SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄGLA ɟä3gla2, äv. KÄGGLA -äg3-, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rudbeckius Starcke A 5 a (1624) osv.); äv. (numera bl. ss. oböjl. i bet. 2) KÄGEL ɟä4gel, sbst.2, l. KÄGGEL -äg4-, sbst.2, r. l. f. (l. m.); pl. (†) käglar (Forsius Spec. A 5 a (1620), Broman Glys. 1: 316 (1707)).
Ordformer
(kegel 1707 (: keglar, pl.), 17901873. kägel 1620 (: Käglar), 17491931. käggel 1889. kegla 1639 (: keglor, pl.)1889. kägla (kiä-) 1538 osv. käggla 1624 (: Kägglor, pl.)1889. käijgla 1730 (: Käijglor, pl.). — i ssgr: kegel- 1690 (: Kegelåder)1696 (: kegelrifare). keggel- 1836 (: keggelformig). kägel- (kiä-) 1704 (: kiägelspell) osv. käggel- 1654 (: Käggelspeel)1926 (: käggelytan). kegle- (kie-) 1651 (: Keglebahner)1870 (: Kegle K(orn)). kägle- (-lo-) 1579 (: Käglespel)1893 (: Käglekorn). käggle- (kiä-) 1718 (: kiäggleklotetz)1816 (: Kägglemyntmossa))
Etymologi
[fsv. kägla (i ssgn kägloslagh, kägelspel); jfr d. kegle, nor. kjegle; av mnt. kegel, motsv. holl. kegel, fht. kegil, påle, pinne (varav t. kegel); till stammen i sv. dial. kage, stubbe, nor. kagi, låg buske, rotbesläktat med KAGGE, sbst.2, o. KÅK, sbst.1 Ordet har ombildats i nord. spr., i sv. möjl. i anslutning till ett inhemskt kägla som ingår i ortnamn (jfr fsv. Kiægla, namn på gränsskog mellan Närke o. Västmanland, sv. Käg(g)la, by- o. gårdsnamn i Göta- o. Svealand). — Jfr KÄGEL, sbst.1]
1) benämning på de koniska trästycken som i kägelspel uppställas nio tillsammans i fyrkant för att utgöra mål för kloten, då de rullas på kägelbanan; äv. om liknande föremål som användas i andra spel (ss. kägelbiljard, bowling). VarRerV 34 (1538). Schroderus Comenius 941 (1639). Gosselman Col. 1: 177 (1828; i fråga om biljard). Käglorna göras .. i kägelform, 8 stycken med nakna toppar, men den 9:de med en knapp i toppen, hvilken .. kallas kung. HbiblSällsk. 2: 75 (1839). Slå alla käglorna i ett tag (hela bataljon). SvTyHlex. (1851). Siwertz JoDr. 190 (1928). särsk. i uttr. slå kägel, äv. slå, ngn gg kasta käglor, spela kägel; jfr 2. Slå käglor. Lind (1738). Än spelade man biljard, än kastade man käglor. Sederholm Finl. 1: 5 (1863). Ljunggren Bellm. 224 (1867: slå kägel). jfr (†): Käglar och Kothor slår iagh på jord. Forsius Spec. A 5 a (1620).
2) (numera bl. i formen kägel o. i pl. käglor) i sg. o. pl.: kägelspel; i sht i uttr. spela (ett parti) kägel l. spela käglor. Kägglor och annor speel. Rudbeckius Starcke A 5 a (1624). Medan de andra herrarna spelade ett nytt parti kägel. Böök Sommarl. 187 (1927). Stolpe Järnbr. 206 (1933: spelat käglor). — jfr KLOCKAR(E)-KÄGLA.
3) ngt som gm sin koniska form erinrar om en kägla. Linc. (1640). Scheutz Ritk. 60 (1832). Kammen på kägglan af hästmahnsmyckade hjelmen. Johansson HomIl. 13: 614 (1848). I södra delen (av Sverge) uppsattes smöret på högtidsbordet i käglor på särskilda smörställ. Flodström SvFolk 291 (1918). jfr (†): Braxner .. hwilke hafwa keglar och hår i Nackn ljka som Simpor. Broman Glys. 1: 316 (1707). — jfr HÄLL-, LJUS-, LUKT-, STEN-KÄGLA m. fl. — särsk.
a) tekn. om vissa till maskiner l. mekaniska inrättningar o. d. hörande delar som ha formen av en kon l. (oeg.) kula. Lekare eller kägla hörer till stussarens snällare inrättning. Källström Jagt 240 (1850). Trevägarskran, .. huset af jern och käglan af messing. Lindberg Svagdr. Bih. 96 (1892). Varje pipa eller kor i orgeln har sin egen spelventil (kägla). Hennerberg (o. Norlind) 1: 30 (1912).
b) tekn. om kägelformiga föremål av bestämd sammansättning o. olika smältbarhet vilka framställts för bestämning av bränntemperaturer; ss. senare led i ssgr; jfr NORMAL-, SEGER-, SLAGG-, SMÄLT-KÄGLA.
c) kägelformig upphöjning (l. insänkning) på jordytan; särsk. om bärg (vulkan) l. bärgstopp med kägelform. Hisinger Ant. 2: 28 (1820). Nedstigandet eller rättare nedstörtandet utför käglan (av Vesuvius). Fahlcrantz 4: 187 (1865). Laxforsbergets stora skogiga kägla. Böök ResSv. 241 (1924). — jfr ASK-, BÄRGS-, ERUPTIONS-, GRUS-, KRATER-, LAVIN-, TUFF-, VULKAN-KÄGLA.
d) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) grankotte. Kempe Graanen 31 (1675). Rudbeck Samolad 74 (1701). BotN 1893, s. 135 (fr. Norrb.). — jfr GRAN-KÄGLA.
e) (†) zool. kägelsnäcka. Retzius Djurr. 110 (1772). ÖoL (1852). — jfr AGAT-, ASK-KÄGLA.
f) [efter nylat. conarium] (†) anat. i sg. best., om epifysen l. tallkottskörteln. Florman Anat. 2: 95 (1830).
Ssgr: A: (1) KÄGEL-, äv. KÄGGEL-BANA, r. l. f., förr äv. -BANE l. -BAN. (kägel- 1781 osv. kägle- 16511801) bana (av trä) på vilken kloten rullas vid kägelspel; äv. om hela den till kägelspelet hörande anläggningen. Mollet Lustg. E 4 a (1651). Eftermiddagarna fördrefvos under muntert skämt och glam och på kägelbanan. Hellander Teat. 114 (1898).
(1) -BATALJON. idrott. sammanfattande benämning på de för kägelspel uppställda nio käglorna (med kungen i midten). Hedin Front. 342 (1915).
(3) -BEN. (†) hos häst: underarmsben. Bure Häst. 7 (1821).
(1) -BILJARD. spelt. biljardspel med fem små käglor uppställda midt på biljarden. HbiblSällsk. 2: 136 (1839).
(3 c) -BÄRG. (i fackspr.) kägelformigt uppstigande bärg. Hisinger Ant. 2: 7 (1820).
(1, 3) -FORM. (kägel- 1773 osv. kägle- 1776) jfr FORM I 1.
(1, 3) -FORMIG. (kägel- 1751 osv. kägle- 17731788) konisk. —
(3) -HJUL. tekn. koniskt kugghjul. Holmström Naturl. 1: 17 (1888).
(2) -KLOT, n. (kägel- 1738 osv. kägle- 17181785) VDAkt. 1720, nr 161 (1718).
(3) -KORN. (kägel- 17481809. kägle- 17731893) (numera knappast br.) bot. sexradigt korn (Hordeum hexasticon Lin.). Linné HortUps. 23 (1748). Svensson Kulturv. 46 (1893).
(2) -KUNG. idrott. den största (upptill med knapp försedda) käglan, vilken, då käglorna äro uppställda, har sin plats i midten. Posten 1768, s. 12.
(3) -KVARN. tekn. kvarn med kägelformig vals. TT 1900, K. s. 19.
(1) -LEK. (kägel- 17491921. kägle- 17731788) (numera nästan bl. i Finl.) idrott. kägelspel (i bet. 2). Lind (1749). Till Skolans inventarier hör en kägellek, som flitigt skötes sommartiden. Broocman Mag. II. 1: 67 (1811). Balck Idr. 1: 474 (1886). Cannelin (1921).
(1, 3) -LIK, adj. (kägel- 1772 osv. kägle- 1779)
(1, 3) -LYNDE. (†) i uttr. uti kägellynde, i kägelform. Hiärne 2Anl. 184 (1706).
(3) -LÅDA, r. l. f. mus. i orgel: luftlåda som för varje stämma har en särskild kancell med kägelventiler. Hennerberg (o. Norlind) 1: 28 (1912).
Ssg (mus.): kägellåd-system. UB 2: 546 (1873).
(3) -NÄBBAD, p. adj. zool. enligt en äldre klassifikation av fåglarna, i uttr. kägelnäbbade fåglar o. ss. substantiverat i pl.: ”kägelnäbbar”. NF 2: 774 (1877).
(3) -NÄBBAR, pl. zool. enligt en äldre klassifikation av fåglarna: fågelfamiljen Conirostres Cuv. (omfattande mesfåglar o. sparvfåglar), vars släkten utmärkas av mer l. mindre kägelformig o. tjock näbb. Nilsson Fauna II. 1: 270 (1824).
-PARTI. (kägel- 1886 osv. kägle- 1841)
1) spelt. till 1, i sg. best.: ett slags biljardspel (karambollspel) med käglor. Wilson Spelb. 82 (1888).
2) till 2: parti kägel. Sturzen-Becker 2: 209 (1841, 1861). Balck Idr. 1: 481 (1886).
(1) -RESARE. idrott. person som har till uppgift att uppresa käglorna på kägelbana. Hoppe 412 (1885). SvD(A) 1929, nr 112, s. 21 (i annons).
(3 d) -RIVA, f. l. r. (i vissa trakter o. zool.) = -RIVARE. FoFl. 1916, s. 218 (fr. Västerb.).
(3 d) -RIVARE, m. l. r. (i vissa trakter samt zool.) fågeln Loxia curvirostra Lin., mindre korsnäbb. NordT 1898, s. 490 (1696). Holmgren Fogl. 1143 (1871).
(1 slutet) -SLAG. idrott. kast i kägelspel. Balck Idr. 1: 476 (1886).
(1 slutet) -SLAGARE. idrott. kägelspelare. Upsala 1912, nr 288, s. 6.
(1 slutet) -SLAGNING. idrott. kägelspel. Lundin (o. Strindberg) GSthm 324 (1881).
(3) -SNITT. mat. benämning på de kurvor (l. gränsfall därav) som uppkomma, då en rät kon med cirkulär bas skäres av ett plan, konisk sektion. NF 6: 1468 (1883). De tre slagen av kägelsnitt: ellips, parabel och hyperbel. 3NF 1: 1159 (1923).
(3) -SNÄCKA. zool. framgälad snäcka av släktet Conus Lin., med tjockt, koniskt skal. Oldendorp 1: 135 (1786).
(jfr 2) -SPEL. (kägel- 1654 osv. kägle- 15791784)
1) spel med (klot o.) käglor; särsk. om dylikt spel i vilket nio käglor uppställas i fyrkant i ena ändan av en plan, rak, 19—24 m. lång bana. VarRerV 34 a (1579). Man spelar käglor på 2 sätt: Svenskt och Tyskt kägelspel. HbiblSällsk. 2: 76 (1839). Fogelqvist Minn. 78 (1930). särsk. i uttr. som en hund i (ett) kägelspel o. d., se HUND, sbst.1 1 b γ.
2) sats av käglor o. klot till kägelspel. SthmStadsord. 1: 120 (1654). SvKulturb. 1—2: 103 (1929).
3) (†) = -PARTI 2. VRP 1704, s. 691. Schulthess (1885).
(2) -SPELARE. Lind (1749).
(3) -VENTIL. tekn. rätlinjigt lyft ventil (vid pumpar, rörledningar o. d.) som har metallisk ventilkropp i form av en stympad kon o. kägelformig tätningsyta av ringa bredd mot koniskt ventilsäte, konventil. JernkA 1829, Bih. s. 121.
(3) -YTA. i sht mat. en kons buktiga yta. SvD(A) 1926, nr 48, s. 3.
(3) -ÅDER. [efter t. kegelader, till kegel i bet. ”kägelben”] (†) hos häst: den inre ådern på frambenet, ”bogåder”. Rålamb 13: 123 (1690).
B (†): KÄGLE- l. KÄGGLE-BANA, -FORM, -FORMIG, -KLOT, -KORN, -LEK, -LIK, -PARTI, -SPEL, se A.
C (†): (1, 3) KÄGLO-RUND, adj. (†) kägelformig. Vassenius Alm. 1732, s. 29.
Avledn.: KÄGLA, v., äv. KÄGGLA, v.2
1) (tillf.) till 2: spela kägel. Norlind Hell 1: 211 (1912).
2) [sv. dial. kägla, källa, uppsätta torv i små högar till torkning] till 1, 3: uppstapla (ngt) i kägelformiga högar; i sht (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på torv; ngn gg refl.: resa l. höja sig ss. en kägla. Björkman (1889; refl.). Hörlén GSed. 118 (1914).
Spoiler title
Spoiler content