publicerad: 2015
irritera
ir·rit·era
verb
~de ~t • reta, oroa, förarga; påverka med onormal el. obehaglig retning; jfr irritation
Finita former | |
---|---|
irriterar | presens aktiv |
irriteras | presens passiv |
irriterade | preteritum aktiv |
irriterades | preteritum passiv |
irritera | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att irritera | infinitiv aktiv |
att irriteras | infinitiv passiv |
har/hade irriterat | supinum aktiv |
har/hade irriterats | supinum passiv |
Presens particip | |
irriterande | |
Perfekt particip | |
en irriterad + substantiv | |
ett irriterat + substantiv | |
den/det/de irriterade + substantiv |
irritera sig
• känna irritation över ngtOrdform(er) irritera sig