SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1970  
SKEPPARE ʃep3are2, äv. (numera bl. ss. obetonad titel framför personnamn) SKEPPAR ʃep1ar, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m., i bet. 3 m. l. r., i bet. 4 r.; best. -en, äv. -n; pl. skeppare; pl. best. skepparna (FörordnLootzw. 1696, § 12 (: Skepparne), osv.) ((†) skepperana (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 2: 183 (1713)).
Ordformer
(skeep- 1685. skep- (schep-) 1521c. 1755. skepp- (schepp-, skiepp-, skjepp-) 1523 (enl. senare avskrift), 1528 osv. skiip- 1526. skip- 15211667. skipp- (schipp-) 15211839. skiäpp- 1769. -ar 1525 (framför personnamn), 15631682, 1773 (framför personnamn) osv. -are 1526 osv. -aren, sg. best. 1521 (: skepar(e)n), 1524 osv. -er 1524 (framför personnamn), 15381689. -erana, pl. best. 1713. -ere 1523 (enl. senare avskrift), 15241591)
Etymologi
[fsv. skipare, sjöman, besättningsman, person som (äger o.) för fartyg; med avs. på (den i nysv. icke säkert belagda) bet. ”sjöman, besättningsman” (se anm. 1:o sp. 3830) jfr fd. skipær(æ), fvn. skipari (nor. dial. skjipar, skjåpår) o. feng. scipere (ä. eng. shipper); i nämnda bet. är ordet sannol. avledn. av SKEPP, sbst.1, l. en ombildning (gm anslutning till ord på -are) av (en ssg utgörande en motsvarighet till) fvn. skipveri, besättningsman, av skip, skepp (se SKEPP, sbst.1), o. -veri, eg.: person som försvarar (till VÄRJA, v.); i bet. ”person som (äger o.) för fartyg” är ordet sannol. väsentligen (liksom dan. o. nor. skipper, t. schiffer, eng. skipper) ett (gm anslutning till ord på -are ombildat) lån från mlt. schiphēr(e), schipper (lt. schipper), av schip, skepp (se SKEPP, sbst.1), o. hēre, herre (av fsax. hērro, se HERRE), l. från (det på motsv. sätt bildade) mnl. schiphere (holl. schipper); se närmare I. Modéer i StNordFilol. 39: 40 ff. (1949). — Jfr SKEPPS-HERRE]
1) (titel för) befälhavare på fartyg (i fråga om nutida förh. utom i vard. spr. bl. om befälhavare som har lägre behörighet än sjökapten o. för mindre handelsfartyg l. fiskefartyg l. pråm o. d.); person som innehar skepparbrev; stundom äv. om person som för (segel)båt o. d.; jfr 2 o. KAPTEN 3. Skipp(er) E(r)ik. SthmSkotteb. 3: 175 (1521). Rådzens wÿntappere Matthias v. Lhar .. witnede .., att han .. frachtede ett schip ifrå Dantzig till Wÿborgh, på huilkett Jören Köster v. Dam war schippere och Marcus Näring stÿrman. 2SthmTb. 6: 531 (1582). (Utbetalning har gjorts) till en Sjö Capitain, Tull och Frackt för .. Hollands Sill .. till en skieppare för Sakers flÿttande ifrån Svartsiö. HovförtärSthm 1769, s. 2950. (Sv.) De dödas skeppare, (fr.) le nocher des enfers. Caron. Nordforss (1827). Han seglar som en gud. Ni vet ju, att guden Odin var en säker skeppare! Idun 1888, s. 41. Det där (dvs. omklädning) är onödigt jobb, bojs, sa andre styrman (på ett större fartyg). Det blir ingen landgång i kväll — skepparn har sagt nej. Holmström Däck 9 (1927). SFS 1960, s. 1199 (om person som innehar skepparbrev). — jfr BOGSER-, BOND-, BÅT-, DANZIGER-, FLAGG-, FYR-, GRÅ-, HUNDE-, JAKT-, KOFFERDI-, KRONO-, KUST-, MYNTE-, POST-, POST JAKTS-, PRÅM-, ROSPIGGS-, RÄDDNINGS-, SALT-KOMPANI-, SAND-, SEGEL-, SKUT-, TRANSPORT-SKEPPARE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. Man måste krypa til dhes man lährer gåå .. Som man wille säya: Pyckiare förr än Skippare. Grubb 507 (1665). Det betÿder intet godt, när Skiepparen taar aff sig Skona. Celsius Ordspr. 1: 697 (1708). ”Skutan är ny, men berget är gammalt!” — sa' skepparn, satte på grund. Schultz Ordstäf 33 (c. 1865). ”Botten upp!” — sa' skepparen, när skutan sjönk. Holmström Sa' han 8 (1876).
b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om befälhavare på militärt fartyg; jfr 2. (Konungen har haft stora utgifter) för skip bösser och wärier Såå och till att löne folkith medh, resenere, ryttere, hoffmeenn, fottgångere, skeppere och bottzmeenn. G1R 1: 123 (1523). Vij (dvs. konungen) haffue .. vdtskickedt vårtt skep vgglan til siös .., männ sedhan vij .. (fått vissa underrättelser) haffue vij tilscriffuit skepper oleff som höffzman är på samma vårtt skep att hann (osv.). Därs. 5: 86 (1528). Skepparna tjänstgjorde (på 1600-talet) till sjöss som chefer på flottans mindre fartyg. SvFlH 1: 336 (1942). — särsk. i uttr. överste skeppare (jfr 2 slutet), om befälhavare över flotta. Then tiidh E(ders) K(ärlighet, dvs. Kristian III) personligen stadde wåre vpå wår Amerall (dvs. vårt amiralskepp), vtöffuer huilken och then ganske wår skiipz flotta, han (dvs. Olaf Eriksson) then tiidh wår öffuerste skepper war. G1R 12: 25 (1538).
c) i uttr. skeppare av första klass(en) l. första klass skeppare, person som efter att ha genomgått viss mera omfattande utbildning (vid navigationsskola l., numera, sjöbefälsskola) avlagt skepparexamen av första klass (medförande mera vidsträckt behörighet än skepparexamen); i fråga om ä. förh. äv. i uttr. skeppare av andra klass(en) l. andra klass skeppare, person som efter att ha genomgått viss mindre omfattande utbildning avlagt skepparexamen (1953—1960 kallad: kustskeppare, sedan 1960 kallad enbart: skeppare). SFS 1827, s. 933. För att föra befäl i sådana fall, där kompetens såsom innehafvare af styrmans- eller befälhafvarebref icke erfordras, har kommitén föreslagit inrättande af två lägre grader af befälhafvare, 1a och 2a klass skeppare. VL 1907, nr 6, s. 3. (På) maskindrivet passagerarfartyg (om) högst 75 ton (skall i fart i svenskt vatten utom befälhavaren finnas anställd ss. befäl) skeppare av 2:a klass. SFS 1936, s. 520. (På pråm i) Nordsjö- och oceanfart (skall finnas anställd ss.) Befälhavare skeppare av 1:a klass. Därs. 1960, s. 1202.
d) [jfr de etymologiska upplysningarna till KAPPLAKE] (vard., föga br.) i det bildl. uttr. skepparns hatt, kapplake. 2SvUppslB 15: 760 (1950). Därs. 26: 206 (1953).
e) om skeppare med särskild tanke på att han till följd av vad han sett o. upplevt under sina resor kan berätta om fantastiska l. otroliga ting; äv. allmännare: person som berättar om fantastiska l. otroliga ting. Tro ej allt hvad skeppare förtälja / om oerhörda ting som de erfarit, / om verldens gåta, ändtlig löst af dem / och om den vises sten, som de ha funnit. Tegnér (WB) 3: 95 (1820). Flinker karl, Bengt Kristerson, slåss som en dragon och ljuger som en skeppare. Topelius Fält. 1: 216 (1853).
f) i utvidgad anv. (jfr anm. 2:o nedan).
α) (om ä. förh.) person (l. vardera av de personer) som ledde jaktfärd med båt efter säl (o. stannade vid båten under pågående jakt). SvJägarfT 1904, s. 151. Skepparna, som voro två i större lag, annars blott en, utvaldes bland de mest erfarna fångstmännen. De hade egentligen intet kommando, utom vid fara. Ekman NorrlJakt 235 (1910). Rig 1947, s. 80.
β) person som framdriver o. styr en flotte; ss. senare led i ssgn FLOTT-SKEPPARE.
Anm. till 1. 1:o I vissa ordböcker anges en bet.: sjöfarare l. sjöman. Det är ovisst om denna bet. förelegat i nysv. (Sv.) Skeppare, (sjöfarare). (eng.) navigator. (fr.) le navigateur, marin, marinier. (t.) der Schiffer. Jungberg (1873). Schulthess (1885; med hänv. till sjöman). 2:o I slangartat spr. förekommer ordet i utvidgad anv. äv. i andra fall än de som nämnts under f ovan, särsk. dels om kapten (se d. o. 5 a), dels om lokomotivförare. Landsm. XVIII. 8: 42 (1900; i sg. best., ss. öknamn på lärare; anfört ss. skolpojksuttr. från Sthm). SoS 1915, s. 101 (om lokomotivförare; anfört ss. slangord använt av järnvägsmän). NysvSt. 1924, s. 68 (om kapten).
2) [jfr 1, särsk. 1 b] (titel för) befälsperson (i sht på militärt fartyg) med uppgift att handha manövrerandet av ett i annat avseende under ledning av annan person (särsk. hövitsman; se d. o. d β) stående fartyg; äv. om (l. ss. titel för) befälsperson (i senare tid underofficer) med uppgift att utöva tillsyn över materiel o. d. tillhörande fartyg vid örlogsstation o. dyl. l. att utöva tillsyn över (arbete med) tackling, segel, båtar, ankare o. d. på militärt fartyg under färd (äv. om var o. en av flera sådana befälspersoner tillhörande samma fartygs besättning); i fråga om nutida förh. bl. ss. icke officiell benämning på underofficer som är materielredogörare för skeppsinventarier. Hoo szom giffuer sig i Land eller tiil annen skiip vtan Skeperens eller Hoffuitzmannens loff varj liiff szack. G1R 10: 134 (1535); möjl. till 1 b. Bartoldt Scharnest hade .. schippet vthi ett schip, som .. Herman Dreÿer war schippere vpå och Bartolomeus Steniche höffuidzman någet gods .. till Rugenwaldh. 2SthmTb. 6: 52 (1578). Skeppare vid Inventarikammaren (vid Karlskrona station). Gynther 7: 360 (1861). Detta arbete (dvs. brassning o. toppning) ledes vanligen af uppbördsskepparen, biträdd af öfrige skeppare. Ekelöf Skeppsm. 44 (1881). DN 1968, nr 6, s. 6 (om materielredogörare för skeppsinventarier på övningsfartyg). — jfr FLAGG-, INVENTARIE-, MEDEL-, RODDAR-, TACKEL-, UNDER-, UPPBÖRDS-, VARVS-, ÖVER-SKEPPARE m. fl. — särsk. (†) i uttr. överste skeppare (jfr 1 b slutet), (titel för) överordnad skeppare på militärt fartyg, överskeppare. 2SthmTb. 8: 250 (1590). Därs. 251 (1591).
3) (†) ss. benämning på vissa djur som förflytta sig på l. i vatten i något som liknar ett fartyg.
a) = SKEPPAR-SNÄCKA 1. Retzius Djurr. 110 (1772). Björkman (1889).
b) till ordningen Trichoptera hörande larv som lever i vatten o. vars bakkropp omges av en hylsa, husmask. Larven eller, såsom den vanligen kallas, ”husmasken” .. ligger .., liksom i en kajuta, skyddad för oväder och vind samt fiender; detta är också orsaken till att djuret fått benämningen ”skeppare”. Rebau NatH 1: 655 (1879). jfr (med oviss bet.): (Sv.) Skeppare .. (om) insekt (eng.) skipper. Björkman (1889).
4) (vard.) elliptiskt för: skepparexamen (se d. o. 1). Wikner tog skepparen med högsta betyg. VFl. 1913, s. 120. De ska spara allt vad de kan, läsa tillsammans, ta både skepparn, styrman och kapten utan att sticka ut till sjöss mellan terminerna. Holmström Benj. 177 (1932).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 e) SKEPPAR-, äv. SKEPPARE-ANEKDOT. jfr -historia. Carlén Rosen 269 (1842).
-ARBETE~020. särsk. (förr) till 2: av skeppare lett arbete med tackling, segel o. d. SjöreglÖrlFl. 1785, § 335. —
-ARVODE~020. (numera bl. tillf.) arvode till skeppare; förr äv.: betalning för befordran med fartyg; jfr -lön 1. (Sv.) Skeppare-arfwode .. (Fr.) Fret. Port. Naulage. Äfw. Passage. Äfw. Le salaire d'un maître de vaisseau. Nordforss (1805).
-BERÄTTELSE.
1) till 1: berättelse av skeppare; förr särsk. om nyhet som berätta(t)s av skeppare vid ankomst från resa (jfr -novell, -nyhet). VetAH 1788, s. 230. Källorne (för vissa nyheter från utlandet) sades vara privata och skeppare-berättelser. Adlerbeth Dagb. 4/7 1809.
2) till 1 e; jfr -historia. Köping är ansedd för en föga trovärdig Resande, och hans Dagbok räknas bland Skeppare-berättelser. Ödmann StrSaml. 4: Föret. 7 (1789).
-BORD. (numera bl. tillf.) jfr bord, sbst.1 6. SkeppsgRSthm 1543, s. 20 b. —
-BREV. behörighetsbevis för skeppare. Skepparbrev av första, äv. (om ä. förh.) andra klass; jfr skeppare 1 c. SFS 1912, s. 114. Skepparbrev av 2:a klass. Därs. 1951, s. 245.
(2) -DETALJ(EN). (förr) om den detalj (se d. o. 5 a) till vilken skepparnas tjänst hörde. ReglFl. 1834, 1: 48. —
-DRÄKT. (numera bl. tillf.) dräkt buren av l. avsedd för skeppare; förr äv. övergående till att beteckna dräkt bestående av stora o. illa passande klädesplagg. (Sv.) Skeppare-drägt .. (fr.) Habit de patron de vaisseau. Habits larges et un peu mal-assortis. Nordforss (1805).
-DRÄNG. (-ara- 1539) (numera bl. tillf.) om en i skeppares tjänst anställd manlig tjänare. Andirs skipara dræng. AntT XVI. 1: 4 (1539).
-ED.
1) (förr) ed (se ed, sbst.1 1) varigm befälhavare på fartyg före resa förpliktade sig att iaktta gällande sjölag. Siöl. 1667, Skipm. 26.
2) (kraftig) svordom (av det slag) som användes av skeppare; jfr ed, sbst.1 2. Zedritz TurkMus. 9 (1835).
-ENGELSKA. (på praktisk väg inlärd, ofullkomlig) engelska sådan den talas av skeppare; jfr sjömans-engelska. PedT 1943, s. 110.
-EXAMEN.
1) till 1: examen för behörighet ss. skeppare. Skepparexamen av första, äv. (om ä. förh.) andra klass; jfr skeppare 1 c. NavSkolH 59 (i handl. fr. 1794). Skepparexamen av 2:a klass förrättas av rektor (vid sjöbefälsskola). SFS 1951, s. 245.
2) (förr) till 2: examen för behörighet ss. skeppare. Gynther Förf. 7: 365 (i handl. fr. 1836).
-FLAGG. (-ar- 18051847. -are- 1824) (†) handelsflagga. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-FÖRNING. (förr) förning (se d. o. 1 c) som skeppare hade rätt att införa tullfritt; jfr skeppars-föring. TullbSthm 1534, s. 5 b. —
-GESÄLLSKAP. (-are-) [jfr mlt. schippergeselschop, t. schiffergesellschaft] (†) = -sällskap. Rosman SkeppGillVisby 27 (i handl. fr. 1682).
-GILLE. (från ä. tid härrörande) sammanslutning (i fråga om ä. förh. äv.: skrå) av fartygsbefälhavare; jfr -sällskap. SthmStadsord. 1: 189 (1665). Skepparegillet i Visby. GotlArk. 1933, s. 83.
-GROGG. (stark) grogg (av det slag) som drickes av skeppare. Högberg Jim 5 (1909).
-GRÄDDE. (skämts.) om brännvin (l. annan spritdryck) som slås i kaffe (l. te). SöndN 1865, nr 24, s. 4.
(1 e) -HISTORIA. av skeppare berättad fantastisk l. otrolig historia; ofta allmännare: fantastisk l. otrolig historia; jfr -saga. ConvLex. 3: 647 (1825). UrKorrCronholm 332 (1847; allmännare). Två sjökaptensfruar .. sutto och stickade .., under det deras män gingo fram och tillbaka på golvet, rökande långpipa och berättande skepparehistorier. FrSkånStäd. 164 (1932).
(1, 2) -HUSTRU. BoupptSthm 1684, s. 494 a.
(2) -INVENTARIER, pl. (numera bl. i skildring av ä. förh.) på militärt fartyg: inventarier (se inventarium 3 a) tillhörande skepparuppbörden (tackling, segel o. d.). SFS 1894, Bih. nr 7, s. 16. —
-JACKA. (numera bl. tillf.) jacka buren l. avsedd att bäras av skeppare. BoupptSthm 1673, s. 37 b. —
-KAJUTA. (-ar- 1543 (: skepp(er)Caijutan) osv. -ars- 1543 (: skeppers Caijuthan)) (numera bl. tillf.) kajuta avsedd för skeppare. SkeppsgR 1543.
-KALL. (-are- 1640) (numera föga br.) tjänst l. befattning ss. skeppare; jfr kall, sbst.2 4 e. RP 8: 55 (1640).
-KARTA. (förr) enkelt handritat sjökort upprättat av sjöfarande på grundval av bäringar o. distanser o. avsett till hjälpmedel vid navigering, kompasskarta; jfr -kort. Nordenskiöld Periplus 14 (1897).
-KAVAJ. kavaj av det slag som bäres av skeppare; särsk. om ett slags rymlig kavaj av mörkt tyg med blanka knappar. För närvarande utgör den s. k. skepparkavajen det dominerande tonårsmodet. ÖgCorr. 1965, nr 77, s. 8.
(1, 2) -KLASS. (förr) vid navigationsskola l. underofficersskola: klass avsedd för blivande skeppare; jfr -kurs. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 131 (1879; vid underofficersskola). SFS 1912, s. 122 (vid navigationsskola).
-KLÄDNING. (-are-) (†) av skeppare buren l. för skeppare avsedd utrustning av kläder till samtidigt bruk. BoupptSthm 1668, s. 776. Därs. 1670, s. 605.
-KONOSSEMENT. (-are-) (†) konossement (utfärdat av fartygs befälhavare). VDAkt. 1796, nr 366.
-KONST. (-ar- 18051847. -are- c. 17551794) [jfr t. schifferkunst] (†) om konsten att färdas till sjöss, sjömanskonst; äv. i inskränktare anv., om konsten att manövrera fartyg (motsatt: navigationskonst). Schultze Ordb. 2491 (c. 1755). Sjöwäsendet i Allmänhet består af 3:ne hufwuddelar, neml. 1) Skepsbyggeriet .. 2) Pilotagen (Skeppare-konsten) .. 3) Navigation (Styrmanskonsten). Bergklint MSam. 1: 198 (1781). Meurman (1847).
-KORT. (†) = -karta. Nordenskiöld Periplus 16 (1897).
-KRANS. [skägg av detta slag bars förr ofta av skeppare] krans (se d. o. 4 b α) av skägg på hakan (o. kinderna) i ett för övrigt rakat ansikte; jfr -skägg 1. Janson Ön 188 (1908).
-KRETS.
1) (†) om område för skeppares verksamhet l. sfär inom vilken skeppares intresse rör sig; jfr krets, sbst.1 7. Man är (på skeppet Finland) hemma hos Hårleman, man känner Newton, man skäms icke heller för at ha bekantskap med Curtius och Virgilius. Huru långt ifrå den allmänna Skeppare-kretsen! Wallenberg (SVS) 1: 233 (1771).
2) (numera bl. tillf.) krets (se krets, sbst.1 9 a) av skeppare. —
-KURS. kurs för utbildning av skeppare; äv. i uttr. skepparkurs av första klass (jfr skeppare 1 c). Vid sjöbefälsskola må anordnas skepparkurs av 1:a klass om 16 veckor. SFS 1960, s. 1217.
-LAG. (numera i sht i skildring av ä. förh.) sammanslutning av fartygsbefälhavare; äv. ss. benämning på sammankomst inom sådan sammanslutning; jfr -sällskap. Skepparelagetz ordinarie sammankompster skole skee om Åhret twenne gånge. Rosman SkeppGillVisby 26 (i handl. fr. 1682). Ännu kringbjudas vid skepparlagets början kringlor och brännvin (inom Visby skeppargille). VFl. 1932, s. 47.
-LÅDA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (låda för förvaring av) kassa tillhörande sammanslutning av fartygsbefälhavare. SjökaptFSundsv. 1831—1921 4 (i handl. fr. 1831).
-LÄGE. (mera tillf.) litet kustsamhälle av vars invånare många äro skeppare; jfr -samhälle 2 o. läge 15. TurÅ 1939, s. 267.
-LÄGENHET. (-are-) (†) = skepps-lägenhet. MoB 2: 235 (1807).
(1 e) -LÖGN. jfr -historia. Geijer Minn. 152 (1825, 1834). VLitt. 3: 834 (1902; allmännare).
-LÖN. [fsv. skipara lön (i bet. 1)]
1) till 1, om skeppares lön; förr äv.: betalning för befordran med fartyg; jfr -arvode o. skepps-lön. (Lat.) Naulum .. (Sv.) Skepparelön, frakt. Ekblad 236 (1764).
2) (förr) till 2, om skeppares lön. ReglStyrFl. 1836, s. 24.
-NOVELL. (-are-) (†) nyhet som berätta(t)s av fartygsbefälhavare vid ankomst från resa; anträffat bl. med anslutning till skeppare 1 e, om mindre trovärdig sådan nyhet; jfr -nyhet. Sista gongen jag skref var jag Vis af Skeppare nouveller. Nu har jag utforskat sanningen att i Sundet (dvs. Öresund) ligger inga andra Ryssar än de som saluterat vår flotta. CAEhrensvärd Brev 1: 140 (1788). Rosenstein 3: 279 (1788).
-NYHET. (-ar- 1860. -are- 1846) (†) nyhet som berätta(t)s av fartygs befälhavare vid ankomst från resa; äv. med anslutning till skeppare 1 e, om fantastisk l. mindre trovärdig sådan nyhet; jfr -berättelse 1, -novell, -tidender, -tidning 1. Postkaptenen (dvs. kaptenen på en postjakt som ankommit från Sv. till det svenska lägret på Rügen 1807) .. skickades genast personligen in till Konungen, för att berätta sina skepparenyheter sjelf. Wingård Minn. 3: 127 (1846). Cygnæus 5: 460 (1860).
-NÄRING. (-ar-) (†) sjöfartsnäring. AB 1865, nr 31, s. 1.
-NÄSA. (numera bl. tillf.) om skeppares näsa l. om (röd, väderbiten) näsa av det slag som skeppare bruka ha. CIHallman 1: 292 (1778). Ullman FlickÄra 155 (1909; nedsättande, om äldre dams näsa).
-NÖD. (numera bl. tillf.) nöd som drabbar skeppare; förr äv.: sjönöd. Hagberg Shaksp. 4: 280 (1848).
(2) -PIPA. om signalpipa som förr användes av underofficerare (i sht skeppare) på örlogsfartyg i många sammanhang (bl. a. för att påkalla uppmärksamhet före utropande av order l. för att uppnå samtidighet i arbete, t. ex. vid halning av tåg) men som numera (utom på övningsfartyg) företrädesvis användes i samband med fallrepshonnör. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Skepparpipa användes ombord (bl. a.) för angivande av lystring. UFlottUnderbef. 1940, s. 318. SohlmanSjölex. (1955).
(1 e) -PRAT. (numera bl. tillf.) fantastiskt l. otroligt prat (av skeppare). Roman Holbg 194 (1746).
-ROCK. (numera bl. tillf.) jfr -jacka. BoupptSthm 1676, s. 1462 b (efter skeppskapten).
(1 e) -SAGA. jfr saga 2 o. -historia. Bergman Jordkl. 1: 12 (1773).
-SAMHÄLLE~020.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -sällskap. SkeppSocGefle 100 (i handl. fr. 1776).
2) samhälle (se d. o. 4) av vars invånare många äro skeppare; jfr -läge. Santesson Nat. 191 (1880).
-SKOLA.
1) (i Finl.) till 1: skola för utbildning av skeppare på passagerar- o. lastfartyg på inre farvatten. FFS 1929, s. 482.
2) (förr) till 2: skola för utbildning av skeppare på örlogsfartyg. BrBefälhAmir. 15/11 1826.
-SKRUV. (föga br.) förslagen l. listig skeppare. Högberg Jim 9 (1909).
-SKRÅ. (förr) om fartygsbefälhavarnas skrå; jfr -ämbete. HdlArbogaSkepparämb. Prot. 1664.
-SKRÅ-ORDNING. (förr) skråordning för skepparskrå. Lohman Arboga 51 (1737).
-SKÄGG.
1) skepparkrans; ngn gg äv. om långt (i mitten benat) hakskägg. Strindberg TjqvS 1: 229 (1886). Det långa skepparskägget under hakan. Reuter 2: 85 (1922).
2) (numera föga br.) sjöt. sammanfattande, om de utstående garnändarna i ändan av en tross som slagit upp sig. TIdr. 1882, s. 80. Öhrwall Knut. 11 (1908).
-SNÄCKA.
1) (†) bläckfisk av släktet Nautilus Lin. (vars skal bildar en flytapparat), pärlbåt; jfr skeppare 3 a, skepps-båt 2. Iser Funke o. Lippold Mask. 1 (c. 1808; om arten Nautilius pompilius Lin.). Björkman (1889).
2) (numera knappast br.) musslan Teredo navalis Lin., skeppsmask. Hahnsson (1899). FinSvStorordb. 322 (1968).
-SOCIETET. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -sällskap; jfr sjökaptens-societet. Rosman SkeppGVisby 57 (cit. fr. 1783). jfr: Kongl. Maj:ts Nådiga Stadfästelse-Resolution, Uppå wisza Reglor för Coopvaerdie Skeppare-Societeten uti K:gl Residence-Staden Stockholm. (1773; titel).
(2) -STAT. (förr) om den avdelning av flottans underofficerskår som utgjordes av skepparna. FörvaltReglFl. 1825, s. 143.
(1 e) -SÄGEN. jfr -historia. Atterbom Minnest. 1: 113 (1847).
-SÄLLSKAP~02 l. ~20. [jfr mlt. schipperselschop] (numera i sht i skildring av ä. förh.) sammanslutning av fartygsbefälhavare; jfr -gesällskap, -gille, -lag, -samhälle 1, -skrå, -societet, -ämbete. Rosman SkeppGVisby 26 (i handl. fr. 1682).
-TIDENDER, pl. (-are-) (†) nyheter som berätta(t)s av fartygs befälhavare vid ankomst från resa; jfr -nyhet. Bark Bref 1: 54 (1703: skepparetiender). Därs. 2: 102 (1705).
-TIDNING. (-ar- 17881812. -are- 17681888) (†)
1) = -nyhet. SvFatburen 3: 75 (1768). Skeppar-tidningar berätta att Ryska flottan varit sedd den 22. Maj vid Hangö-udd. Gustaf III 6: 125 (1812; fr. orig.: Des nouvelles de bateliers).
2) sjöfartstidning (avsedd för bl. a. befälhavare på fartyg). Lundin NSthm 412 (1888).
-TIMME. (om förh. på segelfartygens tid, numera bl. ngn gg kulturhist.)
1) om den (ofta obestämda) tidpunkt då ett passagerarfartyg (äv. oeg., annat kollektivt transportmedel) var färdigt att avgå. Wallin Bref 208 (1849; oeg., i fråga om diligens).
2) om timme varunder passagerare väntade på att ett passagerarfartyg skulle bli färdigt att avgå. Skeppartimmarna äro långa. Læstadius 2Journ. 118 (1833). Lundin o. Strindberg GSthm 525 (1882).
(2) -UPPBÖRD~02 l. ~20. (förr) om (materiel tillhörande) skeppares uppbörd l. om materiel av det slag (tackling, segel o. d.) som tillhörde skeppares uppbörd. Chapman Liniesk. 72 (1796).
-UPPGIFT~02 l. ~20. uppgift lämnad av skeppare; äv. med anslutning till skeppare 1 e, om mindre trovärdig sådan uppgift. Tennet i Phœnicien var väl hemtadt från Vestern; och uppgiften att tenn fanns i landskapet Drange i Indien .. var sannolikt en phœnicisk skeppareuppgift. Nilsson Ur. 2: 103 (1864). Nordenskiöld Periplus 154 (1897).
(2) -UTREDNING. (-are-) (†) på örlogsfartyg: utrustning (verktyg o. d.) för skeppararbeten; jfr -verktyg. Skeppare och Timmermans Utredning. Chapman Liniesk. 24 (1796).
(2) -VERKTYG. (-are-) (†) verktyg använt vid arbeten över vilka skeppare hade tillsyn. Rålamb 10: 50 (1691).
-VIS. i uttr. på skepparvis, på det sätt som är kännetecknande för skeppare. Nordforss (1805).
-VRESE. (föga br.) vresig skeppare. Ahlin Kvinna 42 (1955).
-ÅLDERMAN~102, äv. ~200. (förr) ålderman inom skepparskrå. BoupptSthm 1676, s. 960 a. —
-ÄMBETE~020. (förr) = -skrå. HembFArbogaMinneÅb. 1956, s. 14 (1664).
Ssg: skepparämbets-låda. (förr) om låda för förvaring av handlingar, pengar o. d. tillhörande skepparämbete. HdlArbogaSkepparämb. Räkn. 1654.
-ÄNKA. skeppares änka. BoupptSthm 1668, s. 1781 (: Skieppare Enkia).
-ÖL. (-ar- 1749. -are- 1763) (†) skeppsöl. Alm(Sthm) 1749, s. 35; jfr VetAH 1763, s. 58.
B (†): SKEPPARA-DRÄNG, se A.
C (†): SKEPPARS-FÖRING. = skeppar-förning; jfr föring 2. TullbSthm 1534, s. 5 b (: skep(er)sføringh).
-KAJUTA, se A.
Avledn.: SKEPPARAKTIG, adj. som erinrar om l. är kännetecknande för (en) skeppare(s). Lind (1749; under schifferhafft).
SKEPPARINNA, f. [jfr t. schifferin] (†) skeppares hustru. CIHallman 296 (1778).
Spoiler title