SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUNGER huŋ4er, r. l. m. ((†) n. UrkFinlÖ I. 3: 137 (1595)); best. -gern (OxBr. 3: 204 (1630) osv.), äv. (numera knappast br.) -gren (Klag. 5: 10 (Bib. 1541), Runeberg 2: 4 (1847))
Ordformer
((†) -geren Hes. 5: 16 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 1993 (c. 1755)).
Etymologi
[fsv. hunger, motsv. d. hunger, isl. hungr, fsax. o. fht. hungar, holl. honger, t. hunger, feng. hungor, eng. hunger, ävensom got. hūhrus; besläktat med gr. κέγκειν, lida hunger, o. κάγκανος, torr, ävensom med lit. kenkti, smärta, göra ondt, kankinti, plåga]
1) egendomlig, sugande l. gnagande känsla av obehag, stundom stegrad till (lindrig) värk l. sveda, i trakten av magsäcken, varigm kroppen ger till känna sitt behov av föda; äv. om liknande känsla i fråga om organismens krav på vissa gifter (morfin, kokain o. d.) hos person som hemfallit åt missbruk av dem. Känna hunger. Plågas av (en glupande) hunger. Stilla (förr äv. släcka) sin hunger. Sedan den värsta hungern blivit stillad. Begärandes sleckia sin hwnger vthaff the smolor som föllo vthaff then rike mandzens boordh. Luk. 16: 21 (NT 1526; Bib. 1917: stilla sin hunger). Hungern är dän bästa krydda. Schultze Ordb. 1992 (c. 1755). Hungern är bästa kocken. Deleen Meidinger 203 (1825). (Morfinisten) får en verklig ”hunger” efter (morfin). Wigert PsykSj. 2: 119 (1925). — jfr GLUP-, HETS-, KOKAIN-, MORFIN-, VARG-HUNGER m. fl. — särsk. (i fackspr.; särsk. fysiol.) i utvidgad anv. (på övergång till 3) i fråga om kroppens (äv. en växts, en jords) behov av ngt speciellt oorganiskt l. organiskt näringsämne; i sht ss. senare led i ssgr; jfr ASK-, KVÄVE-, SALT-, VITAMIN-HUNGER m. fl.
2) bildl. anv. av 1: stark, ”sugande” längtan l. åtrå, lystnad l. fikenhet (efter ngt). Iagh skal senda en hunger j landet, icke en hunger effter brödh .., Vthan effter at höra Herrans ord. Am. 8: 11 (Bib. 1541). Andeligh hunger är wärre (än lekamlig). Prytz OS F 1 b (1620); jfr 3. Furstar och herrar ville (gm korstågen) mätta sin hunger efter äfventyr. Hildebrand Medelt. 1: 650 (1884). Hans varma sunda naturs hunger efter tillgifvenhet. Benedictsson FruM 61 (1887). Ahnfelt Minn. 2: 10 (1907). — jfr GULD-, JORD-, LAND-, LIVS-, PROFIT-, PÄNNING-, SKANDAL-, TABURETT-HUNGER m. fl.
3) om tillståndet att en person l. befolkningen på ett större område o. d. (under ngn längre tid) lider brist på erforderlig näring; svält (o. umbäranden); brist på föda; hungersnöd; icke alltid tydligt skilt från 1; numera, utom i uttr. dö (förgås) av (förr äv. i) hunger o. lida hunger, nästan bl. i högre stil med ngt ålderdomlig anstrykning. Hunger och svält. Iach förgåås her j hwngher. Luk. 15: 17 (NT 1526; Bib. 1917: av hunger). At the icke meer skola lijdha hunger j landena. Hes. 34: 29 (Bib. 1541). Här i orten är stoor hunger, att folch låter skiära halm i hackelse och blanda i litet sädh och äta. VDAkt. 1691, nr 12 (1690). Månge (hade) dödt af hunger. Nordberg C12 1: 53 (1740). På magra kinder hungerns spår / Förtydas kunde ej. Snoilsky 2: 94 (1881). För några år sedan, då den stora hungern gick öfver Ryssland. Langlet Ryssl. 347 (1898).
Ssgr (i allm. till 3): A: HUNGER-BLOCKAD. [av t. hungerblockade] blockad avsedd att gm uthungring bringa besättningen i en fästning, befolkningen i ett land o. d. till underkastelse. Englands hungerblockad mot Tyskland. AB(B) 1917, nr 54, s. 6. —
-BRUNN. (hunger- 1748. hungers- 1783) (förr) jfr -KÄLLA. Wallerius Hydrol. 25 (1748). Fischerström 3: 169 (1783).
-BÖSSA. [till BÖSSA 2] (†) bildl. om hunger l. svält ss. vapen mot en fiende. (Man borde) driffwe booskapen vndan Fienderne, och borttföre lathe all fettalien, Szå att the medh Hungerbijssen måtte och någett slagne bliffwe. G1R 17: 103 (1545).
-DAG. dag på vilken ngn hungrar l. avhåller sig från föda; i sht med. om dylik dag ingående i kur mot sjukdom (t. ex. sockersjuka). Hammarsten FysiolK 575 (1883).
-DÖD, se B.
-FEBER. (föga br.) hungertyfus. Lindberg FinNov. 1: 166 (1894).
-GROP. veter. å (hus)djur, särsk. nötkreatur: kroppsparti som ligger under länden mellan revbenen o. höften (o. som vid hunger blir insjunket), flank (se FLANK, sbst.1 2). Tidén Bosk. 108 (1841).
-HÅLA. (föga br.) hungergrop. QLm. I. 1: 89 (1833).
-KNÄPPA, r. l. f. (l. m.?). [jfr FROSTKNÄPP] (†) inbrytande svår hungersnöd. Intet hafver mig then hårda hungerknäppan / Mer sugel lämnat qvar, än liten oljetår. Kolmodin QvSp. 1: 496 (1732).
-KORN. (numera knappast br.) mjöldryga, brandkorn. Gadd Landtsk. 3: 486 (1777). Fries Ordb. 14 (c. 1870). SAOL (1900).
-KUR, pl. -er. svältkur använd vid botande av sjukdom (t. ex. sockersjuka). Möller 1: 1258 (1782). Löwegren Hippokr. 2: 45 (1910).
-KVARN. (†) Hungerqvarn. Så kallas ett fenomen, som någon gång ehuru sällan låter höra sig, då ett uthållande buller, likt ljudet af qvarnar, uppstår i luften, och säges förebåda missvext och dyr tid. Rääf Skråck 2: nr 258 (c. 1860).
-KÄLLA. (förr) källa som ansågs förebåda (oår o.) hungersnöd; vanl. om en sådan som utsinar under torra år. Hiärne 2Anl. 38 (1702). VgFmT I. 6—7: 1 (1893).
(1) -KÄNSLA. LGBranting 2: 26 (1840).
-LIDANDE, p. adj. som lider hunger, lidande av hunger. Thet hungerlidande Folcket. Swebilius SGHelmfeldt A 3 b (1678). Rydberg Myt. 1: 143 (1886).
-NÖD, se B.
-PEST. (föga br.) hungertyfus. Pallin MedeltH 105 (1872). SDS 1901, nr 181, s. 2. —
-PISKA, r. l. f. bildl. om den pådrivande kraft till arbete o. ansträngningar som utsikten till att eljest få hungra utgör. OoB 1892, s. 443. —
-REVOLT. av hungersnöd föranledd revolt. NordT 1888, s. 280.
(1) -SJUKA. (hunger- 1640 osv. hungers- 1814) (numera föga br.) sjukdomstillstånd karakteriserat av abnormt stegrat begär efter föda; hetshunger. Linc. Eee 2 a (1640). Hallin Hels. 2: 617 (1885).
-SKABB. (numera knappast br.) eksem med kli- l. fjällartat utslag hos (svältfödt) får l. häst. Dannström Hering 157 (1848). Bohm Husdj. 180 (1902).
-SPÖKE. bildl. om hunger l. svält ss. en sig resande, hotande skräckbild. Krigsårens hungerspöke. KemT 1914, s. 33. —
-STEN. (i folkligt spr.) sten i insjö som i regeln ligger djupt under vattenytan, men stundom vid torka träder i dagen, vilket senare enl. gammal folktro utgör ett förebud till oår. SvD(A) 1921, nr 284, s. 7. —
-STREJK. fånges vägran att intaga föda, vanl. gjord i påtryckningssyfte för att framtvinga frigivning l. bättre behandling. 2NF 36: 501 (1924).
-STREJKA. om fånge: konsekvent vägra att intaga föda. LD 1914, nr 102, s. 2. —
-STREJKARE.
-TAND. [efter t. hungerzahn] (†) hos får: onaturligt långt utvuxen tand (som hindrar födans tuggande). Rothof 104 (1762).
-TID, se B.
-TITTA, r. l. f. (l. m.?). [benämningen, som av Linné upptagits ur ngn dialekt, skulle eg. avse den till formen om en bröstvårta (l. ett smultron) påminnande missbildning av de unga granskotten som förorsakas av insekten i fråga; sannol. har dock en sammanblandning ägt rum med de snarlika, ätbara ”mjölkomror” (dvs. mjölknoppar) vartill rostsvampen Chrysomyxa ledi (Alb. & Schwein.) de Bary under sitt skålroststadium (Aecidium coruscans Fr.) förvandlar de unga granskotten. Enl. en uppgift av P. Osbeck från 1789 betraktades det ymniga uppträdandet av dylika (av granbarrlusen förorsakade) ”hungerlitrar” (förvanskning av ”hungertittar”) i Småland ss. ett förebud till ett dåligt år. Jfr OGertz i LinnéSÅ 1930, s. 76 f. Jfr -TYTTOR] (†) granbarrlus. Linné SystNat. 61 (1748).
-TYFUS. (numera bl. i icke fackmässigt spr.) (under nödår uppträdande) fläckfeber. Tholander Ordl. (c. 1870). Fläckfebern rasade särskilt under nödår och krigsår, i förra fallet under benämningen hungertyfus, i senare fallet under rubriken fältfeber, lasarettsfeber etc. Flodström SvFolk 88 (1918).
-TYTTOR, äv. -TYTOR, pl. [sv. dial. hungertytta, hungertitter (pl.), motsv. nt. hungertitte (med andra bet.) o. t. hungerzitze; sista leden är en sidoform till TITTA, bröstvårta, spene; jfr -TITTA] (†) = -VÅRTA. IErici Colerus 2: 52 (c. 1645). Broocman Hush. 3: 14 (1736).
-TÄRD, p. adj. (i poesi) avtärd på grund av hunger l. svält. Runeberg 3: 167 (1839). En isgrå åttiåring, / Blind, med hungertärda drag. Snoilsky 2: 179 (1881).
-VRÅ. (†) i uttr. sitta i hungervrån, lida hunger, svälta. KKD 2: 275 (1718).
-VÅRTA. [jfr t. hungerwarze; namnet föranledt därav att vecken ifråga vid dålig utfodring växa ut till en betydlig längd o. gm sin ömhet värka hindrande, då djuret skall äta (varför de måste bortklippas)] (numera knappast br.) vårtliknande veck av slemhinnan (ett på vardera sidan om tungbandet), vari utförselgången från underkäftskörteln utmynnar; vanl. i pl.; jfr -TYTTOR. Dannström Hering 21 (1848). Lundberg HusdjSj. 303 (1868).
-ÅR. (hunger- 1597 osv. hungers- 17101899) år under vilket hungersnöd råder i ett land (på grund av missväxt o. felslagna skördar). UrkFinlÖ I. 2: 183 (1597). Lidner 1: 178 (1788). Hungeråret 1868. Högberg Baggböl. 1: 235 (1911).
B: HUNGERS-BRUNN, se A.
-DÖD, r. l. m. (hunger- 18001923. hungers- 1804 osv.) död på grund av hunger l. svält, svältdöd; äv. bildl. Ödmann MPark 266 (1800). Abstraktionens synd .. har alltid fört med sig .. symptomer af andlig hungersdöd. Wikner UppsRelÄmn. 67 (1871). En massa människor dogo hungerdöden. Grimberg SvH 351 (1907).
-NÖD. (hunger- 1829. hungers- 1558 osv.) (nöd som består i) ytterlig brist på föda l. erforderliga livsmedel; period karakteriserad av en dylik brist; numera nästan bl. om en (allmännare) sådan nöd i ett land l. större område, en stad o. d. Svart Gensv. G 8 b (1558). Ähr thet så at någor aff rätt hungers nödh .. stiääl något thet ätande wahrur är. Lagförsl. 533 (c. 1606). Tvenne stora hungersnöder. Hildebrand Isl. 18 (1867). Missväxt och hungersnöd inträffade ej sällan. SvH 1: 272 (1903).
-SJUKA, se A.
-TID. (hunger- 16051878. hungers- 1750 osv.) (i sht i högre stil) tid l. period av hungersnöd. BobgDomb. 16/1 1605. För vådeld, pest och hungerstid / Har du oss skont, o Fader blid! Ps. 1819, 411: 4. PedT 1904, s. 353. —
-ÅR, se A.
Spoiler title