publicerad: 2021  
förmå förmådde förmått, presens förmår
för·mår
verb
förmå´
1 vara i stånd att ut­föra viss prestation eller dylikt
SE förmåga 1 JFR kunna 1, 2mäkta
någon förmår (att+)verb någon förmår sätt
svenskarna förmådde inte hävda sig i den hårda konkurrensen; han förmår inte göra rätt­visa åt rollen
○ ibland i konstruktioner utan infinitiv
de sprang allt vad de förmådde
vad huset förmår se hus
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska forma, äldre formagha; trol. efter lågtyska vormögen med samma betydelse, med an­slutning till må; jfr ur­sprung till förmåga, förmögen, övermaga
2 på­verka (någon) att genom­föra (det att)
JFR 1bringa 2, 1få 4
någon förmår någon att+verb
någon förmår någon till något/att+verb
någon förmår någon till något
någon förmår någon till att+verb
man försöker förmå stor­makterna att åter­uppta nedrustnings­förhandlingarna
belagt sedan 1436 förlikningsfördrag mellan kung Erik och rikets inbyggare (Sveriges traktater)
förmå sig