publicerad: 2021
ÅLDRIG ol3drig2, adj. -are (Peringskiöld Hkr. 1: 31 (1697) osv.) ((†) superl. -st Brask Pufendorf Hist. 6 (1680)). adv. -T.
Ordformer
(aldrig (-gh) 1529–1681. aldrog 1546. alrwga, pl. 1540. åldrig (-ll-, -gh) 1541 osv. åldrog (-gh) 1526–1555. åldrug 1563–1688)
Etymologi
1) († utom ss. senare led i vissa ssgr) i neutral anv.: som har (sådan l. sådan) ålder; ofta liktydigt med: (så l. så) gammal; särsk. dels i jämförelser, dels med kvantitativ bestämning angivande viss ålder (särsk. i uttr. vara på sitt sådana l. sådana år åldrig); jfr 2 a. HH XXXIII. 2: 5 (1546). P. Scipio Africanus .. war lijka åldrigh medh M Portio Catone. Schroderus Sleid. 39 (1610). (Hon) wart strax Faderlösz tå hon på sit tridie år åldrigh war. Rothovius BBielke E 3 b (1624). Sedan Brölloppet i Cana / Åtta dagar åldrigt wart. Frese VerldslD 49 (1717, 1726). Af detta (järn)pulfwer ingifwes för Rödsoten 1 qwintin, dock alt efter som människan är åldrig, större eller mindre dosis. Bruno Gumm. 115 (1762). At Portugisiska Kyrkan kan anses lika åldrig med den Spanska. Eberhardt AllmH 4: 179 (1781). — jfr JÄMN-, LIK-, MED-, OLIK-, SAM-ÅLDRIG.
2) († utom i b o. ss. senare led i vissa ssgr) i pregnant l. normbestämd anv.: som funnits till l. ägt bestånd en (tämligen) lång tid (o. nått sin fulla utveckling); särsk. om person: vuxen l. mogen (se d. o. 4) (äv. substantiverat); äv. inskränktare: som har hög ålder (se b). (Ölet skall vara) friskt, wälsmakande, och någhot åldrigdt och starckt. Paulinus Gothus Pest. 78 b (1623). Bönderna hafua icke nogra grofua saker emott M. Påll, är graduerat person, nogott åldrig, är confirmerat, god predikant. ConsEcclAboP 312 (1659). At ingen skulle tillåtas til Herrans Nattward, uthan han wordo noga förhörder i sina Christendoms stycken .. såsom och Lutherus på thetta sättet, wil at Ungdomen och åldrige läras skola. Ekman Siönödzl. 399 (1680). Åldrig blir tufvan som tildanas, något större, dock öfvergår han sällan en tums högd. VetAH 1797, s. 268. — jfr FORN-, HÖG-, KORT-, MID-, UR-, UT-ÅLDRIG. — särsk.
a) (för rättighet l. uppgift o. d.) åldersmässigt lämplig l. rätt; särsk. i uttr. åldrig nog, lagom l. tillräckligt gammal; stundom med oklar avgränsning från 1. Han är åldrogh noogh spörien hono(m) till, tale sielff för sigh. Joh. 9: 21 (NT 1526). Till dess hon så stoor och ålldrig warda kan, att hon något kan förtiena. AvvittrSthm 9/9 1658. (Många har) icke wetat hwad de undfått i den H. Natwarden; och ingen annan orsak wetat, hwarföre de gått der til, än at de woro så åldrige. KyrkohÅ 1903, MoA. 39 (1723).
b) (fullt br.) som har hög ålder, ålderstigen, gammal. VocLib. adj. (c. 1580; utan närmare angiven bet.). — jfr FÖR-ÅLDRIG.
α) om person: som är långt framskriden i ålder (äv. i substantivisk anv.); äv. dels om kropp(sdel) l. organ o. d., dels om ngt som tillhör l. förhållande som tillkommer sådan person (förr särsk. i uttr. ngns åldriga dagar); förr äv.: som inte lever längre, som levt tidigare. SkaraStiftJordeb. 37 (1540). Beeder iagh .. att V. Magnificentia migh till tröst uppå mijne åldrige dager ville værdiges .. meddeele eett godt rådh. OxBr. 12: 322 (1614). De åldrige som förundrade sig at see en sådan förändring, den de uti all sin tid aldrig förmodat sig öfwerlefwa, greto af mycken och hiertans glädie. Ehrenadler Tel. 516 (1723). Kanske man kan reussera, att få denna åldriga kroppen till barn på nytt, men aldrig mera blir den ung på nytt. Kellgren (SVS) 6: 125 (1783). Att Kernells forskningsbegär slutligen .. fästade sin uppmärksamhet på den åldrige svenske vise (dvs. Swedenborg), som kanske klarare än någon annan insett, huru lifvets hemlighet är kärlekens. Atterbom Minnest. 2: 340 (1824). Det hade kommit ett slappt, åldrigt drag öfver kinder och mun. Hedenstierna FruW 77 (1890). Eva brukade göra sin årliga resa ned till föräldrahemmet först i november då hennes åldrige fader hade sin födelsedag. Thorén Herre 80 (1942).
β) om sak: som funnits sedan länge, gammal; särsk. om naturföreteelse l. växt o. d.; förr äv.: som funnits förut l. tidigare (se särsk. γ'). Linc. F 1 a (1640). Han var en stor samlare på böcker, målningar, åldriga mynt och naturens sällsamheter. Höpken 1: 266 (1771). De åldriga bergen / Gåfvo hans stämma igen. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). Den åldriga fädernestaden började synas mig dyster och kall. Almqvist Törnr. 1: 123 (1839). Ställets största skönhet var .. de präktigaste åldriga lindar. De Geer Minn. 1: 13 (1892). Under domkyrkans åldriga valv vaknade ett minne från medeltida glansdagar. Spong Sjövinkel 82 (1949). — särsk.
α') som levt kvar l. varit i bruk sedan långt tillbaka (o. som fortsatt gör sig gällande); i sht om ngt abstrakt. At det besluth Sverige tagit .. ökar den enas välvillja och erkiänsamhet samt den andras åldriga och naturliga tillgifvenhet för de svenska. Höpken 2: 427 (1757). Enligt några åldriga undantagsstadganden hade soldater förmånen att idka hantverk. Ambrosiani SvSkråämb. 45 (1920).
β') (numera bl. ngn gg) ålderdomlig l. föråldrad l. gammalmodig. Ebr. 8: 13 (Bib. 1541). Hwartil .. språket kommer, som förbem:t är, fast ey lika åldrigt doch wähl wid pass 150 åhr gammalt. Schück VittA 4: 443 (i handl. fr. 1733). Var finns nu den gamla stålpennan? På .. något åldrigt postkontor inne i landet. Zetterström Dag 115 (1946).
γ') (†) i förb. med tid: förgången l. svunnen. Isogæus Segersk. 1051 (c. 1700). Et bruk har varit från åldrig tid at på den aflednas grafvård fästa et drag af hans yttre bild. Kellgren (SVS) 5: 33 (1785). Under det de suto och åto, hörde de kon råma .. uti det gamla förfallna fähusrucklet, som stod qwar sedan åldriga tider. Almqvist Grimst. 19 (1839).
3) (†) om tjänstgöringstid: långvarig; äv. om person, i fråga om antal tjänstgöringsår, i uttr. vara åldrig till i tjänsten. Effter:ne hafuer för åldrigh tienst fåått förlåff. MRulla 1623, s. 8 b. Såsom Kongl. Maj:t finner nödigt .. att författa och föreskrifwa dem (dvs. professorerna) efterfölliande Rang .. Sammaledes de öfrige Professores Theologiæ wid Academierne, efter det de äro åldrige till i tiensten. Stiernman Com. 5: 520 (1695).
Avledn.: ÅLDRIGHET, r. l. f. särsk. (numera bl. tillf.) till 2 b: förhållandet l. egenskapen l. tillståndet att vara åldrig, ålderdom; hög ålder. Han nedlade Riksmarskalks-Ämbetet för låtsad åldrighet. HSH 9: 102 (c. 1740). Tillgjord förekommer .. ofta hans sökta åldrighet i tonen och uttrycket. 2SAH 12: 488 (1827). Vad åldrighet beträffar fyller man höga krav. Staden (Bologna) fanns redan före romarna. DN 3/11 1974, s. 36.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content