SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFULLKOMMEN. [fsv. ofulkomin] (†)
1) ofullkomlig; bristfällig; äv. övergående i bet.: som icke nått sin bestämmelse l. fulla utveckling o. d. Falck Und. 76 a (1558). Bewis, at Qwinfolk utan Män / Är ofulkomne ting. Brenner Dikt. 1: 63 (1702, 1713). Murberg FörslSAOB (1791; ålderdomligt).
2) ofullständig; ofullbordad. Linc. (1640; under imperfectus); jfr 1. Nehrman PrCr. 149 (1759).
OFULLKOMNAD3~020 (ofullko´mnad Weste), p. adj. [fsv. ofulkomnadher]
1) (numera bl. tillf.) som icke nått full utveckling l. fulländning; ofullkomlig. 2SAH 1: 4 (1801).
2) (†; jfr dock slutet) icke (fullt) färdig; ofullbordad; oavslutad. Helsingius (1587). En beskrifning ... hvilken ännu ofullkomnad finnas ibland Antiquit. Archivi handlingar. Göransson Bautil Föret. 2 (1750). SvTyHlex. (1851, 1872). särsk. (fullt br., i sht om ä. förh.) jur. om äktenskap: som utan att vara vigselfäst har laga kraft, men icke medför samtliga rättsvärkningar som åtfölja ett vigselfäst äktenskap. NF 5: 622 (1882). Minnesskr- 1734Lag 2: 9 (1934).
3) (†) icke värkställd, outförd; äv. om förberedelse: som icke åtföljts av utförande l. värkställighet; äv. om lusta: otillfredsställd. SAD 1: 430 (1773). 1VittAH 3: 284 (1780; om förberedelse). Den ofullkomnade lustan. Adlerbeth Buc. 98 (1807).
OFULLMÄKTAD, p. adj. (-mecht-) [till mäkta, v.] (†) som icke har tillräcklig styrka (till ngt); jfr mäkta, v. I 2, ävensom fullmäktig I 1. RA I. 3: 770 (1596).
OFULLMÄKTIG. (†) som saknar bemyndigande l. befogenhet. RA I. 4: 627 (1598).
OFULLSTÄNDIG3~020 (ofullstä´ndig Weste). [jfr t. unvollständig] icke fullständig; vari ngt fattas l. saknas; inkomplett; defekt; äv.: partiell; äv.: otillräcklig. Ofullständigt prästvalsförslag, som upptager mindre än tre namn. Ofullständiga gödselmedel (lant.), konstgödsel (som innehåller bl. vissa växtnäringsämnen). Schultze Ordb. 4905 (c. 1755). O-fullständigt frankerade bref. Geijer Postförf. 60 (1868). Somliga (insekter) hafva fullständig, andra ofullständig metamorfos. NF 7: 700 (1884). VerdS 88—89: 40 (1900). särsk.
a) [jfr motsv. anv. av nylat. incompletus] (numera knappast br.) bot. om blomma: som saknar foder- l. kronblad l. bådadera, enkel resp. naken; äv.: som saknar ståndare l. pistill l. bådadera, enkönad resp. könlös. Hartman Fl. XXXIII (1820). 2NF (1914).
b) språkv. i uttr. ofullständig sats, om huvudsats som icke innehåller finit verb; förr äv. allmännare, med inbegrepp av satsförkortningar; jfr elliptisk 2 a. Boivie SvSpr. 93 (1834; allmännare). Beckman SvSpr. 217 (1904).
c) [jfr nylat. fungi imperfecti] bot. i uttr. (de) ofullständigt kända svampar(na) l. ofullständiga svampar, om grupp av svampar av vilka inga former med fruktkroppar äro kända (l. som icke bilda dylika förökningsorgan). 2NF 9: 104 (1908).
d) i uttr. ofullständigt jordbruk, om jordbruk (se d. o. 3) som (på grund av ringa areal åker o. d.) icke ger brukaren full utkomst. BtRiksdP 1927, 10: nr 33, s. 1.
Avledn.: ofullständighet, r. l. f. [jfr t. unvollständigkeit] äv. konkretare, om ofullständig framställning o. d. Schultze Ordb. 4906 (c. 1755). Eichhorn Stud. 3: 161 (1876, 1881; konkretare).
OFULLSUTTEN3~020, äv. OFULLSUTEN3~020, p. adj.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om bonde l. hemman(sdel): som icke äger resp. omfattar så mycket jord att avkastningen är tillräcklig för hans (resp. ägarens) o. hans familjs bärgning samt för utgörande av hemmanet (hemmansdelen) åliggande utskylder. EconA 1807, mars s. 35 (1792).
2) (†) om domstol l. beslutande församling o. d.: icke så fulltalig som fordras för domförhet l. beslutmässighet. Annerstedt UUH Bih. 4: 272 (i handl. fr. 1769).
Avledn.: ofullsuttenhet, r. l. f. (†) till 1. EconA 1807, mars s. 36 (1792).
OFULLTALIG3~020. icke fulltalig; särsk. (i fackspr.) om äggkull: som ännu icke innehåller det för ruvningen normala antalet ägg, icke fullagd. Ofulltaligt regemente. Murberg FörslSAOB (1791). Rosenius SvFågl. 5: 61 (1936; om äggkull).
Avledn.: ofulltalighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
OFULLVUXEN3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke fullvuxen (se d. o. 2). Brask Pufendorf Hist. 46 (1680).
OFULLVÄXT3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke fullvuxen. Brask Pufendorf Hist. 54 (1680).
OFULLÄNDAD3~020, p. adj. icke fulländad; ofullbordad; stundom äv.: ofullkomlig. Murberg FörslSAOB (1791). De ofulländade vandrarena i stoftet. Wallin 1Pred. 2: 227 (c. 1830). särsk. (numera knappast br.): icke fullständigt genomförd (se genomföra 2); förr äv. i utvidgad anv., om anhängare av en åskådning o. d.: som icke drar alla konsekvenser av sin uppfattning o. d. De ofulländade rationalisterne. Atterbom PhilH 494 (1835). Ofulländad empirisk idealism (i Kants filosofi). Boström 2: 95 (1838).
OFUNDERAD, p. adj. (†) ogrundad, omotiverad. RP 9: 171 (1642). AOxenstierna Bref 4: 230 (1646).
OFUNNEN, p. adj. (numera i sht i vitter stil) (ännu) icke funnen l. påträffad. G1R 29: 542 (1560). Vi .. ansågo sanningen vara ofunnen. Strindberg NRik. 88 (1882).
OFYLLBAR3~02 l. ~20, adj. (föga br.)
1) som icke kan (ut)fyllas. Atterbom Minn. 364 (1818).
2) ouppfyllbar. Bergstedt Vikr. 31 (1846; om önskan).
OFYLLD, förr äv. OFYLLT, p. adj. [fsv. ofylter, icke bevisad] icke fylld; särsk.
1) motsv. fylla, v. 1, 2; särsk.: utan fyllning (se d. o. 1 (b)). Ofylld choklad. Valleria Hush. 16 (c. 1710). särsk. mil. om artilleriprojektil. DalregH 3: 287 (i handl. fr. 1696).
2) (mera tillf.) motsv. fylla, v. 5: som icke utfyllts o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Claëson 2: 244 (1857; om luckor i språkminnet).
3) (mera tillf., i vitter stil) motsv. fylla, v. 7: icke fullgjord; ouppfylld; otillfredsställd. Nordforss (1805). Ofyllda önskningar. Atterbom 2: 100 (1827). Gripenberg VidaV 103 (1904; om värv).
OFYLLELIG l. OFYLLIG, adj. (ofyllelig 1846. ofyllig 1818) [fsv. ofylleliker, omättlig; till fylla, v.] (†)
1) som icke kan utfyllas. Atterbom Minn. 364 (1818).
2) som icke kan hållas l. uppfyllas. Ofyllelig ed. Johansson HomIl. 10: 332 (1846).
OFYNDIG. bärgv. som icke innehåller malm l. annat nyttigt mineral (i nämnvärd utsträckning l. i tillräcklig mängd för bearbetning l. anrikning); äv. om trakt o. d.: där malm osv. icke påträffas, icke malmförande; jfr fyndig II. Tilas PVetA 1765, s. 87. Sundén (1887; om trakt). Ofyndiga bergarter. TT 1943, Bergsv. s. 24.
Avledn.: ofyndighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) bärgv. EconA 1807, juli s. 7. Hollander Ordl. (1895).
OFYSIOLOGISK. (i fackspr.) som icke överensstämmer l. står i samklang med (läran om) organismernas l. organens livsfunktioner; äv.: icke lämpad l. avpassad för (människo)kroppens fysiologiska natur, icke naturenlig, onaturlig (jfr fysiologisk b). Murberg FörslSAOB (1791). Radiumstrålarna äro ”onaturliga” eller ofysiologiska. Ahlbom Strålbeh. 96 (1939).
OFÅGEL. [sv. dial. ofågel; jfr nor. dial. ufygle] (vard., bygdemålsfärgat) olycksbringande l. olycksbådande (övernaturlig) fågel; äv. allmännare, om fågel som åstadkommer skadegörelse o. d.; äv. om as- l. rovfågel; ofta bildl., i sht om person; jfr o- 2. Kråkslamran .. slog sin olåts torra drill, för att skrämma bort ”ofåglar”. Högberg Vred. 1: 4 (1906). Att dö .. (i galgen) till åtlar för nattens svarta ofåglar. Därs. 2: 252. Lundegård DrMarg. 2: 27 (1906; om person). Widén Storskog. 21 (1919; om olycksbringande trollfågel).
OFÅLLAD, p. adj. icke fållad; utan fåll. Juslenius 257 (1745).
OFÅNG.
1) intet fång (se d. o. 9 (b)); olaga åtkomst; äv. konkret, om olagligt åtkommen egendom; numera bl. ngn gg, arkaiserande, i l. med anslutning till nedan anförda språkprov från OPetri; jfr o- 1, 2. Olagha fång är ofång. OPetri 4: 304 (c. 1540). Nordforss (1805). Dalin (1853; konkret, föga br.).
2) [sv. dial. ofång, åfång, förfång, hinder; formen ofång uppkommen (gm förledens anslutning till o- 2) av åfång, motsv. isl. áfang, våldsvärk, olovligt brukande av annans gods, åtal, av å, prep. o. adv., o. fång; jfr avfång] (†) skada, ohägn. HushBibl. 1756, s. 757.
OFÅNGAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke fångad; äv. bildl.; särsk. motsv. fånga, v. I 1, 2. Muræus Arndt 1: 110 (1647; bildl.).
OFÅNGBAR3~02, äv. ~20, adj. (i vitter stil) som icke kan fångas l. gripas; ogripbar; nästan bl. bildl. Levertin 23: 155 (1900). VerdS 188: 11 (1912).
OFÅNGEN, p. adj. [fsv. ofangin]
1) (†) som icke mottagits l. erhållits; i fristående satsförkortning, liktydigt med: förutan; jfr , v. 5 j. (Riksföreståndare bör icke) wälies äller tilsättias i rijked, konnungens weth och befalning ofången och förutan. RA I. 4: 630 (1598).
2) (numera knappast br.) som man icke kommit i besittning av, som icke förvärvats; jfr , v. 6 b. Lagboken säger, att alt olaga fångit är som ofångit. G1R 6: 379 (1529). Murberg FörslSAOB (1791).
3) (†; jfr dock slutet) som icke fängslats (se fängsla, v. 3), ofängslad; äv. bildl.; jfr fången 1 (d). OMartini QuatConc. E 3 b (1603; bildl.). Kom Dråparen ofången til svars, så (osv.). Abrahamsson 749 (1726). Borg Luther 2: 252 (1753). särsk. [jfr t. unbefangen] (tillf., i vitter stil) bildl., om sinne o. d.: icke bunden av vaneföreställningar o. d., fördomsfri, oförvillad. Larsson Hemmab. 36 (1916).
OFÅRAD, p. adj. icke fårad; utan fåror.
1) (i vitter stil, mera tillf.) motsv. fåra, v. 1. Palmblad SophSorg. 396 (1840; om mark).
2) motsv. fåra, v. 2. Ofårad panna. Fryxell Ber. 6: 210 (1833).
OFÄGNAD, r. l. m. [fsv. ofaghnadher; jfr isl. ófǫgnuðr] (†) bedrövelse, sorg. Hermelin DuFour B 8 a (1683). Björner Vols. 8 (1737; isl. orig.: ofognudur).
OFÄGNAD, p. adj. (tillf. l. bygdemålsfärgat) som icke undfägnats l. förplägats, utan undfägnad; jfr fägna, v. 6. Murberg FörslSAOB (1791). Frideen UngMan 22 (1924).
OFÄGNESAM. (†) icke fägnesam, oangenäm, sorglig. Bark Bref 1: 30 (1703). Murberg FörslSAOB (1791).
OFÄLIG, se ofärdig.
OFÄLLD, p. adj. [fsv. ufälder, icke sakfälld] (mera tillf.) icke fälld. Schultze Ordb. 991 (c. 1755). särsk.
a) (i Finl., tillf.) som man icke släppt l. låtit falla. Juslenius 293 (1745).
b) (tillf.) om träd o. d.: som icke fällt sina löv, med bibehållet lövvärk. Santesson Nat. 23 (1880).
c) om träd l. skog o. d.: som icke huggits l. sågats omkull. Murberg FörslSAOB (1791). Än har jag allt en tusen kubik ofällt och obarkat. Larsson i By StugFolk 208 (1930).
OFÄLLE (òfälle Weste), n. (†) olycksfall; missöde; olycka; äv. övergående i bet.: (svår) sjukdom; jfr -fälle o. ofall. KOF II. 1: 437 (1659). Hiärne Suurbr. 22 (1679; om sjukdom). Ahlman (1872).
OFÄLTMÄSSIG3~020. mil. icke fältmässig. IllMilRevy 1901, s. 387.
Avledn.: ofältmässighet, r. l. f. mil. UNT 1930, nr 10661, s. 5.
OFÄNGSLAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke bundits l. fjättrats l. satts i fängsligt förvar; fri; obunden, utan bojor. Arnell Stadsl. 774 (1730; efter handl. fr. 1722). särsk. (†) bildl.; särsk. (om omdöme o. d.): fördomsfri, oförvillad; jfr ofången 3 slutet. Nohrborg 190 (c. 1765). VDAkt. 1792, nr 288.
OFÄNGSLIG l. OFÄNGSLE, adj. (-le 1605. -lig 1681) (†) ofängslad; jfr fängslig 1 o. fängslig anm. NorrlS 1—6: 360 (1605). VDAkt. 1681, nr 208.
Spoiler title
Spoiler content