SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FÄSTA fäs3ta2, v. -er, fäste, fäst, fäst (GR 1: 241 (1524: feste, ipf.) osv.), äv. (numera bl. vard.) -ar (Swedberg Cat. 239 (1709) osv.), -ade (GR 29: 674 (1560: festede) osv.), -at (AOxenstierna 2: 492 (1622) osv.), -ad (GR 12: 265 (1539; festet, n. sg.) osv.); förr äv. FÄSTAS, v. dep., anträffat bl. i inf. -as o. i pres. -as l. -es (LPetri KO 52 b (1571), VetAH 1804, s. 20, Schulthess (1885)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 153 (1749)), -ING (se FÄSTNING), -NAD (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.); jfr FÄST, sbst.3
Etymologi
[fsv. fästa, motsv. d. fæste, isl. festa; jfr t. festen, eng. fasten; avledn. till FAST, adj.1 — Jfr FÄST, sbst.2, FÄSTA, sbst.2, FÄSTE, FÄSTING, sbst.3, FÄSTMAN, FÄSTMÖ]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) giva fast(are) konsistens, göra fast l. hård l. kompakt; härunder: fästa mått. 2) göra motståndskraftig mot anfall, befästa. 3) göra stark l. säker, giva en fast o. tryggad ställning, befästa. 4) åstadkomma att ngt får fäste l. (för)-blir (ss. intr.: bliva) fastsittande på en plats l. i ett läge o. d., fastgöra; härunder: fästa foten o. d. (a γ α') samt höfter l. nacke fäst (a γ γ'). 5) i mer l. mindre bildl. l. i överförda anv. av 4; härunder: fästa i minnet (a β), fästa ögonen l. uppmärksamheten på någon l. något (a γ α'), vara fäst vid någon l. något (a γ β'), fästa förhoppningar vid någon (a γ γ'), fästa villkor vid något (a δ), fästa kärl (a ι), (icke) fästa sig vid något (b, i sht b γ). 6) åstadkomma att ngt icke ändrar läge l. plats, göra orubblig l. stadig l. stadigvarande l. beständig; härunder: fästa elden (b). 7) i mer l. mindre bildl. l. i överförda anv. av 6; härunder: fästa sin boning o. d. (b). 8) göra ngt fast l. säkert i ngns uppfattning o. d., bestyrka, bevisa, vitsorda. 9) bestämma, fastställa. 10) giva full giltighet l. laga kraft åt, stadfästa. 11) förbinda sig (till ngt l. att fullgöra ngt), utfästa. 12) trolova sig, trolova. 13) ”städja” (tjänare). 14) gm legoavtal betinga sig l. upplåta nyttjanderätt till jordegendom o. d.
1) (†) giva (ngt) fast(are) konsistens, göra fast l. hård l. kompakt; ss. refl. o. dep.: få fast(are) konsistens; stelna; jfr FAST, adj.1 1. BOlavi 38 a (1578). Stött Sucker, hwilket skal läggias vthi een Glasz eller Steen-Mortil .. (skall) giutas öfwer medh fierdedeelen aff thet hwijta aff Egget .. och hwijspas sachteligen tilsamman, så länge at suckret begynner fästa sigh. Salé 112 (1664). Thet (är) en bekant sak hos the naturkunniga .. at ingen ting ystas, fästes och stelnar utan saltens medvärkande. Block MotalaStr. 60 (1708); jfr 6 d. (Växten) Achillea Ptarmica. .. Kryper med sina rötter och tjenar derföre at fästa dikesvallar. Retzius FlOec. 12 (1806); jfr 6 a. — särsk. i fråga om uppmätande av spannmål, virke o. d.: tillskjuta till det lösa måttet det kvantum som erfordras, för att man skall erhålla fast mått; jfr FAST, adj.1 1 d. Om man til ex. hade mätt up 72 Tunnor löst mål, och ville hafva det fästadt (osv.). Gjörwell o. Bergklint Sam. Bih. 24 (1772). särsk. bildl. Min slughet även här din fråga föregått, / Och Joram är den man, som fäster mina mått (dvs. fyller mina anspråk). Wallenberg 304 (1774).
2) (†) gm vidtagande av försvarsåtgärder (i sht uppförande av fästningsvärk) göra (en plats, en stad o. d.) motståndskraftig mot anfall, befästa; ss. refl.: gm vidtagande av försvarsåtgärder (i sht uppförande av försvarsvärk) trygga sig mot fientliga anfall; befästa sig; förskansa sig; jfr FAST, adj.1 3. (Borgarna i Nya Lödöse) skulle festa theris stadt medt valler, graffuer (osv.). GR 5: 149 (1528). Fotfolket .. skall .. fästa Åbo slott och reparera det. SUFinlH 5: 217 (1617). Svijnsfiädrarne (dvs. ett slags pikar avsedda att nedsättas i marken), därmed de hadhe rundt kring festatt sig. AOxenstierna 2: 492 (1622). OStiernhöök (1701) i KFÅrsb. 1912, s. 371.
3) (†) göra (ngn l. ngt) stark(t) l. säker(t), giva (ss. refl.: förskaffa sig l. vinna) en fast l. tryggad ställning, trygga (fortvaron l. besittningen av), stärka, giva (ökad) fasthet l. stadga åt, stadga, befästa; ss. refl. stundom närmande sig 5 b α; jfr FAST, adj.1 4. (Måttfulla rådslag), som kunne fästa vår estat (dvs. ställning). RP 8: 133 (1640). (Manufakturerna) ärfordra .. lång tid til at rota och fästa sig. Alströmer PVetA 1745, s. 23. Fästa sit välde. Dalin Hist. 1: 109 (1747). Hvarjemte .. (lärjungarna) igenom hvarjehanda .. (stilövningar), .. så väl som igenom talande, fästas (i latinet). ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. D 1 a. Carl de Mornay .., som .. hade fäst sig i Riket medelst gifte med en Fröken af Trolle Slägten. Celsius E14 170 (1774). Att fästa, att fullborda sig i rigtningen åt Godhet och Sanning. Atterbom Siare 1: 176 (1841). — särsk.: grunda, stödja; jfr 7. All dom bör fästas på skiäl och lag, och ej på godtycko. RB 24: 3 (Lag 1734). Domarens på borgen fästada tilstånd til hennas nya gifftermål. VDAkt. 1779, nr 344. Att fästa .. (friheten o. säkerheten) på osvikliga grunder. Adlerbeth Ant. 1: 28 (c. 1792). Fästa sitt påstående. Wahrman (1814; med hänv. till fota, grunda).
4) åstadkomma att (ngt l. ngn) blir l. förblir (ss. intr.: bliva) fastsittande på en plats l. i ett läge o. d.; jfr FAST, adj.1 7. — jfr JORD-, KORS-, LAND-, VID-FÄSTA m. fl.
a) tr.
α) fastsätta, fastgöra, häfta; i p. pf. äv. i oeg. anv.: (fast)sittande; ofta med prep.-uttr. Fästa med spik, med nubb, med häftstift, med en knappnål, med gummi, med klister. Fästa löst, säkert. Fästa båten (vid bryggan). Fästa en nål i hatten, en ros i håret, en rosett på klänningen. Fästa tråden l. trådändan, sy fast sista ändan av tråden. Jes. 41: 7 (Bib. 1541). Låte .. Konungens Befalningshafvande skriftelig kungiörelse fästa på hans dör. UB 2: 3 (Lag 1734). Stora järn-ringar .. at fästa fartyg uti. Dalin Hist. 1: 4 (1747). (Mannen var) så korthalsad, att .. hufvudet tycktes omedelbart fästadt mellan skuldrorna. Rydberg Ath. 71 (1859). En åra, som är fäst på högra sidan .. nära aktern. Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901). — särsk.
α') (numera knappast br.) med prep. (in)till l. mot o. sbst. betecknande det l. den varvid ngt l. ngn fastgöres l. fastgjorts. Vish. 13: 15 (Bib. 1541). Man låter giöra och fästa til pipan, en Bolla .. af Meszing. Stiernhielm Arch. E 1 a (1644). Gustaf III 1: 43 (1786; med prep. mot). TT 1888, s. 88 (med prep. till).
β') (numera bl. ngn gg i vitter stil) i uttr. fästa ngn (ut)i l. vid jorden, begrava, jordfästa. Som een ärlig man .. blef (han) fäst uthj Jordenne. VDAkt. 1688, s. 624. (Gastarna) hålla sig der man har dem i jorden fäst. Livin Kyrk. 99 (1781). Sander i 3SAH 10: 209 (1895).
γ') i uttr. fästa rot l. (sina) rötter, vinna rotfäste, slå rot; numera bl. ngn gg bildl. Trädet fästade sina rötter. Tessin Skr. 19 (1761). Hufvudmassan af dessa (finska) ätter .. följde med landet, där de fäst rot. Fahlbeck Ad. 2: 26 (1902). WoH (1904).
β) (i sht i fackspr.) hopfoga l. förbinda (enskilda föremål) så att (de) få ett fast sammanhang, binda; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: som har egenskapen att fast hopfoga osv. Fästa medh Bly. Linc. (1640). Således har en del Sand igenom blandning af något fästande och bindande ämne, blifvit en fast Sandsten. Tilas PVetA 1742, s. 16; jfr 1. Fästa murtegel med murbruk. Dalin (1851). Kindblad (1871).
γ) anbringa (ngt ngnstädes) så att det får fäste; särsk.
α') (†) i uttr. fästa foten l. sin fot o. d. (ngnstädes), sätta foten (ngnstädes), beträda; äv. bildl., dels: bereda sig en fast o. tryggad ställning, få fast fot, dels (anträffat bl. i uttr. fästa fot): (inför domstol) uppträda (mot ngn), uppträda (mot ngn) med påstående (att). VRP 1628, s. 283. Alt ifrån den tijdh H: Mt: sin foot först på Tysche Botnen fäste. RARP 1: 149 (1631). Ingen wille fästa foot, och honom sådant öfuerbewijsa. VDAkt. 1653, s. 46. Om ther wore någon .. som wille fästa foot emot kyrkioherdan att han sigh .. icke såsom en redeligh ährligh .. gudz ordz tiänare .. hade .. förhållit. Därs. 1680, nr 345. Dalin Hist. 1: 374 (1747; bildl.). Gustaf III 2: 33 (c. 1785).
β') (†) hippol. i fråga om det moment av ett steg då hästens fot tryckes mot sitt underlag o. mottager kroppstyngden: fatta fotfäste. Billing Hipp. 155 (1836).
γ') gymn. i uttr. höfter l. nacke (förr äv. nack) fäst, kommandoord för intagande av viss utgångsställning varvid händerna äro på särskilt sätt stödda mot höfterna resp. nacken; äv. substantiverat ss. benämning för ställningen i fråga. Ling Regl. 20 (1836). 2NF 36: 876 (1924).
δ) gm subjektsväxling om sak.
α') (föga br.) åstadkomma att ngt sätter sig fast l. fastnar; förr äv. i absolut anv. Salbei Wijn (dvs. vin försatt med salvia) .. fäster Tänderna. Månsson Åderlåt. 147 (1642). Smörjer (man) på ställen, där håren vilja affalla, fäster det (dvs. denna salva), och kommer dem at växa igen. Trozelius Rosensten 41 (1752).
β') (mindre br.) fasthålla. Och dermed drog han sabeln ut, / Som rostet månde fästa. Stenhammar 144 (1794). Jernkettingen, som .. fästade Briggen vid botten. Gosselman Col. 1: 22 (1828). Knuten fäster snöret vid brädet. Öhrvall Knut. 5 (1908).
b) refl., förr ngn gg äv. dep.: sätta sig fast, fastna, fatta l. vinna fäste, rota sig; förr ngn gg äv.: hava fäste. Snön fäste sig under skidorna. OMartini Läk. 42 (c. 1600). Thenne matken .. fäster sigh widh aasz och etterfulle tingh. Bullernæsius Lögn. 155 (1619). Taket som et hwalf på muren sig stöder och fäster. Hiärne Berghl. 441 (1687). VetAH 1804, s. 20 (ss. dep.). Plantorna .. vattnas .. och beskuggas .. till dess de fästat sig i jorden. Lundström Trädg. 30 (1852). jfr ROT-FÄSTA. — särsk. (†)
α) om person: klamra sig fast, hugga sig fast. Gustaf III 3: 151 (1789).
β) om ohyra: komma (i kläder o. d.). Lundberg Paulsson Erasmus 81 (1728). Ohyra hade fäst sig till och med i mina kläder. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 95.
c) (i sht i fackspr.) intr.: taga fäste (på l. vid ngt); fästa sig, fastna, klibba fast; bita sig in i ngt. Limfärgorna fästa bättre (än färger blandade med vatten o. äggulor). Miniatursk. 87 (1784). Kolet .. fäster svagt och är lätt bortblåst. Eichhorn KonstH 105 (1881). Man (gör) ett litet ryck, så att (met-)kroken fäster. TurÅ 1891, s. 127. Vid det torrslagna (teglet) fäster murbruket bättre. NF 15: 1477 (1891). Kaklet .. är på baksidan försedt med refflor för att bättre fästa i cementet. TT 1895, K. s. 23. — särsk. [efter motsv. anv. i isl.] (starkt arkaiserande) om vapen: bita (på ngn). Vapen fäste icke vid honom. Bååth Nordm. 127 (1898).
5) i mer l. mindre bildl. l. överförda anv. av. 4. — jfr HUG-, NAMN-, ROT-FÄSTA m. fl.
a) tr.
α) i allm.; ofta: (fast) knyta l. binda (vid), fast förena (med). Fästa ngn vid sig med vänskapens band. Denna skamfläck kommer alltid att vara fäst vid hans namn. Slutligen fästes han vid universitetet såsom professor. Många historiska minnen äro fästa vid detta slott. HSH 7: 191 (c. 1750). Längre ned i feodal-systemet blef mannen fästad vid jorden, d. v. s. lifegen. Geijer I. 6: 47 (1839). Samtidens vid jorden fästade föreställningar. Genberg VSkr. 2: 89 (1862). Hans verksamhet var fäst vid kansliet. WESvedelius i SAH 44: 31 (1868). (Jarlämbetet) .. synes ha varit fäst vid vissa högborna ätter. Hildebrand Statsförf. 24 (1896). ”Tyrannerna” tävlade om att vid sig fästa berömda ”poeter”. Sylwan (o. Bing) 1: 160 (1910).
β) inplanta l. inprägla (ngt i minnet, förr äv. i hjärtat l. sinnet o. d., så att det sitter kvar); i p. pf. närmande sig bet.: rotfäst o. d. TobCom. B 3 a (1550). Christendomen bör genom kärlek fästas i de spädas sinnen. SvMerc. 6: 240 (1760); jfr 3. Glosor och Phrases .. böra .. i minnet fästas. Wallquist EcclSaml. 4: 497 (i handl. fr. 1724). Hos mig är djupt fästad den öfvertygelsen. Järta VSkr. 2: 261 (1824).
γ) för att beteckna att blick l. öga l. tanke l. sinne o. d. riktas på l. drages till ngt o. d.
α') med avs. på blick (”öga”), uppmärksamhet, tanke o. d.: (in)rikta l. länka (på ngn l. ngt). Allas ögon voro fästa på honom. Fästa uppmärksamheten l. sin l. ngns uppmärksamhet på ngn l. (stundom vid) ngt. Flickan fäste sin blick på dörren. Fästa tankarna l. sina tankar på (förr äv. uppå l. till) ngn l. ngt. Hava tankarna fästa på hemmet. Emporagrius Cat. B 6 b (1669). Lind (1749). Tyst .. / Stod gästen der med ögat fäst på värden. Geijer I. 3: 197 (1811). Med tanken fäst på det förflutna. Beskow Vandr. 2: 4 (1820, 1834). Han hade .. redan tidigare fästat uppmärksamheten på sig förmedelst åtskilliga ypperliga lyriska qväden. Sturzen-Becker SvSkönl. 85 (1845). Jag vill fästa uppmärksamheten på två .. särskilt betydelsefulla företeelser. Nilsson FestdVard. 61 (1925).
β') (fast) knyta l. binda (ngn l. ngns sinne l. hjärta l. håg) vid (ngn l. ngt); utom i vitter stil l. religiöst spr. numera bl. i p. pf., företrädesvis om person; jfr b δ. Vara fäst vid (förr äv. för l. till) ngn l. ngt, hysa kärlek till l. älska ngn l. ngt. Vara varmt fäst vid sin hembygd. Fästa sitt sinne o. d. vid (förr äv. l. inpå) ngn l. ngt. Widekindi KrijgH 487 (1671). Om du har vid jorden fästat din håg. Schartau Pred. 108 (1824). Fästa en person vid sig. Kindblad (1871). Afguderi sker derigenom, att man .. vid något i verlden så fäster sitt hjerta, att det drages ifrån Gud. Kat. 1878, nr 15. Skolmästaren hade .. förstått att fästa .. (barnens) hjärtan vid sig. Cederschiöld Riehl 2: 15 (1878).
γ') med avs. på känsla av kärlek (jfr δ') l. hopp l. förtröstan l. lust l. åtrå l. olust l. dyl.: rikta, sätta, ställa, knyta; i en mängd förbindelser: fästa sitt begär, (sitt) behag, fästa (sina) förhoppningar, förtroende, sin förtröstan, sitt hopp, sitt intresse, sin kärlek, sin lit, missnöje, (sin) tro, sin önskan, sin ömhet (på l. vid l. till ngn l. ngt) m. fl. (rörande bruklighet m. m. se närmare under de särskilda substantiven). At .. feste wår tro på Honom. Swedberg Cat. 313 (1709). I all din nöd ditt Hopp på Herran fästa. Frese AndelD 48 (1726). En uppgift .. vid hvilken man icke fästat ringaste tro. Palmblad Fornk. 1: XXVI (1843). Hoppe (1892).
δ') värka tilldragande på (ngn l. ngns blick l. sinne l. dyl.), tilldraga sig (ngns uppmärksamhet, förr äv. kärlek, hjärta o. d.), locka (ngns begär), fånga, fängsla; numera nästan bl. (mindre br.) i uttr. fästa ngns uppmärksamhet l. blickar. Rikedomar fäste .. aldrig .. Eders Kongl. Höghets ädla hjärta. Tessin Bref 2: 298 (1755). Det förgängliga lifvets öden skola .. ej mer .. fästa ditt begär. Lehnberg Pred. 2: 219 (c. 1800). Många föremål .. täfla om att fästa vår kärlek. Wallin 2Pred. 3: 262 (1823). Hvi skulle ytan fästa / våra blickar? Tegnér (WB) 4: 53 (1823). (Han fortfor) att fästa den allmänna uppmärksamheten. Wallin 1Pred. 3: 96 (c. 1830). Under sammanlefnad med henne fästades man ovillkorligt af (hennes) .. godhet och själfullhet. Nordstjernan 1844, s. 11. Det vackra grafchoret .. fäster den resandes öga. Afzelius Sag. IX. 2: 86 (1860). Öfver det, som engång fäst hans intresse, rufvar .. (melankolikern) ständigt. Rein Psyk. II. 1: 204 (1891).
δ) (i sht i skriftspr.) knyta (ngt till ngt), förbinda l. förknippa (ngt med ngt); i p. pf. stundom (i sht förr): med nödvändighet förbunden (med ngt), beroende (av ngt). Vissa villkor voro fästa vid gåvobrevet. De begrep man fäster vid orden och deras ställning. Sahlstedt CritSaml. 246 (1759). Hegels namn är .. fästadt vid det mest storartade försöket af detta slag. Claëson 1: 288 (1858). (Den gudomliga personligheten) måste .. hafva ett konkret innehåll, hvilket icke är fäst vid rummet och tiden. Nyblæus Forskn. IV. 1: 15 (1895). GeolFF 1910, s. 24.
ε) (knappast br.) förena l. förbinda (land o. d. med ett annat land o. d. medelst kommunikationer o. d.); numera bl. i förb. med prep. vid (förr äv. med) o. sbst. betecknande det varmed ngt förbindes. Slå .. (en bro) öfver och festa öön .. medh faste landedh. OxBr. 1: 218 (1623). Genom en mångsidig .. (telegraf-)kabelförbindelse är Europa fäst vid Asien och Afrika. NF 15: 1531 (1891).
ζ) i uttr. fästa (ringa o. d.) avseende vid, äv. l. ngn gg å ngt, taga (ngt) i betraktande, taga hänsyn till, lägga vikt vid, fästa sig vid, bry sig om. Hagberg Shaksp. 9: 332 (1850). En bagatell som jag inte fäst ringaste afseende vid. Blanche Bild. 1: 165 (1863). Fästa afseende vid ngns önskningar. Cavallin (1875). — särsk. (i sht i kanslistil) i uttr. med fäst avseende på, med hänsyn (tagen) till. Palmblad Fornk. 1: 148 (1843). Södra stambanan har icke utstakats med fäst afseende på uppvisningar af naturskönheter. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 2 (1901).
η) med avs. på vikt, betydelse o. d.: lägga, sätta, tillmäta; bl. med prep. vid, förr äv. på, o. sbst. betecknande det som man tillägger vikt osv.; numera nästan bl. i uttr. fästa (stor o. d.) vikt vid ngt. (Det händer) att man fäster mera sedligt värde vid omsorgen om andra, än vid omsorgen om sig sjelf. Boëthius Sedel. 200 (1807). Rundgren i 3SAH 2: 43 (1887).
ϑ) (i vitter stil, numera knappast br.) inskränka (ngns) frihet, fjättra, fängsla; nästan bl. med prep. i o. sbst. betecknande det vari ngn l. ngt fjättra(t)s. Tusend plågor den förtrycka, / Som är fäst i verldens band. Dalin Vitt. I. 1: 74 (c. 1745). Et Haf i kedjor fäst, hans stolta vapen bar. Gyllenborg Bält 1 (1785). Wallin Vitt. 2: 272 (1806).
ι) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i sht med avs. på kärl: (gm tagande i bruk) upptaga; numera företrädesvis i p. pf.: upptagen, i bruk. Lind 2: 203 (1749). (Sv.) Fästa ett kärl, (lat.) Vas occupatum reddere. Sahlstedt (1773). 4 st. Krukor fästade med matsaker. BoupptVäxiö 1796. Björkman (1889). Kärlet är fäst. WoH (1904).
κ) (i vitter stil, numera mindre br.) hålla (ngn l. ngt) knuten (knutet) l. fjättrad (fjättrat), fasthålla (ngn ngnstädes); numera bl. med adverbiell bestämning angivande det (den plats) varvid (där) ngn (ngt) hålles bunden (bundet); jfr 4 a δ. De band som fäste mit sinne. Dalin Arg. 1: 188 (1754). Stockholm, som emottog Kellgren vid 26 års ålder, fästade honom der under hela hans lifstid. Stenhammar 272 (1798). Sång och vänner, bål och flicka / Fästa glädjen vid min dag. Wallin Vitt. 2: 65 (c. 1810). Inunder Nifelhem. Der fäster / Hel, den bleka, sina döda gäster. Tegnér (WB) 3: 21 (1817). Det band, som fäster oss vid barnen. Franzén Pred. 5: 143 (1845). De hade af sina befattningar varit fästa vid Upsala. Carlson Hist. 5: 309 (1879).
b) refl.
α) skaffa sig l. taga l. fatta fäste (i l. vid l. på ngt l. ngn l. på ett ställe) i allm. med adverbial betecknande det ställe o. d. där ngn l. ngt fattar fäste; jfr 3.
α') om sak. Schroderus Os. 1: 365 (1635). Hela lasten af Siuss, Inquartering och förplägningar stanna endast och fäster sigh på Almogen. LReg. 330 (1687). (Ett tänkespråks förtjänst) at fästa sig djupt i minnet. Kellgren 3: 210 (1793). Tanklöst och okunnigt upptas ett utländskt ord, .. kommer i svang och fäster sig. 2NF 26: 823 (1917). — särsk. (numera mindre br.) pregnant: fästa sig i sinnet l. minnet. Ödmann AnvSkrift. 36 (1822). Sådant fäster sig så lätt hos barn. Björkman (1889).
β') (†) om person; särsk. dels med ortsbestämning: sätta sig fast (ngnstädes), dels med prep. vid o. sbst. l. pron.: hålla sig till (ngt l. ngn ss. stöd l. grund), stödja sig på. Rudbeckius KonReg. 13 (1614). Jag vid den ljufva tröst mig fästar, / Att den, jag älskat, nu är säll. Böttiger 2: 266 (1857). Sedan .. preussarne lyckats någorlunda fästa sig i Daours (osv.). Rappe Nordarm. 99 (1874). De vilja hafva ngt bestämdt, hvarvid de kunna fästa sig. Cavallin (1875).
β) (fast) binda l. knyta sig (vid l. till) l. (in)-rikta sig (på ngt l. ngn); förr äv.: förbinda l. förknippa sig (med ngt); jfr a α, γ, δ. Dalin Arg. 1: 42 (1733, 1754). Med Fut. Periphrasticum kan .. fästa sig en föreställning af tvång. SvLittFT 1838, sp. 808. I främsta rummet fäster sig uppmärksamheten vid (osv.). Carlson Hist. 2: 261 (1856). Ett par andra ögon .. fästade sig vid min person. Blanche Bild. 3: 136 (1864). Saliga minnen .. fäste sig vid detta ställe. Flensburg KyrklTal 337 (c. 1875). Stora förhoppningar fäste sig vid den 21:årige skalden. Ljunggren SmSkr. 3: 159 (1881). (Skådespelerskan hade) beslutat sig för att .. fästa sig vid den svenska scenen i Helsingfors. FinBiogrHb. 1719 (1901). (†) Alt hwad Ehr hog sig fäster på. Columbus BiblV E 4 a (1674).
γ) ägna sin uppmärksamhet åt (ngt), beakta, uppehålla sig vid; taga hänsyn till, lägga vikt vid, bry sig om; äv.: lägga märke till, observera; stundom (i sht i nekande uttr.) närmande sig bet.: taga illa upp, taga anstöt av; jfr a ζ, η. Fästa sig vid småsaker. Det är ingenting att fästa sig vid. VDAkt. 1693, nr 341. Han fäster sig icke vid egendom. Dalin Arg. 1: 236 (1733, 1754). Den, som med vaken blick vandrar igenom Statens historiska museum .., fäster sig nog vid ett stort, präktigt .. bronskärl. OMontelius hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 40 (1901). En högväxt man .., vid hvars utseende jag genast fäste mig. CSnoilsky (1901) hos Warburg Snoilsky 139.
δ) fatta (varaktig) tillgivenhet l. vänskap l. intresse (för ngn l. ngt), omfatta med kärlek l. tillgivenhet; med prep. vid, förr äv. till, o. substantiv betecknande den l. det för vilken (vilket) man fattar tillgivenhet osv.; jfr a γ β'. Weste (1807). Månge fästa sig så vid de jordiska tingen, att de glömma honom, som dem skapat. Franzén Pred. 2: 115 (1842). Hon hade fäst sig vid den fattige gossen. LbFolksk. 32 (1890).
6) (mindre br.; se dock b, c, e, f) åstadkomma att (ngt l. ngn) icke ändrar läge l. plats; göra orubblig l. stadig l. stadigvarande l. beständig i ett läge l. på en plats o. d.; jfr FAST, adj.1 8, 10, 11. När .. (barnet) lindat är, skal hon fästa Hufwudet med en Duk at thet ey af och til slincker. Hoorn Jordg. 1: 280 (1697). Jag .. började langa ved från förn ned i lastrummet, för att med tillhjelp deraf fästa tobaksfaten. Wigström Folkd. 2: 216 (1881). Snön (hade) efter senaste töväder blifvit fäst på isen. SD(L) 1902, nr 125, s. 2. — särsk.
a) (numera föga br.) med avs. på flygsand l. mylla o. d.: åstadkomma att (sanden osv.) stannar på sin plats, binda. Växter nyttige, at så på sidorna om mullvallar, at dermed fästa mullen. Kalm Resa 1: 442 (1753). Öfverste Ramel har på sina ägor medelst trädplantering hunnit fästa en stor del af denna sand. JGOxenstierna Dagb. 122 (1770).
b) (i fråga om ä. förh., fullt br.) i uttr. fästa elden, (gm att övertäcka glöderna med aska) hindra elden (på härden) att slockna (l. komma lös). Serenius Yy 1 b (1734). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 295 (1864).
c) (fullt br.) tekn. (gm bet- l. bindemedel o. d.) komma (färg o. d.) att varaktigt sätta sig fast på sitt underlag. VetAH 1793, s. 36. De färgämnen, till hvilkas fästande på tyget tenn-solution så ofta användes i Färgare-konsten. Därs. 1813, s. 49.
d) (†) kem. binda (ett flyktigt ämne gm att låta det ingå i ngn förening), fixera. Urinachtigt Salt .. förswinner bort i luften, der det icke af något acido meer eller mindre förblandat, fästes och qwarhålles. Hiärne Förb. 13 (1706). Denna (syra) måste därföre til sådan grad vara fästad, at afskiljningen sker just då Qvicksilfret updrifves i rök. VetAH 1770, s. 84.
e) (vid återgivande av ä. tiders uppfattning, fullt br.) gm magisk kraft tvinga (ngn l. ngt) att stanna på en plats l. i ett läge. Då man bygger ett hus, iakttagas gerna vissa försigtighetsmått för att fästa dem (dvs. tomtarna). Sander Ros 167 (1876). Thjalve ”fäster” Gotland medels elds bärande. Rydberg Myt. 2: 125 (1889). Prästen .. fäste en gång en hel flock rövare, så att ingen av dem kom ur fläcken, förrän han gick dit ock löste dem. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 341.
f) (i religiöst spr. l. ngn gg i vitter stil) fast o. orubbligt placera l. förlägga (ngt). Du Skapare af verlden, / Som .. / Fäst jordens medelpunkter, / Och menniskorna frälsat. Thomander 2: 615 (1828). Den, som fäster gränsstenen till tecken, att verket är fulländadt. Svedelius SmSkr. II. 2: 23 (1864, 1888). När .. (Herren) fäste skyarna i höjden (osv.). Ordspr. 8: 28 (Bib. 1917; Bib. 1541: befeste).
7) i mer l. mindre bildl. l. i överförda anv. av 6.
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil) tvinga (ngt) att (kvar)stanna, göra beständig. Det svärd, Gustaf Adolph har fästat vid min sida, / Fästar ock Segren för evigt i mit spår. Kellgren 1: 157 (1788); jfr 3. Hvad äro vi benägne att göra, för att fästa den Högstes välsignelse öfver oss? Lehnberg Pred. 1: 318 (c. 1800). Att fästa rena tillfälligheter genom regler. Claëson 1: 346 (1859). Förr'n böljan mot stranden vardt bruten, / Han (dvs. Bellman) band den i toner och ord / Och fäste för sekler minuten, / En vårdröm om lycka i Nord. Snoilsky 3: 46 (1883).
b) med avs. på boning, säte, vistelse o. d., i ett flertal förb. med bet.: bosätta sig, slå sig ned (för beständigt l. för en längre tid); numera nästan bl. (i vitter stil) i uttr. fästa (sitt) bo l. sin boning l. sina bopålar (ngnstädes); äv. bildl.; jfr 5 a α. Nog kan ängslans nykk .. / Hos arma människior (åt) sig fästa warig Lägring (dvs. varaktig bostad)! LejonkDr. 123 (1688). I Malmö, där konungen fästat sitt residens. Adlerbeth Ant. 2: 373 (c. 1815). Frithiof .. / .. fäste i lugn sin boning på Framnäs. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). Svalan bringar lycka åt det hus, där hon fäster bo. EWigström i Landsm. VIII. 3: 34 (1898). Fästa sin bostad. WoH (1904).
c) (†) göra (ngn) bofast l. giva (ngn) hemvist (ngnstädes); i pass.: bliva bofast l. få hemvist (ngnstädes); särsk. i p. pf.: bofast, bosatt; jfr 5 a α. Hon yttrade mycken håg att blifva fästad i Stockholm. Wallmark Resa 90 (1819). Ej evigt är du vorden / I dessa Kedars hyddor fäst. Ps. 1819, 1: 4. Några .. (i Norden) förut fästade folkgrenar. Strinnholm Hist. 1: 495 (1834). — särsk. refl.: bosätta sig (ngnstädes), inrätta sig l. slå sig ned för varaktig vistelse; jfr 5 b α. Ehuruväl Staden (Varbärg) är liten, så är der likväl .. goda Borgare .., hvilka sig på den Orten fäst hafva. HSH 6: 94 (1658). Jag lemnar ogerna Bottnastranden; men gör det pappa lycklig att .. fästa sig i Göteborg, så hvarföre icke. Carlén Köpm. 2: 348 (1860). WoH (1904).
d) (†) refl.: stanna. (Amiralen) fäste sig til begynnelse under Bornholm, och gick sedan in på de Svenske vattnen. Celsius E14 152 (1774).
e) med avs. på intryck l. varseblivning l. erinring l. begrepp l. dyl.: bringa i en bestämd form (som sedan icke förändras), fixera; utom ngn gg i vitter stil numera bl. i vissa uttr., ss. fästa ngt på papperet, anteckna l. nedskriva ngt, fästa ngt på duken, (av)måla ngt. De lefvande minnena fästas i skrift. Geijer I. 7: 2 (1811). Innan ett folk fästade i stela lagbud sina rättsbegrepp. Järta VSkr. 1: 206 (1832). Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 258 (c. 1840). (Några av Runebergs Reflexioner) fästa .. i en vacker form uttrycksfulla och karaktäristiska omdömen. Söderhjelm Runebg 2: 237 (1906).
f) (†) med avs. på tron l. krona l. dyl.: trygga (fortvaron l. besittningen av); jfr 3. Stiernhielm Fred. 12 (1649, 1668). Rättvisa fäster Konunga-Sätet, och orättvisa gör det vacklande. Tessin Bref 2: 77 (1754). Mod, men aldrig Ärelöshet kan fästa en Krona. Dalin Montesquieu 44 (1755).
8) göra (ngt) fast l. säkert l. giltigt i ngns uppfattning l. medvetande o. d., bestyrka, bevisa, vitsorda; numera bl. jur. o. utom i ssgn EDFÄSTA bl. arkaiserande i vissa stående uttr., ss. fästa (ngt) med ed l. med (fullt) bevis l. med vittne o. d. l. edligen fästa. GR 12: 265 (1539). Sin utsago med ed fästa. RB 17: 34 (Lag 1734). Och med detta ja .. hafven I .. fästat edert löfte. Wingård 2: 93 (1824). Sin fordran med .. borgenärsed fästa. SFS 1901, nr 26, s. 14. — jfr ED-FÄSTA.
9) bestämma, fastställa; jfr FAST, adj.1 22.
a) stadga, föreskriva, fastslå; numera nästan bl. i ssgn LAG-FÄSTA. Det är .. Civil-justisens hufvudsakliga mening .. att afgöra och enligt afgörandet fästa, fixera en tvifvelaktig rätt. Biberg 3: 10 (c. 1823). Emellertid var kyrkans rätt till tionde erkänd och vid allmänt ting med lag fästad. Strinnholm Hist. 4: 207 (1852). Bort! Det är bäst / Att lyda punktligt lagen som (Jupiter) fäst. Hagberg Shaksp. 6: 129 (1849). Hildebrand Statsförf. 395 (1896).
b) (†) avgörande invärka på l. påvärka (ngt), avgöra. (Richelieu) fästade .. (franska akademiens) öde, han beredde den et lysande tidehvarf. SvMerc. 6: 718 (1761). GFGyllenborg Vitt. 3: 251 (1773, 1797).
c) (†) konstatera. (Kometernas gång m. m. har) icke ännu med någon pålitelig visshet kunnat fästas. GVallerius PVetA 1744, s. 7.
10) giva full giltighet l. laga kraft åt (ett avtal o. d.), stadfästa l. bekräfta (ett avtal l. beslut o. d.), ratificera; utom ss. senare led i ssgr numera bl. jur. med avs. på köp: (gm erläggande av handpänning) göra (köp) oryggligt; jfr FAST, adj.1 22 e. Alt ifrå then tijdh .. (förbundet) först emillan osz fästes. Schroderus Liv. 528 (1626). Så qvinnans, som mannens frivillige ja och samtycke (bör) giftermålet fästa. GB 1: 5 (Lag 1734). Då Köpet vid Rådstufve-Rätten skall fästas. VLärovBibl. Brev 7/2 1814. Att med klubbslag fästa de fattade besluten. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 295 (1868). — jfr DOM-, LAG-, KLUBB-FÄSTA.
11) förbinda sig (till ngt l. att fullgöra ngt), utfästa; utom i ssgn UT-FÄSTA samt (i fråga om ä. förh., i sht rättshist.) med avs. på böter l. lega l. ed (jfr b) numera bl. ngn gg ss. refl.: förbinda sig (till ngt). (Hon) skall gifwa festepeningen igen och lego så stor som henne fäst war. ÅngermDomb. 1646, fol. 4. Jag .. haf(ve)r migh för häradz Rätten instält och begiärdt för henne Elin (som han besovit) böther fästa. VDAkt. 1663, nr 374. Fästa lega åt legohjon. Strinnholm Hist. 1: 553 (1834). Fästa sig till ngt. Sundén (1885). — särsk.
a) (†) i uttr. fästa lag (för l. på ngt l. med att-sats; för l. mot ngn) utfästa sig att gå ed (rörande ngt; för l. mot ngn). Martin Lehusen feste lag med 6 men, at han haffde icke faat breff eller iern i fraa Arboghe. OPetri Tb. 18 (1524). (De) tilbudo sigh att willia fästa Lag på hans osanferdiga berättelse. VDAkt. 1691, nr 132.
b) (i fråga om ä. förh., i sht rättshist.) i uttr. fästa ed, = a. Staffan .. fäste en 3 manna Eed .. at han icke war wållandes i hennes dödh. Rääf Ydre 3: 160 (i handl. fr. 1615). Nordström Samh. 2: 705 (1840; i fråga om förh. under medeltiden i Sv.).
12) i fråga om äktenskapsavtal (av officiell karaktär), dels (numera i sht rättshist.) i fråga om den intill 1916 existerande laga (o. i ä. tid vanligaste) formen för avtal om äktenskap: trolova sig med (ngn), trolova, dels (numera bl. arkaiserande i vitter stil) i fråga om annan form för dylikt avtal: förlova sig med (ngn); stundom mer l. mindre oeg. i uttr. ss. fästa hustru l. maka l. fästa ngn till hustru o. d.; särsk. ss. tr. i akt. i fråga om laga äktenskapsavtal, dels (urspr. o. eg. bl. om friare): trolova sig med (ngn), dels om giftoman l. präst: trolova. (Att) Iohan grewe van dher Höge .. vora kere syster frw Margarette fest oc troloffuet haffuer. GR 1: 264 (1524). The som hws bygdt, eller hustru fest. 1Mack. 3: 56 (Bib. 1541; Bib. 1921: trolovat sig med en kvinna). Ganska monge .. jungfruer wordo ther troloffuade, och en part fäste. Svart G1 137 (1561). Hon hafuer låtit sin Präst fästa och wiga bruder hema på gården. VDP 1655, s. 216. Qvinna skulle fästas med fränders råde. Strinnholm Hist. 1: 563 (1834). Konungen fästade henne till hustru. Därs. 2: 532 (1836). (Lappflickan) fästes särskilt nu för tiden med ring och sked. Düben Lappl. 197 (1873). — jfr PRÄST-, TRO-FÄSTA m. fl. samt NY-, O-FÄST. — särsk.
a) med indirekt obj. betecknande den med vilken ngn trolovas; numera bl. med refl.-pron. ss. indirekt obj. o. med direkt obj. betecknande hustru, brud o. d., förr äv. make. (Ängeln utsändes) til ena iomfru som war enom manne fäst. OPetri 2Post. 176 a (1530). Fäst tig Isaac til tin ächta man. Beronius Reb. E 2 b (1674). Fäster man sig then qvinno, som förr lagliga fäst är (osv.). GB 3: 5 (Lag 1734). (Han) hade .. fäst sig en brud. Wieselgren GDag. 454 (1889, 1901). — bildl. Iach .. haffuer fäst idher enom manne. 2Kor. 11: 2 (NT 1526; Bib. 1917: jag har trolovat eder med Kristus).
b) med prep. med äv. (starkt arkaiserande) till l. åt l. vid o. sbst. betecknande den med vilken ngn trolovas l. är trolovad. GR 14: 429 (1541). Fäster giftoman mö åt tvänne (osv.). GB 3: 4 (Lag 1734). Hon vart fästad med honom. Björner Samson 12 (1737). Du fäster den käcka / fosterdottern / till Heimer. Brate Edda 146 (1913).
c) (†) i uttr. fästa varandra, ingå trolovning. Effter wij hwar andra med handslag och ring å ymse sijdor hafwa fäst. VDAkt. 1711, nr 56. Därs. 1760, nr 277.
d) (†) dep.: trolova sig. Ther man vthi .. afftonsnack binder Echtenskap och festes. LPetri KO 52 b (1571). Helsingius I 1 b (1587). VRP 1647, s. 203.
e) refl.: trolova sig; med prep. med, äv. (starkt arkaiserande) vid, o. sbst. betecknande den med vilken ngn trolovar sig. Hvarthera (av fästehjonen), som sig olagliga fäst. GB 3: 1 (Lag 1734). Strinnholm Hist. 1: 278 (1834). (Han) svek sin fästmö och fäste sig med den andra. Lidforss Dante II. 1: 86 (1902).
13) gm legoavtal o. erläggande av ”fästepänning” anställa (ngn) ss. tjänare l. dyl. för viss tid o. mot viss lön, ”städja” (ngn); ss. refl.: gm legoavtal o. mottagande av ”fästepänning” förbinda sig till tjänst hos ngn för viss tid o. mot viss lön, ”städja” sig; utom i fråga om förh. före tjänstehjonsstadgans upphävande 24/10 1926 numera bl. ngn gg i allmännare anv.: taga (ngn) i sin tjänst, ss. refl.: träda i ngns tjänst. GR 22: 194 (1551). I Mercurij Stund .. är ondt .. at fästa Tienare. Bondepract. E 3 b (1662). Han hade fästat sig till tjensten för tre år. Kindblad (1871). Skomakaregesäll som ”fäst” sig till kusk med 250 marks lön. Beckman Främl. 27 (1885).
14) i sht rättshist. i fråga om betingande l. upplåtande av nyttjanderätt till jordegendom o. d.; dels (i fråga om ä. förh. i Sv.): gm legoavtal (o. erläggande l. mottagande av ”fästepänning”) betinga sig resp. upplåta nyttjanderätt till jordegendom o. d. för viss tid o. mot vissa prestationer (viss avgift), lagligen (bort)arrendera, dels (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser): lagligen (bort)-arrendera på en l. flera personers livstid. Fullmakt at fästa eller bortstädia förenembde tijonde korn. 2RARP I. 2: 352 (1720). Bondedrängar, som förut fäst och städzlat sig hemmansbruuk under sina Herrar och huusbönder. Därs. 357. Fästa ett hemman. Kindblad (1871).
Särsk. förb. (i allm. till 4): FÄSTA BORT10 4. jfr BORTFÄSTA. (i fråga om ä. förh.)
1) (föga br.) till 13: ombesörja att (ngn) blir ”fäst” (till tjänst hos ngn). Wigström Folkd. 1: 280 (1880).
2) (knappast br.) rättshist. till 14: med legoavtal (o. mottagande av ”fästepänning”) upplåta nyttjanderätt till jord. Lindfors (1815).
FÄSTA FAST10 4. (numera föga br.) fastgöra. BtÅboH I. 1: 114 (c. 1630). Bellman 3: 200 (1790). Björkman (1889; med hänv. till fastfästa). jfr FASTFÄSTA.
FÄSTA HOP, se FÄSTA IHOP.
FÄSTA IGEN10 04. (i sht vard.) gm fästande tillsluta (ngt). Sahlstedt (1773). Fästa igen med nål och tråd. WoH (1904). jfr IGENFÄSTA.
FÄSTA IHOP10 04, äv. TILLHOPA040 l. 032, äv. HOP4. jfr (I)HOP-, TILLHOPA-FÄSTA.
1) till 4: fastgöra (i sht delar av samma föremål l. olika föremål) med varandra; äv. om sak: åstadkomma att (ngt) hopfästes l. är hopfäst; ngn gg äv. i absolut anv. Lijm och annedt, som kan fäste tilhope. GR 25: 452 (1555). (Adam och Eva) fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig. 1Mos. 3: 7 (Bib. 1917).
2) (†) till 12: gm trolovning förena, trolova. VgFmT I. 8—9: 119 (1579). SynodA 2: 4 (1583).
FÄSTA IN10 4. fastsätta (ngt i ngt), insätta o. fastgöra (ngt i ngt); inhäfta. Dom. 16: 14 (Bib. 1541). Fästa in papper i en skrifbok. Widegren (1788). jfr INFÄSTA.
FÄSTA PÅ10 4. (i sht vard.) fastgöra l. fastsätta (ngt) på (ngt). Möller (1790). Hur skall det fästas på? Björkman (1889). jfr PÅFÄSTA.
FÄSTA SAMMAN10 32 l. 40, äv. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. fastgöra (i sht delar av samma föremål l. olika föremål) med varandra. 2Mos. 26: 4 (Bib. 1541). Fästa tillsamman med knappnålar. Klint (1906). jfr SAMMANFÄSTA.
FÄSTA TILLHOPA, se FÄSTA IHOP.
FÄSTA TILLSAMMAN(S), se FÄSTA SAMMAN,
FÄSTA UPP10 4 l. OPP4. uppsätta o. fastgöra (ngt). Spegel 85 (1712). Ett par rena lakan som hon med nålar fäste upp framför fönsterna. Strindberg SvÖ 3: 243 (1890). jfr UPPFÄSTA.
FÄSTA UT. (†) till 11: utfästa, lova. GR 6: 325 (1529). Joen Bergh fäster vt En 6 manna Ed. VRP 1654, s. 910. Livin Kyrk. 65 (1781).
FÄSTA VID10 4. jfr VIDFÄSTA.
1) (vard.) tr.: fastgöra (ngt) vid (ngt). Serenius (1741).
2) (mindre br.) intr.: fastsätta sig vid (ngt). De färdigtorkade äppleskifvorna (lågo) på träollorna, utan att ha ”fäst vid” det ringaste under torkningen. LAHT 1912, s. 242.
FÄSTA ÅT10 4. (numera föga br.) hårdare fästa. Sahlstedt (1773). Björkman (1889; med hänv. till draga åt).
Ssgr: A: (4) FÄST-ANORDNING~020. tekn. anordning avsedd att därmed fästa ngt. PT 1895, nr 208, s. 1.
(6) -BAND. (fäst- 17561896. fäste- 17901885) byggn. bjälke l. dyl. anbragt horisontellt mellan uppstående bjälkar l. pelare l. dyl. i syfte att därmed fasthålla dessa i sitt läge i förh. till varandra; särsk. om varje särskild av de översta mellan ”ståndarna” löpande bjälkarna i hus med väggar av plankor l. bräder; äv. koll. Brauner Bosk. 86 (1756). Sätesbyggning .. 6 1/2 alnar hög under fästbandet. OfferdalKArk. N II 1, s. 175 (1779). Stål Byggn. 1: 285 (1834). Kolonner, som hvila på fotstycken och sammanbindas med fästband. Brunius Resa 1838 157 (1839).
-BANDS-STOCK. (fäst- 17461788. fäste- 17601814. band- 17601788. bands- 1746 osv.) byggn. fästband. VetAH 1746, s. 253. OfferdalKArk. N II 1, s. 243 (1779). Heinrich (1814).
(4) -DYNA. zool. benämning på vart särskilt av de två l. tre hinnartade bihang på tarsen hos vissa insekter varmed dessa kunna hålla sig fast vid glatta ytor. Thorell Zool. 2: 332 (1865).
(4) -FLY. (†) benämning på insekter av släktet Coccus Lin., vilket bl. a. kännetecknas därav att dithörande honor (efter befruktningen) sätta sig för beständigt fast på blad, kvistar o. d., sköldlus. Fischerström Mäl. 211 (1785). Meurman (1846).
(12) -FOLK. (fäst- 1886 osv. fäste- 15961917) urspr. o. eg.: (lagligen) trolovat par; utom i fråga om ä. förh. numera bl. dels (vanl.) om förlovat par, dels i oeg. anv., om man o. kvinna som ”hålla väl” med varandra. Någre äre i sochnen fästefolck, som nyligen äre fäste och i hööst skole wyes. ÄARäfst 189 (1596). Kalle och Stafva hade så där halft om halft lekt fästfolk. Rönnberg Bredbolstad 113 (1907).
-GÅVA, -JUNGFRU, se C.
(4) -JÄRN. tekn. föremål av järn avsett att därmed fästa ngt vid ngt. Rinman 2: 784 (1789). Elfving Starkstr. 164 (1909).
(4) -KIL. tekn. kil avsedd l. använd att därmed fastkila ngt. TT 1872, s. 303.
-MAN, -MÖ, se d. o. —
(4) -NÅL. till fästande avsedd nål, bestående av en på midten hopböjd, fjädrande metalltråd vars ena spets är fastsatt i en plattad, på ena sidan öppen metallhylsa vari den andra spetsen kan infällas, säkerhetsnål. —
(4) -ORGAN. zool. o. bot. organ varmed djur l. växt(del) kan fästa sig vid ngt. Thorell Zool. 2: 394 (1865). BotN 1900, s. 219.
(4) -PUNKT. (fäst- 1832 osv. fäste- 18411915) ställe där ngt är fäst l. har l. kan få fäste; ofta bildl. (Bladens bas) mot stammen eller fästpunkten. Hartman Fl. XXV (1832). Fästepunkter för ögat. Berg Krig. 95 (1915). Hudskelettet .. kan .. afge fästpunkter för muskler. 2NF 36: 483 (1924).
-PÄNNING, se C.
(4) -RING, sbst.1 (i fackspr.) ring avsedd att därvid l. därmed fastgöra ngt. Hazelius Bef. 211 (1857).
-RING, sbst.2, se C.
(4) -ROT. bot. rot som uteslutande har till uppgift att skaffa fäste åt växten; vanl. i pl. Rebau NatH 2: 5 (1879).
(4) -SKIVA. (fäst- 18651869. fäste- 1907) (i fackspr.) skiva avsedd att därmed fästa ngt vid ngt l. att tjäna till fäste för ngt; särsk. (numera knappast br.) zool. sugskål. Thorell Zool. 2: 428 (1865). På denna flik (å bågspännet), hvilken å undersidan har nålens fästskifva. AntT 2: 287 (1869).
(4) -SKRUV. tekn. skruv avsedd att därmed fastgöra ngt vid ngt. TT 1876, s. 137.
(4) -YTA. (fäst- 1847 osv. fäste- 1907) (i fackspr.) yta varmed ngt är fäst (kan fästas) vid ngt l. som tjänar (kan tjäna) till fäste för ngt. Underkäkens fästytor. Nilsson Fauna 1: 479 (1847). (Steklarnas ben erbjuda) ännu större fästytor för pollenkornen. UVTF 35: 42 (1886). Lindman NordFl. 3: 70 (1902).
(12) -ÖL. (fäst- 1833 osv. fäste- SvForns. fäster- 1852) (i fråga om ä. förh.) ”fästningsöl”. Dricka dee der fästeööl, / Uthj den samma dagh. SvForns. 1: 254. Fatab. 1906, s. 73.
B [förra ssgsleden utgår i denna ssgstyp från fsv. gen. sg. fästar till FÄST, sbst.2] (†): FÄSTA-MAN, se FÄSTMAN.
-PILT, se C.
C: FÄSTE-BAND, -BANDS-STOCK, se A.
(14) -BONDE. (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) person som för sin (o. sin hustrus) livstid hade nyttjanderätt till ”fästegård”, landbonde. Œdman Bahusl. 56 (1746). Fästeböndernas ställning (i Danmark) var tämligen rättslös och dålig. LAHT 1884, s. 205.
(14) -BREV. (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) laga kontrakt innehållande de villkor mot vilka jordegendom var ”fäst”. Brunius SkK 637 (1850).
(12) -DUNT. [jfr sv. dial. fästedunnt, slag i ryggen på en fästman] (†) om de slag (i ryggen) l. örfilar som gästerna vid ”fästningsölet” omedelbart efter ”fästeringens” överlämnande till kvinnan plägade tilldela varandra l. brudgummen (l. som i vissa trakter de ”nyfästa” plägade tilldela gästerna) för att riktigt inskärpa vad som ägt rum. TJohannis Fästn. G 12 a (1604). (Forssell o.) Grafström 106 (1832; fr. Blekinge).
-FOLK, se A.
(14) -FÖRHÅLLANDE. (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) det gm lag ordnade rättsförhållandet mellan jordägare o. ”fästebönder”. SydsvD 1870, nr 1, s. 3.
(14) -GODS. (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) sammanfattande benämning på jordegendom (bondgårdar l. lägenheter) av ofri natur som var utlämnad (enl. senare d. lagar måste utlämnas) på ”fäste” (se d. o. 10). ”Grundejerforeningen” tillstyrkte frivillig försäljning av fästegodset. NF 2: 684 (1877). 2NF 5: 1269 (1906). Därs. 33: 665 (1922).
(14) -GÅRD. (i fråga om ä. förh. i Danmark o. förutvarande danska provinser) jfr -GODS. BL 15: 291 (1848; efter da. handl. fr. 1600-talet). 2NF 26: 258 (1917).
(12) -GÅVA. (fäst- 1874. fäste- 1735 osv.) (i fråga om ä. förh.) ”fästningsgåva”. VDAkt. 1735, nr 105. Samtiden 1874, s. 732.
(12) -HJON. (i fråga om förh. före 1916, i sht rättshist.) (lagligen) trolovad man l. kvinna; nästan bl. i pl. om (lagligen) trolovat par l. om par som gjort anhållan om lysning till äktenskap, men ej vigts. Fästehion vare ock förbudit, at förr vigslen flytta i hus och bo samman. GB 12: 3 (Lag 1734). (I lysnings- och vigselboken) antecknas namnen å fästehjon, för hvilka lysning afkunnas. SFS 1894, nr 62, s. 26.
(12) -JUNGFRU. (fäst- 1737. fäste- 1527) (†) (lagligen) trolovad kvinna, fästmö. GR 4: 1 (1527). Bliberg Acerra 343 (1737).
(12) -KARL. (†) (lagligen) trolovad man, fästman. VDP 1638, s. 151.
(4) -KLÄDE. (†) Qvinfolken (i N. Kalmar län) .. bruka öfveralt mössor af Cattun, Satin .., jemväl binda de kläden öfver hufvudet och under hakan, som kallas fästekläden. Crælius Försök 412 (1774).
(12) -KONA. [fsv. fästekona (fästa kona)] (†) = -KVINNA. Girs G1 96 (c. 1630). Schmedeman Just. 1528 (1698).
(13) -KONTOR. urspr. o. eg.: kontor där legoavtal med tjänstefolk avslötos; numera bl. ngn gg i allmännare anv.: platsförmedlingsanstalt för tjänstefolk. AB 1890, nr 20, s. 2. 2NF 1: 1350 (1904).
(12) -KVINNA. (fäste- 1528 osv. fäster- 16411671) urspr. o. eg.: (lagligen) trolovad kvinna; utom i fråga om förh. före 1916 (o. i sht rättshist.) numera bl. ngn gg i allmännare anv.: fästmö (bl. i fråga om de lägre samhällsklasserna). Then som lægrar sina ffeste qwinna böte ther inthet fföre epter thet ær hans retta hustrv. GR 5: 27 (1528). Östergren (1923).
-MAN, -MÖ, se d. o. —
(12) -PAR. (i fråga om ä. förh.) (lagligen) trolovat par, fästfolk. Snoilsky 3: 30 (1883).
-PENNING, se -PÄNNING.
(12) -PIGA. [fsv. fästa piga] (†) (lagligen) trolovad kvinna, fästmö. GR 14: 430 (1541). VDAkt. 1685, nr 165.
(12) -PILT. (fästa- 1596. fäste- 15961903) (†) (lagligen) trolovad ung man, fästman. ÄARäfst 18 (1596). SvFmT 12: 97 (1903).
-PUNKT, se A.
-PÄNNING. (fäst- 16391684. fäste- c. 1540 osv.) [fsv. fästepänninger]
1) till 10 l. 13 l. 14: pänningsumma (l. värdeföremål) som utbetalas ss. tecken till att ett avtal slutits, handpänning; numera bl. (i fråga om ä. förh., i sht rättshist.) om pänningsumma erlagd i samband med legoavtal, dels vid anställande av tjänstefolk, dels vid förvärv av nyttjanderätt till jord. OPetri Lagkomm. 29 (c. 1540). Leger man til annan hus, gård, tomt, eller hvad thet är ..; thet bör fast stånda, ehvad fästepenning ther å gifven är, eller ej. HB 13: 1 (Lag 1734). Fästa kiöp med fästepenning. Serenius D 2 b (1734). Vid kontraktets ingående plägar en hand- eller fästepenning (städsel) af husbonden gifvas åt tjenstehjonet. Palmén JurHb. 178 (1859).
2) (†) till 12.
a) ss. ”fästegåva” given pänningsumma. ConsEcclAboP 428 (1660). VDP 1724, s. 321.
b) pänninggåva till präst för förrättad trolovning. VDAkt. 1717, nr 293.
(12) -RING. (fäst- 1813. fäste- 18331898) dels (i fråga om ä. förh.): ”fästningsring”, dels (arkaiserande) i allmännare anv.: förlovningsring. PoetK 1813, 1: 33. Jensen Mickiewicz 290 (1898).
(12) -SKILLNAD. (†) ”fästningaskillnad”. VDAkt. 1775, nr 495.
-SKIVA, se A.
(12) -SVEN. (fäste- 15881898. fäster- 1641) [fsv. fästesven] (numera bl. ngn gg arkaiserande) trolovad man, fästman. BtFinlH 2: 228 (1588). Heidenstam Karol. 2: 347 (1898).
(4) -VARPA, f. (†) fånglina. Verelius 68 (1681).
-YTA, -ÖL, se A.
D [förra ssgsleden i denna ssgstyp utgår från fsv. gen. sg. fästar till FÄST, sbst.2] (†): FÄSTER-KVINNA, se C.
-MAN, se FÄSTMAN.
-MÖ, se FÄSTMÖ.
-SVEN, se C.
-ÖL, se A.
Avledn. (till 14): FÄSTARE, m. [efter d. fæster] (i fråga om ä. förh. i Danmark) (†) ”fästebonde”. SydsvD 1870, nr 1, s. 3.
Spoiler title