SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VILA vi3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Dahlstierna (SVS) 124 (1698) osv.) ((†) -er RP 7: 2 (1637: vapnehviler)).
Ordformer
(huill- i ssg 1608 (: huillerum). hwiel- i ssg 1674 (: Hwielebenck). hwyl- (-ÿ-, -hl-) c. 1600 (: hwÿlatÿdh)1702 (: Hwÿle Sängställe). vil- (hu-, hv-, hw-, w-, -ij-, -hl-) 1526 osv.; -a 1541 osv. -e, oblik form 15291637 (: vapnehvile). -o, nom. c. 15601745. -o, oblik form 15261808)
Etymologi
[fsv. hvila; motsv. fd., d. hvile, fvn. hvíla, viloplats, säng; jfr (med annan stambildning) got. hweila, fsax. hwīl(a) (mlt. wīle), mnl. wile (nl. wijl), fht. (h)wīl(a) (mht. wīl(e), t. weile), feng. hwīl (eng. while), samtliga med bet.: tid, stund; till den rot med l-utvidgning som äv. föreligger i senare leden av lat. tranquillus (se TRANKIL), besläktat med lat. quies, vila, ro (se KVIETISM). — Jfr KORTVILL, sbst., VILA, v.1]
1) om förhållandet l. tillståndet att ngn vilar (se VILA, v.1 1); särsk. dels med tanken fästad på att ngn återhämtar l. tar igen sig l. håller sig i stillhet efter arbete l. ansträngning l. påfrestning o. d. (jfr RO, sbst.1 1), dels mer l. mindre liktydigt med: lugn l. ro (se RO, sbst.1 2) l. (sinnes)frid; äv. närmande sig l. övergående i bet.: sömn (se a); äv. konkretare, dels om enskild omgång av vilande, dels med särskild tanke på tid för vilandet, äv. övergående i bet.: vilotid (se b); förr äv. konkret, om plats för vila; äv. dels oeg., i fråga om kropp(sdel) l. själsyttring o. d. (se d), dels bildl., i fråga om ngt sakligt (se a, e); särsk. i sådana uttr. som dels gå till vila (se särsk. a, b; jfr VIII 2 e) l. skänka (se SKÄNKA, v. 3 c) l. söka (efter) vila (se SÖKA 7 a ε), dels (det (urspr.) i militära sammanhang (ss. kommandoord) använda) på stället vila (se STÄLLE, sbst.1 I 1 c slutet). Förändringarna i arbetsschemat ger bättre möjligheter till vila. Finna vila i Gud, i naturen, i måleriet. Mat. 12: 43 (NT 1526). Ohelsan, om hon tigh påkommer, så botas hon .. genom Fasto, och Hwilo. Schroderus Comenius 790 (1639). Sittia på steen, är och en hwijla. Grubb 718 (1665). Måttlig sömn är den bästa hvila, det förträffligaste vederkvickelsemedel för kropp och själ. LbFolksk. 75 (1890). Alla människor här tyckas ha en inre hvila, en själfaktning, oberoende af kunskaper och social ställning. Hallström ItBr. 114 (1901). Djupa, dunkla skrymslen, blommande ängar, hvilor och stigar. Mattsson Resebr. 97 (1906). Per timme utandas människan i vila c:a 30 gram koldioxid och 10 gram vatten, i arbete det mångdubbla. Bolin KemVerkst. 51 (1942). — jfr EFTERMIDDAGS-, HELG-, HELGDAGS-, KVÄLLS-, MIDDAGS-, MORGON-, SABBATS-, SEMESTER-, SKAT-, SOMMAR-, SÖNDAGS-VILA m. fl. — särsk.
a) om vila på natten l. i sängen, ofta mer l. mindre liktydigt med: sömn; särsk. i uttr. l. lägga sig till vila (jfr 2), gå och lägga sig, gå till sängs; särsk. bildl., särsk. i fråga om naturföreteelse; jfr RO, sbst.1 1 e. Thet är fåfengt at j bittijda vpståån, och seent gåån til hwijlo. Psalt. 127: 2 (Bib. 1541). Min afledna fader Anchises, som alla nätter uti min hwila mig om Italiens bemächtigande påminner. 2Saml. 1: 122 (c. 1669). (Vid midnatt) somnade vinden, vågorna gingo till hvila. Strindberg RödaR 17 (1879). Jag fruktade att missbruka hans godhet och vågade att erinra honom, att det vore sent, och att jag skulle vara ledsen öfver att ett enda ögonblick hindra den man att njuta hvila, som sjelf ville skänka ro åt Europa. Tegnér Armfelt 2: 68 (1884). Hundarna har lagt sig till vila efter en hård arbetsdag. ÖstersundP 24/7 2009, s. 23. — jfr NATT-, SJUSOVAR-, SÄNG-VILA.
b) vilotid; (vilo)paus l. rast; uppehåll; särsk. i uttr. utan vila, utan rast l. uppehåll, i sht förr äv. ta vila (se TAGA, v. I 3 h ϑ slutet); förr äv.: vilodag; jfr e. Vi fick en behövlig vila. Brandmännen jobbade flera dygn i sträck utan vila. Hemmalaget gick till vila med en tvåmålsledning efter första halvlek. Sex dagha skal man arbeta, men på siwnde daghen är Sabbath, Herrans helgha hwila. 2Mos. 31: 15 (Bib. 1541). (Jag) ärnar mig efter någre dagars hwijlo up för igen. Schück VittA 2: 400 (i handl. fr. 1674). Efter minst tioårig hwila började arbetet ånyo år 1793. Englund Ged. 31 (1853). Hon tyckte om en liten vila efter sysslorna. Aronson SångPolstj. 8 (1948). Många repetitioner, få vilor och stora explosiva rörelser kräver mycket av både muskler och syresystem. GbgP 27/10 2009, s. 12. — jfr MELLAN-, PIP-, RÄTTEGÅNGS-VILA. — särsk. († utom ss. senare led i ssgr) om paus (se d. o. c) vid muntligt framförande l. uppläsning av vers o. d.; äv.: cesur. Man vet, at midt uti hvar rad (i alexandrinska verser) bör vara en liten hvila, som så skiljer de 6 förra stafvelserne från de senare. 1VittAH 1: 109 (1754). Rättast synes vara, att .. (vid kommatering) hafva afseende både på hvilorna för talet och på tankens afdelningar. Enberg SvSpr. 329 (1836). Feilitzen Real. 3: 100 (1884). jfr MENINGS-, RÖST-, TAKT-VILA.
c) (†) i fråga om nation l. land o. d.; särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med fred l. ro (jfr RO, sbst.1 2 c). På thet H. K. M:t en gångh giönom Gudz nådige tillhielp Fäderneslandet till roo och hwilo så och säkerheet på alle sijdor föra måtte. RA II. 2: 114 (1617). Landet behöfde frid och hvila och det fick freden efter århundradens strider. 3SAH 2: 20 (1887).
d) i fråga om dels kropp(sdel) l. kroppslig funktion, dels själsförmögenhet l. själsyttring (ss. sinne l. tanke l. känsla o. d.). Tijn footbielle skola ingen huilo få. 5Mos. 28: 65 (Bib. 1541). (Samtalsämnet) tjenar sinnet til nödig ro och hwila. Tessin Bref 1: 58 (1751). Finnen I ej .. en stadga för eder tro, en hvila för edra tvifvelsmål? Lehnberg Pred. 1: 30 (c. 1800). Arbetaren .. måste .. dagligen unna sin organism den nödvändiga hvilan och vederkvickelsen. EkonS 1: 212 (1891). Det är .. inget nytt att vi mår bra av att omge oss med växter. Ögat finner vila i den gröna färgen. UNT 8/10 2011, Bil. s. 6. — jfr RÖST-, SAMVETS-, SINNES-, SJÄLS-, TANKE-VILA.
e) i bildl. anv., i fråga om att ngt befinner sig l. lämna(t)s i l. kännetecknas av ett tillstånd av ostördhet l. stillhet l. overksamhet l. orörlighet; särsk. om tidsbegränsat sådant tillstånd (jfr b), särsk. dels (i sht bot.) om (regelbundet återkommande) tillstånd av låg aktivitet hos växt (ss. förled i ssgr äv. (zool.) lägre djur), dels i fråga om åker(jord) o. d. (se α). Efter ett års vila brukar komposten vara färdig att användas. Många vulkaner är utslocknade eller befinner sig i vila. Den har elak smak, som endast ser efter myckenheten af zirater, men ej efter deras rätta afdelning och hwila. Tessin Bref 1: 300 (1753). Jag uppsamlade .. (vätskan) i ett särskildt kärl, der den lemnades i hvila. VetAH 1813, s. 44. Vatten är vatten .. Det har aldrig någon vila. Lagerlöf Holg. 1: 100 (1906). I motsats till klassicismens vila, måttfullhet och klarhet, är rokokon rörelse, uttrycksstegring och mångfald. Lindblom Rokokon 13 (1929). Bästa tidpunkten för plantering är när trädet är i vila. Det finns två bra tidpunkter: på våren – efter tjälen och före lövsprickning – eller på hösten efter lövfällning. DN 6/9 1997, s. 3. — jfr KRÄV-, PUPP-, SOMMAR-, VAPEN-VILA. — särsk.
α) (numera mindre br.) om förhållandet att åker(jord) l. mark o. d. (under viss tid) ligger obrukad l. obearbetad l. lämna(t)s orörd (jfr TRÄDA, sbst. 3). När Åkren aff långt bruuk, eller elliest warder kall och ofruchtbar befunnen .. så moste han warda hulpen medh hwijlo och Gödzel. Risingh LandB 22 (1671). Många landtmän äro af den tanka, att en sommars hvila riktar en utmattad jord, men detta har aldrig blifvit tillräckligen bevisadt. QLm. 3: 27 (1833).
β) fys. om förhållandet l. tillståndet att en kropp (se KROPP, sbst.1 5) är orörlig (till följd av att motsatta krafter neutraliserar l. balanserar varandra), motsatt: rörelse; särsk. dels i uttr. vara i vila, dels i sådana uttr. som absolut (jfr ABSOLUT, adj. 7 c) l. verklig l. fullkomlig l. skenbar vila. En värkelig (absolut) Rörelse eller hvila. Duræus Naturk. 12 (1759). Skenbar hvila kallas, då en kropp behåller samma läge på jorden. Man säger då att han är i hvila, hvarmed alltid menas skenbar hvila. De Rogier Euler 1: 276 (1786). Strängt taget befinna sig alla föremål i ständig rörelse och aldrig i fullkomlig hvila. Berlin Lrb. 169 (1880). En bok, som ligger på ett bord, påverkas av två krafter: tyngden och normalkraften från bordet. Krafterna är lika stora och motriktade. De balanserar varandra. Om boken är i vila, förblir den i vila under inverkan av krafterna. Bergholm Fys. 5: 16 (1957).
γ) urmak. om periodiskt återkommande tillstånd av inaktivitet hos steghjul, motsatt: hävning (se d. o. 1 b α). Hvarefter man bestämmer ½° hvila och 1° häfning. Schweder HbUrmak. 2 (1874). Vilan skall vara lika stor vid båda klorna. Sandström Urlära 106 (1997).
2) om (det ss. rofyllt l. ss. sömn föreställda) förhållandet l. tillståndet att vara död l. begraven (jfr RO, sbst.1 1 f); särsk. dels i sådana uttr. som lägga sig (äv. lägga sitt huvud (se LÄGGA, v. I 1 b β)) l. (förr äv. fara) till vila (jfr 1 a), dö, äv.: bli begraven, dels (o. numera i sht) i sådana uttr. som (den) sista vilan l. (den) evig(a) vila(n), i sht förr äv. den stora vilan (se särsk. slutet) l. den långa vilan, döden; äv. bildl. (se slutet); jfr VILA, v.1 2. Den Waasen stoor, / Som til sin hwylo foor, / Och nu i graffuen boor. PolitVis. 301 (1634). Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal, / Grälmakar Löfberg, din maka. Bellman (BellmS) 1: 270 (1790). Den sista hvilans ostörbara hemvist. Atterbom SDikt. 1: 283 (1810, 1837). När den långa hvilan kommer, när du sofver ostörd under det gröna täcket på någon landtlig kyrkogård, då (osv.). Tegnér (WB) 6: 124 (1827). Det ädla karaktärshuvud (dvs. prins Eugen), som lade sig till vila en solig sommardag bland blommorna på Waldemarsudde. 3SAH 58: 11 (1947). (Han) har gått in i den eviga vilan efter ett långt och verksamt liv. ÖgCorr. 18/6 2013, s. B15. — jfr SABBATS-VILA. — särsk. bildl., i fråga om att ngt når sitt slut l. upphör l. inte längre kommer till användning. Dessa .. hypotheser hafwa gått till hwila tillika med det adertonde århundradets ordenskrämeri. Melin JesuL 2: 11 (1843). Grekland hade gått in i den stora hvilan, Rom låg i ruiner och var lydrike. Strindberg HMin. 1: 257 (1905). Den förra soffan, en riktig trotjänare som nu förpassats till evig vila på vinden. NerAlleh. 10/3 2001, s. 23.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. De flesta av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till vila, v.1): A: VIL-BI. (†) jfr bi, sbst.2 Rinman 1: 812 (1788). För att en (gruv)arbetare, som far t. ex. uppåt, må kunna komma förbi en annan, som far ned, finnas på ungefärligen 40 fots afstånd från hvarandra så kallade bin eller hvilbin, små plana plankbottnar. UB 3: 125 (1873).
-BÄDD, -BÄNK, se D. —
(1 e) -CELL. (i fackspr., i sht bot.) jfr cell 6. Fries SystBot. 317 (1897). Vilcell (dvs.) cell som sörjer för en organisms överlevnad under ogynnsamma förhållanden. NE 19: 452 (1996).
-EMMA. (numera bl. tillf.) jfr emma o. -fåtölj. BoupptVäxjö 1895.
-FODER. (numera mindre br.) om (bättre) foder avsett för dragdjur i samband med utförande av arbete. När Oxen om hösten ej har ständigt arbete för sig, så kan han fodras endast med Råghalm .. allenast han får något Hö til hwilfoder när han drar. Brauner Bosk. 39 (1756). Lindström LeendGud. 271 (1951).
-FORM, se D. —
-FÅTÖLJ. fåtölj avsedd l. lämpad för vila(nde); jfr -emma, -stol. SvSlöjdFT 1920, s. 74. För däckspassagerare finns vilfåtöljer. TT 1964, s. 1289.
-HYTT, -KAMMARE, -KUDDE, -LÄGE, -LÖS, se D. —
-MÖBEL. (vil- 1934 osv. vilo- 1932 osv.) möbel avsedd l. lämpad för vila(nde). Den låga sitshöjden, som är ett utmärkande drag hos moderna vilomöbler, gör, att även bordet bör vara lågt. Form 1932, s. 188.
-PERIOD, se D. —
-PLAN. (vil- 1834 osv. vilo- 1859 osv.) om plan yta avsedd för vila(nde) (jfr plan, sbst.1 I (4)); särsk. (byggn.) om trapplan beläget mellan våningsplan, trappavsats l. podest (jfr plan, sbst.1 I 4 e, o. vilo-plats 1); äv. till vila, sbst. 1 e, i fråga om ngt sakligt. Man gör .. icke gerna mer än 10, 15 högst 20 trappsteg efter hwarandra, och förser alla trappor, der flere äro nödige, med hwilplaner. Stål Byggn. 2: 25 (1834). Akterut å .. (tåg)däck finnes inbyggd en recess, som utgör hviloplan för färjlägets fällbro. VFl. 1909, s. 101. Trappan framför (kyrk)porten flyttas fram så att ett vilplan skapas framför porten. YstadAlleh. 16/9 2011, s. 9.
-RUM, -SKEDE, se D. —
-SKIFT. (vil- 1817 osv. vilo- 1915 osv.) (numera bl. tillf.) jfr skift, sbst.1 1 c. JernkA 1817, 1: 73. Under viloskiften kunde de arbetare, som bodde nära hyttan, bege sig hem. Gårdlund IndSamh. 307 (1942).
-SOFFA. (vil- 1824 osv. vilo- 1813 osv.) soffa avsedd l. lämpad för vila(nde) (jfr -säng o. vilo-bänk); äv. till vila, sbst. 1 a: ligg- l. bäddsoffa. På en hvilosoffa satt i svart drägt Grefvinnan. PoetK 1813, 2: 15. Vackra och bekväma vilsoffor som har 190x80 cm färdiga bäddar i stålramar. Form 1957, Ann. s. 242.
(1 e) -SPOR. (vil- 1878 osv. vilo- 19101931) bot. o. zool. om spor av svamp l. alg l. bakterie som gm (tjockare väggar o.) låg ämnesomsättning förmår överleva ogynnsamma miljöförhållanden (ss. kyla l. torka) o. gror när bättre förhållanden inträder; jfr vilo-form. NordT 1878, s. 471. Jord med den skadliga svampen kan vara infekterad i åratal i de s k vilsporerna från svampen. SDS 30/1 1986, s. 24.
-STAD, se D. —
-STADIUM. (vil- 1879 osv. vilo- 1901 osv.) särsk. bot. o. zool. till 1 e, om stadium (se stadium, sbst.3 2) av låg aktivitet hos växt l. djur l. cell l. spor o. d.; jfr vilo-fas. Detta är cellens hvilstadium, på hvilket den vanligen stannar en längre tid. BotN 1879, s. 115. Med termen puppa beteckna vi det vilostadium, som föregår imagostadiet, varunder ingen föda intages och insekten i allmänhet ej har någon rörelseförmåga. Trägårdh Skogsins. 23 (1914). (Tulpan)lökarna vi köper befinner sig i ett vilostadium som inte ska störas. RådRön 2012, nr 8, s. 23.
-STATION, se D. —
-STEN. (vil- 1897 osv. vilo- 1825 osv.) särsk. (i sht förr) om (större) sten använd till l. lämpad för vila(nde). Rogberg Pred. 1: 94 (1825). Man hade vilställen, vilstenar, på särskilda platser efter de gamla klövjevägarna. Hälsingerun. 1976, s. 58.
-STOL. (vil- 1860 osv. vilo- 1737 osv.) stol avsedd l. lämpad för vila(nde) (jfr -fåtölj o. vilo-säte); särsk. om för olika vilolägen ställbar sådan stol (jfr -säng o. ligg-stol, sov-stol). En stor skindÿna .. (som) brukas utj en Hwilostohl för konungen sielf. HusgKamRSthm 173738, s. 430. Passagerarna ligga halvdåsiga i sina vilstolar. Bolander ManNas. 10 (1925).
Ssg: vilstols-längd. (†) jfr längd 6 o. stol-längd 1. KultHFKonstslöjdutst. 1897, s. 17. Fram på middagen kommer hon ihåg, att det fattas flera sorters silke till den hvilstolslängd, hon broderar åt sin man till julklapp. Idun 1898, s. 283. SAOL (1900).
(1 e) -STRÖM. (vil- 1923 (: hvilströmssystemet) osv. vilo- 1904 osv.) el.-tekn. om (svagare) elektrisk ström som förekommer (o. förbrukas) i (strömkrets i) elektrisk apparatur o. d. när denna inte är i arbete; i sht förr äv. i sådana uttr. som arbeta på vilström, om arbete i sådan apparatur utlöst av avbrott i sluten strömkrets; jfr arbets-ström. Om rörelserna (i en elektrisk ringklocka) uppstå genom afbrott i en eljest ständigt sluten strömkrets, säges apparaten arbeta på hviloström. 2NF 1: 1366 (1904). När TV-n stängs av med fjärrkontrollen är den fortfarande påslagen med så kallad vilström. Expressen 5/1 1992, s. 17.
-STUGA. (vil- 1800 osv. vilo- 1948 osv.) särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 (a), om längs färdväg l. i öde trakter uppförd l. belägen stuga avsedd för vila(nde) l. övernattning; jfr vilo-hus. Forsström Dagb. 77 (1800). Behofvet .. af att en hvilstuga .. blefve uppförd å den öde, två och en half mil långa sträckan mellan Graddis i Norge och Merkenis i Arjepluogs socken. PT 1896, nr 117, s. 2.
-STUND, -STÄLLE, -STÄLLNING, se D. —
-SÄNG. (vil- 1781 osv. vile- 17171721. vilo- 1541 osv.) säng l. liggmöbel (företrädesvis) avsedd för vila(nde) (jfr -soffa); särsk. (o. numera nästan bl.) om för olika vilolägen ställbar sådan säng osv. (jfr -stol); förr äv. till vila, sbst. 2, om begravnings- l. gravplats. Att the gamble forfädre och Doctores haffue kallat kirckegårderne theris Slåpekamrar eller huilosenger. G1R 14: 431 (1541). Ada ligger ännu afdånad på en hvilsäng. Eurén Kotzebue Neg. 74 (1796). Takterrassen med vilosängar och poolutsikt över takåsarna. AB 1/4 2009, s. 36.
-SÄTE, -TID, -TIMME, se D. —
(1 e) -ÄGG. (vil- 1951 osv. vilo- 1947) zool. om motståndskraftigare (o. tjockskaligare) ägg (av kräftdjur l. plankton l. maskar) som förmår överleva ogynnsamma miljöförhållanden (ss. kyla l. uttorkning) o. kläcks när bättre förhållanden inträder. FoFl. 1947, s. 49. Viläggen (hos hjuldjuren) är motståndskraftiga mot köld och uttorkning, och deras kläckning kan dröja i flera månader, i vårt klimat ofta till nästa vår om de lagts på hösten. NE 9: 37 (1992).
B (†): VILA-TID, se D.
C (†): VILE-BÄNK, -HUS, -KAMMARE, -PLATS, -RUM, -SKEDE, -STAD, se D. —
-SÄNG, se A.
D: VILO-BÄDD. (vil- 1794 osv. vilo- 1790 osv.) bädd (se d. o. 1) avsedd för l. använd till vila(nde); särsk. till vila, sbst. 1 a: nattläger l. sovplats; äv. mer l. mindre bildl. (jfr bädd 3); jfr -läger. Möller 3: 678 (1790). Du .. som hwarje morgon uppstår, med nya krafter, från din hwilobädd. Hagberg Pred. 5: 24 (1819). (Ålderdomen) skall jag icke betrakta såsom blott en hvilobädd. Svedelius SmSkr. II. 2: 173 (1881, 1888). Rummen (på sjukhuset) har plats för vilobädd för anhöriga till svårt sjuka. HbgD 24/8 2014, s. A4.
-BÄNK. (vil- 1679 osv. vile- 16741740. vilo- 1737 osv.) bänk avsedd l. lämpad för vila(nde); jfr -lave, -säte o. vil-soffa. BoupptSthm 29/4 1674, s. 570 a. 1 Hwile Bänk af walnöt Trää med sin Madrass och Kudda sydda på Hårduuk. AuktionsförtRArk. 1709. En angenäm gångstig med hvilobänkar. Ramsay VägvFinl. 243 (1905).
-DAG. [fsv. hvilo dagher] dag avsedd för l. ägnad åt vila; särsk. liktydigt med: sön- l. helg- l. sabbatsdag, särsk. i sådana uttr. som helga vilodagen, hålla vilodagen helig (se d. o. 3); äv. oeg., liktydigt med: längre l. kortare tid av l. för vila (jfr dag I 2). Tu skalt helga Hwilodaghen. Cat. 1562, s. A 2 a. (Liksom änglarna) skole ock wij på then Ewigha Hwijlodaghen, vthi the heligas Försambling, siunga wårom Gudhi een nyy Wijso. Phrygius HimLif. 70 (1615). Det är ingen misshushållning med tiden, utan ett klokt hushållande därmed, att låta hvilodagen verkligen vara hvilodag. Fehr Und. 68 (1894). Marknadsdagen är också en vilodag, därför att man lägger undan det vanliga arbetet. Nilsson FestdVard. 168 (1925).
-DAGS, adv. dags l. tid för vila. Det är redan hvilodags. Braun Mårt. 152 (1856).
-FAS. fas (se fas, sbst.3 2) av vila; särsk. (i fackspr., i sht zool.) till vila, sbst. 1 e: vilstadium; jfr -period. Larsson Spinoza 498 (1931). Studier av korrelationen rörande acetat- och formatomsättning i mikroorganismer under vilofas och tillväxtfas. LD 1959, nr 217, s. 3.
-FORM. (vil- 1893 osv. vilo- 1895 osv.) särsk. zool. till 1 e, i fråga om bakterie o. d.; jfr form I 9 slutet o. vil-spor. TT 1893, Allm. nr 8, s. 2. Vid ogynnsamma betingelser kan bakterierna övergå till vilformer, sporer, som är ytterst motståndskraftiga mot höga temperaturer. BokNat. Liv. 49 (1951).
(1 e β) -FRIKTION. fys. friktion mellan två kroppar i vila; motsatt: rörelsefriktion. TT 1879, s. 94.
-HAMN. särsk. (ngt ålderdomligt) om vilsam l. rofylld tillflykt(sort); jfr hamn, sbst.3 2. Warnmark Tuktesp. 16 (1687). Må Kapten Geistern .. söka förolämpa den mannen, hvilken skaffade en trygg hvilohamn åt hans hustru. Carlén Köpm. 2: 87 (1860).
-HEM. (i sht förr) hem (se d. o. I 2 e β α') avsett för vila(nde); särsk. mer l. mindre liktydigt med dels: konvalescenthem, dels: semesterhem. GHT 17/11 1896, s. 2. Uppförandet på landet af ett hvilohem för unga fabriksarbeterskor. PT 1905, nr 273 A, s. 2. Hennes psykiska besvär förvärrades med åren. Så småningom började ett ändlöst flyttande mellan sjukhem, vilohem, pensionat och sanatorier. Henschen SkuggBrott 68 (2004).
-HUS. (vile- 1681. vilo- 1683 osv.) särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 (a): vilstuga. Verelius 162 (1681). I ödemarkerna fanns här och var själastugor, vilohus anlagda på kyrkligt initiativ. Fatab. 1978, s. 17.
-HYTT. (vil- 1990 osv. vilo- 1913 osv.) jfr hytt 3. De hvilohytter, som skola finnas tillgängliga för dem, som önska klä om sig och hvila utan att lämna utställningsområdet. Idun 1913, s. 430. Dubbeldäckarna har en vilohytt för den chaufför som inte är i tjänst. DN 19/9 1999, s. A5.
-KAMMARE, förr äv. -KAMMAR l. -KAMMER. (vil- 1788. vile- 15891635. vilo- 1582 osv.) [fsv. hvilo kamare]
1) (†) till 1: vilorum (se d. o. 1); äv. till vila, sbst. 1 a: sängkammare; jfr kammare, sbst.2 2 a. Tzaren och Tzarinnan hafwa sine särskilte hwijloCamrar. Barckhusen Cotossichin 19 (1669). Vid en sådan smedja (är) nödigt at en hvilkammare, eller et så kalladt Labbie, samt en Järnbod äro inrättade. Rinman 1: 218 (1788). Ahlman o. Forsman 270 (1885).
2) (numera bl. ngn gg, i sht i skildring av ä. förh.) till 2; jfr kammare, sbst.2 4, o. -rum 2 o. grav-kammare. PErici Musæus 5: 302 b (1582). Påfwen sielff .. begrooff honom medh sijna egne Händer i S. Peders Apostelens Kyrkia, vthi hans Föräldrars Hwijlekammar. Schroderus Os. 1: 714 (1635). Gravens helgande till den dödes vilokammare. Bringéus Klockringn. 150 (1958).
-KUDDE. (vil- 1890 osv. vilo- 1830 osv.) kudde avsedd för l. använd vid vila(nde); särsk. till vila, sbst. 1 a, mer l. mindre liktydigt med: sovkudde. Runeberg (SVS) IV. 2: 15 (1830). En väldig duchatel-säng .. med hvilkudde i samma färg. Ullman FlickÄra 14 (1909).
-KUR. kur (se kur, sbst.3 1) (huvudsakligen) bestående av vila(nde). Man har börjat komma till visshet om, att sanatorievård med allt för lång hvilokur är ett tveeggadt svärd i samhället. SvTidskr. 1911, s. 233.
-LAVE. (†) vilobänk; jfr lave 6. Alla Stockholms Fängelser .. (är) försedde med hvilo-lafvar, samt sedan 1796, med Halm-madrasser och ryor. Schulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 95.
-LÄGE. (vil- 1945 osv. vilo- 1869 osv.)
1) till 1 (d): läge l. position som innebär l. skänker vila; jfr -ställning. Gymnasten (bör) tillse, att den kroppsdel, som skall behandlas, får fullt hviloläge, när sådant afses. Wide MedGymn. 12 (1895). Fåtölj med sittelement lätt omställbart från läs- till viloläge. Form 1957, Ann. s. 72.
2) till 1 e, särsk. (i fackspr.) till 1 e β: läge l. tillstånd av overksamhet l. orörlighet l. jämvikt; jfr -tillstånd. Datorn går ner i viloläge efter två minuter. Nyström Telegr. 142 (1869; i fråga om relä). Om vi drar pendelkulan åt sidan och släpper den, svänger den fram och tillbaka omkring viloläget B. Bergholm Fys. 5: 38 (1957).
-LÄGER. särsk. till 1 a: nattläger l. sovplats; jfr läger 3 o. -bädd. Adlerbeth HorOd. 176 (1817). Ensamma arbetare och isynnerhet ogifta arbeterskor (bör) kunna för billigt pris erhålla sunda boningsrum eller hviloläger i sådana hus, der de icke .. falla offer för immoraliteten. TT 1872, s. 179.
-LÖS. (vil- 1673. vilo- 1560 osv.) (numera bl. tillf.) ständigt (o. ivrigt) verksam l. i rörelse, rastlös; särsk. (i sht om arbete l. håg o. d.): trägen l. outtröttlig. Thetta samma hwijlolösa arbete (för rikets bästa), låg hög: Hans K:Maiet. så häfftigt på hiertat, at (osv.). Svart Ähr. 77 (1560). Min värde närmaste företrädare hade redan omfattat denna angelägenhet med sin hvilolösa håg. Wingård 2: 394 (1842). Berlin, denna hvilolösa prosans stad. Ekelund Hemkomst 34 (1902).
(1 e β) -MASSA. fys. massa (se massa, sbst.2 2) av kropp l. partikel i vila. 19Årh. V. 1: 52 (1922). När vi hör fotoner och neutriner beskrivna som partiklar ”med vilomassan noll”, känner många av oss att den beskrivningen rymmer en inneboende motsägelse: en partikel ”måste” väga något, ”måste” ha massa. SvD 18/5 1997, s. 4.
-MÖBEL, se A. —
-ORT. (vil- 1835. vilo- 1833 osv.) (numera bl. tillf.) rekreationsort; förr äv.: rastställe l. rastplats; jfr ort, sbst.1 II 1. Uti Armenien äro femton raste- och hvilo-orter. Carlstedt Her. 2: 207 (1833). Avgiftsfri resa till vilo- eller rekreationsort må av barnavårdsnämnd medgivas .. husmoder med minst två hemmavarande barn. SFS 1946, s. 398.
-PAUS. paus avsedd för l. ägnad åt vila; uppehåll l. avbrott; jfr -period, -stund. Wrangel HbHästv. 369 (1885). (Arbetaren) måste då och då göra hvilopauser i arbetet. TT 1894, Allm. s. 150. Då arbetet på Svenskt biografiskt lexikon efter en sjuårig vilopaus ånyo kunde upptagas år 1938, var tillfredsställelsen allmän. HT 1946, s. 74.
-PERIOD. (vil- 1882 osv. vilo- 1890 osv.) period (se d. o. 3) av vila; vilopaus; äv. till vila, sbst. 1 e, i fråga om ngt sakligt, särsk. dels vulkan, dels växt (se slutet); jfr -fas, -skede. Välgörande var utan tvivel .. de viloperioder från arbetet i Stockholm, som han då och då unnade sig. Johansson Dagb. 3: 7 (1890). Öster om Hekla ligger Katla, som under sina viloperioder täckes av mäktiga snö- och ismassor. Ramsay GeolGr. 83 (1909). Omväxling i arbete eller många viloperioder under arbetet äro ock skyddsmedel mot följderna av ensidigt arbete. Wirgin Häls. 2: 298 (1931). särsk. (i sht bot.) i fråga om (del av) växt, motsatt: vegetationsperiod; jfr period 2 o. -tid. Lundström Warming 235 (1882). Lök- och knölväxter, som har fullständig viloperiod, planteras om efter vilotidens slut. Ekbrant VVRumsväxt. 27 (1955).
-PLAN, se A. —
-PLATS. (vil- 1851 osv. vile- 1654. vilo- 1697 osv.)
1) plats avsedd l. lämpad för vila(nde); särsk. mer l. mindre liktydigt med: rastplats l. rastställe; förr äv.: vilplan; jfr -punkt, -stad 1, -ställe 1. AntecknSaml. 295 (1654). Små Öar, som .. tjena til hwiloplatser för en otalig mängd foglar. Oldendorp 1: 43 (1786). Hufvudtrappan, hvilken är 8 fot bred och har fyra hviloplatsar. Brunius Metr. 476 (1854). Härliga träd .. omgåfvo huset, nog för att skänka skuggiga hviloplatser, icke nog att stänga utsikten, som alltid hölls öppen. 3SAH 16: 259 (1901).
2) (vilo-) till 2; jfr -rum 2; särsk. (o. numera i sht) i uttr. ngns sista viloplats. Peder Banér och Sten Sture .. fingo sin hwiloplats i Uppsala kyrka. Fryxell Ber. 3: 275 (1828). De följande tre höstarna lade Frans Andersson blommor .. på sin hustrus sista viloplats. Jörgensdotter BergDöttrar 55 (2009).
-PULS. puls vid vila. DN 29/8 1976, s. 32.
-PUNKT. (vil- 1736 osv. vilo- 1728 osv.) punkt (se d. o. 7) avsedd l. lämpad för vila(nde), viloställe l. viloplats (jfr rast-punkt); särsk. (o. numera i sht) till vila, sbst. 1 d, om sådan punkt för sinne l. tanke (särsk. i konstnärlig framställning (se slutet)); äv. om stadium l. fas av vila i verksamhet l. strävan l. skeende o. d., hållpunkt (jfr punkt 8 c); i sht förr äv. till vila, sbst. 1 e, särsk. liktydigt med: stödjepunkt l. underlag. En vilopunkt för ögat. Hwilopunkten eller Underlaget .. hwar på Häfstången hwilar. Triewald Förel. 1: 212 (1728, 1735). Svaneholm var den sista sköna hvilpunkten på min vackra resa. Stiernstolpe Arndt 4: 174 (1808). Qwarhållen af tråden, tjenar den erhållna fallhastigheten (hos blykulan) endast som en ny kraft att drifwa henne å nyo uppå andra sidan af hwilopunkten. Hartman Naturk. 10 (1836). Denna lilla tilldragelse bildade ett slags hvilopunkt för min tanke. Wikner Vitt. 97 (1877). En första hvilopunkt fingo dessa hans studier, när han vid 1847 års promotion emottog lagerkransen .. Och ännu en annan hvilopunkt fingo de, när han .. 1848 .. blef kallad till docent. Weibull LundLundag. 230 (1891). särsk. om punkt för vila i konstnärlig (muntlig l. skriftlig l. musikalisk) framställning. Der meningen, utan afgjordare hwilopunkter, fortgår genom flera verser. AJourn. 1813, nr 155, s. 2. Den hvilopunkt berättelsen vinner vid detta tillstånd af lugn och skenbar försoning lemnar tillfälle till en öfverblick öfver förflutna öden. BL 2: 240 (1836). De vackra balladerna blir vilopunkter i föreställningen. GT 20/4 2013, s. 46.
-RESA. (numera bl. tillf.) resa avsedd för l. ägnad åt vila(nde); i sht förr särsk. motsatt: rundresa. TurÅ 1908, s. 201. De kollektiva utlandsresorna är i regel av två slag: rundresor och viloresor. LD 1959, nr 158, s. 4.
-RUM. (vil- 1885 osv. vile- 16081668. vilo- 1555 osv.) [fsv. hvilo rum]
1) till 1 (a): rum (se rum, sbst.3 9) avsett för l. använt till vila(nde); i sht förr äv. liktydigt med: nattläger; jfr -kammare 1. Linc. Tt 1 b (1640). Gästgifwaren skall .. dem resande uplåta natthärberge och hwilorum för skälig betalning. FörarbSvLag 4: 358 (1694). Finska badstun med stort afklädnings- och hvilrum. TT 1898, Byggn. s. 129.
2) (vilo-) till 2: grav(plats); särsk. med mer l. mindre framträdande tanke på graven ss. vilorum (i bet. 1) (i väntan på uppståndelsen); särsk. (o. numera nästan bl., ngt ålderdomligt) i uttr. ngns sista vilorum; jfr -kammare 2, -plats 2, -stad 2, -ställe 2. At wåra graffuar icke äro ewiga dödz kulor, vthan äro allenast hwilorwm .. alt in til vpståndelsen. LPetri 1Post. d 6 b (1555). När Hennes Sahl. Lijk medh Kristwaanlige Ceremonie til sitt Hwile-Rum beledsaget bleef. Lucidor (SVS) 197 (1668; uppl. 1997). Olaus Magnus .. fick liksom brodern sitt sista vilorum i Peterskyrkan; alla spår av deras gravar äro dock sedan länge utplånade. Ymer 1939, s. 100.
-SABBAT. (i ä. bibelöversättningar o. därav påverkat spr.) sabbats- l. vilodag; äv.: sabbatsår (se d. o. 1; jfr -år). Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är hvilosabbat, en Herrens helgedag. 2Mos. 31: 15 (öv. 1893). Under det sjunde året skall landet hava vilosabbat. 3Mos. 25: 4 (Bib. 1917).
-SKEDE. (vil- 17251773. vile- 1663. vilo- 1769 osv.) (numera bl. tillf.) viloperiod; jfr skede, sbst.2 4. Stiernhielm WgL Ordel. 109 (1663). Till jul går arbetet in i ett viloskede. ÖstersundP 26/11 2002, s. 4.
-SKIFT, -SOFFA, -SPOR, se A. —
-STAD. (vil- 1885. vile- 16741681. vilo- 1695 osv.) [fsv. hvilo stadher]
1) (numera bl. ngn gg) till 1: viloplats; jfr stad, sbst.1 3 b. Verelius 28 (1681). En främmande ko fick ej komma in på den andras vilostad utan motades genast därifrån. 2SvKulturb. 7–8: 40 (1937).
2) (ngt ålderdomligt) till 2; jfr -rum 2; särsk. i uttr. ngns sista vilostad. Columbus (SVS) 1: 62 (1674). Då hennes döde Lekamen .. med tilbehörig Heder i sin Hwilostad nedsattes. Brenner (SVS) I. 1: 135 (1697). En gravvård, som berättar att lektorn Hjalmar Säve .. där funnit sin sista vilostad. FrSkånStäd. 254 (1932).
-STADIUM, se A. —
-STATION. (vil- 18771888. vilo- 1872 osv.) jfr station II 1 o. -ställe 1. AntT 4: 139 (1872). Vi vandrade (vid bestigningen av Åreskutan) långsamt upp till randen af löfskogen och satte oss der .. beundrande från denna första hvilstation den härliga utsigten nedanför. Ödman VårD 2: 116 (1888).
-STEN, -STOL, -STRÖM, -STUGA, se A. —
-STUND. (vil- 1725 osv. vilo- 1614 osv.) stund (se stund, sbst.1 2) avsedd för l. ägnad åt vila(nde), vilopaus; jfr -timme. Aschaneus HwsRegl. 20 (1614). För hvarje hel timme lemnas en lämplig hvilostund från 5 till 10 minuter. ÅbSvUndH 12: 29 (1864). Den rejäla vilostund, som avslutar det halvannan till två timmar långa badet, är välbehövlig. Rig 1953, s. 48.
(1 e) -STÅND. vilotillstånd; särsk. (o. numera bl., om ä. förh.) om befrielse (under viss tid) från skyldighet att bearbeta inmutad gruva (jfr stånd, sbst.1 1 c α ζ'). Begär .. (gruvägaren) hwilostånd allenast på et år, må Bergmästaren det efter omständigheterne tillåta. Bergv. 3: 38 (1757). Naturens verkningar känna intet hvilostånd. EconA 1807, jan. s. 62.
Ssg (förr): vilostånds-tid. Bergv. 4: 347 (1810). Bergsöfverstyrelsen, som .. må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare fyra arbetsår. BtRiksdP 1898, I. 2: nr 29, s. 7.
-STÄLLE, förr äv. -STÄLL. (vil- 1749 osv. vilo- 1621 osv.)
1) till 1: viloplats (se d. o. 1); särsk. (o. i sht): rastställe l. rastplats; äv. (jfr vila, sbst. 1 a) närmande sig l. övergående i bet.: nattläger (se d. o. 2); i sht förr äv. om (plats för) paus vid uppläsning o. d. (jfr vila, sbst.1 1 b slutet); jfr -punkt, -station. Forsius Fosz 536 (1621). Hans Maj:t spisade aftonmåltid på Residencet, hwilket ock war utsatt till hwilo-ställe. GT 1788, nr 143, s. 2. De nödigaste hvilställen för rösten vid en skrifts uppläsning ses af en riktig Interpunktion (Kommatering). Moberg Gr. 21 (1815). Gamla Bruno, en stor Newfoundlandshund, som hade sitt hvilställe inwid porten. Callerholm Stowe 46 (1852). När de hunnit till Ömma backe, stadskörarnas gamla vilställe, stannade de lassen. Lo-Johansson Kungsg. 5 (1935).
2) till 2; jfr -rum 2; särsk. i uttr. ngns sista viloställe. Schultze Ordb. 4845 (c. 1755). Den svenska flaggan fördes till hälsning vid den polske sjömannens sista viloställe. Kjellgren Smar. 203 (1939).
-STÄLLNING. (vil- 1893 osv. vilo- 1882 osv.) särsk. om (kropps)ställning (se ställning II 1 a) som innebär l. skänker vila l. intas vid vila(nde); jfr -läge 1. HjLing hos LGBranting 1: XXXV (1882). Den vanligaste hos oss förekommande myggan är .. Anopheles maculipennis, vilken bl.a. skiljes från .. vanliga stickmyggan Culex genom sin olika vilställning. Hanström MännParasit. 51 (1933). Fåtöljen .. med sadelsits och väl avpassad rygglutning ger bekväm vilställning. Form 1948, Ann. s. 107.
-SÄNG, se A. —
-SÄTE. (vil- 19361967. vilo- 1795 osv.) (numera bl. tillf.) jfr säte, sbst.1 1, o. -bänk o. vil-stol. Vid dennas (dvs. landsvägens) kant äro Hvilo-säten å flera ställen för Vandraren. Linnerhielm 1Br. 86 (1795, 1797).
-TECKEN. särsk. (†) till 1 b slutet: fermat. Täubel Boktr. 1: 159 (1823). Östergren 2: 114 (1920).
-TID. (vil- 1734 osv. vila- c. 1600. vilo- 1745 osv.) tid (se tid, sbst. 1, 2) avsedd för l. ägnad åt vila(nde); särsk. om gm lagstiftning l. i avtal stadgad l. reglerad vila från arbete (jfr tid, sbst. 6); äv. till vila, sbst. 1 e, i sht förr särsk. i fråga om (del av) växt, liktydigt med: viloperiod (se d. o. slutet) (jfr tid, sbst. 7); jfr -timme. Visb. 2: 35 (c. 1600). Jag kiänner för vähl edra trägna sysslor, som lemna Herr Secreteraren föga hvilotid. Höpken 1: 368 (1762). Äfven almen nämnes .. bland de växter hvilkas frön gro utan någon längre hvilotid, samma år som de alstrats. BotN 1878, s. 21. Förordning .. i fråga om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter. SFS 1995, nr 521, s. 867.
-TILLSTÅND~02 l. ~20. tillstånd (se d. o. 3 c) av vila; äv. (i sht i fackspr.) till vila, sbst. 1 e (jfr tillstånd 3 d o. -läge 2, -stånd). Berzelius Kemi 2: 14 (1812). Elementspänningen utgör i vilotillstånd cirka 2,1 volt pr element. Traneus Elektr. 59 (1922). Höga värden gör blodet trögflytande vilket kan vara farligt, framför allt i vilotillstånd. DN 11/2 2006, Sport s. 6.
-TIMME, äv. -TIMMA, förr äv. -TIMA. (vil- 17491967. vilo- 1697 osv.) [fsv. hvilo time] timme (se d. o. 4) avsedd för l. ägnad åt vila(nde); äv. allmännare, närmande sig bet.: vilostund l. vilotid (jfr timme 1); förr äv. till vila, sbst. 2: dödstimme (jfr timme 5). Tenck på at tu helgar hwilodagen, intet hwilotiman, vtan dagen. Swedberg SabbRo 603 (1697, 1710). Ännu några stunders tålamod, och hwilotimman slår, och döden kommer så wänligt. Hagberg Pred. 4: 157 (1818). Det var tyst i hela stan, det var vilotimmen, och inte en människa syntes. Nordström Lack 179 (1912).
-ÅR. år avsett för l. ägnat åt vila(nde); särsk.: sabbatsår (se d. o. 1, 2). Tessin Bref 1: 288 (1753). Om det erforderliga hviloår ej bör användas såsom jag föreslagit. AnderssonBrevväxl. 2: 299 (1850). I sex år skulle Judarne bruka sin åker, men det sjunde skulle vara hviloår. 2SAH 49: 140 (1873). Finspångs Simklubb hade precis återupptagit verksamheten efter ett antal viloår. NorrkpgT 15/11 2011, s. B6.
-ÄGG, se A.
Avledn.: VILSAM, äv. VILOSAM, adj. (vil- 1764 osv. vilo- 1934 osv.) [möjl. delvis bildat till vila, v.1] till 1: som kännetecknas av l. innebär l. skänker vila; rofylld; förr äv. till vila, sbst. 2, om grav(plats). En vilsam ställning, sömn. Vilsamma färger, kontraster. Tessin Skr. 124 (1764; om grav). Allt bestyrkte, att den plats, sällskapet valt, var den varmaste och hvilsammaste. Runeberg (SVS) 7: 142 (1837). Som han nu såg henne, var hon mera lugnande och vilsam. Beijer BritaGrossh. 255 (1940). Kring bordet var det också tyst, men det var ingen vilsam tystnad, den var som en ansats. Edelfeldt Rit 100 (1991).
Avledn.: vilsamhet, r. om förhållandet att vara vilsam. Dialekterna jag hör tyckas mig låta så fulla av ande och mjuk vilsamhet. Martinson Kap 120 (1933).
Spoiler title
Spoiler content