publicerad: 1950
ORO ω3~rω2, r. l. f. (l. m.); best. -n (Fatab. 1909, s. 121 (1602: oronn; i bet. 3) osv.) ((†) oroan VDR 1661—62, s. 56 (i bet. 3); oroen Schmedeman Just. 333 (1664; i bet. 1 c), Posten 1769, s. 1034 (i bet. 3)); pl. (numera bl. i bet. 3) oror (PJAngermannus CChristierni B 2 b (1602; i bet. 2 b), ORudbeck d. ä. Vitt. 22 (1693; i bet. 3; i ordlek) osv.) l. oroar (Sahlstedt (1773; i bet. 3) osv.).
Ordformer
(oro (ooro, oroo) 1536 osv. orodh 1619. uru 1642)
Etymologi
[fsv. oro; jfr fd. vroo (d. uro), fnor. úró (nor. uro), isl. úró, mlt. unro(u)we, mht. unruo(we) (t. unruhe); av O- 1 o. RO, sbst.]
1) saknad av l. brist på ro l. lugn l. vila; tillstånd l. förhållande som utmärkes av (tendenser l. möjligheter till) störningar l. förändringar l. växlingar o. d. (i den normala tillvaron); särsk. om (tillstånd av) rörelse som stör ngts l. ngns stillhet o. vila; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2); förr äv. i uttr. göra ngn oro (jfr d), åstadkomma störningar i ngns normala tillvaro. Det blev oro i lägret; jfr 2 o. LÄGER 8 b. Tagher tu en fremmande in til tich, så gör han tich oroo och driffuer tich vth ifrå tin eghendom. Syr. 11: 36 (”12”) (öv. 1536). Hoo kan alla oroo och olycka vpräckna, som Menniskian swäffuar vthi medan hon leffuer? PJAngermannus CChristierni B 2 b (1602). Then Oro som fartygen orsaka i thetta stora farvatnet. Broman Glys. 3: 720 (c. 1740). Jordens Oro Wiker / För den frid, som varar. Wallin Vitt. 1: 194 (c. 1830); jfr 2. ”Det går en oro genom tiden”. Rydqvist Tid. 1: 1 (1840); jfr Ahnfelt BevO 336 (1879), ävensom: ”Det går en oro genom tiden” — sa' urmakarn, blef bysatt. Holmström Sa' han 20 (1876); jfr 3. Under de följande dagarna rådde åter oro i isen. Hedin Pol 2: 524 (1911). — jfr MUSKEL-ORO. — särsk.
a) i ordspr. (jfr 2 a) o. ordspråksliknande talesätt. Oroo bliffuer än nu allestädz. SvOrds. B 8 b (1604); jfr 2. Twädrächt giör oroo. Grubb 829 (1665). Ingen ro utan oro. Rhodin Ordspr. 82 (1807).
b) i fråga om stat, samhälle, samfund o. d.: tillstånd som innebär störningar av de normala stadgade förhållandena; i sht förr äv. konkretare: stridigheter l. oroligheter l. krig l. uppror o. d.; ngn gg äv. metonymiskt, om orostiftare. RA I. 3: 614 (1595). Träta om Geeteullen. .. Förstås om dhem som mycket äre benägne til oroo och fåfängia trätor. Grubb 821 (1665). Nu utbrast ett häftigt uppror ... När Kristian förnam denna oro, for han med en stor krigshär upp till Stockholm. Fryxell Ber. 2: 188 (1826). Hwasser VSkr. 3: 11 (1843; metonymiskt). Dessa män uppväcka stor oro i vår stad. Apg. 16: 20 (Bib. 1917); jfr 2. jfr KRIGS-ORO. särsk. (†) i sådana uttr. som oro tilldrager sig l. händer, misshälligheter l. oroligheter l. krigiska förvecklingar äga rum l. utveckla sig; företaga oro, ställa till oroligheter l. uppror o. d. RA I. 3: 88 (1593: tildraget). Schroderus Os. III. 1: 269 (1635: hende). 2SAH 46: 211 (1870: företaga).
c) (†) övergående i bet.: buller, larm, oväsen, bråk. Schroderus Comenius 738 (1639). Eho det vara må, som på vägarne med skriande och ropande, Eder eller svordomar, giör buller och oro, .. skal .. plickta 40 marck Silfvermynt. PH 1: 631 (1725). Meurman (1847).
d) (†) övergående i bet.: ofredande; olägenhet, obehag; besvär, omak; särsk. i uttr. ha(va) oro av ngn l. ngt, besväras l. ofredas av ngn l. ngt, göra l. giva ngn oro, vålla ngn olägenhet l. obehag, besvära l. ofreda ngn. Helsingius (1587). Wästgöthen war intet huller / kungen, wtan gören oroo. HB 1: 142 (1629). Kolmodin QvSp. 1: 27 (1732: gifva). At inga flugor eller maskar skulle sätta sig på boskapen, hvaraf de hafva så mycken oro och plåga. VetAP 1: 132 (1739). En vinter, den svenska krigsmakten tillbragt med .. mindre oro af fienden, än man bort förvänta. Adlerbeth Ant. 1: 174 (c. 1792). Fryxell Ber. 3: 18 (1828).
2) om sinnestillstånd som utmärkes av saknad av l. brist på lugn (se LUGN, sbst. 4) l. sinnesjämvikt l. frid; tillstånd av upprördhet l. rastlöshet l. sinnesrörelse o. d.; känsla som beledsagar l. utgör uttryck för dylikt sinnestillstånd; särsk.: ängslan l. farhågor l. bekymmer o. d. Hysa oro för ngt. Vara i ständig oro för l. över ngt l. ngn. Iach gråter för mijns hiertas oroo skuld. Psalt. 38: 9 (öv. 1536). (Människorna) gå bortt såsom en skugge, och göra sigh mykin onyttigh oroo. Därs. 39: 7 (Bib. 1541). Oro är en oangenäm känsla, som mindre medelst sin liflighet smärtar, än medelst sin ständiga närvaro besvärar. Lidbeck Anm. 320 (1798). Der slår en oro uti tidens hjerta, / en missbelåtenhet med hvad som finnes. Tegnér (WB) 9: 3 (1840); jfr e, 3. (Jag) kände oro för min sneda klack / och för min lånade fördömda frack. Fröding NDikt. 5 (1894). Oron finnes i alla grader från den lättaste höjning i rörelsebehovet till de mest obehärskade och larmande utbrott. Svenson Sinnessj. 98 (1907). Bergman Patr. 77 (1928). — jfr SAMVETS-, SINNES-, SJÄLS-ORO m. fl. — särsk.
a) i ordspr. (jfr 1 a). Bätre är litit med herrans fructan, än en stoor skatt ther oroo vti är. SalOrdspr. 15: 16 (öv. 1536); jfr: Bättre är een koo medh roo, än tuå med oroo. SvOrds. A 3 b (1604), ävensom: Bättre en kaka med ro, än två med oro. Rhodin Ordspr. 10 (1807). Ellskogh gör Oroo. Palmchron SundhSp. 205 (1642). Rijkedom giör oroo. Grubb 686 (1665). Twå Foglar byggia Boo, en lefwer i oroo. Dens. 828.
c) (i vitter stil, mera tillf.) metonymiskt, om ngt som vållar oro l. ängslan hos ngn. Dalin Arg. 1: 157 (1733, 1754; om samvete). Trädgården är mina somrars fröjd och mina vintrars oro. Karlfeldt Tank. 63 (1926).
d) (†) övergående i bet.: sorg; smärta. (Försynen har) omsider behagat wår förra oroo uti lust, wår rädzla uthi tryggheet .. förwända. 2Saml. 1: 113 (c. 1669); möjl. till huvudmomentet. Nordenflycht Turt. 14 (1743).
e) (†) misshag, missnöje; särsk. i uttr. utan någon oro, utan att opponera sig, helt lugnt. Jag beklagar, at .. (gubben som gift sig med en ung flicka) ej .. är tilfreds (med att vara hanrej): Han bär sin börda med oro. Dalin Arg. 2: 333 (1734, 1754). Knöppel Möt. 12 (1750: utan någon oro).
3) [jfr motsv. anv. i mlt. o. t.] urmak. i ur: regulator bestående av ett svänghjul (l., i ä. tid, en svängande tvärslå försedd med vikter vid båda ändarna) med axel varvid en spiralfjäder är fäst, balans; särsk. om själva svänghjulet (l., i ä. tid, den svängande tvärslån); äv. mer l. mindre bildl. Fatab. 1909, s. 121 (1602). 3SAH 23: 377 (1642; om oro bestående av en tvärslå). Uhret (i Uppsala domkyrka), hvars gång var med oroo och dagelig updragning. Polhem Invent. 9 (1729). Samtiden 1874, s. 139 (bildl.). Oro kallas svänghjulet, hvilket i mindre ur motsvarar pändeln i större. Forsslund Arb. 122 (1902). NoK 49: 41 (1925). — jfr UTJÄMNINGS-ORO.
4) (förr) i utvidgad anv. av 3, om maskindel som gm sin fram- o. återgående rörelse mer l. mindre påminner om oron i ett urvärk; särsk. bärgv. om dylik del av stånggång, särsk. sådan som tjänar ss. led vid kraftens överförande från en riktning till en annan o. som huvudsakligen består av två från en axel utgående, i vinkel mot varandra anbragta armar i vilkas ändar de båda närgränsande stängerna äro fästa; jfr KONST-BROTT. Triewald Eldmachin 11 (1734; i ett slags ångmaskin). Rinman 1: 313 (1788; i stånggång).
Ssgr: A (i allm. till 3): (4) ORO-ARM, r. l. m. (förr) bärgv. i ”oro” i stånggång: vardera av de båda från en axel utgående armar vari stängerna voro fästa. Rinman 1: 313 (1788). —
-AXEL. [jfr t. unruh(e)achse]
(2) -BLANDAD, p. adj. (oro- 1853 osv. oros- 1934 osv.) (i vitter stil, mera tillf.) Oroblandad nyfikenhet. Topelius Fält. 1: 300 (1853). —
(4) -BÄNK. (förr) bärgv. i stånggång: bänk (se d. o. IV) varpå ”orons” axel var upplagd. Rinman 1: 313 (1788). —
-ELEMENT, se B. —
-FJÄDER. [jfr t. unruh(e)feder] urmak. spiralfjäder fäst vid orons axel. Almroth Karmarsch 655 (1839). Jfr B. —
(1, 2) -FULL, adj. (oro- 1810 osv. oros- 1695 osv.) (i vitter stil) jfr -fylld. Fernander Theatr. 490 (1695). —
(1, 2) -FYLLD, p. adj. (oro- 1900 osv. oros- 1900 osv.) (i sht i vitter stil) fylld av oro; jfr -full. (Den romerska) republikens orosfylda tider. Schück VLittH 1: 504 (1900). —
(4) -HÅL, n. (förr) bärgv. i stånggång med två över varandra placerade parallella stänger: hål i bänklaget varigenom den tvärslå löpte som förband de parallella stängerna o. vari denna tvärslå var rörligt fäst vid bänklaget. Rinman 2: 883 (1789). —
-KLOVE. (oro- 1771 osv. oros- 1762) [jfr t. unruh(e)kloben] urmak. klove (se d. o. 2 e α) vari ena tapphålet för orons axel är anbragt; jfr -brygga. VetAH 1762, s. 233. —
-KNÄPP. (numera bl. tillf.) urmak. om var särskild knäppning som höres, då ett urs oro går; jfr knäpp 1 a. Printz Uhr 40 (1769). —
(4) -KUBB l. -KUBBE. (†) bärgv. = -axel 2; jfr kubb, sbst.2 1 f. Johansson Noraskog 3: 73 (cit. fr. 1677). Därs. 83 (cit. fr. 1682). —
-KÄLLA, -KÄNSLA, se B. —
(1, 2) -MÄTTAD, p. adj. (oro- 1911 osv. oros- 1934 osv.) (i vitter stil) jfr mätta, v. 2 b. Mjöberg Stilstud. 50 (1911). —
-PERIOD, se B. —
-RACKA, r. l. f.; pl. -or. [senare ssgsleden sannol. till racka, fara (omkring) hit o. dit, flacka o. d.] (†) fickur med oro ss. regulator. Printz Uhr 29 (1769). —
(2) -SJUK. (oro- 1917 osv. oros- 1934) (i vitter stil, mera tillf.) sjuk av oro l. beklämning; äv. i utvidgad anv.: som vittnar om dylikt sinnestillstånd. Hans ögon fingo en orosjuk glans. Johansson RödaHuv. 1: 38 (1917). —
-SKÄNKEL. urmak. skänkel som förbinder orokransen med balanshjulets centrum (o. oroaxeln). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 11 (1881). —
(1, 1 b) -STIFTANDE, p. adj. (oro- 1839 osv. oros- 1934 osv.) som stiftar l. ställer till oro l. misshälligheter o. d. Carlén Repr. 319 (1839). —
(1, 1 b) -STIFTARE. (oro- 1820 osv. oros- 1635 osv.) [jfr t. unruhstifter] person som stiftar l. ställer till oro l. misshälligheter l. oroligheter o. d. Schroderus Os. 1: 778 (1635). Almquist VärldH 7: 411 (1928). —
(1, 1 b) -STIFTERSKA. (oro- 1842 osv. oros- 1934 osv.) jfr -stiftare. Snellman Gift. 2—3: 82 (1842; bildl., om tunga). —
-STIFTKLOVE~020. [jfr t. unruh(e)stielklöbchen] (numera knappast br.) urmak. (mindre) stiftklove använd vid utförande av justerings- l. reparationsarbeten på oron; jfr spindel-klove. Almroth Karmarsch 255 (1838). Dalin (1855). —
(1, 2) -STILLANDE, p. adj. (oro- 1926 osv. oros- 1934 osv.) (mera tillf.) som stillar oro. Detta orostillande ord. Hultenberg Duhamel LivLek 134 (1926). —
-SVÄNGNING. [jfr t. unruh(e)schwingung] urmak. om var särskild av orons svängningar. Printz Uhr 26 (1769). —
-TID, -TILLSTÅND, se B. —
(4) -VINK. (förr) bärgv. i stånggång: på en axel fäst träarm i vars ända de båda närgränsande stängerna voro fästa, en på vardera sidan, o. som tjänade ss. led vid kraftens överförande från en riktning till en annan från denna jämförelsevis föga avvikande riktning. Rinman 1: 313 (1788). —
(2) -VÄCKANDE, p. adj. som väcker l. är ägnad att väcka oro l. farhågor o. d. SvT 1852, nr 176, s. 2. —
(4) -ÖRA. (förr) bärgv. i stånggång: var särskild av de båda på vardera sidan av en ”oroarm” fästa, utanför armens ända framskjutande järn som voro försedda med hål för den tapp vari den angränsande stången (l. de angränsande stängerna) fästes. Rinman 1: 312 (1788).
B (i allm. till 1 o. 2): OROS-ANDE l. (i bet. 2) -ANDA.
1) om person (stundom äv. om djur) med oroligt l. upproriskt sinnelag; särsk. om orostiftare. Mörk Th. 3: 272 (1758). FoFl. 1908, s. 224 (om järvunge).
2) (-anda) skaplynne l. sinnelag l. genomgående grundstämning som utmärkes av orolighet l. upproriskhet o. d. SAOL (1900). —
-BACKE. (†) bildl., om det orofyllda jordelivet betraktat ss. en backe (som skall passeras). Ach, at jag vor öfver oros backen! Lohman Vitt. 400 (c. 1720). —
-BLANDAD, se A. —
-BUD. (i skriftspr., mera tillf.) budskap om att oro råder l. oroligheter uppstått ngnstädes; äv.: oroväckande budskap. Almquist VärldH 7: 490 (1928). —
(1, 1 b) -CENTRUM. (område som utgör) centrum för oro l. störningar l. utgångspunkt för (politiska) oroligheter o. d. Segerstedt Händ. 214 (1923, 1926). De stora politiska oroscentra. SvFolket 12: 89 (1940). —
-ELEMENT. (oro- 1917. oros- 1902 osv.) element (se d. o. 3) l. faktor som är ägnat (ägnad) att skapa l. ge intryck av l. inge oro; äv. konkretare, särsk. om person, övergående i bet.: orostiftare. TT 1902, Ark. s. 61. Hellström Malmros 69 (1931; om person). —
-FJÄDER. om vissa under vingarna (l. under högra vingen) på höns sittande fjädrar som, då de stoppa(de)s i en kudde, enligt (i sht äldre) folktro tro(dde)s medföra, att den som ligger (låg) därpå icke kan (kunde) få (natt)ro. SvFmT 10: 172 (1898). Norlind AllmogL 623 (1912). Jfr A. —
-FRÖ, n. (i sht i vitter stil) om ngt som ger upphov l. möjlighet(er) till oro l. störningar o. d.; äv. om person, övergående i bet.: orostiftare; jfr -element. EP 1792, nr 45, s. 3. Geijerstam Strömoln 74 (1883; om person). —
-FULL, -FYLLD, se A. —
-FÅGEL. (ngt vard.) bildl., om rastlös l. orolig människa; äv.: orostiftare l. bråkmakare; äv. abstraktare, använt ss. symbol för sinnesoro l. rastlöshet o. d.; jfr -ande 1. Redan börjar oros-fogeln / I ditt hjerta röra sig. Nyberg 3: 34 (1842). Hvad ni unga flickor ä' för ena orosfåglar. Almkvist Turgenjef 7: 176 (1886). Högberg Vred. 1: 142 (1906; om orostiftare). —
-KLOVE, se A. —
-KÄLLA. (oro- 1911 osv. oros- 1914 osv.) (i vitter stil) bildl., om ngn l. ngt som ger upphov l. är orsak till oro; jfr källa 2 b. Hornborg Svallv. 64 (1911). —
(2) -KÄNSLA. (oro- 1925 osv. oros- 1910 osv.) (i vitter stil) känsla av oro; äv. oeg. l. bildl. Laurin Våld 6 (1910; bildl.). —
-MOLN. (i sht i vitter stil) bildl., om ngt (hotande) som kan utveckla sig till oroligheter l. ger anledning till oro o. d.; jfr moln 4 b. Växande hotfulla orosmoln från öster. Almquist VärldH II. 1: 116 (1931). —
-MÄTTAD, se A. —
-PERIOD. (oro- 1904. oros- 1904 osv.) (i sht i vitter stil samt i fackspr.) period (i historien l. i en människas liv) som kännetecknas av yttre l. inre oro. UpsLäkF 1904—05, s. 47 (hos sinnessjuka). En av världens bittraste orosperioder. Siwertz JoDr. 96 (1928). —
-SJUK, -STIFTANDE, -STIFTARE, -STIFTERSKA, -STILLANDE, se A. —
-STÄMNING. stämning av oro l. missnöje o. d. (som lätt utvecklar sig till oroligheter). Steffen Krig 2: 350 (1915). —
-TECKEN. (i sht i skriftspr.) tecken på l. till oro l. (annalkande) oroligheter o. d. Hedin NorgFolk 4 (1914). —
-TID. (oro- 1917. oros- 1782 osv.) tid som kännetecknas av yttre l. inre oro (jfr -period); särsk. om krigstid; särsk. i uttr. i l. under, äv. vid orostid(er). Thorild (SVS) 1: 442 (1782). VFl. 1913, s. 24 (: vid orostider). —
(1, 1 b) -UNGE. (ngt vard.) ansats (se d. o. 7) till oro l. oroligheter o. d. Mötet förflöt i stort sett lugnt. Endast en liten orosunge förekom. UNT 1934, nr 7, s. 3. —
Avledn.: OROA, se d. o. —
OROSAM, adj. (föga br.) till 1, 1 b: orolig. Städernas och industrisamhällenas orosamma nästen. HandtvLBl. 1905, s. 97.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content