publicerad: 1906
BESUTTEN besut4en, i Sveal. äfv. 032, äfv. BESUTEN besɯ4ten, i Sveal. äfv. 032 (besu´ten Weste; bes`utän Almqvist), p. adj. -sut(t)et; -sut(t)ne, -sut(t)-na.
Ordformer
(-sit(h)- G. I:s reg. 2: 61 (1525: besithna), Därs. 11: 292 (1537: besitin), Jes. 57: 15 (Bib. 1703: besitne; jfr Nohrborg under 1) m. fl.; -sitt(h)- O. Petri Men. fall 136 (1526: besitten), Verelius Ind. 83 (1681: besittin) m. fl. -set- O. Petri Kr. 90 (c. 1540: besetin), Muræus 4: 19 (1648: besetne) m. fl.; -sett- G. I:s reg. 8: 221 (1533: besettna), Därs. 18: 305 (1547: besetten). -sät- O. Petri 2 Förman. A 3 b (1528: besätin), Jes. 57: 15 (Bib. 1541; i ssgn höghtbesätne; Bib. 1618: högt besetne), Fånge 17 (c. 1710: besätna) m. fl.; -sätt- Jes. 57: 15 (Bib. 1655: besättne). -sått- O. Petri Kr. 3 (c. 1540; i ssgn högbesåtten). -sut- Girs E. XIV 7 (c. 1630: besutne), RP 7: 276 (1638: besutin), Snoilsky i 3 SAH 14: 25 (1899: besuten) m. fl.; -sutt- A. Oxenstierna Skr. 2: 224 (1615: besutten) osv.)
Etymologi
[fsv. besitin, besitten, liksom ä. d. besidden efter mnt. beseten, med anslutning till p. pf. af BESITTA; jfr t. besessen]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. mnt.] (numera bl. ngn gg i biblisk stil) i förb. högt besutten o. d., som intager en hög ställning (i samhället osv.), högt uppsatt; jfr BESITTA 1 a, BESÄTTA I 1 a. (Gud) som är ofwer alla osäyeligha högt besitten. O. Petri Men. fall 136 (1526). Christum, then ther icke seer epter personen huru högt eller lågdt en besätin är. Dens. 2 Förman. 6 (1528). Jw högre en är besetin, jw större bliffuer hans fall. Dens. Kr. 90 (c. 1540); jfr BERG 1 b. Fosz 400 (1621). Den högt besitne Guden. Nohrborg 1061 (c. 1765). De högt besuttne höllo hof och vakt. Franzén Skald. 3: 59 (1824, 1829). jfr: Then stora Herren Gud, .. / Som uti Himlen har Sin högt besätna wåning. Fånge 17 (c. 1710). — jfr HÖG(T)-, HÖGST-BESUTTEN.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt. o. ä. t.] (†) boende, bosatt; stundom svårt att skilja från 3; jfr BESITTA 1 b (o. 4). Ther äre någre gode menn besettna på Landzbygdenn. G. I:s reg. 8: 221 (1533). The personer .., som widh Domkyrkiorna äro besätne. L. Petri Kyrkoord. 48 b (1571). En båsman på ett Dantziger skep, födh i Finlandh och besutten i Dantzijk. A. Oxenstierna Skr. 2: 224 (1615). Dhe, som innan sättessgårdarnas råå och röör ähre besittne. RARP 7: 36 (1660). jfr NÄR-, NÄST-BESITTEN. — i bild. Thz wildiwr är besätit j Jesu helga stad. Ps. 1536, s. 86. Altså skulle och Gudh, aldeles inwärtes och vtwärtes wara besitten vthi Menniskian. Muræus Arndt 1: 6 (1647).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt. o. ä. t.] i fråga om fast egendom.
a) om person: som besitter fast egendom; särsk. kam. som besitter fast egendom hvars afkastning kan gifva honom (o. två vuxna personer) bärgning; stundom svårt att skilja från 2; jfr BESITTA 4 o. BESUTTENHET samt FULL-SUTTEN o. AFSITTA I 2. Väl, rikt besutten, som besitter fast egendom tillräcklig för att däraf hafva sin goda l. rikliga bärgning, som är väl l. rikt försedd med jordegendom. Besutten på, stundom med l. till (ett gods o. d.), ägare af (ett gods o. därigenom besutten). Besithna borgare. G. I:s reg. 2: 61 (1525). Till hwarjo Prestebool skall blifwa så mycket lagt, som hwar kan blifwa besitin och behållen medh. Stiernman Riksd. 363 (1586). Så vidt de infödde, besittne och bofaste män äre i riket. RF 1634, § 31. Oansedt mången .. så wäl är besitten, at honom medh ingen skääl lorendrägerij skulle kunna tilmätas. Swar på thet danske manif. 5 aug. 1644, s. B 2 b. The ähre .. innom Stadzens Jurisdiction besutne. HSH 31: 75 (1661). Den Adelsman, som intet är besutten till säterij eller här i Stockholm ock de andra större städerna. 2 RARP I. 1: 18 (1719). Vara besuten på et hemman. Adressen 1775, sp. 320. Besuten kallas den åbo, som af sin hemmansdels afkastning i vanliga år kan påräkna bergning och jämväl deraf utgöra de med hemmansdelen förenade utskylder. SFS 1827, s. 1407. Bonsdorff Kam. 66 (1833). Sveriges besutne bonde. Hwasser V. skr. 3: 322 (1858). Ludvig Cammerarius .. svensk adelsman, besutten med Lessebo i Småland. M. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 82 (1881). Den rikt besuttna högadeln. Tegnér Sv. bild. 37 (1896). Ätten (Fuchs) .. hade senast varit besuten i Polska Preussen. Snoilsky i 3 SAH 14: 25 (1899). jfr: Begagna det gynnande tillfället — och du skall blifva rik, besuten och mäktig. Wallin 1 Pred. 3: 61 (c. 1830). — bildl. Polyfem II. 27: 3 (1810). I andens rike äro vi besutna. Där stå våra hemman. Lysander Skr. 168 (1866). — jfr ARF-, HALF-, HEL-, HÄFD-, O-, ODAL-, SLOTTS-, VÄL-BESUTTEN. — särsk.
α) (numera föga br.) närmande sig 2, i förb. besutten under, som (har fast egendom hvilken) lyder under. G. I:s reg. 16: 237 (1544). Han ähr under Polske chronan besitten. A. Oxenstierna Skr. 2: 232 (1615). Den Hoffrätt, vnder hwilken samma Adelsman är besuten. Ordn. om kyrkiotijenderne 1638, § 9.
β) i substantivisk anv. De besutne af almogen. Serenius (1741). En del besuttne .. skulle komma att förvandlas till arrendatorer. PT 1904, nr 61 A, s. 3.
b) om egendom: som ägaren kan hafva sin bärgning af; särsk. kam. som kan gifva en medelstor familj dess bärgning. En partt, som haffue tu heman, som aff ålder haffue warit wäll besithne gårder, huilke the haffue slagit vnder sziig, och giort ther eth heman vtaff, ther tilforenne twå wälbesithne gårder warit haffuer. G. I:s reg. 13: 64 (1540). Besuttna hemman. Bet. af Norrlandskom. 1904, 1: 27. — jfr O-, VÄL-BESUTTEN.
Anm. Ordets anv. i bet. besatt (se d. o. 1 a β α') i följ. språkprof torde bero på en tillfällig direkt efterbildning af motsv. ord i den t. texten o. sakna hemul i sv. språkbruk. The som thet seet hadhe förkunnadhe them teslikes, huruledhes then besitne wort helbröghda giordher. Luk. 8: 36 (NT 1526; Bib. 1541: then besatte, Luther: der besessene).
Spoiler title
Spoiler content