publicerad: 1941
LÅN lå4n, n. (G1R 7: 132 (1530) osv.) ((†) m. l. f. Rosenfeldt Vitt. 235 (c. 1690), Dahlstierna (SVS) 89 (1698)); best. -et; pl. = (Stiernman Com. 5: 69 (1689) osv.) ((†) -er Zettersten AnmMynt 144 (1771: Banco-låner)); förr äv. LÄN, sbst.1; best. -et; pl. =.
Ordformer
(lenn- 1675 (: lennepeningar). lå(h)n (l(h)å(å)n(n)) 1523 osv. lä(h)n (lään) 1534—1872. — i gen. sg. efter prep. till (se 2 a γ nedan) laans 1524. lanns c. 1575. lansz 1601. lens 1600—1625. lånns 1523. ländz 1641. länis 1566. länns c. 1575. lääntz 1596. — i oblik form (eg. gen. pl.) efter prep. till (se 2 a γ nedan) låna 1726. låne 1572—1586. läna 1597)
Etymologi
[fsv. lan, motsv. d. laan, nor. lån, isl. lán; jfr mnt. lēn, fht. lēhan, t. lehen, feng. lǣn; av ett germ. laihnaz, laihniz, avledn. av ett urspr. starkt germ. v. līhwan, låna ut, föreliggande i fsv. läa, isl. liá, got. leihvan, fsax., fht. līhan, t. leihen; av en ieur. rot liq-; jfr lat. linquere (jfr DELINKVENT, RELIK), gr. λείπειν (jfr ELLIPS). Jfr LEGA, sbst.2, LEJA, v.2 Formen län är lånad av mnt. lēn, (se ovan) o. identisk med LÄN, sbst.3 Med avs. på formen (till) länis jfr y. fsv. (till) loness, kompromissform av at läne, til lana (lane), o. til lans (läns)]
1) konkret: ngt som lånats l. utlånats, lånat l. utlånat föremål l. pänningbelopp. Lämna tillbaka ett lån. Lyfta ett lån. Betala in l. igen ett lån. Dät liten gåfwa är såm är alenast län. LejonkDr. 92 (1689). Schultze Ordb. 2638 (c. 1755). Låntagaren afgifver skriftlig förbindelse att inom viss tid återställa lånet i oskadadt skick (till biblioteket). SFS 1905, nr 6, s. 45. — särsk.
a) i ordspr. Låån skal ledandhes heem gåå (dvs. man skall själv återlämna till ägaren det som man lånat). SvOrds. B 4 b (1604). Tacka lockar låhn heem. Grubb 793 (1665). Låhn bör gånga lackelöst hem. Hiärne 2Hdskr. 156 (c. 1715). Lån är inte gåfva. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 2.
b) bildl. Hvad är min lefnad? Et förfalldagen hardt nära lån. Tessin Bref 2: 381 (1756). (J. O. Wallin) var ett lån från hufvudstaden, som Vesterås fick behålla endast i tre år. Böttiger 6: 51 (c. 1875). (†) En liflighet, som .. gaf hennes blick ett lån af nittonårigt tycke (ehuru hon var över 40 år). Almqvist TreFr. 3: 199 (1843). — jfr KULTUR-, RÄTTS-LÅN. — särsk.
α) om ord l. uttryck som införts från ett främmande språk. SvTidskr. 1873, s. 504. 3SAH 6: 386 (1891). jfr SPRÅK-, ÖVERSÄTTNINGS-LÅN.
β) om föremål l. sed o. d. som införts från ett främmande land o. d. Hyrkuskeriet (hos ostjakerna är) .. ett lån af Ryssarne. Castrén Res. 2: 51 (1845). (Lutan) tyckes i Egypten vara ett lån från Asien. Norlind AMusH 53 (1920).
γ) i fråga om konst o. d.: uttrycksform som en konstnär hämtat från en annan konstnär. Bellmans musikaliska lån. 3SAH XXXVIII. 2: 107 (1852). Rig 1936, s. 68.
δ) (i sht i högre stil) övergående i bet.: ngt som är ngn givet l. beskärt av Gud l. ödet l. naturen o. d. Visb. 1: 134 (c. 1620). RARP 8: 166 (1660). Helsan är et lån af vår Herre. Sahlstedt (1773). Ni, som af lyckans lån, fått nog för era dagar. Leopold 1: 389 (1808, 1814). Skänkt ej var oss han; Gud tog tillbaka lånet. Böttiger 1: 59 (1845, 1856). Ps. 1937, 501: 2. jfr AVGRUNDS-, GUDA-, HIMLA-LÅN. särsk.
α') i uttr. Guds lån, om mat l. om gröda o. d., se GUDS-LÅN 1; äv. i nekad l. därmed likvärdig sats: icke det minsta, se GUDS-LÅN 2.
β') i uttr. betala l. återgiva naturens lån l. betala naturen sitt lån o. d., dels (förr): dö, dels (vard. o. skämts.) om uppkastning l. avföring. Kellgren (SVS) 2: 346 (1793). SamlSvAnekd. 10 (1853). CVAStrandberg 4: 116 (1857).
2) handlingen att låna l. utlåna ngt; förhållandet att ngt är lånat l. utlånat; transaktion varigm föremål l. pänningbelopp lånas l. utlånas; äv. om det kontraktsförhållande som gm lånandet uppstår mellan långivare o. låntagare. Tacka för lånet. G1R 1: 126 (1523). Alle Lån böra ske reciproce på halfwa års Terminer. Stiernman Com. 5: 69 (1689). 1000 tack och för det lähnet (av ett dokument). LinkStiftsbibl. Brev 21/7 1715. En ersättning för lån af .. säckarna. 1NJA 1911, s. 558. — jfr BOK-, HEM-LÅN. — särsk.
a) i vissa prepositionsuttr.
α) (numera föga br.) på, förr äv. under lån, på grund av l. gm lånande, i form av lån. Wollimhaus Ind. (1652: på). PH 2: 980 (1733: under). Begagnade någon ”ulovandis”, och således hvarken på lån eller lega, en annans tillhörighet (så osv.). Nordström Samh. 2: 312 (1840).
β) gå i lån, förr äv. lånet, i vissa trakter, särsk. Finl., äv. gå på lån, om sak: ofta utlånas, än åt en, än åt en annan; vara l. befinna sig i lån, i vissa trakter äv. på lån, vara utlånad. Sahlstedt CritTuppSag. 4 (1759). Det (exemplar av boken), som jag skänkt åt Fru Robsam, går nu i lånet. Choræus Bref 130 (1803). Uniformerna gingo på lån. Topelius 23: 171 (1878). Mina båda ökor äro i lån hela dagen. Larsson Hem 14 (1899). Samlingarna .. befinna sig .. på lån i Litteratursällskapets folkloristiska arkiv. FinlSvFolkd. I A 1: XVII (1917). Hans böcker gå ständigt i lån. Östergren (1932). jfr (†): Hvad kong. Maj:ts Dom uppå ransakningen i Umeo vidkomer, ägde jag den afskrifven; men är på lån bortkommen. JBuller (1726) hos Broman Glys. 1: 407.
γ) [jfr fsv. til lans; urspr. att hänföra till 1, men numera väsentligen anslutet till 2] till låns, förr äv. till lån l. till låna l. till låne l. till länes, såsom lån, i fråga om lån av varor o. dyl. l. av pänningar (jfr b); särsk. i uttr. giva l. lämna (ngt) till låns, få l. hava l. begära (ngt) till låns, förr äv. upptaga l. (ut)taga ngt till låns; äv. bildl. (jfr c). G1R 1: 126 (1523). (Jag) haffwer .. migh ther om .. beflithatt .., att iagh samme penninger till länis eller wnsätningh bekomme måthe. BtFinlH 4: 313 (1566). Rollins Romerska Historia, som jag tog til läns af dig. Posten 1769, s. 920. Planeterne hafva sitt ljus till låns af Solen. Adlerbeth FörslSAOB (1798). De äldre barnen hafva nästan ständigt haft böcker till låns i sina hem. Hierta-Retzius ArbStug. 148 (1897). Till låns får man nog någon gång, till skänks aldrig. Bergman LBrenn. 142 (1928). jfr (†): Och bekende, thet han .. haffue tagiitt låns aff Kon. M:ttz secreterer .. 200 mark. 2SthmTb. 3: 199 (1557). särsk. (†) bildl., i uttr. taga till låns, vid subtraktion: låna; jfr c α. Luth Astr. 66 (1584).
b) i sht handel. o. bankv. i vissa uttr. (o. ss. förled i ssgr) betecknande olika former av l. transaktioner vid pänninglån (jfr a γ); stundom svårt att skilja från 1. Bevilja, meddela lån, om bank o. d. Räntan på ett lån. Lånet är förfallet till betalning. Stående lån, varpå avbetalning icke göres. Kort lån, som skall återbetalas inom kortare tid, långt lån, som först efter längre tid skall återbetalas. Lån på l. mot ngt, lån varför ngt lämnas ss. säkerhet l. pant. Upptaga, äv. göra, förr äv. (om stat o. d.) öppna ett lån. Teckna sig för ett lån, teckna sig för att med större l. mindre belopp bidraga till ett lån som upptages av staten l. en kommun l. ett större affärsföretag o. d. (Jag begär) nådigh betalning på enkedrotningens 1000 r:zd:rs lhån. OxBr. 12: 87 (1641). Hwad Wåre och Cronones giorde Låhn beträffar, så (osv.). Schmedeman Just. 1188 (1687). De, som tagit Lån på sine Capitaler. Stiernman Com. 5: 70 (1689). HT 1918, s. 200 (1809: öpnade). (Banken hade) gifvit staten lån och försträckningar. Oscar II V. 2: 68 (1861, 1892). Lågprocentiga lån. SvGeogrÅb. 1927, s. 172. Hade han inte .. satts i tillfälle att .. lösa in sitt sista lån? Hellström Malmros 32 (1931). — jfr AMORTERINGS-, ANNUITETS-, AVBETALNINGS-, BANK-, BANKO-, BODMERI-, BORGENS-, BYGGNADS-, DAGS-, DISKONT-, FASTIGHETS-, FICK-, HAND-, HYPOTEKS-, IN-, JÄRNVÄGS-, KOMMUNAL-, KRIGS-, OBLIGATIONS-, PREMIE-, RUSTNINGS-, STATS-, TREPROCENTS-, TVÅNGS-LÅN m. fl.
c) bildl. (jfr a γ). — särsk.
α) om lånande av ord l. uttryck från ett främmande språk; jfr 1 b α. 2SAH 1: 30 (1801). SvTidskr. 1873, s. 525. jfr ORD-LÅN.
β) (i fackspr.) om hämtande av en uppfattning l. en åsikt o. d. från främmande håll; jfr 1 b. (Holbach förklarar) genom ett lån från den organiska verldsåsigten .., att verlden är en enhet, ett sammanhängande helt. Nyblæus Forskn. I. 1: 72 (1873, 1879). PopEtnolSkr. 8: 78 (1912).
Ssgr (i vissa fall äv. att hänföra till låna, v.; i sht handel. o. bankv.): A: LÅN-AKT, -ANSTALT, -AVGIFT, -BANK, -BEHOV, -BEHÖVANDE, se B. —
(2) -BETJÄNT, m. (†) betjänt (se betjänt, sbst. 1 b) som är lejd för kortare tid l. visst tillfälle; jfr hyr-lakej. Bremer Brev 1: 15 (1821). Wachtmeister Tur. 93 (1877, 1885). —
(2) -BIBLIOTEK. (lån- 1793 osv. låne- 1795—1927) bibliotek varifrån böcker utlånas (numera i sht mot avgift). Hon hade ett litet lånbibliotek. DA 1793, nr 243, s. 2.
Ssgr: lånbiblioteks-bok; pl. -böcker.
-roman. roman som tillhandahålles i lånbibliotek; äv. med ringaktande bibet. Lundin NSthm 359 (1888).
Avledn.: lånbibliotekarie, m.||ig. (†) innehavare av lånbibliotek. DA 1808, nr 30, s. 1. MöKal. 1868, s. 94. —
-BITRÄDE, se B. —
-DISTRIKT, -FORM, se B. —
-FÖRMEDLARE, se B. —
-FÖRSTRÄCKNING, se B. —
(1, 2) -GIVA, v., -ning. lämna (ngt) ss. lån; i sht med avs. på pänningar; nästan bl. i p. pf. o. p. pr. samt ss. vbalsbst. -ning. Weste (1807). Långifvande eller borgande vänner. Järta 2: 482 (1828). Tomkärlen långifvas mot det att de franko returneras. NerAlleh. 1896, nr 20, s. 1. SvD(A) 1934, nr 24, s. 12 (: långivningen). särsk.
(1, 2) -GIVARE. (lån- 1729 osv. låne- 1904) person som lämnar l. lämnat ngt ss. lån; nästan bl. i fråga om pänninglån. Biurman Brefst. 52 (1729). Grimberg VärldH 7: 45 (1936). särsk. bildl., till 1 b α. Rydqvist SSL 3: I (1863). De .. kulturspråk, som .. varit långifvare åt svenskan. Kock SpråkFörändr. 30 (1896).
Avledn.: långivarinna, f. (numera bl. tillf.) Weste (1807). långiverska, f. (mindre br.) Wikforss 2: 55 (1804). Grannkvinnorna uppvaktade henne, emedan de vid kritiska tillfällen i henne funno en vänlig långiverska. Blasco Ibañez Blod 77 (1923). —
(1, 2) -GODS. (lån- 1665 osv. låne- 1769—1932)
2) bildl. Lijfwet är lähngodz. Grubb 452 (1665). särsk. till 2 c α. Schulzenheim SvSprSkrifs. 105 (1807). Cederschiöld Skriftspr. 298 (1897).
3) (†) förlänad egendom l. landtgård; jfr län, sbst.3, gods 6. Posten 1769, s. 409. Boëthius HistLäsn. 2: 131 (1898). —
-HANDLING, se B. —
(2) -HUS. (lån- 1747—1885. låne- 1785—1885) (†) lånekontor. Berch Hush. 354 (1747). Schulthess (1885). —
(1, 2 b) -INNEHAVARE~00200. person som har mottagit o. innehar ett lån ur en bank o. d. GT 1788, nr 79, s. 4. SFS 1920, s. 637. —
-INRÄTTNING, -KAPITAL, -KASSA, -KONTOR, -KONTRAKT, se B. —
-MAGASIN, se B. —
(2) -NEGOCIATION. (lån- 1789. låne- 1810) (†) underhandling rörande lån. AdP 1789, s. 784. Därs. 1810, V. 1: 152. —
-OPERATION, se B. —
(2 c α) -ORD. (lån- 1870 osv. låne- 1873—1936) språkv. ord som upptagits i ett språk från ett annat språk; i sht om ord som är fullständigt införlivat i språket o. icke omedelbart kännes ss. främmande; i vidsträcktare anv. äv. om ord som upptagits ur det egna språket från ett äldre språkskede. Ydun 1870, s. 68. Tyska och romanska lånord. Holm Rydbg 1 (1918). jfr översättnings-lånord. —
-PÄNNINGAR, se B. —
(2 b) -REGLEMENTE. (lån- 1833 osv. låne- 1842—1893) reglemente för utlånande av pänningar ur offentlig kassa o. d. KrigVAT 1833, dec. s. 8. SFS 1893, nr 108, s. 13. —
-REVERSAL, -RÄNTA, -RÖRELSE, se B. —
(2 c) -SATS. (lån- 1762—1860. låne- 1807—1883) (i fackspr., mindre br.) lärosats som i en vetenskap hämtas från en annan vetenskap, där den är bevisad, o. därför användes utan vidare bevisning. Molander Förn. 37 (1762). Verd. 1883, s. 192. särsk. i utvidgad anv. Decemvirallagarne (utgjordes) ingalunda af lånsatser från den Grekiska lagstiftningen: de voro tvärtom af äkta Romerskt ursprung. Lysander RomLittH 151 (1858). —
(2) -SEDEL. (lån- 1891 osv. låne- 1890—1933) bibliot. kvitto å boklån från bibliotek med förbindelse att återställa boken inom föreskriven tid m. m. 2VittAH XXXII. 2: 68 (1890, 1894). —
-SUMMA, se B. —
(1, 2) -SÖKANDE, p. adj. (lån- 1739 osv. låne- 1824—1910) som ansöker om lån, som anhåller att få låna; ofta substantiverat. Universitets-Bibliotheket är för lånsökande under terminen öppet hvarje sökendag. LdVBl. 1870, nr 64, s. 1. särsk.: som ansöker om pänninglån. Den lånsökande allmänheten. PH 2: 1481 (1739). KungörLån 20/1 1824, s. 3. —
(1, 2) -SÖKARE. (lån- 1921 osv. låne- 1906) person som ansöker om lån. Sylwan ModPress. 100 (1906; i fråga om boklån). Böök Hazelius 305 (1923; i fråga om pänninglån). —
(1, 2) -TAGA, v., -ande (†, ResolSocknemagLindesb. 1761, s. 3, PH 8: 43 (1764)), -else (†, Lind 1: 42 (1749)), -ning. [fsv. lantaka] mottaga (ngt) ss. lån, låna; nästan bl. i p. pr. o. p. pf., samt ss. vbalsbst. -ning. 1 skepp. låntaget tackjern. NoraskogArk. 4: 146 (1693). Lånar någor androm .. bedrägeligit godz, ther å then som låhntog til skada kommer (så osv.). FörarbSvLag 5: 268 (1718). Varder ej lån återställt inom sex månader från låntagningen (så osv.). SFS 1918, s. 2409. särsk.
a) i fråga om pänninglån; jfr lån 2 b. L. Paulinus Gothus ThesCat. 90 (1631). (Banér) låntog en gång en större summa af staden (dvs. Malmö). SDS 1904, nr 248, s. 3. Bankernas låntagande kunder. SvD(A) 1933, nr 219, s. 4. särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret: lån. Schmedeman Just. 1572 (1700). Låntagningarne för dem, som det behöfva, .. (hava) utan Banquens äfventyr, lättade blifvit. PH 2: 1474 (1739).
b) (†) till 2 c, bildl. Arvidi 10 (1651). Muhammed låntog utur Bibeln största delen af sin Koran och sin Religion. Wulf Köppen 2: 1017 (1800). Lagus Kellgren 305 (1884). särsk.
β) i p. pf., övergående i bet.: för tillfället antagen; falsk, konstlad. Annerstedt UUH Bih. 4: 65 (i handl. fr. 1751). Med en liten låntagen Håfmine inbilla folck, at jord är himmel. Säfström Banquer. Ss 2 a (1754). VDAkt. 1770, nr 134. —
(1, 2) -TAGARE. person som mottager ngt ss. lån, person som lånar l. lånat ngt. PH 8: 43 (1764). DN(A) 1933, nr 294, s. 2. särsk.
b) till 2 c, bildl. Jesus .. är den ende egentlige förkunnaren af evangelium. Alla före eller efter honom äro låntagare hos honom. Billing Betr. 7 (1906). särsk. till 2 c α. Vårt modersmåls förhållande till Tyskan, såsom låntagare och långifvare. Rydqvist SSL 3: I (1863).
Avledn. (i sht till -tagare a): låntagarinna, f. (†) kvinnlig låntagare. Weste (1807). Schulthess (1885).
-TID, -TRANSAKTION, -UNDERSTÖD, -VILLKOR, -VÄG, se B. —
B: (2 b) LÅNE-ACCEPT. handel. växel som utställes bl. för bekvämt anskaffande av pänningar (o. icke för värkligt köp), ackomodationsväxel. HandInd. 538 (1927). —
(2) -ANSTALT~02 l. ~20. (lån- 1893—1906. låne- 1838 osv.) anstalt med uppgift att bedriva in- o. utlåning av pänningar. BL 4: 64 (1838). —
(2) -AVGIFT~02 l. ~20. (lån- 1800. låne- 1847 osv.)
(2) -BANK; pl. -er. (lån- 1656—1874. låne- 1656 osv.) (numera mera tillf.) bank (se bank, sbst.3 1) med uppgift att inlåna pänningar o. utlåna dem mot säkerhet o. ränta; särsk. (förr) om en avdelning av den sv. riksbanken som bedrev sådan rörelse. LähneBäncksPriv. 1656, s. A 2 b. EkonS 2: 390 (1898).
-obligation. (förr) utfärdad av lånebank. RiksdP 1895, 1 K. nr 27, s. 42. RiksdRevRiksb. 1901, s. 7.
(2) -BANKO. (†) = -bank; jfr banko I 1. HT 1896, 1: 76 (c. 1650). RARP 9: 102 (1664). VgFmT III. 3—4: 84 (1725).
Ssgr (†): lånebanko-attest. av lånebank utfärdat bevis om deposition. BoupptSthm 12/6 1683. AdP 1800, s. 1339.
-kapital. insatt i lånebank; äv.: kapital som utlånas av lånebank. Bergv. 2: 205 (1741). (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 105 (1853).
(2) -BEHOV. (lån- 1800. låne- 1833 osv.) i fråga om pänninglån. AdP 1800, s. 69. Statens stora lånebehof. Järta 2: 607 (1833). HandInd. 540 (1927). —
(2) -BEHÖVANDE, p. adj. (lån- 1839—1848. låne- 1877 osv.)
2) (tillf.) till 2 c, vid subtraktion, om siffra i en minuend: som behöver ökas gm ”lånande” från närmast högre siffra. Zweigbergk Räkn. 10 (1839). —
-BIBLIOTEK, se A. —
(2) -BITRÄDE. (lån- 1797. låne- 1823—1886) (†) understöd i form av pänninglån. LBÄ 5—6: 54 (1797). 3SAH 1: 134 (1886). —
(2) -BOK; pl. -böcker.
1) bok för anteckning av böcker l. kartor o. d. som utlånas från ett bibliotek l. en institution o. d. PH 5: 3395 (1752). Annerstedt UUH II. 1: 211 (1908; om förh. på 1680-talet).
(2) -BUDGET. om den del av riksstaten som finansieras medelst lånemedel. BtRiksdP 1921, 1: nr 368, s. 25. —
(2) -DISTRIKT. (lån- 1846. låne- 1894 osv.) distrikt inom vilket ett bankkontor har att bevilja lån. Skogman Bank II. 1: 134 (1846). SFS 1905, Bih. nr 34, s. 2. —
(2) -EXPEDITION. i bibliotek: expedition (se d. o. 3) där utlåning o. inlämning av lånade böcker försiggår. BtRiksdP 1891, 8Hufvudtit. s. 72. —
(2) -FOND. fond (se fond, sbst.1 II 2) varur pänninglån utlånas för visst ändamål. KungörLån 20/1 1824, s. 6. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 182 (1853). jfr handtvärks-, järnvägs-, kreaturs-lånefond(en). —
(2) -FORM; pl. -er. (lån- (i bet. 2) 1866. låne- (i bet. 1) 1877 osv.)
1) form för lån. SvD(A) 1934, nr 84, s. 11. särsk. i fråga om pänninglån. NDA 1877, nr 4, s. 2. Räntan på ett industriföretags upplånade kapital är olika vid olika låneformer. HandInd. 860 (1927).
(2) -FÖRBINDELSE. konkret: urkund vari ngn erkänner sig ha lånat ngt l. ikläder sig ansvar för ngt ss. för eget lån. SFS 1910, nr 154, s. 14. särsk. i fråga om pänninglån. BtRiksdP 1885, Saml. 1. II. 2: nr 100, s. 13. —
(2) -FÖRMEDLARE. (lån- 1889. låne- 1900 osv.) person (l. sammanslutning av personer o. d.) som förmedlar pänninglån. Björkman (1889). TurÅ 1932, s. 152. —
(2) -FÖRMEDLING.
2) förmedling av pänninglån. —
(2) -FÖRSTRÄCKNING. (lån- 1854. låne- 1865 osv.) jfr försträckning 3. Strinnholm Hist. 5: 100 (1854). —
-GIVARE, -GODS, se A. —
(2 b) -HANDLING. (lån- 1824. låne- 1800 osv.) konkret: skriftlig urkund (revers o. d.) rörande ett pänninglån; jfr handling 10. ReglRiksdiscontverk. 26/8 1800, s. 7. Förfalskning af lånehandlingar. BtRiksdP 1892, Saml. 1. II. 2: nr 95, s. 22. —
-HUS, se A. —
(2) -INRÄTTNING~020. (lån- 1846—1893. låne- 1779 osv.) konkret: inrättning (se inrättning, sbst.2 1 c) med uppgift att bedriva in- o. utlåning av pänningar. PH 11: 744 (1779). —
(2) -KAPITAL. (lån- 1788—1797. låne- 1771 osv.) lånat kapital; äv.: utlånat kapital. Höpken 2: 678 (1771). Det i företaget nedlagda lånekapitalet. SvD(A) 1933, nr 297, s. 24. —
(2) -KASSA. (lån- 1853—1921. låne- 1885 osv.)
1) institution l. förening för tillgodoseende av (mindre) kreditbehov, ofta i samband med inlåning av samma art som bedrives av sparbankerna; jfr kassa, sbst.1 7. Dalin (1853). Björling CivR 30 (1911).
(2) -KONSORTIUM. bildat för övertagande av statslån l. annat större obligationslån. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 8, s. 10. —
(2) -KONTOR. (lån- 1809—1885. låne- 1700 osv.) inrättning för utlånande av pänningar; numera ofta om inrättning för utlämnande av (mindre) belopp mot pant av lösören, pantlåneinrättning. Stiernman Com. 5: 834 (1700). SvH IX. 1: 218 (1909; i fråga om ä. förh.). SvD(B) 1927, nr 174, s. 1. särsk. under åren 1823—1873 benämning på riksbankens avdelningskontor. KungörLåneContoir. 26/5 1824, s. 3. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 3, Bil. s. 12. —
(2) -KONTRAKT. (lån- 1911. låne- 1865 osv.) rörande lånevillkor m. m. AB 1865, nr 31, s. 3. SvRiksd. II. 13: 154 (1934). —
(2) -MAGASIN. (lån- 1818—1893. låne- 1863 osv.) (förr) magasin vari spannmål förvarades för att utlånas ss. utsäde åt behövande mot viss ränta in natura. Bjurbäck Betänkl. 69 (1818). Schybergson FinlH 2: 135 (1889; om förh. i Finl. c. 1740). Cannelin (1921). —
(2) -MARKNAD. i fråga om pänninglån. EkonS 1: 410 (1894). Huvudstadens goda ställning på lånemarknaden. SvD(A) 1934, nr 323, s. 4. —
-NEGOCIATION, se A. —
(2) -OPERATION. (lån- 1885. låne- 1844 osv.) åtgärd (av större omfattning) som vidtages i o. för upptagande av pänninglån. Crusenstolpe Mor. 6: 29 (1844). Den kungliga lånoperationens misslyckande. Odhner G3 1: 389 (1885). —
-ORD, se A. —
(1, 2) -PÄNNINGAR, pl. (lån- 1680. låne- 1583—1675) (†) pänningar betalade för lån av en sak; äv.: lånade pänningar. TullbSthm 1583. BoupptSthm 28/9 1680. —
-REGLEMENTE, se A. —
(2 b) -REVERSAL. (lån- 1906. låne- 1871 osv.) formulär till skuldförbindelse; förr äv.: skuldförbindelse. NerAlleh. 1871, nr 53, s. 3. SFS 1892, Bih. nr 44, s. 7. —
(2) -RÄTT, r. l. m. rätt att erhålla l. upptaga lån.
2) i fråga om pänninglån. FörordnLån 20/1 1824, s. 6. SFS 1915, s. 560. särsk. med tanke på den pant som ställes ss. säkerhet för lån. Ifrån lånerätt i denna Inrättning, undantages alla Fastigheter (m. m.). ReglRiksdiscontverk. 26/8 1800, s. 5. —
(2) -RÖRELSE. (lån- 1845—1906. låne- 1823 osv.) i fråga om utlånande av pänningar. BtRStP 1823, VI. 1: LXX. General-Assistans-Kontorets Lånerörelse. DA 1824, nr 1, s. 3. —
-SATS, -SEDEL, se A. —
(2) -SILVER. (†) silver som lånats l. skall lånas. SthmTb. 25/2 1573. jfr Forssell Hist. II. 1: 84 (c. 1871, 1875). —
(jfr 1) -SUMMA. (lån- 1752—1906. låne- 1789 osv.) lånebelopp. Bergv. 2: 606 (1752). SFS 1894, Bih. nr 52, s. 4. —
(2) -SÄCK. säck som (vid försäljning o. d. av en vara) lämnas till låns för att efter begagnandet återlämnas till säljaren osv. Svenskt vetekli sålt i lånesäckar. SvD(A) 1928, nr 245, s. 13. —
-SÖKANDE, -SÖKARE, se A. —
(2) -TID. (lån- c. 1790. låne- 1853 osv.) tid varunder ngt är lånat. Botin Hist. 2: 191 (c. 1790). HandInd. 540 (1927). —
(2) -UNDERSTÖD~102 l. ~200. (lån- 1906. låne- 1830 osv.) understöd i form av pänninglån. SFS 1830, s. 487. Därs. 1892, nr 45, s. 7. —
(2) -VILLKOR~20 l. ~02. (lån- 1789—1906. låne- 1831 osv.) villkor för erhållande av lån, särsk. pänninglån. AdP 1789, s. 678. HandInd. 823 (1927). —
(2) -VÄG. (lån- 1800—1807. låne- 1831 osv.) i fråga om pänninglån, bildl.; särsk.
a) i uttr. beträda l. anlita lånevägen o. d., låna. Det återstod ej annat än att åter taga sin tillflykt till lånevägen. Odhner G3 2: 503 (1896). UNT 1931, nr 11005, s. 1.
b) i uttr. i låneväg l. på lånevägen o. d., medelst lån. Möjligheten at i lånväg kunna upbringa den erforderliga Summan. AdP 1800, s. 492. SvD(A) 1933, nr 10, s. 4.
(2) -VÄRDE. (en saks o. d.) värde ss. säkerhet för pänninglån, belåningsvärde. SFS 1863, nr 25, s. 2. —
C (†): LÅNS-VIS, adv. till 2: såsom lån. Effter dhe (dvs. adeln i Finland) sine FrälseGodz mäst Låhnswijs eller till hälfften för Landboernes Fattigdom skull måtte låta bruka. Widekindi G2A 446 (c. 1676; efter handl. fr. 1617).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content