SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
EK e4k, sbst.1, r. l. f. (m. J. G. Oxenstierna 2: 93 (1796, 1806; i personifikation), Rydberg Sing. 40 (1865; uppl. 1876 f.), Heidenstam End. 10 (1889), Forsslund Arbet. 119 (1902)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Hes. 6: 13 (Bib. 1541), Trozelius Rosensten 2 (1737), Vg. fornm. tidskr. I. 6—7: 41 (i handl. fr. 1755)).
Etymologi
[fsv. ek, f., motsv. d. eg, nor. dial. eik, isl. eik (äv. i den allmännare bet. ’träd'), f., nt. eke, f., mnl. eike, m. o. f., holl. eik, eek, m., fht. eih, f., t. eiche, f., feng. āc, f., eng. oak; möjl. sammanhörande med lat. æsculus, ett slags ek, o. med vissa gr. trädnamn, t. ex. αἰγίλωψ, ett slags ek; jfr EKA, sbst., EKE, EKER]
1) träd av släktet Quercus, särsk. Quercus pedunculata Ehrh., stjälkek, sommarek, vanlig ek, o. Quercus sessiliflora Salisb., druvek, vinterek; äv. koll. Var. rer. 56 (1538). Må man tilstädie, att bönderne hugge så mygin eek, som the for nöden haffue, till att bygge theris åkerredscap. G. I:s reg. 14: 433 (1541); jfr 3. Wåre Eekar med god- och hårdheet öffuergå andre Landz Eekar. RARP 3: 167 (1641). Eken .. / .. Han skogens konung var och böljans blifva skall. J. G. Oxenstierna 2: 93 (1796, 1806). Trygg, som den rotfasta ek. Sätherberg Dikt. 1: 125 (1841, 1862). Unga ekar och unga adelsmän skall man hata. Granlund Ordspr. (c. 1880; angivet ss. brukligt på 1700-talet). De spår af ekens dyrkan, som ännu förefinnas flerstädes i Europa. T. Segerstedt i Ymer 1906, s. 341. — jfr BJÖRN-, BLOD-, DRUV-, DVÄRG-, KASTANJE-, KLAS-, KORK-, KÄRR-, LIV-, RIS-, SOMMAR-, STEN-, UNG-, VINTER-, VRAK-EK m. fl. — särsk. om lövklädda ekkvistar; eklöv; ofta om eklövet ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; jfr BORGAR-KRONA. Och dagen firas / med dans och lek, / vår panna siras / med krans af ek. Tegnér (WB) 2: 18 (1808). (knappast br.) med obest. art. Han återskänks .. sitt Land .. / Att .. / .. Odödlig utan bardalek, / Af friden krönas med en ek, / Så evig som hans fäders lager. J. G. Oxenstierna 1: 335 (1801, 1805).
Anm. till 1. Det hebr. ord som Dom. 4: 11, 1 Sam. 10: 3 m. fl. ställen i sv. bibelöv. återgivits med ek (liksom i Septuaginta med δρῦς, i Vulgata med quercus o. hos Luther med eiche), betecknar i själva värket, ss. först i öv. 1896 angives, trädet Pistacia terebinthus Lin., terebint.
2) [jfr ä. d. haardeg, riseg, t. stecheiche, steineiche] om trädet l. buskväxten Ilex aquifolium Lin., kristtorn; i ssgrna JÄRN- o. RIS-EK.
3) trä l. virke av det under 1 omnämnda trädslaget, ekträ, ekvirke, eke. Wij wilde .. gerne wete hwadh wircke thet wåre, som till samme Skipz behoff huggett är antthen Eek eller fore. G. I:s reg. 19: 200 (1548). (Bänkarnas) skiljo-bräden och säten voro af fin ek. Nordberg C. XII 1: 35 (1740). Ett mindre parti tysk ek. Tidn. f. lev. 1909, nr 47, s. 4. En matsalsmöbel i genomsvart sjödränkt ek med rik skulptur. PT 1913, nr 49 A, s. 3. — jfr BLÅ-, FRAS-, JÄRN-, KÄRN-, SVART-EK m. fl.
Sammansättningar (i allm. till 1).
Anm. Formen eke- var i fsv. den enda brukliga formen. Under 1500-talet börjar formen ek- uppträda, men den är ännu på 1600-talet långt mindre vanlig än eke-. Vid midten av 1700-talet synas båda formerna förekomma ungefär lika ofta. Under 1800-talet får formen ek- övervikt o. är numera avgjort den vanligaste formen, men eke- kan, utom i Finland, alltid användas, utom då andra ssgsleden börjar på vokal, ss. i EK-ASKA, EKOLLON o. d. Formen eke- har dock numera en bygdemålsfärgad l. ålderdomlig prägel. I de moderna dialekterna synes eke- endast förekomma i Götaland; se Götlind Västsv. ordbildn. 74 f. Vissa ssgr med formen eke- höra möjl. till EKE, sbst.1 Numera torde första ssgsleden ek(e) av språkkänslan alltid identifieras med EK.
A: (3) EK- o. EKE-ASKA. (eke- B. Olavi 115 a (1578). Lindh Huuszapot. 116 (1675)) [fsv. ekeaska] Eekaska strödd i .. (råttornas) gångar, gör at the warda skabbota, och döö ther aff. I. Erici Colerus 1: 36 (c. 1645).
-BACKE. (eker- Polit. vis. 199 (c. 1598)) ekbevuxen backe. —
(3) -BAND.
1) (tunn)band av ek.
2) (†) tunna, fat l. dyl. av ek. Fyra tunnor tjära, .. hvilken tjära .. kaptenen ”uthi egne ekebandh .. hafuer innpacka låtit”. Bidr. t. Hfors hist. 3: 201 (cit. fr. 1643).
-BARK, se d. o. —
-BARKAD, p. adj. garvad medelst ekbark. DA 1808, nr 78, s. 6. Mitt hjärta är en stadig bälg / af ekebarkadt skinn. Karlfeldt Frid. lustg. 61 (1901).
-BARKNING.
1) garvning med ekbark.
2) avbarkning av ek. Linné Bref I. 2: 233 (1760).
-BEVUXEN, p. adj.
(3) -BJÄLKE. [y. fsv. ekebiälke]. —
-BLAD. [fsv. ekebladh]. —
-BLADS-GALLSTEKEL—0~020, äv. —0~200. (-blad- Rebau Naturh. 1: 627 (1879), NF (1880)) gallstekel som (lägger ägg i o. därigenom) åstadkommer galläpplen på ekblad; särsk. om arten Cynips quercus folii Lin. —
-BLADS-MINERARE. (-blad-) skalbaggen Orchestes quercus (Lin.) Ill., vars larver göra gångar i ekbladens inre. Holmgren Insekt. 105 (1867). Skogsv.-fören. tidskr. 1908, s. 258.
-BLADS-SPINNARE. ekspinnare. Rebau Naturh. 1: 615 (1879).
(3) -BOASERAD, p. adj.
(3) -BOASERING.
-BOCK. zool. skalbaggen Cerambyx cerdo Lin., vars larver leva i ekstammar o. vars känselspröt erinra om (sten)bockens horn. NF (1880). VetAÅrsb. 1910, s. 95.
(3) -BOM.
(3) -BORD.
1) (†) planka av ek. Forssell Hist. II. 1: 63 (efter handl. fr. 1546). Ordn. ö. sjötullen 1667, s. B 1 b.
2) bord av ek. —
(3) -BRÄDA. Lagerlöf Holg. 2: 483 (1907).
(3) -BRÄDE. [fsv. ekebrädhe] G. I:s reg. 3: 184 (1526). The ekebræde måga borgerna j vesteruich forfordhra (dvs. forsla) til stocholm. Därs. 4: 284 (1527). (Dörren) var af ekbräder på plank af furu. J. Ahrenberg i Sv. fornm.-fören. tidskr. 12: 125 (1904).
-BRÄKEN. [jfr d. egebregne; jfr äv. t. eichenfarn] ormbunken Phegopteris dryopteris Fée; jfr -ORMBUNKE, -SÖTA. Franckenius Spec. E 1 a (1638). Skogsv.-fören. tidskr. 1910, Fackupps. s. 10. —
(3) -BÅLE. (bygdemålsfärgat i sydligaste Sverge) grova plankor av ek. De, äfven då de utgöras af ”ekebåle”, allt annat än täta väggarna (i de gamla stugorna i norra Skåne). Karlin Kulturh. mus. 12 (1888). Å fastigheterna finnas (bl. a.) .. boningshus af brädklädd ekbole. PT 1914, nr 43 A, s. 3.
(3) -BÅT. BtFH 4: 225 (1563). Fryxell Ber. 2: 54 (1826).
-DRUVA. (†) förmodl.: å ekrötter förekommande druvliknande gallbildning; se O. Gertz i Fauna o. flora 1916, s. 148 f. Franckenius Spec. E 3 a (1659).
-DUNGE.
(3) -FANER.
(3) -FANERAD, p. adj. Matsalsskänken af ekfanerad furu. Tekn. tidskr. 1901, Ark. s. 34. —
-FAUNA. (i fackspr.) för ekskog karakteristisk fauna. Fauna o. flora 1907, s. 31.
-FJÄRIL. om (olika) fjärilar som hålla till på ekar. Fauna o. flora 1909, s. 123.
-FLORA. bot. för ekskog karakteristisk flora; äv. om de växter som tillsammans med eken invandrat i Sverge. Bot. notiser 1886, s. 146. Andersson o. Birger Norrl. flora 124 (1912).
-FLÄSK. (†) fläsk av svin som gått på (ek)ollonbete, ollonfläsk. Götheb. mag. 1760, s. 468.
-FOCK. = -SVAMP. Fries Ordb. 29 (c. 1870). Lundell (1893).
-FRUKT. (†) förmodl. om den ätliga frukten av trädet Quercus Ilex Lin., stenek. (Herdarna) sätta .. fram för (gästen) .. stekt ekfrukt. M. Norberg (1780) hos Björnståhl Resa 5: 276. —
-FÄLLNING. Bönderne, .. hvilke vore dömbde för ekefälning. RP 1: 89 (1628).
(3) -FÄRG. för polerad ek utmärkande brun, ådrig färg. Taaket med wäggarna war .. öf(ve)r-struket med eekefärga. S. Agrell (1710) i Karol. krig. dagb. 5: 165. Furubräder, som målas i ekfärg. Tekn. tidskr. 1900, Allm. s. 81.
(3) -FÄRGAD, p. adj. —
-FÖRYNGRING. skogsv.
2) konkret: (grupp av) unga ekar. —
-GALL. på ek förekommande gallbildning. O. Gertz i Bot. not. 1914, s. 235.
-GALLSTEKEL~020. zool. (individ av) det på ekar levande gallstekelsläktet Cynips Lin. 1 Brehm III. 2: 70 (1876).
-GALLÄPPLE~020. på ek förekommande galläpple; jfr -ÄPPLE.
-GARVAD, p. adj. garvad medelst ekbark. —
-GARVNING. garvning medelst ekbark. Tekn. tidskr. 1879, s. 18. Hirsch Lärob. f. garfv. 260 (1898).
-GARVSYRA~020. kem.
1) i ekbark förekommande garvsyra; jfr EKBARKS-GARVSYRA. Berzelius Årsber. t. VetA 1836, s. 196. Blomstrand Org. kemi 219 (1877).
2) (†) galläpplegarvsyra. Berlin Farm. 2: 53 (1851).
-GREN.
-GRÄS. örten Teucrium chamædrys Lin., vars blad likna ekens, ädelgamander. Franckenius Spec. B 2 b (1638). Lind (1749; under gamanderlein). Örtebok 10 (1824).
-HAGE.
-HUGGNING.
-HULT. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 7 (1863). Rydberg Vap. 64 (1891).
-HYGGE. G. I:s reg. 27: 141 (1557). RP 7: 511 (1639). Böter för olofligt ekhygge. Hallenberg Hist. 5: 221 (1796).
(3) -KISTA.
-KNOPP-GALLSTEKEL—0~020, äv. —0~200. gallstekel som framkallar gallbildningar på ekens knoppar; särsk. om arterna Teras terminalis o. Aphilotrix gemmæ. Holmgren Insekt. 205 (1867). 2 NF 9: 644 (1908).
(3) -KORSVIRKE~020. Garfverilänga .. af ekekorsvirke. PT 1910, nr 244 B, s. 2.
(jfr 1 slutet) -KRANS. krans av eklöv, särsk. ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; oftast i bild; jfr -KRONA 2, EKLÖV, EKLÖVS-KRANS 1, EKLÖVS-KRONA. (Drottning) Christina ärfde efter sin store Fader endast lager- och eke-kransar att yfvas med. HSH 9: 85 (c. 1740). Schulthess (1885).
-KRONA.
1) till 1: översta delen av en ek.
2) till 1 slutet: krona l. krans av eklöv; särsk. ss. symbol för (erkännande av) medborgerliga förtjänster; oftast i bild; jfr -KRANS, EKLÖV, EKLÖVS-KRANS 1, EKLÖVS-KRONA. Journ. f. sv. litt. 1799, s. 575.
(3) -KUBB.
-KULTUR. plantering av ek. Vid ekkulturer är det .. angeläget, att ekbestånden blifva slutna. LAHT 1886, s. 213.
-KÅDA. [namnet avser eg. bärens klibbiga saft; jfr att misteln äv. kallas ’fågellim'] = -MISTEL. Ekkådan eller Ekmistel är ett förträffeligit .. läkemedel mot fallande siukan. Trozelius Rosensten 12 (1752).
(3) -KÄPP.
-LAV.
1) lavarten Bactrospora dryina (Ach.) Mass. Acharius Lichenogr. sv. prodr. 16 (1798).
2) (†) = -MOSSA. Palmberg Ört. 67 (1684).
3) lavarten Catillaria globulosa (Flk.) Th. Fr. Krok o. Almquist Flora 2: 121 (1907).
-LID. ekbevuxen (back)sluttning. (Riddaren) går i mossgrön ekelid. Karlfeldt Frid. vis. 74 (1898).
-LUND. [fsv. ekelunder] Bureus Suml. 37 (c. 1600). Broocman Österg. 2: 79 (1760).
-LUT. extrakt av l. dekokt på ekaska; äv. (i sht förr) oeg. l. bildl. Men om Herr Pädar kommer någe nära we mitt boo, / Heeta Ekeluta månde honom skålla. Dahlstierna Giöta kiämpavisa B 1 a (c. 1700). (Lyckan) låter smaka oss sin bittra ekelut. Fånge 28 (c. 1710). Fan tömmer sin eklut ur glödgade glas. Wadman Saml. 2: 157 (1835). Wetterbergh Penning. o. arb. 24 (1847). särsk.
a) i uttr. han är van vid ekluten l. dyl., han har prövat på, han känner krutet. Sv. ords. A 8 a (1604). Rhodin Ordspr. 71 (1807).
b) i uttr. gå igenom ekluten l. dyl., bliva garvad l. barkad, få sin hud garvad l. barkad, bliva härdad, gå igenom en sträng skola; äv. om sak: undergå en sträng l. hård behandling. Bergström Sv. bild. 2: 53 (1882). Svälta sig fram igenom ekluten. Nordensvan Sv. k. 239 (1892). Genom ekluten i Amerika. Atterling (1910; boktitel).
-LÅGA. (†) kullfallen ekstam. Fernow Värmel. 117 (1773). P. H. S. Hultin (1819) hos Rääf Ydre 1: 89. —
-LÖV, se d. o. —
-MASK. = -SILKESMASK. Läsn. f. folket 1869, s. 239.
-MISPEL. (†) = -MISTEL. Chesnecopherus Reg. iter. ag. E 2 a (1613). Roberg Beynon 114 (1709).
-MISTEL. (eken- Franckenius Spec. F 4 a (1638)) på ek förekommande individ av den parasitiska busken Viscum album Lin., mistel; jfr -KÅDA, -MISPEL. B. Olavi 177 a (1578). Lex. Linc. (1640; under viscum). Ek-misteln .. finnes .. ofta förvarad i bondestugorna. .. Man anser sig dermed kunna skydda hus och hem för ondt i allmänhet, men serdeles för vådeld. Dybeck Runa 1845, s. 80.
-MOSSA. lavarten Usnea barbata (Lin.) Fr., skägglav; jfr -LAV 2. I. Erici Colerus 2: 144 (c. 1645). Rothof Hush. 92 (1762).
(3) -MÅLAD, p. adj. målad i ekfärg. —
(3) -MÖBEL.
-NAVARE, se under EKER.
-NÖT, r. (†) ekollon. Trozelius Rosensten 3 (1737).
-OLLON, se d. o. —
-ORMBUNKE~020. (eke- Bromelius Chloris 30 (1694)) = -BRÄKEN. Rudbeck Hort. bot. 44 (1685).
-OXE. [jfr t. eichochs] skalbagge av släktet Lucanus, särsk. om arten Lucanus cervus Fabr. Linné Syst. nat. 58 (1740). Cederborgh UvT 1: 75 (1809). Den största palearktiska skalbaggen, ekoxen ... Hannen, som blir 7 till 8 cm. lång, kännes igen på det stora hufvudet med de väldiga, greniga käkarna (hornen). (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 1: 409 (1900).
(3) -PARKETT. Bonad ekparket i små rutor. Palmberg Hels. 889 (1889).
-PERIOD(EN). bot. jfr -TID(EN). Sv. mossk.-fören. tidskr. 1889, s. 262. Att tallen fortlefvat långt fram under ekperioden .., framgår af flera forskares undersökningar. Skogsv.-fören. tidskr. 1904, s. 130.
(3) -PLANK, sbst.1 koll. En spiraltrappa af tjock ekplank. C. H. Anckarsvärd (1817) i Hist. tidskr. f. Skån. 4: 81.
(3) -PLANK, sbst.2. plankstaket av ek. Et tjokt och högt ekeplank. Sv. Merc. 1764, s. 228.
-PLANTAGE. (†) = -PLANTERING. Eke-plantagerna villa intet särdeles lyckas. Linné Öl. 134 (1745).
-PLANTERING.
1) abstr. 2 RARP 5: 570 (1726).
2) konkret. Fåhreus Handb. 238 (1864).
-PLANTERINGS-FOND(EN). benämning på en under åren 18301869 förefintlig fond som avsatts för planteringar av ek för kronans räkning. SFS 1869, nr 73, s. 16.
-PLANTERINGS-STYRELSE(N). för kronans ekplanteringar, under åren 18301869. Thelaus Om skog. 116 (1865). SFS 1869, nr 73, s. 16.
(3) -PÅK.
(3) -PÅLE.
-REGION. bot. region l. område l. bälte inom vilken (vilket) ekvegetationen spelar en avgörande roll. (I Finlands sydligaste delar) ligger .. nu för tiden ekregionens nordligaste gräns. Retzius Fin. kran. 34 (1878).
-SILKESFJÄRIL~0020. på ek levande silkesfjäril, särsk. Saturnia pernyi Guér., kinesisk eksilkesfjäril, o. Saturnia yamamai Guér., japansk eksilkesfjäril; jfr -SILKESSPINNARE. 2 NF 7: 127 (1907). Därs. 25: 515 (1916).
-SILKESMASK~002. larv av eksilkesfjäril; jfr -MASK. 1861 öfverfördes de första äggen af eksilkesmasken .. till Europa. Läsn. f. folket 1869, s. 237. Sv:s land o. folk 737 (1901).
-SILKESODLING~0020. avel av eksilkesmaskar. Läsn. f. folket 1869, s. 238.
-SILKESSPINNARE~00200. = -SILKESFJÄRIL. 2 Uppf. b. 8: 215 (1900). 2 NF 25: 514 (1916).
-SKANT. (†) död, förtorkad ekstam. Tidström Resa 4 (1756). Brummer Jagtlex. 32 (1789).
(3) -SKIVA.
1) skiva av ek.
2) (†) bord av ek. BtFH 4: 203 (1563).
-SKOG. [fsv. ekeskogher]. —
-SKOGS-LÖSEN. kam. avgift som ägare av kronoskattehemman o. viss annan jord under åren 18301875 hade att erlägga till statsvärket för rättigheten att fritt disponera över å deras mark växande ekskog. Linde Kam. 283 (1852). Fåhreus Handb. 336 (1864).
-SKOGS-MEDEL. kam. gm ekskogslösen under åren 18301875 till statsvärket inflytande pänningmedel. Linde Kam. 163 (1852). BtRProt. 1874, Saml. 4, 1: nr 22, s. 12. —
-SNABBVINGE~020. zool. den i ekskogar levande fjärilen Zephyrus quercus (Lin.). 1 Brehm III. 2: 86 (1876). 2 NF 26: 95 (1917).
(3) -SPIK. (i fackspr.) grov, eg. för inslående i ekvirke avsedd spik med en längd av 75—125 mm. Rinman Jernförädl. 169 (1772). Ekespik kan pröfvas medelst inslående till 2/3 i vresig och hård Ek, samt derefter utdragas. Stål Byggn. 1: 85 (1834). 2 NF 26: 714 (1917).
-SPINNARE. zool. spinnarfjärilen Gastropacha quercus Ochsenheimer, vars larver leva på ekblad; jfr -BLADS-SPINNARE. Dahlbom Skand. insekt. 163 (1837). 2 NF (1907).
(3) -SPÅN. RP 3: 166 (1633). Taket lägges .. af tegel eller ekspån. SFS 1839, nr 28, s. 3. Haller o. Julius Skogshush. 251 (1908).
(3) -STAV.
2) (tunn)stav av ek; jfr -STÄV. Ekestäfver och Klappholts må .. obehindrat .. få införas i Städerne. Förordn. ang. ekehyggen 1773, s. 3. SDS 1898, nr 55, s. 1.
-STJÄLK-GALLSTEKEL—0~020, äv. —0~200. zool. gallstekeln Andricus ramuli Hartig. NF 4: 303 (1880). 2 NF 9: 644 (1908).
(3) -STOCK, sbst.1 stock av ek. —
-STOCK, sbst.2, se d. o. —
(3) -STÄMPEL. (i fackspr.) stöd av ek; särsk. i gruvor. B. Qwist i VetAH 1776, s. 167. Rinman 1: 674 (1788).
(3) -STÄV, sbst.1; pl. -ar. (skepps)stäv av ek. —
(3) -STÄV, sbst.2 koll.: (tunn)stäver av ek; jfr -STAV 2. Försäljes .. Bryggaren G. A. Mallanders .. lösa Egendom af .. Ekstäf, Korkbark .. m. m. DA 1808, nr 64, s. 3.
-SUGA. växten Melampyrum pratense Lin., koskepling, ängskovall, mjölkvall; jfr -ÖRT. Lilja Sk. flora 273 (1838). Fries Ordb. (c. 1870).
-SVAMP. [jfr d. egesvamp, t. eichenschwamm] den på ekar växande svampen Dædalea quercina Pers., labyrintsvamp, korkmussling; jfr -FOCK. I. Erici Colerus 2: 67 (c. 1645). Eke-svampens besynnerliga (dvs. särskilda) förmån består därutinnan, at han förmår kraftigt stämma blodet, utan at göra någon skada. Sv. Merc. 1: 111 (1755). Kindblad (1870).
(3) -SYLL. Hela bygnaden hvilar på Ekesvillar. Götheb. mag. 1760, s. 438. Tekn. tidskr. 1902, V. s. 44. —
-SÖTA. = -BRÄKEN. Franckenius Spec. D 2 a (1659).
(3) -TALLRIK. O. Martini Läk. 26 (c. 1600).
-TID(EN). bot. det tidsskede då eken var det härskande trädet i södra Sverges skogar; jfr -PERIOD(EN). Andersson Växtvärld. 40 (1896).
(jfr 3) -TIMMER.
(3) -TIMRAD, p. adj. —
-TRÄ. [fsv. eketrä]
1) = EK, sbst.1 3. Tina åror (hava de gjort) aff Eeketrää jfrå Basan. Hes. 27: 6 (Bib. 1541).
2) (†) om tunnor, fat o. d. av ek. Trann till 2 eller 3 t(unn)or i Ny Eketrä. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 56 (1636).
3) (numera nästan bl. i talspr.) = EK, sbst.1 1. RP 6: 225 (1636). Kalm Resa 1: 353 (1753).
-TRÄD.
2) (†) = EK, sbst.1 3. Den helige elden, som ej uptändes med vanliga medel, utan genom starkt gnidande i hårdt Eketräd. Dalin Hist. 1: 177 (1747). Retzius Fin. kran. 34 (1878).
(3) -TUNNA.
(3) -VALL. i sht sjömil. bordläggning av ek å örlogsfartyg. Ett Svenskt linieskepp .. med ekvallar, .. lika kärnfriska, som det folk som trampar våra fäders ärorika jord. Oscar II 4: 2 (1854, 1890). oeg. om örlogsfartyg av ek. Åskådare, som under välönskningar och hurrarop helsade de bortilande ekvallarne. Trolle Sjöoff. 2: 281 (1870). Selander En bok om vår flotta 67 (1907).
-VECKLARE. zool. fjärilen Tortrix viridana Lin., vars larver leva på ekar, vilkas blad de rulla tillsammans. Thomson Insect. 199 (1862). Skogsv.-fören. tidskr. 1908, Fackupps. s. 72. —
-VED.
-VEGETATION. bot. för ekskog karakteristisk vegetation; jfr -VÄXTLIGHET. Bot. notiser 1886, s. 147. Holme i Mälaren .. med synnerligen typisk ekvegetation. Bet. af VetA:s naturskyddskom. 1905, s. 18.
(jfr 3) -VIRKE. [y. fsv. ekevirke]. —
-VIRKES-INSPEKTOR l. -VIRKS-INSPEKTOR. (förr) benämning på viss civilmilitär tjänsteman vid flottan. Sv:s civ. o. krigscal. 1796, s. 71. Wrangel Sv. fl. bok 286 (1898).
-VÄXT.
1) träd l. buske tillhörande familjen Fagaceæ. Normalfört. ö. sv. växtn. 31 (1894). Lindman Lärob. i bot. 78, 79 (1904).
2) växt tillhörande det växtsamhälle som karakteriseras av eken. Andersson Växtvärld. 42 (1896). Andersson o. Birger Norrl. flora 32 (1912).
-VÄXTLIGHET—00~2, äv. ~200. bot. = -VEGETATION. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1893, s. 433.
-ZON. paleont. mossavlagring som bildats efter ekens, men före granens inträngande. Skogsv.-fören. tidskr. 1903, s. 12. C. Kurck i Arkiv f. kemi 1: 286 (1904).
-ÄNG. Knorring Skizz. II. 1: 184 (1845). Hasselsnårens och ekängarnes landskapstyp. E. Lönnberg i Uppland 1: 142 (1902).
-ÄPPLE. (eke- B. Olavi 128 b (1578), Wallerius Alm. 1713, s. 34) [fsv. ekeäple; jfr t. eichapfel] (mindre br.) = -GALLÄPPLE. B. Olavi 8 b (1578). Dahlbom Skand. insekt. 296 (1837).
-ÄPPLE-STEKEL. = -GALLSTEKEL. Dahlbom Skand. insekt. 296 (1837).
-ÖRT. = -SUGA. Linné Sk. 373 (1751). Retzius Flora oec. 449 (1806).
B (†): EKEN-MISTEL, se A.
C (†): EKER-BACKE, se A.
Spoiler title