publicerad: 1901
ARFVE, sbst.1, m.; pl. -ar (-a (-ä) Rääf Ydre 1: 300 (i handl. fr. 1551), Växiö rådstur. prot. 1624, s. 93, Sjöl. Skipm. 12 (1667)).
Ordformer
Etymologi
[fsv. arve, ärve, afl. af arf (se ARF, sbst.1); jfr ä. d. arve, isl. arfi, got. arbja, fht. arpeo, erbo, mnt. erve, mht. o. t. erbe. — Om förh. mellan formerna med o. utan omljud se Noreen i Landsm. 1: 696, Dens. Altschw. gr. 317, 318 samt K. H. Karlsson i Arkiv 1: 388]
(†) arfvinge. Aake clauesson som .. fru inggeborgz rette Arffwe ær. G. I:s reg. 3: 210 (1526) [jfr fsv. retter arwe]. Derföre afhendes (gården) .. ifrån Måns Hult och hans arfua födda och ofödda. Växiö rådstur. prot. 1624, s. 79. Byrdkiöpt Jord, må man ey .. näste Arfwom och Byrdemannom til förfång bort testamentera. Schmedeman Just. 992 (1686). — oeg. Rom. 4: 13 (NT 1526; se under ARFVINGE 2 b). — jfr BARNA-, LIFS-, MANS-, MED-, SAM-, UT-ARFVA(R).
Ssg (jfr anm. vid ssgrna till ARF, sbst.1): ARFVA-LÖS, adj. [fsv. arva lös; jfr mht. o. ä. t. erb(e)los] (†) utan arfvingar l. barn. Tu (dvs. Judalandet) .. skalt icke meer arffualöös warda. Hes. 36: 12 (Bib. 1541; öfv. 1898: du skall icke vidare göra dem barnlösa).
Spoiler title
Spoiler content