SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GALEN ga3len2, i vissa trakter i mellersta o. norra Sv. äv. ga4l'n, adj. -let; -lne, -lna; -lnare. adv. -LET ((†) adv. = (HH XVIII. 4: 87 (1722)); n. o. adv. gal(l)i Columbus BiblW F 3 a (1674), Swedberg Gr. 144 (1722)); äv., i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht i bet. 5, GALIG ga3lig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ga(a)(h)len 1526 osv. galig c. 16001915. galin 15281698. galit, n. 15261864. gallen 1654 (: gallna, pl.), 1714 (: galli, adv.)1854 (: Gallnebär). galln 1652 (: Gallnört). galn 1639 (: Galnört)1898 (rimmande med generaln, baln))
Etymologi
[fsv. galin, motsv. ä. dan. o. dan. dial. galen (d. gal), isl. galinn; eg. p. pf. av GALA, v., o. urspr. betydande ”förhäxad gm trollsånger”. Med avs. på bet. jfr FÖRTJUST]
1) (numera bl. vard.; se dock a) vansinnig, sinnessjuk, sinnesrubbad, sinnesförvirrad, förryckt, tokig. JönkTb. 155 (1546). Vore han (som hotat drottningen till livet) galen, vore synd straffan. RP 12: 150 (1647). Skabb och utslag har jag ej behöft ympa vid Danviks Dårhuset, för at genom denna väg söka återbringa de galne til förståndet. Hagström IVetA 1788, s. 14. Så galen är han icke, att han kan tas in på vårdanstalt. Östergren (1924). — jfr BIND-, BLIXT-, HALV-, HEL-, HJÄRN-, HUVUD-, SKVATT-, SPRITT-, SPRÅNG-, STORM-GALEN m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) om djur; numera i sht om hund: angripen av vattuskräck. Lagförsl. 236 (c. 1609). Galna hundars bett. PJBergius PVetA 1763, s. 62. Auerbach (1908).
b) i vissa mer l. mindre bildl. använda uttr. (jfr 2). — särsk.
α) (†) i uttr. ränna l. löpa l. l. färdas galen, ränna osv. ss. en vansinnig; äv.: bete sig tokigt, bära sig tokigt åt; äv.: vara tokig. Discentes skola .. Intet grassera (dvs. stryka omkring) om nätterna eller löpa galne. Botvidi Gymn. 18 (1633); jfr 2 b. Om han heelt will gåå galen, så halt dig medh skääl ad mandatum principis och medh vndfongen ordre. AOxenstierna Bref 4: 330 (1646). Du fälas galin: aldrig sunge du (dvs. annars sjönge du aldrig) sådana ihoplappade Wijsor. Rudbeck Atl. 3: 430 (1698; lat.: Heus tu deliras). När I sen gubbar fählas galne som ynglingar, så blifven I harmse. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 3 (1732; uppl. 1754: När I sen gubbar fiolla som ynglingar).
β) (vard., föga br.) i uttr. flyga l. hoppa galen, ”flyga” l. hoppa ss. en vansinnig; jfr 2 b. Flyga galen. Weste (1807; med hänv. till rasande). Koch Arb. 129 (1912).
γ) (vard.) i uttr. leva galen, bete sig ss. en vansinnig. Han lefver galen och hugger knifven i hvarenda dörr utefter hela landsvägen, när det sinnet rinner på honom. Engström Glasög. 111 (1911); jfr 2 b.
δ) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. skapa sig galen, bete sig ss. en vansinnig, bära sig åt ss. en vansinnig. Hon .. såg .. att karlen stod och skapade sig galen. Wigström Folkd. 2: 141 (1881).
2) (numera bl. vard.) i mer l. mindre oeg. o. överdriven anv. av 1: ”stollig”, ”tokig”, ”vriden”, ”icke riktigt klok”. The (dvs. Peder Sunnanväder och mäster Knut) then menigheman wpueckia wille emoth oss oc hade redo giordt somligha galne medh sigh. GR 3: 113 (1526). Degheligha quinnor haffua giordt mongan man galen. Syr. 9: 8 (Bib. 1541). Then kompanen skulle snart göra en galin (genom sitt prat). Balck Es. 36 (1603). J giören mig galn i Hufwudet. Österling Ter. 1: 67 (1699). ”Åh! jag är galn, som icke vänder om.” Runeberg 4: 222 (1834). Det är så man kan bli galen åt det. PT 1898, nr 271, s. 2. Är du galen, människa! Hvad menar du? Nordström Lumps. 77 (1910). (†) I Wasbo Härad, der Allmogen gjorde sig galna och slogo Fogden ihjäl. MStenbock (1711) hos Loenbom Stenbock 2: 197. — särsk.
a) oklok, dåraktig, ovis, oförnuftig; om ngt sakligt: dåraktig, ”vanvettig”, ”vansinnig”, förvänd, befängd; äv.: orimlig, absurd, barock; i n. ss. predikativ o. ss. adv.: på tok, ”uppåt väggarna”. Thet som galit war för werldenne, thet haffuer gudh vthwaldt. 1Kor. 1: 27 (NT 1526; Bib. 1917: dåraktigt). Hon hafuer fååt en galin sedh: / hon slåås, alt så tröyan remnar wedh. Asteropherus 57 (1609). Hvad borde nu icke Gud låta gå öfver et så oförståndigt och galet folk? Borg Luther 1: 8 (1753). Någonting galnare har man väl aldrig hört. Wingård Minn. 3: 83 (1846). Ju galnare, desto bättre. VL 1897, nr 233, s. 2. Bjärta, galet lifsglada färger. Forsslund Djur 96 (1900). Han gick faktiskt och levde på denna galna dröm hela hösten. Siwertz Sel. 1: 209 (1920). Det .. var för galet. Lagerlöf Mårb. 202 (1922). — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr γ slutet). Then aff hiertat wijs är han anammar bodhen, men then en galen munn haffuer han warder slaghen. Ordspr. 10: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: oförnuftiga läppar). Thenne orden (dvs. Mat. 20. 23) .. kunne göre titt samwet wilse och galit. Carl IX Bew. E 2 a (1604).
β) i förb. med negation: (icke) oäven l. bakvänd l. ”dum”, (icke) illa; i sht i uttr. inte så galen. Tro mig, detta Glaset var intet så galit. Dalin Arg. 1: nr 22, s. 6 (1733). Om de visste betjena sig af .. (Lapsana) i Vermeland, der hon är ett styggt ogräs i åkrarne, vore ej galit. Linné Diet. 2: 177 (c. 1750). Lagerlöf Holg. 1: 119 (1906). — jfr O-GALEN.
γ) i n. ss. predikativ l. ss. adv.: högst motigt l. olyckligt, ”besatt”, på tok, illa. Thet ståår nu rätt bara galedt till ehuartt man sigh wender. UrkFinlÖ I. 2: 165 (1597). Order och respext måste wara wedh melisien, annars går dhet galit til. HH XVIII. 2: 45 (1688). (Läkaren, undersökande:) Det är galet med pulsen, det är galet med färgen. Hallström Sagodr. 112 (1910). Lagerlöf Top. 220 (1920). (†) Hwad wåller, säija de, at alt så gali lyckas? Brenner Dikt. 2: 47 (1714).
b) oregerlig, obehärskad; stundom: rasande, våldsam, vild; äv. bildl. om sak; om person i sht i uttr. vild och galen, full och galen. Bådhe Prester och Propheter äro galne aff starkom dryck. Jes. 28: 7 (Bib. 1541). Tu äst wist galen och så full. Messenius Disa 36 (1611). Blef han så will och galen, at han näppligen wiste huad han skulle taga sig före. Verelius Götr. 119 (1664). Stormen .. var ännu galnare än förut. TurÅ 1898, s. 223. Ett par gånger slog .. (lampan) sig alldeles galen, hela den torrbrända späckmassan tog eld på en gång och utvecklade ett fränt, skarpt os. Antarctic 2: 285 (1904). En öbo som var full och galen. Månsson Rättf. 1: 288 (1916). — särsk.
α) (föga br.) ss. adv., närmande sig bet.: ofantligt, mycket, oerhört, ”förskräckligt”. Andersson Terentius 17 (1896). Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Lagerlöf Holg. 2: 64 (1907).
β) om djur: som gripits av vildt raseri, oregerlig, ostyrig, våldsam, obändig. Han (blev) stongat i hääl aff en galin tiwr. OPetri Kr. 28 (c. 1540). Galne hundar få riffuit skin. SvOrds. A 8 a (1604). (Pojken) retades med dem (dvs. rävarna), så att de blevo galna av ilska. Lagerlöf Holg. 1: 152 (1906).
c) löjlig, lustig, komisk, befängd, ”besatt”; om person l. sak. (Sv.) Han är alltid galen. (fr.) Il a toujours le mot pour rire. Nordforss (1805). Jag .. (har) berättat om Horns galna upptåg. Liljecrona RiksdKul. 556 (1841). Galna infall. WoH (1904). Han ä så galen, så man kan skratta sig fördärvad. Östergren (1924). (†) Iag (var) altidh gladh och hade ala ha(n)da galit til at säija. Horn Lefv. 74 (c. 1657; rättat efter hskr.).
d) dumdristig, oförvägen; i ssgrna GALEN-KOPP, -KÖNHET, -PANNA.
3) [anv. utvecklad ur 2 b] (i vissa trakter, starkt vard.) förgrymmad, vred; ofta åtföljt av en av prep. inledd bestämning angivande den person som är föremål för ngns vrede (jfr 4). Horn Lefv. 78 (c. 1657; rättat efter hskr.). Murbeck CatArb. 1: 813 (c. 1750). Doter och hustru blefvo galna på mig. Nyblom Hum. 24 (1874). En gång blef pigan i huset så galen öfver att nattetid höra på detta (spökande), att (osv.). Wigström Folkd. 2: 152 (1881).
4) (vard.) i uttr. galen efter ngt l. ngn, som häftigt eftersträvar ngt l. ngn; i sht förr äv.: förtjust i ngt l. ngn, häftigt förälskad i ngn; galen i ngt l. ngn, förtjust i ngt l. ngn, häftigt förälskad i ngn; galen på ngt (jfr 3), begiven på ngt; i ssgr ofta i fråga om brunst l. erotisk åtrå. Han var så galin efter henne. Ekeblad Bref 2: 377 (1663). Verlden är galen efter panaçéer. Dalin Arg. 2: 190 (1734, 1754). Jag var alldeles galen i henne. Carlén Förm. 1: 44 (1851). Jag är rent af galen i alla Bellinis operor. Hillman SdNov. 186 (1896). Han var liksom galen på äfventyr. Melin Dikt. 2: 150 (1904). — jfr DANS-, KARL-, KRIGS-, MAKT-, MAN-, MANFOLKS-, MILITÄR-, TJUR-GALEN m. fl.
5) [anv. utvecklad ur 2 a] (i sht vard.) i sht om sak, särsk. om mening l. uttalande o. d.: oriktig, orätt, felaktig; särsk. i uttr. ha (ngt) galet för sig, ngn gg ha galet, ha felaktig uppfattning, ha orätt; ss. adv.: oriktigt, orätt, felaktigt; ss. bestämning till verb betecknande rörelse äv.: vilse. Skiuta galet. Linc. Gg 3 b (1640). Så framt iag icke gali hört, / Är detta Trä från Holland fört. Brenner Dikt. 1: 213 (1703, 1713). (Hon) tyckes .. likväl .. ej ha så galit. Knöppel Mannsschol. 11 (1741). Den ena flocken är okunnig om den andras anlägningar och författningar, .. (och) gissar derom ibland rätt, oftare galit. Höpken 1: 12 (c. 1752). Jag körde galet en afton, förd genom en fågels qvitter på en väg, som jag icke ämnat. Almqvist TreFr. 3: 161 (1843); jfr c. Jag går galet, ser jag! Sturzen-Becker 2: 106 (1844, 1861); jfr c. Räkningen är alldeles galen. Meurman (1846). Då har Kristin / det galet för sig. Andersson Plautus 60 (1901). Laurin Folkl. 289 (1912, 1915). — särsk.
a) i numera obr. anv. Ther som Eders Kong:e M:tt icke vill verdes att tillatha her nidhre en god scriffvere, .. thå får Eders Kong:e M:tt her en stoor skade och villan och galen räkinskap. GR 27: 274 (1557). (Han) far .. galit om .. (ordets) ursprung. Rudbeck Atl. 1: 407 (1679).
b) (föga br.) i moralisk mening: orätt. Valet / Emellan ondt och godt, emellan rätt och galet. Wallin Vitt. 1: 13 (1805).
c) annan (annat) än den (det) rätta l. än den (det) som åsyftats, orätt, ”fel”. Börja l. begynna i (förr äv. av) galen ända, förr äv. på galna ändan. Hoppa i galen tunna, se TUNNA, sbst. (Begynna ngt) af galen Enda. Rålamb 10: Till läs. 2 (1691). Vi .. väntade på någre, som ridit en gahlen vägh. HH XVIII. 4: 49 (1711). Ganska många se saken på galna sidan. Dalin Arg. 1: 86 (1733, 1754). Han begynner på galna ändan. Mont-Louis FrSpr. 277 (1739). För et (kattun-) stycke, som tryckes med galen färg, bötes (av gesällen) Tre Dal(er kopparmynt). PH 5: 3538 (1753). Taga en galen bok. Ihre (1769). En kvinna, som förra söndan blifvit från predikstolen förlofvad med galen man. Strindberg GötR 203 (1904). Hedin Transhim. 1: 287 (1909).
Ssgr: A: (1) GALEN-BOLMÖRT. (†) = -ÖRT. Fasciculus M 3 b (1677).
(1) -BÄR. (galen- 1751 (: Galenbära-trä) osv. gal(l)ne- 18061899) [anledningen till namnet torde vara, att ifrågavarande växters bär hava l. ansetts hava sinnesbedövande egenskaper]
1) (frukt av) växten Solanum Dulcamara Lin., kvesved, besksöta. Retzius FlOec. 686 (1806). Björkman (1889).
2) (frukt av) växten Solanum nigrum Lin., nattskatta. Lyttkens Växtn. 1660 (1914; anfört ss. förekommande i Skåne).
3) (frukt av) växten Atropa belladonna Lin., belladonna, dvalbär. Fries Ordb. (c. 1870). Björkman (1889).
4) (frukt av) växten Cornus sanguinea Lin., röd kornell, hårdved. NF (1882).
-BÄRATRÄ. (†) växten Cornus sanguinea Lin., röd kornell; jfr -BÄR 4. Linné Sk. 269 (1751).
(2 d) -KOPP, m. [jfr t. tollkopf] (†) dåraktig l. obetänksam l. dumdristig person. Hoorn Jordg. 1: Fört. 20 (1697).
(2 d) -KÖNHET. [jfr t. tollkühnheit] (†) dumdristighet, oförvägenhet. PJGothus Hunnius Hust. 339 (1606).
-PANNA. [jfr d. galpande] (vard.)
1) till 2 c: gyckelmakare, ”tokstolle”. Gyllenborg Sprätth. 120 (1737). Galenpannan Aristofanes' vilda idé. Samtiden 1871, s. 172.
2) till 2 d: dåraktig l. obetänksam l. dumdristig person; våghals; vildhjärna. Alment och enskyldt bästa måste vika för denna Galen-Pannan. Dalin Arg. 2: nr 9, s. 2 (1734; uppl. 1754: denna yra Frun). Edra vildingar och galenpannor, som slog sönder klockarns fönster. Laurén Stenvall Bröd. 102 (1919).
(1) -TORA, r. l. f. [jfr sv. dial. (Dalarna) galentora, galentåra, garntora, garntola, gantola; ordets andra ssgsled är av ovisst ursprung; jfr Rietz 772] (i Dalarna, bygdemålsfärgat) växten Achillea Millefolium Lin., rölleka, backrinka, backhumle (se d. o. 3). Millefolium kallades (i Transtrand) galentåra och brukades på öl af somliga för humle, hvaraf folket skulle bli mycket yra och galna. Linné Ungd. 2: 326 (1734). Henriksson Handl. 37 (1890).
(1) -ÖRT. [benämningen syftar på växtens sinnesbedövande egenskaper] (†) växt av släktet Hyoscyamus Lin., bolmört; jfr -BOLMÖRT. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Schroderus Comenius 136 (1639).
-ÖRTS-FRÖ. (†) till -ÖRT. Bröms Gubb. 79 (1755).
B (†): GALNA-HUVUD. dåre, galning; jfr GALEN-KOPP. ConsAcAboP 3: 14 (1664).
C (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): GALNE-BÄR, se B.
Avledn.: GALENHET, f. (†) till 2 a. Helsingius M 3 b (1587).
GALENSKAP, r. l. m. [fsv. galinskaper]
1) (numera i sht vard., mindre br.; se dock slutet) till 1: vansinne, sinnessjukdom. The Danske .. (hade) i fiordh icke .. kommet så vidt, hvar kongh Erich medh sin galenskap thett icke hade förorsaket. RA 2: 255 (1568); jfr 2. Hagström IVetA 1788, s. 10. Fullt utbildad galenskap. Östergren (1924). jfr BIND-, BRÄNNVINS-, FYLLERI-GALENSKAP. särsk. (fullt br.) till 1 a, om vattuskräck hos hundar o. vissa andra djur. (Hundens) bett är i denna grad af galenskap redan farligt. Wahrman Manski o. Wolstein 241 (1807). Dalin (1852). jfr HUND-GALENSKAP.
2) (numera bl. vard.) till 2.
a) till 2 a: dårskap, oförstånd; numera i sht konkretare, särsk. om handling l. yttrande l. mening o. d. som röjer l. präglas av dårskap osv.; äv.: orimlighet, absurditet; i konkretare anv. ofta i pl. Wij predica Christum korszfestan, Iudhomen een förargilse, och Grekerne en galenskap. 1Kor. 1: 23 (NT 1526; Bib. 1917: en dårskap). Haffuer icke gudh thenne werldennes wijszheet giordt till galenscap? 1Kor. 1: 20 (NT 1526; Bib. 1917: dårskap). Jag råder dig, at du nu .. intet sätter Ulla några flera galenskaper i hufvudet. Envallsson TokrolNatt. 54 (1791). Jag ansåg ej mödan värdt, att visa dem galenskapen af denna tro. Landell Bligh 136 (1795). Hvad pratar du nu igen för galenskaper? Crusenstolpe Mor. 6: 409 (1844); jfr b. Ett postkontor i er håla .. skulle (endast) vara en tom prydnad och en galenskap. Nyblom Twain 2: 148 (1874). Lagerlöf Troll 2: 23 (1921). jfr HÖGFÄRDS-, MODE-GALENSKAP.
b) till 2 c, konkretare: lustighet, tokigt påhitt; ofta i pl. Hitta på galenskaper. Prata galenskaper. GLSilverstolpe Dikt. 1: 112 (1851). Blanche slog sig ner vid klaviaturen och föredrog till enkla ackorder någon munter galenskap. Sturzen-Becker 1: 91 (1861).
GALNA, f. (galnu, oblik kasus 16621668) [jfr fsv. galne, f., galenskap, ä. d. galne, galenskap, raseri] (†) till 2.
1) dårskap, oförstånd, vanvett, galenskap. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 216. Een främling älska, det wist nog galit war: / Men sielf sig bringa om än större galna bar (dvs. innebar). AWollimhaus (c. 1669) Därs. 1: 127.
2) i uttr. på galna l. galnan, på tok, uppåt väggarna. Hermelin BrefBarck 131 (1707). Det äre de som strax, .. / Hur allt på gahlnan går uthsprida i Paris. Düben Boileau Sat. 4 (1722).
GALNAS, v. dep. -ades. [fsv. galnas o. gälnas]
1) (†) till 1: vara l. bliva vansinnig. GlTer. 10 (c. 1550). Linc. (1640).
2) till 2. särsk.
a) (numera knappast br.) till 2 a: uppföra sig dåraktigt l. oförståndigt. War icke alt förmykit ogudhachtigh och galnas icke, at tu icke döör j otijdh. Pred. 7: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: var icke en dåre). Fader har ängslan och harm af Son, som galnas i dårskap. Nicander SalOrdspr. 44 (1760). När vis man galnas, är det utan hof. Rhodin Ordspr. 102 (1807). Crusenstolpe Mor. 1: 284 (1840).
b) (starkt vard., i sht bygdemålsfärgat) till 2 b: bete sig ss. en rasande, rasa; ofta övergående i bet.: väsnas, skrika, domdera. VDAkt. 1674, nr 81. Här (i lägret) har blifvit ett bedjande och psalmsjungande på sista tiden, så att det gör en varm om hjärtat att höra fältmarskalken galnas. Heidenstam Karol. 1: 249 (1897). Skrika och galnas. Östergren (1924). särsk. (†) övergående i bet.: ”bråka”. GR 14: 357 (1542). När Bonden intet har / Til plöya, såå, och måå; har intet / Som han til marknad bringa kan, och torgs: / Måst han på sidston böria galnas. Stiernhielm Fred. 9 (1649). Murenius AV 361 (1657).
c) (vard., mindre br.) till 2 c: prata tok, hava galna upptåg för sig. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Flickan skrattade och galnades hela tiden, kallade honom öknamn och narrade oss andra att skratta med. Zilliacus Hågk. 108 (1899).
3) (enst.) till 4, i uttr. galnas efter ngt. Hästört heter en växt i Arkadien: fölen på bergen / och snabbfotade ston de galnas alla derefter. Lagerlöf Theokr. 13 (1884).
GALNING, äv., i vissa trakter, bygdemålsfärgat GALNINGE, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar. (gal(l)n- 1664 osv. geln- (gäln-) 15511712. -ing 1716 osv. -inge 17281859. -inger, sg. 1700) [fsv. gälninger; jfr d. galning]
1) (numera bl. vard.) till 1: vansinnig person. Thorild 2: 238 (1792). Att dårhuset alltren, en sådan galning gömde! Leopold 1: 393 (1808, 1814). Han bär sig ju åt som en galning. Lagerlöf Berl. 2: 152 (1891).
2) (i sht vard.) till 2: person som handlar l. talar ss. en vansinnig person, ”tok”, ”stolle”, ”dåre”, ”idiot”. GR 22: 215 (1551). Hvad säger du, Galning! Björn FörfYngl. 78 (1792). Åtskills, galningar! In med svärden! Ni vet ej hvad ni gör. Hagberg Shaksp. 10: 138 (1850). Lagerlöf Länk. 4 (1894). särsk. (föga br.) till 2 c: person som pratar tok l. har narraktiga upptåg för sig, gyckelmakare, ”tokstolle”. Hamb. (1700). Lundberg Paulson Erasmus 117 (1728). När någre galningar uptänkte hvarjehanda fåfänga och kostsamma roligheter, skulle alle göra et med dem, eljest fick man heta Envis. Dalin Arg. 1: 216 (1733, 1754). Dalin (1852).
Spoiler title