publicerad: 2015
disciplinbrott
discipl·in|brott
substantiv
~et; pl. ~ disciplin 1 brott 1
Singular | |
---|---|
ett disciplinbrott | obestämd form |
ett disciplinbrotts | obestämd form genitiv |
disciplinbrottet | bestämd form |
disciplinbrottets | bestämd form genitiv |
Plural | |
disciplinbrott | obestämd form |
disciplinbrotts | obestämd form genitiv |
disciplinbrotten | bestämd form |
disciplinbrottens | bestämd form genitiv |