SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1923  
DÄFVERT 4vert, äfv. DAVID da3vid2 l. DAVIT da3vit2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er PH 6: 4189 (1756), Därs. 4194).
Ordformer
(däfvert Dalman (1765) osv. däfver SD(L) 1904, nr 280, s. 4 (: däfverbåt). dåvert Röding SD 24 (1798), Därs. 25. david Serenius Gggg 4 a (1757: davidsblock), SFS 1830, s. 1002, LfF 1873, s. 381 (: davidfartyg). davit Caravello 10 (1893: davitsbjelke), PT 1912, nr 133 A, s. 2. devit PH 6: 4189 (1756), Därs. 4194)
Etymologi
[jfr t. davit, af eng. davit, förr äfv. david, sannol. eg. personnamnet David; jfr dan. o. t. david. Den sv. formen däfvert har uppstått gm anslutning till andra ord på -ert]
sjöt.
1) (numera bl. i ssgn STAMP-DÄFVERT) spira som tjänar till att utspänna o. gifva stöttning åt en del af tacklingen. PH 6: 4189 (1756). Dävert (att utsätta lovbardunerna). Jungberg (1873). — jfr FOCKEHALS-, GAJ-, STAMP-DÄFVERT.
2) ombord å fartyg befintlig lyftkran, bestående af en bom af trä l. järn som i yttre änden är försedd med block; särsk. afsedd för upptagande af ankaret l. för upphissning af båtar. Röding SD 24 (1798). En .. joll .. hängande helt och hållit utombords under sina däfvertar. Gosselman SNAmer. 1: 97 (1833). PT 1912, nr 133 A, s. 2. — jfr ANKAR-, BÅT-, FISK-, JOLL-, KVADRANT-DÄFVERT m. fl.
Ssgr (i allm. till 2): A: DÄFVERT- l. DAVID- l. DAVIT-BJÄLKE. (davids- Jungberg. davits- Caravello 10 (1893)) (numera knappast br.) däfvert (i bet. 2). Jungberg (1873).
-BLOCK. (davids-) i däfverts yttre ände befintligt block. Serenius Gggg 4 a (1757).
-BÅT. (däfverts- Bæckström) fartygsbåt som upphissas med o. hänger i däfvertar. Bæckström Sjökr. 2: 222 (1887).
B: DÄFVERTS- l. DAVIDS- l. DAVITS-BJÄLKE, -BLOCK, -BÅT, -se A.
Spoiler title