SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LYNNE lyn3e2, förr äv. LYNDE, n. (SColumbus Vitt. 111 (1667) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Hiärne 2Anl. 97 (1702)); best. -et; pl. -en (Rydelius Förn. 337 (1737) osv.) ((†) = (Stiernhielm Herc. 14 (1658, 1668), VDAkt. 1793, nr 202); -er Hiärne 2Anl. 185 (1706)); förr äv. LYND l. LYNN l. LYNNA, n.
Ordformer
(lynd 1744c. 1755. lynde 16581773. lynn c. 1678. lynna c. 1685. lynne c. 1678 osv.)
Etymologi
[fsv. -lynde (i lät-, skaplynde); jfr isl. lyndi, nor. lynde; avledn. av LUND, sbst.2 — Jfr BELUN]
1) sammanfattningen av de egenskaper som utmärka l. känneteckna ngt, beskaffenhet, karaktär.
a) (†) med tanke (huvudsakligen) på någots yttre egenskaper (som bestämma den yttre formen l. gestaltningen), övergående i bet.: form, gestalt, konstitution, skick, tillstånd, utseende, konsistens, sätt; utan klar avgränsning från b. Stiernhielm Herc. 14 (1658, 1668). Liungeldens slag skeer i åthskillige lynder. Hiärne 2Anl. 185 (1706). Desze caverners Form och lynde. Därs. 249. Gamla Testamentsens skrifter behålla ännu i denna dag samma lynne och skick, i anseende til språk och skrifning, som de ägt uti första början. Bælter JesuH 4: 108 (1757). Ehrensvärd .. spelar på ett Blåck af vedträd sammansatt i Lynne af en Lyra. CAEhrensvärd Brev 2: 99 (c. 1796). På tal om krigets lynne och längd yttrade öfversten: ”Jag tror, att kriget blifver mycket långvarigt. ..” SD(L) 1904, nr 47, s. 5; jfr b β. — jfr KÄGEL-LYNDE. — särsk.
α) i pregnant anv.: riktigt l. vederbörligt skick o. d. (Om vi beflitade oss om att skriva goda böcker) så skulle vårt ädla språk snart komma i lynde. Swedberg Gr. Förrspr. 22 (1722). Därs. 4.
β) uppsyn (vittnande om viss sinnesstämning o. d.); ansikte; åtminstone delvis med anslutning till o. ofta svårt att skilja från 3. Lucidor (SVS) 224 (1672). En Spartaner .. sade .. med leende lynne, att han var glad, att (osv.). SColumbus Vitt. 275 (c. 1678). Ekblad 453 (1764).
γ) konkretare, om karakteristiskt yttre drag o. d. Et Hufvud i Sculpturen, hvilket .., groft tilhugget, visar er en myckenhet phantastiska lynnen, en näsa med 15 små andra näsor (osv.). Thorild (SVS) 3: 145 (1792).
b) (utom i β o. γ numera bl. tillf., starkt arkaiserande) med tanke (huvudsakligen) på någots inre egenskaper (särsk. dem som bestämma föremålet osv. med avs. på dess art l. väsen), övergående i bet.: väsen, natur, art, skaplynne; jfr a. Triewald Bij 87 (1728). En del ämnen undergå .. ej allenast en mecanisk söndring, utan ock en innerlig förändring til sitt lynne. Bergman Jordkl. 2: 241 (1774). Sedan sjukdomen antagit ett Chroniskt lynne. VetAH 1810, s. 53. Tackjärnet, som användes vid tillverkning af lancashirejärn, är i allmänhet af högst olika lynnen och egenskaper. JernkA 1901, s. 392; jfr α. — jfr SKAPLYNNE. — särsk.
α) (†) art (fattad ss. kategori l. indelningsgrund), slag. VetAH 1743, s. 11. Örter af åtskilliga och särskilta lynnen. Kalm VgBah. 33 (1746). Ett .. språk, som man påstår vara af turaniskt lynne. UVTF 12: 40 (1875).
β) (i vitter stil) i fråga om uttryck för l. yttring av mänsklig värksamhet, begrepp, samfund (särsk. nation), tidsperiod o. d.: väsen, anda, grundprincip, grundstämning; förr stundom närmande sig bet.: innebörd; ofta (o. numera bl.) med anslutning till 2. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). Tyda ordens rätta lynd och halt. Tofften Barn. 23 (1744). De mathematiska vetenskapernes beskaffenhet och lynne. 1VittAH 5: 77 (1788). Det var .. en qväll så mörk, regnig och stormig, som hade den speglat tidens eget lynne. Topelius Vint. I. 1: 157 (1863, 1880). Den ena nationen har .. så mycket att lära av den andras lynne. NordT 1931, s. 614; jfr 2. jfr SPRÅK-, TIDS-LYNNE m. fl.
γ) (i vitter stil) i fråga om landskap, trakt o. d.: karaktär; ofta närmande sig bet.: prägel (jfr δ); ofta (o. numera väsentligen) med anslutning till 2. Nordholm Djurf. 10 (1749). Ångermanlands Naturliga lynne och beskaffenhet. Hülphers Norrl. 4: 5 (1779). Sambandet mellan landskapets lynne och befolkningens. Böök ResSv. 40 (1924).
δ) (†) i utvidgad anv.: egenskap, drag, prägel; jfr γ samt a γ. JournSvL 1798, s. 460. Då deremot en rå sula, som altid har med sig en rå slagg, genom dessas skärande egenskap, meddelar samma lynne åt det neddrypande järnet. Rosborg StångjSmid. 31 (1809). Också låg länge uti Almqvists polemik ett lynne af ödmjukhet, af undfallande, som (osv.). Cygnæus 6: 190 (1842).
2) [specialfall av 1 b] en människas psykiska egenart, särsk. (o. numera företrädesvis) med avseende på de egenskaper som bestämma känsloreaktionerna o. med särskild tanke på det sätt varpå dessa yttra sig vid umgänge med andra människor; delvis liktydigt med: sinnesart, själsläggning, temperament, humör; i sht förr äv. allmännare: sinne(lag), kynne, stundom med inbegrepp av intellekt o. karaktär; tillf. äv. i fråga om djur. Ett gladt, lätt, allvarligt, dystert, tungt, (o)jämnt, oroligt, häftigt, våldsamt, stridigt, krigiskt lynne. Vara häftig till lynnet. Verelius 163 (1681). Jag känner nog hvad det verldsliga lynnet, under vishetens skrud, framställer till försvar för vanvården af all yttre Gudstjenst. Lehnberg Pred. 1: 73 (c. 1800). En hvar sitt lynne har. Tegnér (WB) 2: 62 (1811). Schlyter JurAfh. 2: 34 (1879; i fråga om djur). Herrn i huset själf var en ståtlig man med ett orubbligt lugn i lynnet. De Geer Minn. 1: 66 (1892). I svenskens lynne finns det ett drag av pojke i uppväxtåren. Nilsson FestdVard. 32 (1925). — jfr BÄRSÄRKA-, FLICK-, FOLK-, GOSSE-, HJÄLTE-, KVINNO-, NATIONAL-, STRIDS-, TJUVPOJKS-, VIKINGA-LYNNE m. fl. — särsk. (numera bl. tillf., arkaiserande) i uttr. till lynnes, till lynnet. Du vet sjelf, / hur ovänlig han är och öfvermodig till lynnes. Johansson HomIl. 15: 94 (1848).
3) (tillfällig) sinnesstämning, humör. Vara vid l. på godt, dåligt lynne. Han var dyster till lynnet. Hålla ngn vid, försätta ngn i godt lynne. Dåligt, förr äv. elakt l. ondt lynne. Ett anfall av dåligt lynne. UHiärne Vitt. 105 (1665). Elakt Lynne. Levin Kotzebue (1800; boktitel). Qvinnans lynne beror bra mycket af småsaker. Knorring Ståndsp. 2: 98 (1838). Pojken var i sitt trilska lynne den dagen. Lagerlöf Holg. 1: 73 (1906). Överallt utdelade .. (Antonius) straff och belöningar, allt efter som lynnet föll på honom. Grimberg VärldH 4: 234 (1930). — jfr MISS-, SKÄMT-, SOLSKENS-, SPEX-, TJUVPOJKS-LYNNE m. fl. — särsk.
a) (numera bl. ngt arkaiserande) i uttr. till lynnes, till lynnet. Hur var hon till lynnes? MoB 7: 160 (1811).
b) i pregnant anv.
α) godt humör; särsk. i uttr. vara ur lynne, vara ur humör, vara vid dåligt humör. Swedberg Cat. 795 (1709). Råkar jag Tegnér i Vexiö vid lynne, har jag tänkt drifva spass med honom. CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 148. Landshövdingen som .. började komma i lynne. Dahlbäck Åb. 318 (1914).
β) dåligt humör; särsk. i uttr. visa lynne, visa humör. Tavaststjerna Patriot 135 (1896).
c) i fråga om (hastigt, oberäkneligt) skiftande sinnesstämningar, särsk. hos person med ojämnt lynne (i bet. 2).
α) i pl., övergående i bet.: nycker, ”ryck”, infall; nyckfullhet. Flickor hafva ofta .. sina lynnen. Elgström Frunt. 93 (1809). Ett barn med hundra lynnen. Benedictsson Eftersk. 207 (c. 1885). Andræ GPrästg. 22 (1940; bildl.).
β) i sg., övergående i bet.: nyckfullhet; jfr 2. Crusenstolpe Ställn. 13: 67 (1848). Ett barn har lynne, en qvinna hjerta, en man grundsatser. Topelius Vint. I. 1: 270 (1859, 1880). Visa lynne. Östergren (1932).
d) mer l. mindre övergående i bet.: (tillfällig) benägenhet (att göra ngt), lust, håg, böjelse; särsk. (o. numera nästan bl.) i sådana uttr. som vara (o. d.) vid l. i lynne att (göra ngt), vara hågad l. disponerad l. ha lust o. d. att (göra ngt). Skulle Ni väl vara vid lynne, at låta tala fyra ord med Er? Lindahl L'avoc. sav. 3 (1757). Urho var ej vid lynne att sjunga. Ahrenberg StRätt 130 (1899). (†) Jag hade fått ett lynne att komma ut ur Rom, att plocka hvita ligustrer på en liten äng. Almqvist Törnr. 1: 123 (1839).
e) [jfr d samt 2] (†) i utvidgad anv., om ngns inställning (i känslohänseende) till l. känsla l. intresse för ngn l. ngt; äv. bildl. AdP 1789, s. 110 (bildl.). Här, i deras glömskas och fattigdoms dal, uppgick lynnet dem emellan i en ännu högre och stillare eld. Almqvist Törnr. 1: 124 (1839). De kungliga personernas onda lynne mot hertigen af Holstein-Gottorp. 2SAH 55: 210 (1878).
f) (†) konkretare, om yttring l. manifestation av viss sinnesstämning, lynnesutbrott; särsk.: vredesutbrott. (Gud) har många barn, som tiggiar-uselt krälla, / På them I måsten ei et oblidt lynne fälla. Kolmodin QvSp. 1: 24 (1732). Fryxell Ber. 9: 209 (1841).
g) bildl. Bremer GVerld. 3: 16 (1861). Måtte blott vädret stå vid sitt nuvarande goda lynne! Dens. Brev 4: 424 (1865). Vättern var i sitt dåliga lynne. Quennerstedt C12 2: 119 (1916).
Ssgr: A (numera bl. mera tillf.): LYNNE-DRAG, se B.
(2) -LAG, n. (†) lynne; sinnelag. Rudbeck Samolad (1701; i titel). Sahlstedt CritTuppSag. 36 (1759).
-SKIFTNING, se B.
B: (2) LYNNES-ART. NordT 1886, s. 320.
(2) -DRAG. (lynne- 18061910. lynnes- 1792 osv.) drag (se d. o. I 28) som ingår i ngns lynne; äv. (i vitter stil) bildl., i fråga om uttryck för mänsklig värksamhet, tidsperiod o. d.; jfr LYNNE 1 b β. SP 1792, nr 112, s. 3. Det rent praktiska lynnesdraget i tiden. Bååth-Holmberg Morf. 1: 85 (1910).
(2) -EGENHET~102 l. ~200. egenhet med avs. på lynnet; äv. konkretare: lynnesdrag. SAOL (1900). Dahlbäck Åb. 101 (1914).
(3) -KAST, n. (tvär) omkastning l. skiftning i lynnet; stundom närmande sig bet.: nyck. OoB 1894, s. 431.
(3) -KASTNING. = -KAST. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 537 (1916).
(2) -LÄGGNING. Söderhjelm Tavaststj. 66 (1900).
(3) -MÄNNISKA. människa som i sitt sätt att handla o. uppträda är starkt beroende av sina (hastigt o. oberäkneligt skiftande) sinnesstämningar, lynnig människa. PT 1911, nr 147, s. 3.
(3) -SKIFTNING. (lynne- 1852. lynnes- 1896 osv.) äv. bildl. SvT 1852, nr 20, s. 3 (bildl.).
(3) -SVÄNGNING. Wigert PsykSj. 2: 60 (1925).
(3) -UTBROTT~02 l. ~20. (våldsam, livlig) yttring l. manifestation av viss sinnesstämning (godt l., i sht, dåligt humör). Lindgren Stormän 76 (1894).
(3) -VÄXLING. Nyström NKina 2: 233 (1914).
Avledn.: LYNNA, v., l. LYNNAS l. LYNDAS, v. dep. (†) till 3: bli så l. så till lynnet; särsk.: bli misslynt. Wettersten Forssa 7 (c. 1750). jfr MISS-LYNNA(S).
-LYNNAD, p. adj. till 2, ss. senare ssgsled; = LYNT 2; jfr GOD-LYNNAD.
LYNNIG, adj.
1) (†) till 1: som har en så l. så beskaffad natur l. gestalt l. form. Några flata, lika lynniga och någorlunda lika stora glaskäril. Vassenius Alm. 1729, s. 31. jfr FOLK-LYNNIG.
2) till 2, ss. senare ssgsled; = LYNT 2; jfr LÄTT-LYNNIG.
3) till 3 c: som utmärker sig för hastigt o. oberäkneligt skiftande sinnesstämningar o. ett härav beroende sätt att handla o. uppträda, ombytlig till sinnet, psykiskt labil, nyckfull; stundom närmande sig bet.: oberäknelig, opålitlig. Ridderstad Samv. 3: 552 (1851). Hon var skön men lynnig och tyckmycken. Andræ GPrästg. 46 (1940). särsk. (i sht i vitter stil) bildl.: nyckfull, oberäknelig. GHT 1903, nr 134 B, s. 2. Lynniga kurvor. Därs. 1920, nr 38, s. 10. Mysingens lynniga vatten. SvD(A) 1935, nr 340, s. 8. Avledn. (till LYNNIG 3): lynnighet, r. l. f. äv. bildl., i fråga om yttring av mänsklig värksamhet, tidsperiod o. d. (jfr LYNNE 1 b β); äv. konkretare, om nyckfullt drag l. utslag av nyckfullhet o. d. Tegnérs poesi, med all sin dristighet, med alla sina snillrika lynnigheter. 2SAH 56: 112 (1879). Vissa .. rätt harmlösa lynnigheter, som .. medfölja grosessen. PT 1903, nr 2 A, s. 3. Tidens förkättrade lynnighet. SvD(A) 1934, nr 116, s. 3. —
LYNT, p. adj.
1) (†) till 1: som är så l. så beskaffad. Stiernhielm Vt. (1658, 1668; under lynde). särsk. till 1 a β: som har ett så l. så beskaffat ansikte; jfr BRED-LYNT.
2) till 2, ss. senare ssgsled: som har ett så l. så beskaffat lynne; jfr BLID-, EGEN-, FRISK-, GLAD-, GOD-, HÅRD-, KÄR-, LÄTT-, TUNG-LYNT.
3) (i sht i vissa trakter) till 3: som är sådan l. sådan till lynnet l. humöret; äv.: som är så l. så sinnad l. hågad. SvD 1905, nr 289, s. 6. Blir jag så lynt, / jag rider som ovädret över er alla. Lundgren Ibsen Gynt 44 (1927). jfr GLAD-, MISS-LYNT.
Spoiler title