1874). Fauna o. Flora 2: 276 (1907).
-OXE~20. = BISON. Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 615. Bisonoxen är .. mycket skygg, flyr alla bebodda ställen, och håller sig vanligen uti de tätaste delarne af skogen. Fries Årsber. t. VetA 1832, s. 26. I Skandinavien, der Bisonoxen lefvat samtidigt med Uroxen, har han dock, likasom denna, aldrig funnits i andra trakter än det sydligaste Skåne. Nilsson Fauna 1: 568 (1847). Visenten eller Bisonoxen. 1 Brehm 1: 529 (1874). Bisonoxen .. kännetecknas genom sin hvälfda panna, .. sin höga, nästan puckelformiga framkropp och sin väldiga manke. Stuxberg (o. Floderus) Djurv. 1: 226 (1900).
-PUCKEL~20. Westberg Longfellow Hiawatha 116 (1856).
-TJUR~2. Bisontjuren skall äga en ofantlig styrka, och kan försvara sig mot 3:ne vargar. Fries Årsber. t. VetA 1832, s. 27.
Spoiler title
Spoiler content