publicerad: 2021
1konsonant
konsonanten konsonanter
kon·son·ant·en
substantiv
konsonan´t 
●
språkljud som bildas med hinder i munhålan eller svalget och som vanligen inte ensamt kan bilda stavelse
konsonanttecken; nasalkonsonant
om tre konsonanter inleder en svensk stavelse måste den första vara "s"
○
i informella sammanhang äv. om motsvarande skriftliga tecken
belagt sedan 1650;
till lat. con´sonans 'samljudande', till consona´re 'ljuda på en gång'; jfr ursprung till
sonant
2konsonant
neutrum konsonant, bestämd form och plural konsonanta
kon·son·ant
adjektiv
konsonan´t
●
som åstadkommer konsonans el. utgör sådan; om ton, intervall el. ackord
konsonant (med något)
konsonanta intervall
belagt sedan 1779
