publicerad: 2021  
hall hallen hallar
hall·en
substantiv
1 rums­liknande ut­rymme omedelbart innan­för entré­dörr för om­ställning mellan ute- och inne­vistelse
SYN. tambur 1 JFR kapprum
hallmatta; hallspegel
häng kläderna i hallen; tre rum och kök och en rymlig hall
belagt sedan 1899; fornsvenska hal 'sal'; gemensamt germanskt ord av ovisst urspr.; ev. besläktat med tyska hehlen 'dölja' och lat. cell´a 'förrådskammare; cell'
2 ofta i sammansättn. stor sal för fester, ut­ställningar eller dylikt
konsthall
Blå hallen i Stock­holms stads­hus; träskulpturen var upp­ställd i stora hallen
belagt sedan 1430–50 Konung Alexander
3 vanligen i sammansättn. stor (offentlig) byggnad för försäljning eller idrotts­utövning ofta av­lång och så stor att spec. pelar­konstruktioner är nöd­vändiga
idrottshall; ishall; saluhall; simhall
tennis­turneringen spelades i Kungliga hallen
○ äv. all­männare stor lokal spec. med tanke på det som där lagras, an­vänds m.m.
datorhall; maskinhall; serverhall; vagnhall
belagt sedan 1469–70 Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebok