publicerad: 1974
SKY ʃy4, sbst.1, r. l. f. l. m. (Mat. 17: 5 (NT 1526) osv.) ((†) n. Psalt. 77: 18 (öv. 1536: The diupa skyyn, pl. best.), IErici Colerus 1: 339 (c. 1645: Skyn, pl. best.)); best. -n (Mark. 9: 7 (NT 1526) osv.), stundom -en (Svart G1 97 (1561: molnskyen), Unge Prom. 1: 111 (1831)) ((†) -nen LykkoPris C 1 a (1689)); pl. -ar (Job 26: 8 (Bib. 1541: skyiar) osv.) ((†) -er Widekindi KrijgH 452 (1671: Molnskyer), Dens. G2A 62 (c. 1676: Molnskyer); -or Widekindi G2A 244 (c. 1676: Molnskyor), Ekman Siönödzl. 147 (1680); -r Judas 12 (NT 1526), Landsm. 6: V (i handl. fr. 1750: Skyrne, best.); -'r Kolmodin Dufv. 104 (1734; rimmande med flyr)); best. -arna (-arne m. m.) (Job. 35: 5 (Bib. 1541: skyiarna) osv.) ((†) skyna Lucidor (SVS) 317 (1673), Brenner Dikt. 1: 184 (1710, 1713); skynar Syr. 43: 15 (öv. 1536), Jes. 5: 6 (Bib. 1541); ss. n. -n Psalt. 77: 18 (öv. 1536), IErici Colerus 1: 339 (c. 1645)).
Ordformer
(sky (sch-, ski-, -ij, -ÿ, -yy) 1526 osv. skyiar (-yj-), pl. 1541—1685)
Etymologi
[fsv. sky; jfr fd. sky (dan. o. nor. sky), fvn. ský (nor. dial. sky, nyisl. ský); jfr äv. eng. sky (i bet. 2), från nord. spr.; rotbesläktat med fsax. sceo, scio, feng. scēo, till den rot (med bet.: hölja, betäcka) som föreligger i SKJUL, SKUGGA, SKUM, sbst.2, SKUM, adj., m. fl. — Jfr SKAJSEL, SKIDRÄNNARE]
1) moln (se d. o. 1); oftast om (mindre o.) tunt, (högt farande o.) ljust l. vitt moln (som icke ger nederbörd); i sg. best. i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2. Lätta, vita, ljusa skyar. Vårliga, sommarlätta skyar. Stormpiskade skyar jagade varandra på himlavalvet. Mörka, täta, regntunga skyar. En sky kom som öffuerskygde them, och en röst kom vthaff skyn säyandes, Thetta är min kära son, hörer honom. Mark. 9: 7 (NT 1526). Om hans högd än räckte vp j himmelen, och hans hoffuudh komme in til skyyn, så moste han doch på sidstonne förgåås såsom träck. Job 20: 6 (Bib. 1541; Luther: sein heubt an die wolcken rüret; Bib. 1917: och hans huvud når intill molnen); jfr 2. (Molnen äro av) tueggiahanda slagh, thet ena är rätt moln, thet andra kallas Skyy, och är en grann eller tunn dimbe, som drijfuer i thet nedersta wädret lijka som en grann rök, långt neder om the höghe fiells kullar. Forsius Phys. 129 (1611). Skyn hälso rägnat har, och Himlen drupit Rätt. Frese AndelD 68 (1726). Högröda skyar i solnedgången .. är ett godt tecken på vädret. Oxenstierna Vanderdecken 94 (1865). En liten vitgrå molntapp seglar sakta över himlavalvet, och längst ned i väster vila som långa, tunna penseldrag några blåvioletta skyar. Holmström LändStränd. 1: 6 (1913). Det var en klar dag med farande skyar. Lo-Johansson Soc. 61 (1958). — jfr AFTON-, AZUR-, DRIV-, GULD-, HIMMELS-, KVÄLLS-, LJUNGELDS-, MOLN-, MORGON-, OPAL-, OVÄDERS-, PASSAD-, PURPUR-, REGN-, ROSEN-, SILVER-, SILVERNE-, SOMMAR-, STORM-SKY m. fl. — särsk.
a) i jämförelser (jfr f α). Landsvägsdammet stod som en sky efter den framrusande bilen. Andedräkten stod som skyar ur hästarnas munnar. Tobaksröken låg tät som en sky i rummet. (Herren) faar bortt åt såsom en skyy. Jer. 4: 13 (Bib. 1541). Bröstet (hos ”den sköna”) det liknar en sväfvande sky. Bellman (BellmS) 1: 104 (c. 1772, 1790). Herrarne stormade buffeten, — och kycklingar och smörgåsar och sallater och bakelser försvunno som en sky i deras öppnade munnar. Bremer Nina 631 (1835). Knottmyggen stod som en sky kring henne. Johnson Nu 122 (1934).
b) herald. heraldisk bild föreställande l. symboliserande sky l. moln (numera vanl. framkommande från ett av sköldens övre hörn o. med konturen bildad av en skyskura; numera vanl. kallad: moln). Ett lithet Rött Charmasij bonetth, fodret med taffth, och ett amuleret tegkn med 2 gulbelethe med en blå Amuleret sky, och 12 par swarthe amuleredhe stiffther vthi. HH 2: 36 (1553). Föremål från himmelen och jorden .. (som förekomma på vapensköldar äro bl. a.) regnbågar, skyar, eldslågor. Schlegel o. Klingspor Herald. 58 (1874).
c) (numera mindre br.) i uttr. förlora sig i skyarna, sträcka sig l. nå så högt att man l. den l. det försvinner i skyarna; äv. bildl., i fråga om omåttligt l. överdrivet beröm (jfr f β). (Fågeln) som förlorar sig i skyarne. Björkegren 1876 (1786). När han berömmer sin hjelte, förlorar han sig i skyarne. Weste FörslSAOB (c. 1815).
d) konst. om moln framställt i konstverk; förr äv. abstraktare, betecknande en färgblandning l. färgharmoni l. schattering (se SCHATTERA 3) som gör ett skyliknande intryck (särsk. i uttr. måla ngt i sky). Vp i Himmelen, vti en klar högdt swäfwande sky, sitter (på Ehrenstrahls målning Yttersta domen) hela werldenes Domare, wår Återlösare, Jesus Christus. Ehrenstrahl Schild. B 1 a (1695). Sallonnen (i Kassels teater) är terminerad med en liten list .., plafonden målad i sky. Palmstedt Res. 46 (1778). (Sv.) Sky .. (i måleriet): (lat.) colorum commissura; armoge. Lindfors (1824). I skyarne, som omgifva altartaflan i Maria, såg jag .. (efter ett upplopp i Sthm 1838) hål efter 5 kulor. AnderssonBrevväxl. 1: 83 (1838). (En medeltida kyrkomålning i Härkeberga föreställer) Kristus såsom ”smärtornas man”; bröstbild i stiliserade skyar. AntT XIV. 1: 104 (1899). Å de svängda vaserna målades (vid 1800-talets mitt) porträtter ”i sky”. MeddSlöjdF 1899, 1: 32.
e) i oeg. l. utvidgad anv., om ngt (anhopning l. mängd av ngt l. ngra l. färgfläck l. färgskiftning o. d.) som liknar ett moln l. en sky; särsk. med bestämning inledd av prep. av o. angivande det varav anhopningen osv. består; jfr MOLN 3; särsk.
α) om (oftast mindre) anhopning av damm l. rök l. ånga, som svävar i luftens lägre lager (särsk. i uttr. dammet o. d. står i sky, dammet osv. bildar en sky l. skyar); förr äv. om moln av yrsnö l. om snöby l. dyl.; jfr 2, MOLN 3 a. Broman Glys. 1: 373 (1719; om snöby). En tunn sky, hwilken .. formerades af imman från åtskilliga rökelsefat. NSvMerc. 1761, s. 149. Hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna (i vinterkylan). Geijer Minn. 5 (1834). (De dansande) hvirfla kring .. och taktstampet ljuder hårdt med lifslust och kärnkraft i och dammet står i sky. Höglund Skogsinsp. 77 (1906). Jägaren blåste ut en sky (tobaks-)rök i solskenet. Eklundh Folk 105 (1918). Slöjor av dis som seglar in över fjällkammen, ryker i skyar förbi mig. Barthel Atl. 70 (1931). — jfr DAMM-, DOFT-, PUDER-, RÖK-, RÖKELSE-, STOFT-, TÖCKEN-SKY. — särsk. i fråga om starka lukt- l. doftförnimmelser (som uppfattas ss. beroende på anhopning i luften av partiklar som utsända lukten l. doften). Har man den turen att (på teatern) sitta i närheten af ett par tre ”eleganta” damer, som sprida en formlig sky af kvaf parfym omkring sig, så (osv.). GHT 1898, nr 257 A, s. 4. Omkring Papantla doftar det vanilj från skogarna, i många timmar rider man fram i en sky av vaniljdoft. Jensen Goldschmidt Mex. 84 (1926).
β) om stor o. tät svärm l. hop av flygande l. i luften svävande djur (särsk. insekter); jfr MOLN 3 b. Björkegren (1786; under nuée). Öfver Súgandisey .. stå skyar af fågel. Engström Häckl. 190 (1913). Myggens ljusa skyar stodo här och där i luften (i skymningen). Johansson RödaHuv. 1: 175 (1917).
γ) om stor o. tät mängd av människor; äv. (o. utom i slutet numera nästan bl.) om stor o. tät mängd av (särsk. i luften flygande l. högt burna, ofta vita) föremål; jfr MOLN 3 b. En sky af störar honom höljde. / Jag sprang ur (vinds-)gluggen bort, att ej ett vittne bli / Till allt det stryk der (dvs. i ett slagsmål) öfverflödat. CIHallman 283 (1778). Lindfors (1824: af soldater). Vid han talade, fram der drog / En sky af blänkande lansar. Topelius Ljung 34 (1875, 1889). En hel hvit sky af näsdukar viftade ifrån bryggan. Geijerstam MPojk. 131 (1896). Kring hasselbuskarnes spön står det (på våren) skyar af halfgångna blad. Rosenius Naturst. 6 (1897). En sky av pilar. Cannelin (1939). — jfr MOLN-SKY. — särsk. i l. med syftning på l. utgående från Hebr. 12: 1 i NT 1526, i uttr. en sky av (i sht förr äv. med) vittnen, om en stor mängd av vittnen. Effter wij nw haffue om oss en så stoor sky medh witne lät oss affleggia alt thet oss nedhertrycker, och syndena then mykit lodher widh oss. Hebr. 12: 1 (NT 1526; Luther: eyn .. wolcken der zeugen, gr. νέφος μαρτύρων; Bib. 1917: hop). De .. (som löpa på vädjobanan) weta sig wara omgifna, icke af jordiska åskådare allena, utan af en oändelig ”sky” af himmelska wittnen. Bring Högm. 427 (1862). En sky av vittnen hade genom tiderna med sitt blod beseglat (den ryska) revolutionens heliga sak. Höglund Branting 2: 125 (1929). En sky av vittnen. Bergvall Sayers (1945; boktitel; eng. orig.: Clouds of witness).
δ) om (i sht långt l. tjockt l. yvigt l. luftigt) hår på persons (i sht kvinnas) huvud. Kring dess (dvs. den unga kvinnans) axlar flyter / Lockars lätta sky. Lenngren (SVS) 2: 378 (c. 1800). Hon kastade huvudet bakåt, hennes krusiga negerhår stod i en sky runt hennes runda ansikte. Krusenstjerna Pahlen 2: 221 (1930).
ε) (i fackspr.) om skyliknande färgfläck inuti l. på (fast) föremål; jfr MOLN 3 c β. Bortstulit: .. ute på marken en brun Hingst .. med en liten snopp och ena bakfoten något hwit samt en klint wid skyn. LdVBl. 1839, nr 25, s. 4. I en bröstkorg se vi (på en stereoskopisk röntgenbild) lungorna såsom vid en obduktion. Där synas gamla knottror; där synas vita ”skyar”, utvisande nya förändringar. Dagen 1923, nr 319, s. 4. — särsk. (numera föga br.) om felaktighet bestående i skyliknande orenhet l. inneslutning i det inre av ädelsten. Holmberg 2: 230 (1795). Till felaktigheter hos ädelstenar räknas .. (bl. a.) Skyar; olikfärgade molnlika fläckar i stenens inre, hvilka aldrig tillåta att åt stenen förskaffa en ren och glänsande polityr. JournManuf. 4: 119 (1834). SD(L) 1896, nr 477, s. 5.
ζ) (numera föga br.) om grumlighet (som avsätter sig ss. bottensats) i vätska; jfr MOLN 3 c α. Broocman Hush. 6: 83 (1736). Uppsamlar man på filtrum den slemmiga sky, som sätter sig ur en från urinsyra fri urin, så (osv.). FKM 3: 64 (1810). Dalin (1854). — jfr MOLN-SKY.
η) om (skirt, utstående l. lätt o. luftigt) tyg, i sht (del av) klädedräkt (särsk. bestående av spetsar l. slöjor o. d.) som tyckes sväva kring l. över ngn l. ngra. (På svenska dräkten för damer) infästes Tyget .. ofwan- och nedanföre (tvärremsan på ärmen) här och där wid Fodret, så at det faller i större och mindre oordentliga bubblor och rynkor, samt formerar en så kallad Sky, widare midt uppå, än wid bandet, linningen och axlen. UnderrFruntKläd. 6 (1778). Om ett öga blott ur dokets sky / en yngling skymtar, han af kärlek brinner. Arnell Moore LR 1: 31 (1829). En trikåklädd dam på en rund glasskiva utförde koreografiska rörelser i en sky av mångfärgade slöjor. Ruin SjunknH 39 (1956). — särsk. (numera bl. i kulturhistorisk skildring) om luftig liksvepning av tunt o. vitt tyg; särsk. i uttr. svepa (lik) i sky. Wacklin Minn. 2: 81 (1844). Lundgren Res. 35 (c. 1865: svepa). Hagberg DödGäst. 195 (1937: Svepning ”i sky”; om ä. förh.).
f) mer l. mindre bildl. (jfr c); särsk. i uttr. betecknande ngt ss. högst orealistiskt (jfr 2 d β); jfr MOLN 4. Si lius upgryr, / Och tiocka mörckret flyr / Med syndens swarta skyr. Lybecker 4 (c. 1715). Det väcker kanske förundran, att vi på Diktens skyar i en hast finna oss burna till Sommarhuset i Robinhay. 3Saml. 5: 135 (c. 1826). Låge minsta listens sky / Uppå himlen af ditt öga, / Trodde jag din sägen föga. BEMalmström 6: 338 (1839); jfr δ. (M. G. De la Gardies) som vanligt i skyarna sväfvande förslag att ordna (riks-)staten. SvH 6: 31 (1903). Det var en gång en saga, som ville bli berättad. .. Den var ännu bara ett helt vimmel av historier, en hel formlös sky av äventyr, som drevo fram och åter likt en svärm vilsekomna bin en sommardag. Lagerlöf Saga 7 (1908); jfr e β, γ. Malmberg Värd. 32 (1937). — jfr MOTGÅNGS-SKY. — särsk.
α) i pl. best., i uttr. betecknande att ngn blir l. att ngra bli ytterst förvånad(e) l. förbluffad(e) l. överraskad(e) l. rådvill(a) l. förvirrad(e) o. d. (i sht i jämförande uttr. i förb. med falla, numera företrädesvis i uttr. stå som fallen från, äv. ur skyarna); äv. i uttr. betecknande att ngn l. ngt kommer helt plötsligt o. oväntat (särsk. ss. en glädjande överraskning l. ”som en skänk från himlen” l. dyl.); jfr a, 2 b, HIMMEL 1 i γ. Jag föll som från skyarne, .. då jag kom till Paris och, i stället för den allmänanda, jag väntat, fann endast egoism. Franzén (1795) i 3SAH 2: 227. Ödman Hemma 257 (1893, 1896: stod som fallen från skyarna). Ett stort område, öfver hvilket .. (snösparvar) helt plötsligt slagit ned, som vore de fallna ur skyarna. Ericson Fågelkås. 1: 90 (1906). Jägarn stod som fallen ur skyarna med sedelbunten (som man försökte muta honom med) i näven. Högberg Frib. 54 (1910). Rikedomen, som hade kommit alldeles från skyarna (gm en oväntad inkomst). Lagerlöf AnnaSv. 229 (1928).
β) i uttr. betecknande att ngn l. ngt berömmes i hög grad l. överdrivet; i sht i uttr. (upp)-höja ngn l. ngt (ända) till skyarna; jfr c, 2 d α o. HIMMEL 1 i δ. Björkegren 1876 (1786: uphöja til skyarne). Loford uppåt skyarna. Nordforss (1805). (Hon) höjde honom, hans ord, kläder, hästar, vagn och andra lösören högt upp i skyarna. Knorring Cous. 1: 124 (1834). Ahlman (1865: upphöja ända till skyarna). Under det .. (Thorilds) beundrare .. upphöjt honom till skyarne, hafva hans motståndare knapt ansett sig kunna nog djupt nedsätta honom. Nyblæus Forskn. I. 1: 266 (1873). De franska tidningarna höjde .. (skådespelerskan Ingrid Bergmans) spel till skyarna. DN(A) 1964, nr 124, s. 8.
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. betala ngt uppåt skyarna, betala alldeles för mycket för ngt, betala ngt ”uppåt väggarna”; göra omkostnader uppåt skyarna, ha alldeles för stora omkostnader. Han har betalt detta uppåt skyarna. Nordforss (1805). Göra omkostningar uppåt skyarna. Dens.
δ) om (i sht mörk l. mörkt o. snabbt övergående) färgskiftning l. uttryck i persons ansikte (särsk. på kinderna l. pannan) l. ögon l. blick, som utgör det yttre tecknet på sinnesstämning (t. ex. vrede l. sorg l. dysterhet l. glädje l. skamkänsla) l. lynnesskiftning; jfr MOLN 4 c, SKYMNING 2 d δ. Fröjden drar endast en ljus sky öfver ansiktet, medan glädjen blixtrar häftigt fram. Lidbeck Anm. 325 (1798). I hvarje öga står (vid prins Gustavs död) en sky af smärta. Böttiger 1: 174 (1852, 1856). Den breda pannan (på en staty av Claudius) är öfverdragen af tungsinta skyar. Rydberg RomD 43 (1877). Det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. Lagerlöf Holg. 2: 364 (1907). (En) sekreterare .. annonserade att kommendörkapten tog emot, och under det att jag kände hur röda skyar kom och gick över ansiktet smög jag mig in genom dörren och bockade. UrDNHist. 3: 286 (1954). — jfr OVÄDERS-, PURPUR-, ROSEN-SKY.
ε) om (förnimmelse av) oklarhet i seendet (uppfattad ss. en dimma l. ett töcken l. en slöja l. dyl. för ögonen), som i vissa fysiska l. psykiska situationer (t. ex. vid trötthet l. skräck) uppträder hos person; jfr SKUM, sbst.2, SKYMMEL, sbst.2, o. MOLN 4 a. Hennes hjärna hade arbetat sig trött, och det hade kommit en och annan sky för ögonen. Belfrage Väg. 125 (1918). En svart sky strök förbi Rosells ögon (när skräcken grep honom). Moberg Rosell 306 (1932).
2) i sg. (oftast i sg. best.), om himlen (se HIMMEL 1) l. luften (se LUFT, sbst.2 2); äv. dels i det tautologiska uttr. (i) himlens sky (se särsk. c), (högt mot) himlen, dels bildl.; förr äv. i utvidgad anv., om världsrymden l. etern (se ETER I); jfr 1. Tobaksröken (dammet) stod högt i sky l. i himlens sky l. i högan sky. Berget höjde sin snöiga hjässa mot skyn. I skyn sågs svalorna flyga. Draken steg allt högre upp i skyn. Bedjande sträcka händerna mot skyn (jfr 3). Balck Es. 110 (1603). Claudianus skrifwer(:) .. Wähl är tigh Keysar Theodosi, huru kiär hafwer tigh Gudh, sij skyen och wädret strijder för tigh. Rudbeckius KonReg. 426 (1619; lat. orig.: æther). Ibland hafwe wi nog bekymmer: ibland så stiga wi i skyen med wåra tanker. Hermelin BrBarck 9 (1702). Jorden är ett trint Kloot .., swäfwande i skyyn. Hiärne 2Anl. 133 (1706). Mollberg gutår! hör Näktergalen / Långt kring Nacka, lyss åt Hammarby; / Än högt i sky, / Än ner i dalen / Trotsar han dit qval och gny. Bellman (BellmS) 1: 188 (1770, 1790). Så samlas de (dvs. bönderna) med sköldegny / och vapenbrak / på öppet Ting, ty himlens sky / är deras tak. Tegnér (WB) 5: 142 (1821). Sikta mot skyn och du skall träffa skogsbrynet! Strindberg MOlof 20 (1872, 1899); jfr Holm BevO 285 (1960). Lo-Johansson Förf. 13 (1957). — jfr AFTON-, AZUR-, HIMMELS-, KVÄLLS-, MEDEL-SKY. — särsk.
a) i uttr. betecknande att ngt står rakt upp l. far l. pekar uppåt l. dyl. D(en) 15: Junii .. kom en wäderwärfwil i wiken .., så at watnet yrade långt up i skyn. Broman Glys. 1: 382 (1721). På backen mot luckan Hästen gul / Upreser sin man i sky. Bellman (BellmS) 1: 268 (c. 1785, 1790). (Skeppet) Ellida .. kör / emot hvalens bröst. / Och en blodig stråle ryker / utur såret upp mot sky. Tegnér (WB) 5: 75 (1825). (Han) vred upp båda mustascherna, så att de pekade gladt emot skyn. Nordensvan Figge 34 (1885). — särsk. (†) i uttr. drivas i sky, stänka l. fara upp i luften. Holler man några droppar vatten til smält koppar, så drifves kopparen i sky och rundt omkring med stor heftighet och fara. Wallerius Min. 276 (1747).
b) i förb. med falla (äv. nedfalla), i jämförande uttr. betecknande att ngn kommer l. plötsligt befinner sig någonstädes helt oväntat l. överraskande l. att ngn blir l. att ngra bli ytterst förvånad(e) l. förbluffad(e) l. överraskad(e) l. rådvill(a) l. förvirrad(e) o. d.; jfr 1 f α o. HIMMEL 1 i γ, 3 c. Jag är aldeles ifrån mig, och lika som jag wore fallen ifrån Skyn. Lagerström Molière Tart. 100 (1730). En hvar sig slagen känner / Af sådan syn (dvs. en förnäm dam) / Här nere (dvs. i en ölkällare) midt i skumrask — / Som fallen ned från skyn! Bååth GrStig. 43 (1889). (Hon) presiderade .. vid frukostbordet, utan att man visste ordet av och liksom nedfallen från skyn. Hallström Händ. 35 (1927).
c) oeg. l. bildl. (jfr d), i uttr. vari utsäges att ngn skriker l. klagar l. jublar o. d. mycket högljutt l. frambringar mycket höga ljud (särsk. i sådana uttr. som skrika o. d. i himlens sky l. i högan sky, skrika osv. så att det hörs ända uppe i skyn o. d.); äv. dels om färger, i uttr. skrika i himlens sky o. d., vara mycket skrikande l. skrikiga, dels om glädje, i uttr. stå högt i sky o. d., ”stå högt i tak” (äv. i det attributiva uttr. högt i sky(n), som ”står högt i tak”). (En stridshäst) gneggar högt i Sky och så med Nosen fräser / At man kan merkia thet alt Blood i honom giäser. Spegel GW 231 (1685). Nu samlas flickor och barn och drängar / Till muntra lekar från hvarje by, / Och glädjen redan står högt i sky. Sätherberg Blom. 2: 28 (1844). Om du bara vill hviska / ett ord så litet som gryn, / den (dvs. mitt hjärtas ”roman”) slutar genast med bröllop / och glädje högt i skyn! Sturzen-Becker 5: 112 (1844, 1862). Våra fiender, de homousianske kättarne, skola jubla mot himmelens sky (om biskop Petros övergår till dem). Rydberg Ath. 415 (1859). Omkring sekelskiftet klagades i högan sky över ungdomens förvildning. Segerstedt Spalt. 86 (1929, 1933). Tapeter i färger som skriker i himmelens sky. Selander SvMark 120 (1934). Flickan skrek i högan sky. Edström Mossgrönt 1: 44 (1950).
d) i vissa bildl. uttr. (jfr c).
α) (numera bl. mera tillf.) i uttr. betecknande att ngn l. ngt berömmes i hög grad l. överdrivet; särsk. i uttr. höja ngn l. ngt till skyn; jfr 1 f β. Mitt Förtal (dvs. företal) skull' hans (dvs. min mecenats) dygd högt öfwer skyen föra. GPalmfelt i SamlVersSv. 2: 5 (1751). I morgon ges din (teater-)pjes, och den skall gå till skyn! Leopold 1: 407 (1808, 1814). Sonnetten var bra usel. / .. (Svar:) En hel hop höjer den till skyn i alla fall. CVAStrandberg 2: 351 (1865).
β) (i vitter stil) leva i skyn, leva i en ideal (verklighetsfrämmande) föreställningsvärld, leva ”i det blå” (se BLÅ 1 a α slutet); jfr 1 f. Till strids mot dem (dvs. de diktare), som leva uti skyn / och vilkas magra foster bära syn / för saken, att de ej på jorden leva. Levertin (c. 1880) i 3SAH LIV. 2: 17.
3) om skyn (i bet. 2) ss. Guds, änglarnas o. de saligas hemvist l. ss. hemvist för hedniska gudar l. mytologiska väsen o. d. (jfr HIMMEL 3) l. om Gud (jfr HIMMEL 4); särsk. i fråga om anropande av Gud l. uppsändande av böner till honom o. d. Glöm det jordiska och rikta blicken mot skyn! Ho kan lijk wara emoot herran j skyyn? Psalt. 89: 7 (öv. 1536). Jag på min lyra slår och retar Jofurs sky — / Men det angår mig ej — Jag Bacchus ensam tjänar. Bellman (BellmS) 4: 144 (1771). Movitz! Movitz! / Jag sett din Fästmö kall och döder; / Grymt jag hör hur' Bacchi bröder / Med gråt bestorma skyn. Därs. 1: 175 (c. 1775, 1790). Den oskyldiges blod ropar till skyn. Nordforss (1805). Uppsända böner .. (l.) suckar till skyn. Weste FörslSAOB (c. 1815). Glunten. Hör du brandvaktens rop, som på Dombron står? / Magistern. Nå, den hjelpen den kom som från skyn! Wennerberg 2: 57 (1848, 1882). (Predikstolen i Uppsala domkyrka) krönes .. af en grupp, som lär föreställa aposteln Paulus, buren af änglar mot skyn. Schück o. Lundahl Lb. 1: 115 (1901). På teatern är en deus ex machinas uppgift att stiga ner ur skyn och ställa till rätta vad människorna trasslat till. Hedberg DockDans. 112 (1955). — särsk. (numera bl. tillf.) i det bildl. uttr. skria mot skyn, om orättvisa: vara himmelsskriande (stor). Det är en lång sägen om alla de orättvisor, dem reduktionen (på K. XI:s tid) begick, och somliga voro sådana, att de skriade mot skyn. Topelius Fält. 2: 318 (1856).
Ssgr (i allm. till 1): SKY-BANK. jfr moln-bank; äv. bildl.; jfr -vägg. Carlén Ensl. 2: 235 (1846). Samtalet med fadren hade liksom lättat upp skybankarne i hans sinne. Dens. Köpm. 1: 171 (1860). —
-BEKRÖNT, p. adj. (i vitter stil) skykrönt; jfr bekröna 6. Tyr, (hög) som en skybekrönt ask. Ling As. 43 (1833). —
-BEVÄLVD, p. adj. [senare leden till be- o. välva] (†) om himlen: som har ett valv av skyar; jfr moln-bevälvd. LejonkDr. 145 (1688). —
-BILD. (i vitter stil, numera föga br.) i en sky framträdande l. av en sky bestående bild (se bild, sbst.1 4); molnbild (se d. o. 2). Ling As. 199 (1833). Därs. 289. —
-BILDNING.
1) till 1; särsk. konkret: av en sky l. skyar bestående bildning (se d. o. 4 b α). Noaks ark kallas vissa skybildningar som båda regn. Arv 1961, s. 126 (1869).
2) (†) till (1 o.) 2, om återspegling av ljus l. färger i luften l. på himlen (l. skyarna). Upmark Lübke 568 (1872). —
(2) -BLAG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sken på himlen; jfr -bragd, -bragdande. Lind 2: 19 (1738). —
-BOREN, p. adj.
1) (i vitter stil, numera föga br.) till 1: född av en sky. Med väldig arm skyborne Centaurer han (dvs. Herkules) tuktat. Adlerbeth Ov. 321 (1818; lat. orig.: nubigenas).
(2) -BRAGD. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) norrsken; jfr -blag o. -bragdande. Broman Glys. 1: 314 (1707). —
(2) -BRAGDANDE, n. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) norrsken; jfr bragda, v.1, o. -blag, -bragd. Broman Glys. 1: 431 (1730). —
(1, 2) -BRANT. (i vitter stil) som brant höjer sig mot skyn l. skyarna. Ossiannilsson Flygsk. 179 (1910). JudLittSSkr. 1: 161 (1920). —
(1, 2) -BUREN, p. adj. (i vitter stil, numera föga br.) buren mot skyn l. skyarna, skyhög; jfr -boren 2. Ling As. 408 (1833; om topp på ”mastgran”). —
(1, 2) -DRAG. om virvelvind l. virvelstorm som bildar en l. två (l. flera) pelarformiga l. kägelformiga enheter (med oftast tämligen långsam horisontal rörelse) som suga upp till skum piskat havs- l. sjövatten l. sand o. d. som häftigt faller ned, då vinden upphör; oftast om sådan virvelvind osv. av mindre styrka än (o. vars virvel resp. virvlar har resp. ha mindre radie än den resp. de hos) en cyklon l. tornado l. dyl.; företrädesvis (i sht i fackspr.) om sådan virvelvind till sjöss (motsatt: tromb); stundom i utvidgad anv.: störtregn, skyfall; äv. bildl.; jfr -pump. VetAH 1758, s. 39. (I Sahara) ser man, liksom på hafvet, skydrag, men af sand i stället för vatten, hvilka, när de brista, begrafva hela karavaner. Palmblad LbGeogr. 233 (1835). Det wilda sky-drag, / Som kallas utaf sjömän Hurricano, / Af solens allmakt hopadt uti massor. Hagberg Shaksp. 8: 244 (1849). Pestens och febrarnas skydrag drogo / hän öfver de fält, som i solsken logo. Fröding Stänk 115 (1896). Skydrag brukar i dagligt tal ett utomordentligt häftigt regn ibland kallas, men rätteligen är skydraget en vid vissa hvirfvelvindar uppstående vattenpelare som efter en stund faller ned. Smith (1915).
-pelare. av skydrag bildad pelare (se d. o. 2 h); jfr -drags-kolumn, -drags-virvel. VetAH 1782, s. 30.
-storm. (numera föga br.) storm bestående av skydrag, cyklon l. dyl. VetAH 1785, s. 302 (om förh. i indiska farvatten).
(1, 2) -FALL.
1) om (vanl. plötslig o. kortvarig) ytterst häftig nederbörd (då det regnar l. snöar o. d. ”som om himlen öppnat sig”); vanl. i fråga om regn: häftigt l. våldsamt slagregn l. störtregn l. dyl. (i sht förr särsk. om sådant regn som följer ett skydrag); i fackspr. numera oftast om nederbörd med (l. motsvarande) minst l mm regn per minut; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels om vattenmängden i nederbörden, dels i fråga om tårar; jfr -brott, -flod. Åhr 1666 war ett grufweligt skyfall wid Fahlun, då många hus fördes bort. Linné Dal. 153 (1734). VetAH 1782, s. 17 (orsakat av skydrag). Snön störtade ner i skyfall. Læstadius 1Journ. 248 (1831). Det bådade till att bli ett nytt skyfall, ty hon förde åter näsduken till ögonen. Benedictsson Ber. 63 (1886). Af juni månads hela nederbördsmängd, 27,5 mm., föll .. ej mindre än 17,2 mm. hagelblandadt skyfall, på ungefär en halftimmes tid. LAHT 1906, s. 95. Essén Vap. 151 (1917; i bild).
2) [jfr d. skyfald, nor. dial. skyfall, nyisl. skýjafall; algen troddes förr ha fallit från skyarna l. skyn i samband med regn] (numera föga br.) (alg tillhörande) släktet Nostoc Ag., som kännetecknas av att bålen, då den blir våt, sväller upp till en geléartad massa; företrädesvis om skyfallsalg. Rålamb 14: 2 (1690). Linné Fl. nr 1018 (1745; om skyfallsalg). Dalin (1854; äv. om släktet). Auerbach (1913).
Ssgr (till -fall 1): skyfalls-alg. bot. algen Nostoc commune Vauch.; jfr sky-fall 2. Krok o. Almquist Fl. 2: 100 (1907).
(1, 2) -FALLANDE, p. adj. [jfr -fall] (numera föga br.) om slagregn: som faller i form av l. likt ett skyfall (se d. o. 1). Högberg JesuBr. 2: 247 (1915). —
(1, 2) -FALLEN, p. adj. (föga br.) i jämförande uttr. o. föregånget av som, om person: fallen från skyn l. skyarna; äv. om sak: som kommit ”liksom en skänk från himlen”; jfr sky, sbst.1 1 f α, 2 b. Janne satt som skyfallen. Högberg Frib. 121 (1910). Dens. Baggböl. 1: 147 (1911; om kapital). —
-FLÄCK. av en sky l. skyar bestående l. om en sky påminnande fläck (se fläck, sbst.1 1); särsk. = sky, sbst.1 1 e ε. Ljusa skyfläckar (i världsrymden), .. hwilka .. kunna wara nya stjernwerldar, eller nya wintergator. Hartman Naturk. 23 (1836). (Fläckarna på bofinksägg) kunna .. vara stora, ända till centimeterbreda skyfläckar eller större. Rosenius SvFågl. 2: 9 (1921). —
-FORMIG. som har formen av en sky. Löwegren Ögonsj. 77 (1891; om fördunkling på hornhinnan vid viss ögonsjukdom). —
-FRI. (i sht i vitter stil) fri från skyar; molnfri; i sht om himlen (himlavalvet); jfr -lös. Rydberg Ath. 99 (1859; om himlen). Långt i norr stod Hekla skyfri. Blomberg BlVulk. 170 (1924). —
(1—3) -FÄLT. (i vitter stil) i sg. best., om himlen l. skyarna betraktad(e) ss. ett fält; jfr -värld. Ling As. 287 (1833; om himlen ss. hemvist för mytologiska väsen). —
(2) -FÄSTE. (numera föga br.) i sg. best.: himlafästet. CFDahlgren 1: 259 (1831). Ridderstad SDikt. 1: 385 (1855). —
(1—3) -FÖDD. (i vitter stil) född i l. av en sky l. nedsänd l. kommande från skyarna l. himlen; jfr -boren 1 o. himla-boren. Adlerbeth Æn. 190 (1804; om kentaurer). Johansson HomIl. 15: 625 (1848; om storm). —
-GARDIN.
1) (†) gardin av tunt (halvgenomskinligt) tyg; jfr sky, sbst.1 1 e η. Beskow Bruksherrg. 139 (i handl. fr. 1792).
-GESTALT. (i vitter stil) gestalt (se d. o. 2) bildad av en l. flera skyar. Almqvist Går an 156 (1839). —
-GRÅ. grå som en sky l. grå av skyar. En sky-grå, oredig töckenluft, bådande åska. Carlén Bull. 1: 2 (1847). —
-HIMMEL. skytäckt himmel (se d. o. 2); i sht förr äv. om det skikt av atmosfären där molnen befinna sig. Nordforss (1805). Söderberg Glas 251 (1905). —
(1, 2) -HÖG. som når upp till (l. befinner sig bland resp. i) skyarna l. skyn; äv. i fråga om ljud; ofta dels hyperboliskt: mycket l. ofantligt hög (resp. högt belägen), dels mer l. mindre bildl. (särsk.: oerhörd l. måttlös l. dyl.); jfr himmels-hög 1, 2, moln-hög. Smutsen stänkte skyhögt. Domkyrkans torn reste sig skyhögt över den lilla staden. Den nationella stämningens vågor gingo skyhöga. Han stod skyhögt över sin samtids övriga konstnärer. Arvidi 27 (1651; om berg). När hafwet skummas opp, och wågen sky-högt swäller. Frese VerldslD 4 (1715, 1726). Skyhöga luftiga stå båda (dvs. Tegnér o. Ossian) / på Nordens ekbekrönta fjell. Beskow (1824) i 3SAH XLVI. 2: 29. Knorring Ståndsp. 1: 170 (1838; om örnbo; i bild). Tidigt om morgnarna gick vi åt var sitt håll för att leta efter kon på skogen och den som hittade henne, hojtade skyhögt åt de andra. Fridegård Här 79 (1942). Gas- och elektricitetsräkningarna är skyhöga. Hedberg StorkSev. 298 (1957).
-HÖLJD, p. adj. (i sht i vitter stil) höljd av en sky l. skyar; jfr -täckt. Alper, med skyhöljda toppar. Lundström Polcirk. 96 (1881). —
(2) -KAST. (†) om häftig o. plötslig luftrörelse, kastvind; jfr kast, sbst.4 III 3. Brenner Dikt. 1: 28 (1700, 1713). —
(1, 2) -KLIPPA. (numera föga br.) skyhög l. skyhöljd klippa. Ling Agne 1 (1812). Dens. As. 313 (1833). —
(1, 2) -KLIVANDE, p. adj. (†) bildl., om poesi: som strävar mot skyarna l. skyn; jfr himmels-stormande 2. Kolmodin QvSp. 1: B 3 b (1732). —
-KONTUR. särsk. på målning o. d.: kontur på sky l. på formation av skyar; jfr sky, sbst.1 1 d. Rydberg Vap. 139 (1891). —
-KRÖNT, p. adj. (i vitter stil) krönt (se kröna 7) av en sky l. skyar; jfr -bekrönt. Ling As. 5 (1833; om berghäll). —
-LÄTT. (i sht i vitter stil) lätt (se lätt, adj.2, särsk. 1, 3, 3 a, d, e, 4) som en sky. En skylätt drägt af purpur. Tranér Anakr. 32 (1827, 1833); jfr lätt, adj.2 3 a. Hon trippade omkring med en sväfvande, sky-lätt gång. Callerholm Stowe 174 (1852); jfr lätt, adj.2 4 b α. Ett känslornas skylätta spel. Simonsson Stagnelius 159 (1909); jfr lätt, adj.2 4 b α, 12. Dimma .. svepte .. kring lyckor och hult. Allt låg omvärvt av skylätt dunst. Browallius Ung 5 (1954); jfr lätt, adj.2 3 d.
-LÖS. (i sht i vitter stil) om himlen l. om tid(savsnitt) l. landskap o. d. med tanke på himlens utseende: som saknar skyar, skyfri. Under en skylös julihimmel. Kléen MSommar 45 (1896). Vad Almqvist återger (i Uppvaknandet) är ett av dessa skylösa morgonlandskap vari han hade sitt mästerskap. IllSvLittH 3: 335 (1956).
(1, 2) -PEKANDE, p. adj. (i vitter stil, numera mindre br.) som pekar mot skyn l. skyarna; skyhög. Runius (SVS) 2: 15 (1724; om berg). Det skypekande tornet (på Klara kyrka i Stockholm) af 166 alnars högd. SRosén (1740) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 57. —
(1, 2) -PUMP. [med tanke på att vattnet suges upp i det pelarformiga skydraget liksom vattnet i en pumpstock] (numera föga br.) skydrag. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Östergren (1940). —
(1—3) -REGION. (mera tillf.) skyarnas region (se d. o. 2) l. region i skyn. Ariel, du som från skyregioner / vingad dig sänkte till Prosperos ö. Söderberg Dikt. 83 (1901). —
(1, 2) -REST, p. adj. (i vitter stil) rest (l. som reser sig) mot skyn l. skyarna; skyhög. Adlerbeth Æn. 5 (1804; om bölja). Hög ståndar .. furen på skyrest fjell. Bäckström Skald. 99 (1860). Schulze BöndSvFinl. 230 (1935; om fura). —
(1, 2) -RÄCKARE. (numera föga br.) (träd av) släktet Ailanthus Desf., vars mest kända art är det östasiatiska (i Sv. ss. parkträd odlade), mycket snabbväxande o. höga trädet Ailanthus altissima (Mill.) Swingle, gudaträd. HbTrädg. 5: 35 (1874). Törje Växtfört. 1: 21 (1938). —
(1, 2) -RÖD. (i vitter stil) som kännetecknas av rödfärgad(e) sky(ar). Karlfeldt FlPom. 87 (1906; om kväll). —
((1 o.) 2) -SEGEL. [efter eng. sky-sail] (numera bl. tillf.) skajsel; jfr -skrapa 1. Uggla Sjölex. 978 (1877).
Ssg: skysegels-topp. [efter eng. sky-sail pole] (numera bl. tillf.) om smäcker stång fäst vid bramstång o. utgörande fäste för skajsel; jfr -skraps-rå. Uggla Sjölex. 979 (1877). —
((1 o.) 2) -SKRAPA, r. l. f. [jfr eng. sky-scraper (i bet. 1 o. 3)]
1) sjöt. = skajsel; jfr -segel, -skrapare 1 o. mån-räckare. Gosselman SNAmer. 2: 70 (1833). Någon gång användas öfver bovenbramseglen eller rojlarna (så kallas vanligen öfverbramseglen på handelsfartyg) små segel, benämnda skyskrapor och trekantiga månräckor. Wrangel SvFlBok 72 (1897).
2) (†) leksak bestående av en propellerliknande snurra som gm att sättas i snabb rotation stiger högt upp i luften. Bergström HbJagtv. 70 (1872).
3) (i sht i Förenta staternas storstäder förekommande) ss. skelettbyggnad (se d. o. 2) uppförd byggnad, i sht kontorsbyggnad, vars höjd o. våningsantal betydligt överstiger det normala; äv. oeg. l. bildl., särsk. om mycket hög spira l. mycket högt berg o. d.; jfr -klyvare, -skrapare 2, -strävare. Chicago .. har på 50 år från en liten by blifvit en millionstad med ofantliga byggnader af ända till 20 våningar (”skyskrapor”). Carlson 1Skolgeogr. 172 (1894). De två kolsvarta skyskraporna till tornspiror. PT 1902, nr 95 A, s. 3. Klockan är half 12 och solen håller på att försvinna bakom Kallaktjåkkos skyskrapa. TurÅ 1909, s. 317. (Förenta staternas) makt och inflytande har växt upp till en skyskrapa. BVT 1928, nr 10, s. 18. Manhattans skyskrapor, som blixtrade av rörliga ljusreklamer. De Geer Bergsl. 203 (1951).
Ssgr (utom i skyskraps-rå till -skrapa, sbst. 3): skyskraps- l. skyskrape- l. skyskrap-anläggning. särsk. konkret: anläggning (se d. o. III 1 b α) bestående av en l. flera skyskrapor. Brunius NSthm 124 (1924).
-kvarter. kvarter (se d. o. 12) bestående (l. kännetecknat) av skyskrapor. SvD 3/6 1923, Söndagsbil. s. 6.
-rå. sjöt. till -skrapa, sbst. 1: rå (se rå, sbst.2 2) för skyskrapa; jfr -segels-topp. Lavén Sjöv. 24 (1853).
((1 o.) 2) -SKRAPA, v. [jfr -skrapa, sbst.] (mera tillf.) likt en skyskrapa sträcka sig upp mot (skyn). GHT 1897, nr 114 B, s. 1. —
((1 o.) 2) -SKRAPANDE, p. adj. [jfr -skrapa, sbst.] som likt en skyskrapa höjer sig mot skyarna l. skyn, skyhög. TT 1899, Byggn. s. 104 (om torn). —
((1 o.) 2) -SKRAPARE. [efter eng. sky-scraper] (mindre br.)
2) = -skrapa, sbst. 3; äv. bildl., särsk. om person. TT 1894, Allm. s. 2. Sjöarne äro icke .. små Östersjödito ... Det är gröna skyskrapare som möta oss och bära oss på sina tak. Engström Häckl. 46 (1913). Man är en riktig skyskrapare till dumbom som gifter sig. Sandel Dropp. 19 (1924). Östergren (1940). —
(2) -SKRIFT. [efter eng. sky-writing] (numera mindre br.) skrift åstadkommen (vanl. i reklamsyfte) högt uppe i luften av ett rökalstrande ämne som utsläppes av ett flygplan som flyger i en bana i form av bokstäver, flygskrift. DN(A) 1923, nr 178, s. 6. Östergren (1940). —
(1 b) -SKURA. herald. skura (se skura, sbst.4 2) bestående av en stiliserad (sky i form av en) vågformad linje vars vågor äro så utformade att de bilda växelvis uppåt- o. nedåtriktade delar. Enkel skyskura, vars toppar äro enkla. Dubbel skyskura, vars toppar bilda två åt sidorna utdragna delar. Uggla Herald. 49 (1746). Dahlby SvHeraldUppslB 27 (1964). —
(2) -SKÄGG. [sv. dial. (Jämtl.) skyskägg] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på vissa sadeltak (särsk. på ä. kyrkor): längs takåsen (l. dess sidor) gående utsmyckning av trä (som ”pekar mot skyn”). Lindström Österhus 113 (1952; på kyrka; om förh. på 1000-talet). —
-SLÖJA. (i vitter stil) bildl.: av en sky l. skyar bildad slöja; jfr -flor. Nyblom Österut 59 (1908). —
(1, 2) -STRÄVANDE, p. adj. (i vitter stil) som strävar mot skyn l. skyarna, skyhög. Mattsson Resebr. 98 (1906; om träd). —
(1, 2) -SVÄVANDE, p. adj. (numera föga br.) bildl.: ”som höjer ngn till skyarna” (se sky, sbst.1 1 f β, o. jfr sky, sbst.1 2 d α), omåttligt berömmande. Polyfem II. 37: 4 (1810; om smicker). —
(1 e β) -TALS, adv. (numera föga br.) i skyar, hoptals. Jag har sett .. (gräshoppor) skytals i Picardie. Kexél 2: 113 (c. 1780). —
(1, 2) -TROTSANDE, p. adj. (i vitter stil) som trotsar l. reser sig mot skyarna l. skyn, skyhög. Thorild 3: 430 (c. 1790; om berg). —
-TUNG. (i vitter stil) om himmel l. om tid(savsnitt) o. d. med tanke på himmelens utseende: tung av skyar, skyhöljd. I skytungt särladunkel. Bååth NDikt. 148 (1881). NordT 1884, s. 158 (om himmel på tavla); jfr sky, sbst.1 1 d. —
-TÄCKT, p. adj. om himmel o. d.: täckt av skyar, skyhöljd, skybetäckt. Rosenius Jakt 1: 69 (1912). —
(2) -VALV. (i vitter stil, numera föga br.) i sg. best.: himlavalvet. Ling As. 107 (1833). CFDahlgren 2: 76 (1839). —
-VERK. (†) koll., på målning: skyar (se sky, sbst.1 1 d). Serenius H 1 a (1734). Dens. G 4 b (1757). —
(1, 2) -VUXEN, p. adj. (†) som vuxit l. växer upp i skyn l. skyarna, skyhög. Salvius BrudGrafskr. 3 (1732, 1757; om träd). —
(1—3) -VÄRLD. (numera föga br.) i sg. best.: skyarnas l. skyns värld, skyn l. himlen. Ling As. 185 (1833). Därs. 376 (om himlen ss. hemvist för mytologiska väsen). —
(1, 2) -VÄRTS. (†) mot skyarna l. skyn. Där stiger skyvärts up et berg, som höga furor kröna. Liljestråle Fid. 57 (1797). —
-VÄVD, p. adj. (i vitter stil) bildl.: vävd av skyar. Då framgick en ungmö, som solen så fager, / när skyväfda gullslöjan kring sig hon drager. Ling As. 264 (1833). —
(1, 2) -ÖPPNING. (numera bl. tillf.) öppning i sky. Öfwer .. (bilden av Jesus) war en öpnad sky .. och i skyöpningen stod: Hörer Honom. Lenæus Delsbo 49 (1736, 1764); jfr sky, sbst.1 1 d.
Avledn. (till 1): SKYA, v.1, o. SKYAS, v. dep. (-a 1792 (: skyades; pass.), 1896 (: skyade .. undan) osv. -as 1857 osv.) [jfr dan. o. nor. skye, fvn. skýja] (i sht i vitter stil) överdraga (himlen) l. fylla (luften) med skyar (särsk. dels i pass. övergående i deponentiell anv., dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: överdragen l. täckt med skyar resp. full av skyar); numera vanl. intr. l. ss. dep., om himmel l. luft: överdragas resp. fyllas med skyar, bli skyig; äv. dels opers.: bli skyigt, bildas l. framkomma skyar, dels bildl.; i den särsk. förb. skya undan äv.: förflytta sig i skyar. Bjugg SagAtl. 13 (1792; opers., i pass.). Den (gudomliga) klarhet .., / Som aldrig skyas. Lovén Dante 3: 111 (1857). Det var en härlig afton med fullkomlig vindstilla och lätt skyad luft. Sparre HelOrm. 63 (1924). Vänd om, vänd om, för det skyar så grått. Borgvall BlomBlåst. 50 (1932). Herre, .. / Kom med ditt vårregn (i min själ) / en dag när det skyas. Kumlien Träd. 95 (1934). ÖgCorr. 1965, nr 223, s. 22 (i p. pf., om himmel). särsk. (i fackspr.) till 1 e ε: uppvisa skyliknande fläckar. TNCPubl. 42: 93 (1969).
SKYAKTIG, adj. som liknar l. påminner om en sky l. skyar, skyliknande; i sht förr äv. till 1 e ζ, om vätska o. d.: grumlig. SvMerc. IV. 2: 320 (1758; om sekret). Heinrich (1814). —
SKYIG, adj. full av skyar, skyhöljd l. skytäckt l. dyl.; i sht om himlen l. om tid(savsnitt) med tanke på himlens utseende. Andersson Verldsoms. 3: 337 (1854; om bergstoppar). Karlfeldt FlPom. 14 (1906; om natt). Ek Gräns. 214 (1918; om himmel). Det är skyigt, men månen måste befinna sig bakom molnen, ty allting har en egendomlig, vit halvdager. Larsson Borring Uppr. 168 (1930). särsk. till 1 e ε: som har l. kännetecknas av skyliknande färgskiftningar o. d.; i sht förr äv. till 1 e ζ, om vätska: som kännetecknas av skyliknande grumling. De något skyiga fläckarna (på rosenmåsens ägg) äro vanligen 3—5 mm. i diameter. FoFl. 1907, s. 159. Löwegren Hippokr. 1: 83 (1909; om urin). Ett vitt elegant postpapper .. med skyig botten. KatalÅhlénHolm 89: 172 (1925).
Avledn.: skyighet, r. l. f. om egenskapen att vara skyig; äv. konkret, om skyig himmel l. dyl. Fläckar av blå himmel i den glidande silvergrå skyigheten. Fogelqvist ResRot 93 (1926; på målning); jfr sky, sbst.1 1 d. Östergren (1940).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content