SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1913  
BLIFVA bli3va2 (bli`fva Weste) l. BLI bli4, v.; pr. ind. blifver bli4ver l. blir, konj. blifve; imper. blif, hvard. bli; ipf. ind. sg. blef ble4v, hvard. äfv. (i sht i Götal.) ble4, pl. blefvo; sup. blifvit bli3-vit2, hvard. (i sht i Sveal. o. Norrl.) bli3vi2 o. (i sht i Götal.) blit4; p. pf. blifven, stundom (i Sv. bl. bygdemålsfärgadt, i Finl. ännu i högtidlig stil) blefven. Anm. De tvåstafviga formerna i pr. ind. o. äfv. inf. tillhöra hufvudsakligen skriftspr., företrädesvis den högtidliga stilen.
vbalsbst. -ANDE (se BLIFVANDE, sbst.), -ELSE (bl. ss. senare ssgsled, föga br.).
jfr BLIFVANDE, p. adj.
Ordformer
(inf. blifva (blif(f)ua, blif(f)wa, bliffva, bliua, bliva, -e) G. I:s reg. 1: 37, 42 (1522), Joh. 15: 11 (NT 1526) osv. blyffwa G. I:s reg. 1: 7 (1521). blif RA 2: 513 (1575). bli(j) Prytz G. I 47 (1621), RARP V. 1: 218 (1654), Grubb 882 (1665), Columbus Ordesk. 4 (1678) osv. bli' Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668), Dens. Harm. 9 (1668). bleffuo Handl. rör. fin. kyrk. 3: 22 (1568; icke fullt säkert), ble(f)fue Svart G. I 11 (1561), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 220 (1586). ble J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 44. Anm. Det intervokaliska v-ljudets olika skrifningar upprepas icke vid följ. former. pr. ind. sg. blifver G. I:s reg. 1: 37 (1522), Mat. 6: 4 (NT 1526) osv. blyffwer G. I:s reg. 4: 41 (1527). blifr', blifr Stiernhielm Cup. 11, 13 (1649, 1668), Dens. Parn. 2: 6 (1651) o. annorstädes. bli(j)r A. Lewenhaupt (1579) i Hist. tidskr. 1881, s. 202, M. Lewenhaupt (1579) i Sv. autografsällsk. tidskr. 2: 44, 45, RA 2: 672 (1585), Carl IX Calend. 67 (1589), Bureus Suml. 41 (c. 1600), Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651) osv. blj' Börk Darius 965, 1130 (1688). bler Skogekiär Bärgbo Vis. 11 (1652, 1682), Börk Darius 729 (1688; i rim). — konj. blifve 2 Mos. 16: 29 (Bib. 1541) osv. bli(j) Grubb 726 (1665), Tegnér 2: 102 (1808) m. fl. imper. sg. bli(j)f(f) Mat. 2: 13 (NT 1526) osv. bli(j) Columbus Ordesk. 4 (1678), Björn Förf. yngl. 7 (1792) osv. bleff Brahe Kr. 40 (c. 1585). ipf. sg. ble(e)f(f) G. I:s reg. 1: 21, 28 (1521), Mat. 2: 9 (NT 1526) osv. ble' Börk Darius 116 m. fl. st. (1688), blee Linné Diet. 2: 75 (c. 1750). — pl. blifvo, -e G. I:s reg. 1: 239 (1524), Mat. 21: 15 (NT 1526), N. Av. 29 maj 1656, nr 2, s. 2, Dryselius Monarchsp. 251 (1691), Celsius G. I 56 (1792; uppl. 1746: blefvo) m. fl. blefvo, -e G. I:s reg. 17: 124 (1545), Svart G. I 15 (1561) osv. — konj. blifve, -o G. I:s reg. 1: 85 (1523), Mat. 26: 54 (NT 1526), O. Petri 2 Förman. A 1 b (1528), Växiö domk. akt. 1656, nr 90, m. fl. blefve, -o G. I:s reg. 18: 43 (1546), L. Petri Kyrkost. 28 b (1566) osv. blee J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 41. ble' Börk Darius 405 (1688). sup. blifvit O. Petri Clost. C 3 a (1528), G. I:s reg. 6: 238 (1529) osv. blifvet G. I:s reg. 1: 26 (1521: bliffued), O. Petri 2 Post. 1 a (1530), Kiöping Resa 33 (1667: hon är .. blifwet marterat). blif't Nordenflycht QT 1746—47, s. 116. blijt Afzelius Sagoh. XI. 1: 69 (cit. fr. c. 1701). bljt Börk Darius 351 (1688). blith Börk Darius 604 m. fl. st. (1688). bli't C. F. Dahlgren 1: 305 (1836). blit G. Cederhielm Vitt. 124 (1706), Nordenflycht QT 1744, s. 49, Linné Beskr. ö. stenr. 1, 23 (c. 1747) m. fl. blitt (blidt) Columbus Ordesk. 6, 22 (1678), Börk Darius 935 (1688), Lybecker 24 (c. 1715), Strindberg Folkung. 116 (1899), Hellström Kuskar 99 (1910) m. fl. blefvit Carl IX Rimchr. 20 (c. 1600), Oxenst. brefv. 3: 201 (1630), Linné Bref I. 1: 226 (1768) m. fl. blefvet G. I:s reg. 17: 551 (1545), A. Oxenstierna 2: 115 (1612), Dahlstierna Kunga skald I 1 b (1697), Lind (1749) m. fl. blefue Ärkeb. Abrahams räfst 193 (1596). p. pf. sg. obest. m. o. f. blifvin Mess. 1531, s. C 2 a, G. I:s reg. 16: 16 (1544), Horn Lefv. 38 (c. 1657), Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663) m. fl. blifven Ebr. 4: 1 (NT 1526), G. I:s reg. 4: 371 (1527) osv. blefvin Muræus Arndt 1: 11 (1647). blefven G. I:s reg. 1: 21 (1521), Därs. 16: 525 (1544), Topelius Vint. II. 2: 94 (1882), Ahrenberg Edelfelt 52 (1902), Annerstedt UUhist. II. 1: 66 (1908) m. fl.; jfr: Part. pass. Blifven ell. Blefven (det sednare en föråldrad form, som ännu i högtidligare stil nyttjas i förening med Vara, t. ex.: han är blefven, i st. f. han har blifvit). Dalin (1850). — n. blifvit G. I:s reg. 9: 178 (1534), Celsius G. I 532 (1753, 1792), Dalin Montesquieu 121 (1755) m. fl. blifvet G. I:s reg. 18: 241 (1547) osv. blefvit Kiöping Resa 7 (1667), Växiö rådstur. prot. 1698, s. 370. blefvet RA 1: 564 (1547), Oxenst. brefv. 8: 383 (1642), Berzelius Reseant. 338 (1819). — pl. blif(f)ne, -a 1 Sam. 30: 21 (Bib. 1541), G. I:s reg. 17: 137 (1545) osv. blef(f)ne -a RA 1: 335 (1544), Düben Lappl. 451 (1873), Nordlund Skolförh. 51 (1893) m. fl. Anm. Skrifningen blifr torde afse samma uttal som blir, blif't som blit(t))
Etymologi
[fsv. bliva, liksom d. blive af mnt. bliven, motsv. got. bileiban, holl. blijven, fht. bilîban, t. bleiben, feng. belîfan, meng. belive, af germ. bi- (se BE-) o. līƀan, besläktadt med LIF o. LÄMNA samt gr. λιπαρός, fet, smord, λιπαρεῖν, framhärda, förblifva, fslav. lĭpnati, klibba vid, sitta fast vid, sanskr. lip-, smörja på, klibba, häfta vid. Vokalen e i presensstammen torde hafva utvecklats ur kort i, uppkommet af långt i i obetonad ställning]
Anm. Som hjälpverb för bildande af pf. o. pluskvampf. användes under äldre tid i regeln vara, mera sällan hafva, hvilket dock anträffas redan under förra hälften af 1500-talet. Efter midten af 1600-talet blir hafva allt vanligare. Numera är vara föråldradt som hjälpverb till blifva i bet I, ålderdomligt l. bygdemålsfärgadt, då blifva står i bet. II l. III. När vara ännu användes, framhåller det mera resultatet än förloppet, medan motsatsen är förhållandet med hafva.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. stanna, förblifva.
1) om förblifvande på viss ort l. plats.
2) om förblifvande i visst tillstånd, i vissa förh. o. d.; fortfara att vara ngt l. att vara på visst sätt. Härunder låta bli (f).
3) förblifva bestående, fortfara att äga bestånd.
4) blifva kvar, återstå.
II. öfvergå till att vara ngt, varda; komma att vara ngt.
1) öfvergå till att vara l. börja vara sådan l. sådan, det l. det, på det l. det sättet.
2) uppkomma, uppstå, komma till stånd, komma (att finnas till).
3) (komma att) inträffa l. tilldraga sig l. äga rum o. d., blifva af.
4) (komma att) lämnas l. fås för ett visst pris.
5) i sådana uttr. som det blir han, som (får värst af det) o. d.
6) göras sådan l. sådan, göras så att det kommer att vara sådant l. sådant; (komma att) handla om ngt.
7) komma till del, bevisas, visas.
III. hjälpverb för bildande af passivum.
I. stanna, förblifva. — Anm. De under I upptagna anv:na af ordet tillhöra numera i allm. — i olika mån i olika trakter o. med afs. på olika uttr. — den hvardagliga stilen l. hafva, i sht i vissa trakter, en anstrykning af ålderdomlighet l. bygdemål. Emellertid anslutas under 2 a—d anförda ännu br. anv:r, liksom 1 a β γ' slutet o. 4 b, af språkkänslan ofta — i större utsträckning o. starkare i samma mån som bet. I är föråldrad för den talande — till II o. kännas då ss. fullt br. Detta är fallet äfv. med en del förbindelser, som urspr. anslutit sig till I, ss. BLIFVA BORTA, BLIFVA EFTER, BLIFVA IFRÅN, BLIFVA UTAN; jfr äfv. BLIFVA VID 4. Med afs. på 2 f jfr anm. därstädes.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] om förblifvande på viss ort l. plats.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nt., holl. o. t.] blifva kvar, stanna, stanna kvar.
α) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nt. o. t.] (jfr anm. nedan) om lefvande varelser, i sht personer: stanna, stanna kvar; uppehålla sig l. vistas l. hålla till (ngnstädes). Fly in vthi Egypti land, och blijff ther så lenge iach sägher tich till. Mat. 2: 13 (NT 1526). The komo och sågho, hwar han bleeff, och bliffuo then daghen när honom. Joh. 1: 39 (Därs.; öfv. 1907: bodde .. stannade). Her Niels Amundj .. (fick) forloff att han må offuergiffua Clostred, och bliffua huar honum teckis. G. I:s reg. 8: 154 (1532). J tino lande blijff och bo. Ps. 1536, s. 33. Mose .. bleff vppå berghena j fyratiyo daghar. 2 Mos. 24: 18 (Bib. 1541). The tw hundrat män som .. woro bliffne widh becken Besor. 1 Sam. 30: 21 (Därs.). Lijka som Sodoma .. vmstördt är, .. så at ingen boor ther, eller någhor menniskia ther inne bliffua kan. Jer. 49: 18 (Därs.). På thet iagh skal wara hans egen, bliffua och leffua j hans Rike. Kat. 1572, s. B 3 a; jfr ζ'. Solen bärgas .. / Men kommer vpp .. igen ... / Menniskio-lijf icke så; när thet, en gång skrijder vnder; / Kommeret aldrigh igen; men blijr i det ewiga Mörka. Stiernhielm Herc. 85 (1658, 1668). Dhen fattige blijr altijdh baak Dören. Grubb 33 (1665). Får man icke blij i stugun så går man vth på gården. Dens. 882. (Vi) anhöllo .. han ville lemna oss tilstånd at bli .. i hans rum. Dahlberg Lefn. 66 (c. 1755; uppl. 1911). Blifva öfver natten på et ställe. Sahlstedt (1773). Sjelf blef Konungen vid Armeen. Celsius E. XIV 159 (1774). Tillbaka / hon (dvs. dufvan) vände ej mer, hon blef hos sin maka. Tegnér 1: 24 (1825). Här i Sevilla blir jag väl 14 dagar. E. Lundgren (1849) hos Nordensvan Lundgren 147. Blif här, barn. Jag kommer snart tillbaka. Topelius Läsn. f. barn 1: 57 (1856, 1883). Bure fick bliva hos modern, tills han var tolv år gammal. Melin De svarte vik. saga 127 (1910). Anm. I samma mån som bet. ”vistas”, ”uppehålla sig” inlägges i vissa af ofvanstående språkprof, te sig dessa för språkkänslan ss. föråldrade. — särsk.
α') med adj. kvar, se BLIFVA KVAR.
β') [jfr t. von etw. bleiben] (numera föga br.) med prep. (i)från: stanna borta från, hålla sig borta från, uteblifva från. Han hadhe wel kunnet blijffwet jfråå Hierusalem och jntit kommet tijt. O. Petri 2 Post. 1 a (1530). (Jag) skulle .. fast heller denna min resa haffua försutit, ähn ifrån denn andra bedröffuelige agt (dvs. begrafningen) bleffuit. G. Oxenstierna (1630) i Oxenst. brefv. 3: 201. Får Musen waana på Osten, hon blijr intet giärna dher ifrå. Grubb 844 (1665). At bli från bardalek hölts fordom för en skam. J. G. Hallman Vitt. 172 (1734). En man (hade) .. haft sin själ så fästad vid sina egodelar, att han, sedan han var död, ej kunde blifva från dem. Wigström Folkdiktn. 1: 149 (1880). jfr: Han skulle blifwit tädan: intet gifwit sigh så oförsichtigt i faran. Isogæus Segerskiöld 1191 (c. 1700). Anm. I ett o. annat af ofvan anförda språkprof kan partikeln vara betonad o. förb:en vara att hänföra till BLIFVA IFRÅN. [jfr t. einem mit etw. vom halse bleiben] (enst.) bildl. i uttr. blifva ngn från halsen med ngt, låta ngn vara i fred för ngt, förskona ngn för ngt. Blif mig från halsen med detta barnjollret! Topelius Planet. 3: 86 (1889; arkaiserande).
γ') [jfr motsv. uttr. i fsv.] (†) med prep. med: stanna hos, vara tillsammans med; icke lämna, icke öfvergifva. Medh oss bleeff Aristarcus. Apg. 27: 2 (NT 1526; Vulg.: perseverante nobiscum Aristarcho). Om så är at Gudh bliffuer medh migh, och förwarar migh. 1 Mos. 28: 20 (Bib. 1541). Tu (Nebukadnessar) moste bliffua medh wildiwr på markenne. Dan. 4: 22 (Därs.; Luther: bey den thieren auff dem felde bleiben). Förlöper mannen .. sin hustru, och far utrikes i thet upsåt, at ej mera blifva och bo med henne. GB 13: 4 (Lag 1734).
δ') [jfr t. bleib mir aus dem hause] (†) med prep. (ut)ur: stanna borta från, hålla sig borta från, icke komma till. Blifwa vhr huset om natten. Wollimhaus Ind. (1652). Om han är ljum i sin kärlek emot Gud, så kan han .. blifva utur Kyrkan. Tessin Bref 2: 211 (1754). Frun gjorde bättre emot sej, om hon i stället för pennan tog till slefven, och lät Herrn bli utur köket. Stagnell Jesper Hjernlös 9 (1756).
ε') (†, se dock slutet) utan rumsbestämning: stanna där man är. Tw (Henrik van Melen) .. begære ath komma tiil tyslandt .. om tiigh icke tyckes ath bliffua (näml. i Sv.) ære wij ther om aldelis wel tilfriidtz. G. I:s reg. 2: 73 (1525). Iagh wil bliffua til tess tu kommer igen. Dom. 6: 18 (Bib. 1541). (Att hustrun o. tjänstefolket) mågha bliffua och göra hwadh the äro plichtighe. Kat. 1572, s. A 8 b (Svebilius Cat. 1779: förblifva). Ach blijf Aeneas, ach! A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 123. — (hvard., numera föga br. utom i södra Sv.) med tidsbestämning o. d. Du får bli åtta dar. Ni kan gärna bli till kvällen. (Emellertid) wart måltijden färdig, och Jagh bedin att blifwa till måltijdz. Gustaf II Adolf 92 (1620). Blott till morgon får han blifva; / Se'n vill jag honom flux på dörren drifva. C. F. Dahlgren 1: 72 (1826).
ζ') mer l. mindre bildl. (jfr β' slutet); ofta svårt att skilja från 2. Then som blifuer j migh och iach j honom, han bär mykin fruct. Joh. 15: 5 (NT 1526). På thet wij icke skulle til ewigh tijdh blijffua j dödhen. O. Petri Handb. F 3 a (1529). Bliff icke j een ond saak. Pred. 8: 3 (Bib. 1541). Bliffve vij i kriget, råder jagh, att vij intet sleppa Konungen i Frankerijke. RP 6: 511 (1636). Är wår Medchristen .. torfftig och lijder Nöd, så låta wij honom blifwa i then Nöden, wij draga osz undan för honom. Ekman Siönödzlöffte 74 (1680). Fast ock vi skiljas vida, / så blifva hos hvarandra vi. Tegnér 2: 386 (c. 1830). Jag (har) väl .. sökt vara flitig i sommar, men blir häri, som i allt annat långt efter dig. Dens. Bref t. Wingård 18 (1831); jfr BLIFVA EFTER b. Du tog afsked af din tankes tanke / Och gick din väg, — men hjärtat blef däruppe. Wulff Petrarcabok 102 (1905). — i uttr. blifva i loppet, se under LOPP. — i uttr. blifva på hälft(en), se HÄLFT. — (†) i uttr. blifva vid ngn, stanna hos ngn, (fortfarande) hålla sig till ngn, förblifva ngn trogen, icke öfvergifva ngn. På thet ath j skolen .. bliffua widh herran. 1 Kor. 7: 35 (NT 1526). En man (skall) offuergiffua fadher och modher, och bliffua widh sina hustru. 1 Mos. 2: 24 (Bib. 1541). Att H. K. M:t blifver vedh sijne gamble trogne tienere och dem icke förskiuter. Oxenst. brefv. 5: 61 (1613). Nordenflycht QT 1744, s. 18. Anm. Partikeln kan också hafva varit betonad o. förb:en vara att hänföra till BLIFVA VID.
β) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] (hvard., utom i γ' slutet numera nästan bl. i södra Sv.) med konkret saksubj.: stanna, blifva kvar; blifva liggande l. sittande. Brudhgummen (sätter) ringen påå henne (dvs. brudens) hand, först på thet fremsta fingret så på thet längsta, och sidhan på thz ther näst och ther bliffuer ringen. O. Petri Handb. B 4 b (1529). Vppå hwadh rwm molnskyyn bleff, ther läghradhe sigh Israels barn. 4 Mos. 9: 17 (Bib. 1541). Iagh .. ladhe tafflonar j Arken .., at the skulle ther bliffua. 5 Mos. 10: 5 (Därs.). Att han .. hafver låtidt blifve efter sigh opå Vijborg så monge penningar, som opå thenne inneluchte zedell stå ahntecknede. G. I:s reg. 23: 326 (1552). Tijt trädet ändtlig faller nidh, / Ther ligger thet och blifwer. Ps. 1695, 408: 2. (Arbetaren) får .. ut lön på lördagsqväll, och så bär det af till Tattar Stinas, och der bli pengarne. Wetterbergh Samh. kärna 1: 7 (1857). (Han) kunde (icke) få det ena hjulet till att bli på axeln, utan jemt refs (det) af. Wigström Folkdiktn. 2: 102 (1881). Asch! de (dvs. räkningarna på skrifbordet) må bli tils i morgon. Tavaststjerna Marin 126 (1890). — särsk.
α') med adj. kvar, se BLIFVA KVAR.
β') (†) med prep. vid: stanna kvar hos, förblifva. Altså bleff theras arffuedeel widh ättena och theras fadhers slechte. 4 Mos. 36: 12 (Bib. 1541). Att widh Kyrken blifwer tuå Kalker och annet som i församblingen behöfwes. G. I:s reg. 18: 12 (1546). Thet vederlag, som sal. konung Göstaff .. gaf igen till hvart prestebord, motte och ther vid stadigt blifve. RA 3: 110 (1593).
γ') bildl.; ofta svårt att skilja från 2. Samme slott och lähn (skola) komme och blifve under Sverigis crone. G. I:s reg. 27: 246 (1557). The byiar, som till Ny Carleby lagde äre, måge .. och häreffter der under bliffva. Oxenst. brefv. 5: 29 (1613). Lagerbring 1 Hist. 1: 284 (1769). — i numera obr. uttr. Lät intet bliffua j tinne hand (dvs. behåll intet) aff thet som til spillo giffuit är. 5 Mos. 13: 17 (Bib. 1541). Att samme befestningh Elfsborgh icke måtte blifve ifrå Sverigis crone, uthen komme ther under igen. RA 2: 411 (1571). Så moste tilsijs, att Pillaw så lenge blijfver i henderne (dvs. i vårt våld). A. Oxenstierna 1: 562 (1635). Leerbäcks Bergslagh är .. förpantat .. till Stregnäs Schola. Hwilken måste blifwa till Cronan. RARP V. 2: 257 (1655). — i uttr. blifva i loppet, se under LOPP. [jfr d. den sag bliver imellem os, holl. onder ons gebleven, t. das bleibt unter uns] (fullt br.) i uttr. det blir oss emellan o. d., det stannar oss emellan, det får ej meddelas åt andra. Hvad som förehades angående de Publique sakerna, måste man lemna såsom en ting hvilken blef dem (dvs. K. XII o. Mazeppa) allena emellan. Nordberg C. XII 1: 873 (1740). Jag utbeder mig at .. denna omständighet blifver oss emellan. Leopold (1784) i 2 Saml. 7: 42.
γ) [jfr motsv. anv. i t.] med abstr. saksubj.: förblifva, stanna. Huar och en mandråpare haffuer icke ewinnerlighit lijff bliffuandes j sigh. 1 Joh. 3: 15 (NT 1526). Man skal brenna honom (som tagit mor o. dotter till hustrur) vp j eelde .., at ingen last bliffuer ibland idher. 3 Mos. 20: 14 (Bib. 1541). Att soldaterne uthi garnisonerne giffves månadligen spannemål och penningar, derigienom köphandelen kan bliffva i staden och borgaren aff soldaten haffva sin nähringh. RP 8: 67 (1640). Makten blef, där förmögenheten var. Lagerbring 1 Hist. 3: 550 (1776). Den sorg jag gifver, har jag fast jag gifver, / Hon följer kronan och hos mig dock blifver. Hagberg Shaksp. 3: 86 (1848). (†) Och thet the få tå at wänia sig widh, thet blifwer länge widh them, effter såsom Poeten säger: Quo semel est imbuta recens servabit odorem testa diu. Brahe Oec. 5 (1581).
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) dröja (borta); hålla till, hålla hus. Vp, vp Aurora, kom. Hwar blifwer tu så länge? Stiernhielm Fägn. 1 (1643, 1668). Hwar blifr' Dagen? står iag (Kupido) här alleen i mörkret? Dens. Cup. 11 (1649, 1668). Flickorna bli nu länge. De stå visst igen i en vrå tilsamman och sladdra. Eurén Cora 57 (1794).
c) blifva af, taga vägen, komma; i (direkta l. vanl. indirekta) frågesatser.
α) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl. o. t.] (numera föga br.) med frågesatsen inledd af adv. hvar. Är aller lekamenen öghat, hwar bliffuer thå hörslen? 1 Kor. 12: 17 (NT 1526). Epter thet wij icke .. wethe huar samme wor tienere bliffuen är. G. I:s reg. 8: 149 (1532). Hwar blef min Sköld? oh! hade / Jag (Kupido) min Boga spänd? hwar blef mijn Blosz och Pijlar? Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). När Anden är vthe; / Hwar blifwer all wår lust? Dens. Herc. 75 (1658, 1668). Gud vet, hvar han sen blef. Dalin Arg. 2: nr 11, s. 7 (1734; uppl. 1754: hvart han tog vägen). Om man vill förbjuda alt utländiskt, hvar blifver handelsrörelsen riken emellan? Höpken 2: 213 (1756). Hvar äro de nu blefne, desse store män ..? Liljestråle Kempis 8 (1798). Lilla Zimmerman var ju med för tusan, hvar blef han? Ahrenberg Anor 128 (1891). — hafva tagit vägen, vara. Hwar blifwer nu tijn list? Stiernhielm Harm. 62 (1659, 1668; yttradt till Astrild). Hwarest bliffwer tu, Hwad gör tu ther? Språk- o. ordb. 43 (1703).
β) (†) med frågesatsen inledd af adv. hvart. Begærandis atj vele höress före .., huart then part vthåff samma gull ær bliffuen som icke ær kommen eder til honde. G. I:s reg. 4: 371 (1527). Elliest veett jagh inthet, huru jag schall .. förnimma, hvartt fålchett ähr blefvett. Oxenst. brefv. 9: 33 (1624).
d) stanna på platsen, blifva borta, omkomma, gå under, gå förlorad.
α) falla (i strid), stupa, blifva dödad, dö.
α') [jfr d. blive paa valpladsen, holl. op de plaats blijven, t. auf dem platz bleiben samt fr. rester sur le champ de bataille] i uttr. blifva på platsen l. (högtidligare) på valplatsen. Hvilke .. af fienden på platzen och elliest äre blefne .., kan man inthet än egentligen veeta. Oxenst. brefv. 8: 376 (1642); jfr β'. Dalin Hist. 1: 467 (1747). Stenbocken .. slog Danskarne vid Helsingborg, så att 10,000 blefvo på platsen. Dahm Sv:s hist. 109 (1842, 1866; i senare uppl.: blefvo dödade). Pistol, hvars son .. har följt kaptenen (i turkiska kriget) och blifvit på valplatsen. C. G. Estlander i Finland 269 (1893). — om villebråd. Schröder Fr. skilda marker 191 (1897). Tar .. (skottet) bra kan .. (räfven) bli på platsen, ty hållet är ej längre än vid pass 40 steg. Lindholm Sibbo 2: 117 (1898).
β') [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t. samt af fr. rester] (†) utan bestämningen på platsen. RA 1: 335 (1544). Ähr altså på fiendens sijda, fast så månge som af våre der blefne. Oxenst. brefv. 5: 457 (1628). Konungen blef i slagtningen vid Lützen. Brahe Tänkeb. 28 (1632). Hvadh af vederparthen ähr fångadt, qvetskt (dvs. såradt) och blefvet. Oxenst. brefv. 8: 383 (1642). Af Fiendens Soldater voro ohngefähr 60 blefne. Nordberg C. XII 1: 536 (1740). jfr: Gossen vår gick i fält med Carolus till Norge .. och på den vägen blef han. Flickan vår gick med de andra på flykten till Sverige, och på den vägen blef hon. Topelius Vint. II. 1: 90 (1881).
β) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., holl. o. t.] (numera bl. hvard. i uttr. bli där) stanna på platsen, ej kunna taga sig därifrån, omkomma; särsk. om fartyg o. sjöfarande: blifva borta, förlisa. Han fick så pass, så att han blef där. Isen brast, och jag trodde jag skulle bli där. Wore skiip som bliffue wnder lijsther. G. I:s reg. 3: 13 (1526). Thet skijp, Som ther bleff vdi Finske skärenn i höstes. Därs. 18: 490 (1547). Skippet Justitia, som 3 mijll uthan om Christianopell i Blekingen strandad och bliffvit var. RP 6: 779 (1636). Om the (dvs. sjömännen) råka falla ther in vppå (dvs. på de nämnda klipporna), så är ther ingen Vthkompst, vthan alle måste ther blifwa. Kiöping Resa 3 (1667). Fartyget har blefvet eller förgåts. Lind (1749). — i uttr. blifva i loppet, se under LOPP.
γ) (†) om gods: gå förlorad. Någet sölff, som i fiord om höst war strandat och bliffuit ther vnder Mön. G. I:s reg. 9: 178 (1534). Dhen lilla quarlåtenskap iag hadhe bleeff uthi seenaste wådhebrand. Växiö domk. akt. 1693, nr 868. jfr: Om ock några bref skulle bli på vägen, komma väl några fram. J. Z. Duncker (1809) i Läsn. f. sv. folket 1908, s. 266.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] om förblifvande i visst tillstånd, i vissa förhållanden o. d.: förblifva, fortfara att vara. Them ogifftom och enkiom sägher iach, Gott är them om the såå bliffua såå som iach. 1 Kor. 7: 8 (NT 1526; Luther: bleyben, Vulg.: permaneant, gr. μείνωσιν). (De gamla germanerna) hade skifft theres folk i hundrade taal, och en Höffdinga för hwart hundrad, huilkit än här til när oss bliffuit är. O. Petri Kr. 9 (c. 1540). Hwadh Gudh gör, thet bliffuer så. Pred. 3: 15 (Bib. 1541). Then sedhen .. må än nu så blifwa. Rudbeckius Kyrkiost. 47 (c. 1635). Min oro, min ångest är så stor, att jag ej kan bli stilla ett ögonblick. Gustaf III 2: 73 (1783); jfr b. Vårt land är fattigt, skall så bli / För den, som guld begär. Runeberg 2: 3 (1847, 1852); jfr b. Nu lofvade han bot och bättring och att allt skulle blifva oss emellan såsom förr. De Geer Minnen 1: 34 (1892). Som det har tillförne varit, / Skall det bli i alla dar. Wirsén Vis. 26 (1899). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] med substantivisk predikatsfyllnad: förblifva l. fortfara att vara (ngt). (Himlarna) warda förwandladhe, men tu (Gud) bliffuer then samme. Ebr. 1: 12 (NT 1526). Om Adams och Heuas synd skulle så haffua löckas, som theres mening och vpsått war, hade Gudh jcke bliffuit Gudh. O. Petri Men. skap. 34 (c. 1540). Lät honom bliffua tin trääl j ewigh tijdh. 5 Mos. 15: 17 (Bib. 1541). Blijff tu een rijk Stadzmus, .. Iagh wil bliffua een fattigh Skogsmus. Balck Esop. 79 (1603; yttradt af skogsmusen). Käre bror .. bliff altidh min trogen ven effter dett gamla. J. de la Gardie (1613) i Oxenst. brefv. 5: 35. Gull, blijr fulle Gull, fast dhet ligger i en skalcka pung. Grubb 283 (1665). Sin Domarstol Han så beklädt, / At dygd blef dygd, och Rätt blef Rätt. Nordenflycht QT 1745, s. 115. Ehrenstrahl är och blir alså vår äldste bekante Målare. Tessin Bref 1: 87 (1751). Du, som .. blifver den du var! Böttiger 4: 19 (1860, 1869). Hvad sår jag fått jag ensam vet / Och det må bli min hemlighet. C. V. A. Strandberg 1: 321 (1877).
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] med adjektivisk predikatsfyllnad: förblifva l. fortfara att vara (sådan som adjektivet angifver). Iagh .. welsignadhe honom .. Han skal ock welsignat bliffua. 1 Mos. 27: 33 (Bib. 1541; Luther: bleyben). Blijff from och halt tigh rett. Psalt. 37: 37 (Därs.). Här medh befaller jagh Eder Guds gode beskyd, och blifwer Eder med gunst och ynnest altid wäl bewågen. Gustaf II Adolf 499 (1625). Så länge .. Plantan medh sijne quistar, af otijdig köld och heta blifuer oförkränckt. Stiernhielm Arch. B 1 a (1644). Sådane hafva menniskor varit och lära blifva ännu, så länge vissa begärelser intet kunna tyglas. Lagerbring 1 Hist. 4: 171 (1783). Så vill jag hellre bli ogift till min död, än vika en hårsmån från samvetets bud. Carlén Köpm. 2: 148 (1860). Snoilsky 2: 112 (1881). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. mnl.] med p. pr.: förblifva, fortfara att (göra det participet angifver). Stiernan .. bleeff stondandes öffuer ther barnet war. Mat. 2: 9 (NT 1526; Luther: stund, Vulg.: staret, gr. ἒστη); jfr II 1 a ε. Tu haffuer tilreedt iordena, och hon bliffuer ståndande. Psalt. 119: 90 (Bib. 1541; Luther: bleybt, Vulg.: permanet, Sept.: διαμένει). The swarade, tå skal icke en innen fåå daghar aff eder bliffua leffuandes. Petreius Beskr. 1: 25 (1614). Här blefvo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn. J. Wallenberg 127 (1771). Sonen (reser sig från gungstolen, som blir gungande tills modern kommer in). Strindberg Kammarspel 4: 50 (1907). (Den fångne örnen) blev sittande stilla på samma plats. Lagerlöf Holg. 2: 251 (1907).
c) [jfr motsv. anv. i fsv. (MB 2: 184, 224), d. blive ved ngt, t. bei etw. bleiben] (i sht i södra Sv., i sht hvard.; i mellersta o. norra Sv. föga br., se dock α o. γ) med prep. vid: förblifva vid, stå fast vid, hålla fast vid, (fortfarande) hålla sig till, icke öfvergifva; (fortfarande) behålla, icke lämna; fortfara med, framhärda i. Bliffwer wiidt thet hwlscap och manscap som j oss loffwadt och tilsagt haffwen. G. I:s reg. 2: 117 (1525). Om j bliffuen widh min oordh, ären j sannerligha mine läryungar. Joh. 8: 31 (NT 1526). The vela bliffua wijd theris gambla siduenio. G. I:s reg. 4: 210 (1527). Han skulle läta them bliffua widh Sweriges lagh. O. Petri Kr. 182 (c. 1540). Rikesens rådh badh honom (dvs. Sten Sture) storligha ther om, at han skulle bliffua widh regementet. Därs. 282. Han bleff widh Ierobeams .. synder .. och trädde intet ther jfrå. 2 Kon. 3: 3 (Bib. 1541). Att almogen .. bleffwe wijdt then gamble gode drecht och klädebonat. G. I:s reg. 18: 43 (1546). Ena gångo bekänt och thär vidh blifvit. Gustaf I (1560) i Hist. handl. 20: 147. Um rådeligit är att blifve vidh samme förbundh. RA 2: 37 (1561). I .. loffve att vele blijffua ved föregongne beslutt. A. Oxenstierna 2: 36 (1612). Thett syness .. nyttigt wara, att Ungdommen kundhe stadigt blifwa widh sijna Studier. Thyselius Handl. lärov. 1: 11 (i handl. fr. 1620). Art blijr giärna wedh art. Grubb 155 (1665). Skomakaren blij wedh sin Läst. Dens. 726; jfr (fullt br.): Skomakare blif vid din läst. Rhodin Ordspr. 110 (1807). Han .. blef halsstarrigt vid sin mening. Ehrenadler Tel. 540 (1723). ”Blif vid sanningen”, sade drotningen, ”tiden til förställning är förbi ..”. G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 30 (1780). Sanningen häraf böra vi ej diskutera, hvar och en blir ändå vid sin öfvertygelse, eller rättare vid sin känsla. Tegnér 6: 3 (1826). — särsk.
α) (hvard., fullt br.) i uttr. det har jag sagt och det blir jag vid. Det finns då inte maken till vår grefvinna, de' har jag sagt, och de' blir jag ve'. Roos Skugg. 69 (1891).
β) [jfr motsv. uttr. i dan. o. t.] i uttr. det blir vid ngt o. d. (jfr γ o. δ), det förblifver vid ngt, det göres ingen ändring i ngt. Att thet .. må bliffwe wedt szamma sämia. G. I:s reg. 16: 50 (1544). Thet blifwer wid thet slutet. Spegel Gl. 449 (1712). Får det icke blifva vid thet som resolverat är. 2 RARP 6: 156 (1731). Hvad skolorna i öfrigt beträffar, blef det i hufvudsak vid det gamla. Sylwan Sv. lit. 25 (1903).
γ) [jfr d. det bliver derved, t. es bleibt dabei] (fullt br.) i uttr. det blir därvid o. d. (jfr δ).
α') däri göres ingen ändring, det står fast, det är afgjordt, det är bestämdt. Hvad jag har sagt, det säger jag, och därvid blir det. Och bliffuer thet wel ther widh at gudh ey haffuer mera anseende til iomfrudom än echteskap. O. Petri Clost. C 3 a (1528). Hwad the tå säija, ther widh moste thet blifwa. Petreius Beskr. 5: 31 (1615). Om det då får blifva dervid, at Gref Leijonstedt får behålla sit Præsidentskap. 2 RARP 3: 49 (1723). Det må bli dervid. Hagberg Shaksp. 1: 403 (1847). Konungen förklarade sin vilja vara, att artiklarna skulle antagas, och dervid blef det. O. Alin i Ill. Sv:s hist. 3: 336 (1878). Rudin Ord t. ungd. 3: 27 (1896, 1903).
β') det får därvid bero, det vållar ingen ändring, det gör ingenting till saken; i sht i uttr. det får bli därvid. Men om angriparen föll, så blef det dervid, ingen Mansbot betaltes. Dalin Hist. 1: 209 (1747). Kommer du tillbaks så betalar du (de lånade penningarna), hvarom ej, så blir det dervid. C. E. Alopæus (1808) i Ur Finl. hist. 95. Jag skall hädanefter lefva mitt eget lif. Om min hustru ej vill följa mig, det får bli därvid. Lagerlöf Berl. 2: 289 (1891).
δ) i uttr. låta det bli därvid, låta det därvid bero, låta det vara som det är, icke göra ngn ändring däri. Wetthe wii icke annedt än att thu lather bliffwadt ther width. G. I:s reg. 16: 33 (1544). Så haffuer H. M:tt ded och så lathed blijffua där vedh. A. Oxenstierna 1: 51 (1612). Bergklint Vitt. 26 (1772).
ε) (†) stanna vid (ngt, så att det icke blir ngt vidare af). Tett är icke bleffuet vidh Engelbrichts upror allene, utan fölt mycket annet terefter. Carl IX (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 141. Vthi the små städher, ther presterna icke äro så monga, at the hinna thet (dvs. tre predikningar hvar helgdag) hålla, må thet blifwa wijdh twå predijkningar. Rudbeckius Kyrkiost. 3 (c. 1635). Han lofvade bättring, som doch blef vid blotta ord och löften. Växiö domk. akt. 1783, nr 291.
ζ) i sin framställning hålla sig till l. stanna vid (ngt). Men för att bli vid sådana som gå igen, så .. Wigström Folkdiktn. 2: 102 (1881).
η) (†) (med fordringar o. d. hafva att) hålla sig till (ngn). Derföre blef af retten afsagtt, att welb. Olof Stråle blif(ve)r wid Knut Matzon om för schrifne P(en)ni(n)g(a)r, och Knut söker sedan sin man. Växiö rådstur. prot. 1624, s. 62.
ϑ) i uttr. blifva vid bröd (se BRÖD), vid lif (se LIF), vid makt (se MAKT).
ι) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera föga br.) förblifva i besittning af, innehafva, behålla. Låta Rijket och alle Inbyggiarna blifwa widh theras gamle Frijheter. G. I:s reg. 1: 21 (1521). Hans moderbroder .. läät honom bliffua widh rijkit epter sin fadher. O. Petri Kr. 27 (c. 1540). Så framt han wil bli wid tjensten. Stadg. ang. landtmil. 1: 329 (1684). När Landbo städjer et hemman, var han (enl. Växiö stadga 1414) pliktig at blifva vid gården i sex år. Lagerbring 1 Hist. 4: 50 (1783); jfr 1.
Anm. till c. I en del af de anförda språkprofven kan partikeln vara betonad o. förb:en vara att hänföra till BLIFVA VID.
d) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.] (i sht hvard., numera mindre br.) med prepositionsuttr. inledt af annan prep. än vid: förblifva, fortfara att vara, vara, hålla sig. Israels barn skola j longan tijdh bliffua vthan Konung. Hos. 3: 4 (Bib. 1541). (De) haffve .. latid the andre, som altijd pläge vare udi hvar leek framme, slås och regere, bliffve för sigh sielffve och göre hvad the vele. G. I:s reg. 24: 119 (1553). (Jorden) lärer .. blifva i sit gamla stånd. Dalin Arg. 1: 69 (1733, 1754). Sämjas och blifva i endrägt med hvarandra. Strinnholm Hist. 4: 522 (1852). Dörren blir på gafvel till generalens arbetsrum. Tavaststjerna Affärer 1 (1890). — särsk.
α) i uttr. bli(fva) i fred, fordom i frid, (få) vara i fred l. i lugn l. oantastad. Thå en stark bewäpnat bewarar sitt hws, så bliffuer thet j fridh som han ågher. Luk. 11: 21 (NT 1526). Edar hiertans åker skal således blifwa i frid, och bära hundrade falt frucht. Swedberg Sabb.-ro 1: 847 (1689, 1710). (Kulan) lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm, / Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm. Runeberg 2: 56 (1846).
β) i numera obr. uttr. Att han må bliffua medt (dvs. få behålla) halszen. G. I:s reg. 8: 327 (1533). Ther hoss wij thet och bliffue lathe (dvs. vi låta det därvid bero). Därs. 17: 626 (1545); jfr c γ. Frågandes och antingen the ville blifva hos (dvs. förblifva vid) Augustanam confessionem eller och vidh gambla erchiebisp Larses confession, till hvilket svarades, att the ville hålla sig vidh them både två. RA 3: 38 (1593); jfr c. I samma månad skref jag Hertigen til Swar opå samma Bref, at jag wille blifwe med (dvs. förblifva vid, hålla mig till) det som lände Konungen och Riket til trohet. A. Brahe (1597) hos Loenbom Anecd. 3: 127. Finnes och i wår godt att blifwa alldeles på defensionen. Gustaf II Adolf 536 (1629). Förmå honom till att blijffua i sine vapn. A. Oxenstierna 1: 559 (1635). Lät mig i min Band från Edra ögon blj! Börk Darius 540 (1688); jfr 1. — särsk.
α') i uttr. låta ngt (l. ngn) blifva i sitt värde, lämna ngt (l. ngn) oantastadt (oantastad), lämna ngt därhän, låta ngn vara i fred. Hon (har) .. ey .. bekymrat sigh om andras Lägenheeter (dvs. angelägenheter) eller Gärningar .., vthan latit hwar ock en bliffua vthi sitt Wärde. Elimæus Likpr. ö. Marg. Mortensd:r C 1 b (1617). Menn vij låtha nu thetta bliffva i sitt värde. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 375.
β') i uttr. blifva med frid, (få) vara i fred l. ro (jfr α). Wore rådheligit ath huar och en åff idher såte stilla j sin stadh, bliffuandis med fridh och rolighet. G. I:s reg. 7: 329 (1531). — i uttr. låta ngn blifva med frid l. till frids l. till freds, låta ngn vara i fred. Hade i låtit mich bliffua med fridh .., thå hade thet weel bliffuit til baka (dvs. ogjordt) som nw skeedt är. O. Petri Kr. 85 (c. 1540). Tu wilt och szå .. lathe .. Hyttewacktaren .. bliffwa till fridz. G. I:s reg. 16: 46 (1544). (Tron att svenskarna efter G. Adolfs död ej kunde reda sig skulle) beweka mången at tasta oss an, som eliesth wäl lethe bliffua oss till fredz. A. Oxenstierna (1634) i RARP 2: 144. Huru som bemälte Hr Åberg uthi min frånwarelse icke låter min fattiga hustru och barn med frijd blifwa uthan dem en gång effter annan knubbar och stöter. Växiö domk. akt. 1720, nr 310.
γ') i uttr. låta det blifva med ngt, låta det stanna vid ngt (jfr c ε). Propheten .. badh för Konung Saul heela then nattena. Ia, han lät icke ther med blifwat, uthan han war och bittida uppe om morgonen, att han skulle möta Saul. Rudbeckius Kon. reg. 315 (1617).
δ') i uttr. blifva till svars, svara; stå till svars. Skole wij .. kunna bliffua til swars för Gudh .., så moste wij .. så bestellat, at ... L. Petri Kyrkeordn. 91 b (1571).
e) i förb. få blifva.
α) (†) med personsubj.: få vara i fred. Hon sadhe och att hanss föräldrar samtyckte att (de) lågo i hoop. men han sadhe, att hon gick till honom, och han fick intet blijfva för hänne. Växiö domk. prot. 1674, s. 455.
β) (föga br.) med saksubj.: få vara (ogjord). Han ville stundom skrifva. / Men nej! Det fick nog blifva! Evers Fosterjord 106 (1909). jfr: Iagh hafwer än ther til bedrifwit meer, / Woret blifwit (dvs. ogjordt), iagh gerna wille see. Fosz 127 (1621; mnt. orig.: ik wolde, dat it were na gebleven).
f) (låta blifva G. I:s reg. 7: 283 (1531), Almqvist Hind. 60 (1833), Hagberg Shaksp. 5: 335 (1848) m. fl. låta bli Lucidor Hel. Vv 2 b (c. 1670), J. Celsius (1687) i 2 Saml. 13: 39, osv.) [jfr fsv. lata bliva, d. lade blive, nt. bliwen laten, holl. laten blijven, t. bleiben lassen] (jfr anm. 1:o nedan) i förb. låta bli(fva), låta (ngt) vara som (det) är; numera bl. i uttr. låta bli 10 4 (ngn l. ngt l. att göra ngt).
α) med obj. som betecknar lefvande väsen, i sht person: låta vara (i fred), lämna i fred, icke röra. Låt bli mig (hvard. ngn gg låt mig bli)! Låt bli hunden, han kan bita dig! Lät bliffua oss at wij må tiena the Egyptier. 2 Mos. 14: 12 (Bib. 1541; Luther: höre auff, Vulg.: recede a nobis). (Fienden) moste .. wijka aff, och läta oss bliffua. L. Petri 1 Post. V 8 b (1555). (Han) wille .. i hopp medh honom och ryckia om husbonde kastet, då suaradhe, Anderss oluffson Låt blifua migh iagh får så suårra ondt. Ångerm. dombok 20 aug. 1631, fol. 46. Den manen .. kan mig intett blifua låtha vthj sinna prädikninger och ofenteligen .. kallar mig den horre brudan i flenshult. Växiö domk. akt. 1670, nr 34. Jagh (husmodern) sändhe bodh till hene (dvs. pigan som sökte förföra sonen) för at hon skulle låtta honom blifua. Därs. 1686, nr 143. Vill du inte ha mej, / kan du låta bli mej. J. Nordlander i Landsm. V. 5: 54 (1886; i barnvisa). (Den kinesiska dikten) Den vackre jägaren, hvari skildras, huru flickan möter den vackre jägaren i skogen och förskräckt beder honom låta bli sig. Larsson Kines. dikt. 28 (1894).
β) med (utsatt l. underförstådt) obj. som icke betecknar lefvande väsen.
α') med obj. som består af en (utsatt l. underförstådd) inf., nästan alltid föregången af att, l. af ett det som ersätter en inf. l. af ett mer l. mindre verbalt sbst.: låta vara, underlåta. Låt bli! gör det icke! Låt (du bara) bli att bjäbba emot! Vill du inte ta emot det, så kan du låta bli. Jag är så ond på honom, så jag skulle vilja slå honom. — Det får du allt låta bli. G. I:s reg. 7: 283 (1531). Epter thet han (dvs. den danske prinsen Magnus) icke warder insatt i woro Cröneker i bland andro konungar, ther fore låter man thet (näml. att uppföra honom i konungalängden) bliffua med honom. O. Petri Kr. 60 (c. 1540); jfr slutet. Skole wij dragha til Ramoth .., eller skal iagh läta thet bliffua? 2 Krön. 18: 14 (Bib. 1541). Derföre hafue vij låthet blifua medh dem att handla. A. Oxenstierna 2: 18 (1609). Så gör thet mannenom ett longt liff, / När hon (dvs. hustrun) lätther bliffua trätto och kiff. D:r Simon 5 (1627). Wilien j icke låta ider benöÿa med det swar, som j hafue fådt, kunnen j låta blifuat. Växiö domk. akt. 1665, nr 383. Dalin Arg. 1: 33 (1733, 1754). Låt du bli att för din konungabörds skull förakta en Pålsk ädling. Fryxell Ber. 5: 15 (1831). Låt bli att trotsigt nalkas ön, / då kriget gör sin rund. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). Herre, skall jag slå till? .. Låt bli, din skurk. Hagberg Shaksp. 2: 186 (1847). Hvarför? Det låter jag nog bli förklara. C. V. A. Strandberg 4: 84 (1857). Låter att sjunga jag bli, himmel! då fattas mig allt. Böttiger 3: 263 (1858). Ingen kunde låta bli att beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så länge med sitt motstånd mot fienderna. Lagerlöf Holg. 1: 68 (1906). [jfr hafva fördrag med ngt] (numera föga br. utom i Finl.) i uttr. låta bli därmed l. med det. Wij .. skole .. bidhia ther om, at Gudh wille låta sijn wilie skee ibland osz. Thet skulle wäl hafwa ett vnderligit vthseende, om wij ther medh låta blifwa. Rudbeckius Luther Cat. 185 (1667). Om wj skola då nu gå åstad och slå ihiäl the Swenska ..; eller om man skal låta der med blifwa. Holm N. Sv. 177 (1702). (Du har i din skolundervisning) blandat in politik .. det måste vi låta bli med. Söderhjelm Brytn. 336 (1901).
β') med annat (utsatt l. underförstådt) sakobj.: låta vara, icke röra, lämna orörd, underlåta att göra ngt vid, icke befatta sig med. Låt bli (det)! rör icke därvid! tag icke däri! Medhan tinget aff sigh sielfft icke är ondt, vthan (såsom j bekenne) lijdeligit, Hui laten j tå slijkt icke bliffua ..? L. Petri Kyrkiost. 53 a (1566). Om i icke låten brefuet blifua, / Iagh skall min frökin till kiänna gifua. Asteropherus 32 (1609). Nog, Sång-Gudinna, nog! Satyren låtom blifva. Düben Boileau Sat. 35 (1722). Tegnér 2: 105 (1828).
Anm. till f. 1:o Förbindelsen är fullt br. såväl i hvardagsspr. som i normalprosa, men tillhör företrädesvis det förra; i högtidlig stil undvikes den i allm. — 2:o För språkkänslan ter sig denna förb. ej längre ss. en förb. af två verb, utan snarare i analogi med förb. af ett verb med ett betonadt adverb. I öfverensstämmelse med det vanl. förh. vid dylika förb. i större delen af Sv. kan numera vid denna i allm. icke ngt objekt inskjutas mellan förb:s båda leder; äfv. i äldre tider är obj:s placering mellan de båda verben jämförelsevis sällsynt. — 3:o I hvard. tal kan efter imper. låt bli i st. f. en inf. följa en ny imper., t. ex. låt bli å skrik! Jfr Cederschiöld Skriftspr. 242 (1897, 1902).
3) [jfr motsv. anv. i d., nt., holl. o. t.] (numera bl. i högtidlig stil, föga br.) förblifva bestående, fortfara att existera, att äga bestånd. Herrans oord bliffuer ewinnerligha. 1 Petri 1: 25 (NT 1526). (Himlarna) moste förgåås, men tu (Gud) bliffuer. Psalt. 102: 27 (Bib. 1541; öfv. 1904: förblifver, Luther: bleybest, Vulg.: permanes, Sept.: διαμένεις). (Landets) misgerningar tryckia thet, så at thet falla moste, och kan icke bliffua. Jes. 24: 20 (Bib. 1541). God wänskap .. / Skulle altid wara och blifwa emellan osz och them. Carl IX Rimchr. 86 (c. 1600). Sljkt skal waara så, så länge Werlden blifwer. Spegel Guds verk 38 (1685). At et folk kan blifva och trifvas .. utan at hafva hus och ständig hemvist, deruppå hafve vi exempel uti Lapparna. Högström Lapm. 78 (1747). Så säger Han, som var, som är, och blifva skall. Lidner 1: 219 (1788). Den tappres minne — det blifver. Geijer I. 3: 184 (1811). Samma pinsamt hemska tystnad blef. Heidenstam Vallf. 98 (1888, 1900; i rim). — jfr EVIG-BLIFVANDE.
4) blifva kvar, återstå.
a) (†) utan bestämning. Hwadh floghmatken bliffua låter, thet fräter lwsen. Joel 1: 4 (Bib. 1541; öfv. 1904: blef kvar, Vulg.: residuum, Sept.: τὰ κατάλοιπα); jfr 2 f. Med tusend krokar sidst man huset underrifver, / Niddämper elden så, och blotta röken blifver. Düben Boileau Sat. 34 (1722; i fråga om en eldsvåda). Af sångens barn, som tystnat uti Norden, / Jag ensam blef. Geijer I 3: 198 (1811).
b) (hvard.) i uttr. bli(fva) efter ngn, efterlämnas vid ngns död, utgöra kvarlåtenskap. Then deel som blef efther Mesther Jngolf. G. I:s reg. 1: 63 (1523). All then deel, szom effther för- (bemäl)de Hans Schotte .. bliffwit är. Därs. 16: 90 (1544). Skulle jag dö, kommer det ej att bli något efter mig åt dig. PT 1908, nr 195 A, s. 3.
II. [jfr motsv. anv. i y. fsv. (BSH 5: 31 (1505), Därs. 179 (1507), FM 425 (1509)), d., mnt. (jfr E. Björkman i Språk o. stil 1902, s. 90, o. där anförd litteratur samt Schlyter Gloss. t. Visby stadsl. o. sjör.), nt., mnl. o. (ä.) holl. samt t. übrig bleiben, ich blieb ganz erstaunt über diese complimente, ich blieb ganz bestürtzt (jfr Zeitschr. f. d. wortf. 10: 99 (1908)). Anv., som väl inlånats i sv. från mnt., torde hafva uppkommit ur I i sådana förb. som lagt bet. II nära för uppfattningen, ss. mnt. o. mnl. do(o)t bliven (se 1 a α), hvilket urspr. betydt ”blifva (stanna) på platsen ss. död”, men uppfattats ss. ”varda död” (jfr Tamm), mnl. slapende bliven, somna, urspr.: stanna l. förblifva (liggande) ss. sofvande] öfvergå till att vara, varda; komma att (för framtiden) vara.
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. mnl.] utveckla sig l. öfvergå till att vara l. börja vara (sådan l. sådan, det l. det, på det l. det sättet).
a) [jfr motsv. anv. i y. fsv., d., mnt. o. mnl.] med adjektivisk predikatsfyllnad: få l. förvärfva l. utveckla den egenskap adjektivet angifver, öfvergå till att vara l. komma att vara l. börja vara sådan l. sådan. Blifva fet, frisk, galen, gammal, kär, mager, ond, sjuk, ung på nytt, yr i hufvudet. Det är så man kan bli tokig af det. Det skall bli roligt att träffa honom. K: kristiern .., then oss Swenske men aldriigh war god j szina daghar och aldriigh heller bliffwer. G. I:s reg. 2: 117 (1525). (Herodes) bleeff .. ganska wreedh. Mat. 2: 16 (NT 1526). Inebriari bliffua drocken. Var. rer. 30 (1538). Idhart land skal bliffua ödhe, och idhra städher om kull slaghne. 3 Mos. 26: 33 (Bib. 1541); jfr III. Enn hop aff .. arbetis Folckett äre bliffwen siuck. G. I:s reg. 18: 576 (1547). Bliffwa fattigh Redigi ad extremam inopiam. Helsingius (1587). Jagh wet honnom wara migh så gramse som han blifwa kan. Gustaf II Adolf 510 (1625). Där man blijfuer på flere åhr ense, kundhe fuller någen moderation i licenterne tillathes. A. Oxenstierna 1: 562 (1635). Att jag var blifvin blind. Horn Lefv. 38 (c. 1657). Ther (dvs. om) tijden tig blefwe lång. Stiernhielm Herc. 132 (1658, 1668). Aff skadan blijr man wijs, men icke rijk. Grubb 7 (1665). Mycket kan snart blij alt (dvs. slut), och lijtet kan waara längie. Dens. 537. Prästen .. skal .. med all wördning handtera the helgade Håfwor, och noga tilsee, at Communicanterne blifwa ther af deelachtige. Kyrkol. 11: 10 (1686). Alt för långt blefvo oss nu, käre Läsare, at upräkna hvad stort värde en förut fattad tanka kan sätta på en ovärdig ting. Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Tå the myndige blifva. JB 4: 8 (Lag 1734). Hans Maj:t .. red in til Stads-grafven, utan at vackten blef sådant varse. Nordberg C. XII 1: 430 (1740). Han blef kär i Elisabeth. Dalin Hist. 2: 3 (1750). Vid femton års ålder blef stugan mig trång. Geijer I. 3: 180 (1811). När du en gång blir så gammal som jag. Tegnér 6: 25 (1826). Allt mörkare blef lunden uti September-natt. B. E. Malmström 6: 35 (1839). Djerfvare blef fienden ju mer hans hopp bedrogs. Runeberg 2: 55 (1846). Hon var blifven bitter; lifvet hade också bittert besvikit henne. Ahrenberg Haap. 220 (1894). De blefvo mig kvitt, så fort jag läst mig fram och kunde ta tjänst. Ullman En flickas ära 60 (1909). Hennes mission hade blifvit henne klar. Hallström Skepn. 96 (1910). — jfr LEDIG-, NÖDIG-BLIFVANDE m. fl. ss. p. adj., FÄRDIG-, LEDIG-, ÅSKÅDLIG-BLIFVANDE m. fl. ss. n., FARLIG-, FATTIG-, FRI-, GREKISK-, KÄR-, LEDIG-, MÄKTIG-, NY-, ÖDE-, ÖFRIG-BLIFVEN m. fl. — särsk.
α) [jfr fsv. bliva dödher, ä. d. blive død, mnt. dot bliven, mnl. doot bliven, ä. t. (t. ex. Luther) tot bleiben. I föreliggande uttr. hade ordet i ä. t., liksom urspr. äfv. i mnt. o. mnl. bet. I (1 d). Huruvida detta var förhållandet i fsv. o. ä. nsv., l. om ordet redan där hade den nuvarande bet., kan ej afgöras] (numera mindre br.) i uttr. blifva död, dö. G. I:s reg. 1: 41 (1522). Thet han (dvs. Kristus) bleeff dödh bleeff han syndenne dödh. Rom. 6: 10 (NT 1526). Ther bleffuo dödhe widh try tusend män. 1 Mack. 4: 15 (Bib. 1541). Lasse Eleffsonn bleff död j Lybke. G. I:s reg. 16: 723 (1544). Gynter stack honom 7. styngh .., der af han 4. timmar der efter blef dödh. Växiö rådstur. prot. 1631, s. 431. L:s Fru är död blefven. Calonius Bref t. Porthan 115 (1795). Under tiden var min fader blefven död i fångenskapen. Topelius Vint. I. 1: 234 (1859, 1880). — jfr DÖD-BLIFVEN.
β) i uttr. blifva så l. så många veckor, månader, år gammal, uppnå en ålder af l. fylla så l. så många veckor osv.; oftast med utelämning af adj. gammal. Barnet blir 3 veckor (gammalt) i morgon. I nästa månad blir han 50 år. Huset blir snart 100 år (gammalt). Han bleff tolff åhra gammal. Schroderus Liv. 921 (1636). Om jag blir hundra År, går hon ej ur mit minne. Dalin Arg. 2: 4 (1734, 1754). Frågor, som gjordes, blefvo månader gamla innan svaret anlände. Svedelius i SAH 54: 254 (1878).
γ) opers.: det kommer att vara (så l. så), förhållandena gestalta sig (så l. så), den egenskap l. det förhållande som adj. angifver inträder. Det blir kallt till natten. Thet bliffuer medh tigh, bådhe kulit och kalt. Tob. com. C 1 b (1550). Så snart Jagh mercker at thet blifwer oklart (thet Gud nådeligen afwende). Gustaf II Adolf 494 (1624; i fråga om förh. till danskarna). Det blef bättre med henne. Ågren Gellert 50 (1757). Hon strök med fingret på min panna, / det var så tungt, så mörkt i den: / då blef det åter ljust igen. Tegnér 1: 179 (1822). Det blef gärna en smula långsamt på de där färderna. A. T. Gellerstedt i PT 1911, nr 119 A, s. 3.
δ) med poss. pron. l. poss. gen.: komma att tillhöra ngn, öfvergå i ngns ägo. Seghren bliffuer icke tin j thenna resonne. Dom. 4: 9 (Bib. 1541). (Hertigen af Holstein) hade återtagit hvad som i Holsten var blifvit fiendens. Celsius G. I 532 (1753, 1792). Liten Karin, unge kungen ber dig: / Blif du min och Stockholms borg du får. Snoilsky 1: 275 (1870, 1883); jfr: Och hör du, liten Karin, / Säg vill du blifva min? Sv. folkv. 1: 16. Den förskjutna Neckens blifver. Oscar II 3: 103 (1876, 1888).
ε) [jfr mnl. slapende bliven, somna] med p. pr. (jfr I 2 b slutet) för att beteckna den handling l. det tillstånd, som participet angifver, ss. förestående l. inträdande; numera bl. med vissa p. pr. ss. blifva förhärskande, få öfverhand, blifva lidande (på ngt), förlora, tappa, blifva stående, göra halt, stanna. Användes dessa Sedlar till .. Embetsmäns aflöning, så blifver väl icke Kronan lidande. Ad. prot. 1789, s. 628. I tider, då en utilistisk syn på lifvet blir förhärskande. Schwartz Tegnér 73 (1903). Undervisningen kunde härpå blifva lidande. Annerstedt Rudbeck Bref ccxix (1905). Pojken märkte snart, att flera av vandrarna .. saktade farten och till sist blevo stående. Lagerlöf Holg. 2: 322 (1907). — i numera obr. förb. (Det) bliffuer så gångandes som wijse mannen segher, ath then som elskar farlighetena han bliffuer j henne fortappat. O. Petri Clost. B 4 b (1528). När dee hade drukit .. blefuo dee trättande sin Emellom. Växiö rådstur. prot. 1637, s. 675. Blir du der något boendes. Almqvist Det går an 129 (1839). med p. pr. i pass. bem. i uttr. blifva förmodandes, vara att förmoda l. vänta, komma att vara sannolikt. Szå skulle tå bliffua förmodandes .. att the ther kunde laga all ting vti ett godt lagh. Svart G. I 88 (1561).
b) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. mnl.] med substantivisk predikatsfyllnad.
α) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. mnl.] utveckla sig till (ngt), öfvergå till (att vara ngt), förvandlas till (ngt). Hvad skall han bli? Bli bror l. du med ngn. (Senapskornet) bliffuer it trää. Mat. 13: 32 (NT 1526). Aff ioord äst tu kommen, och ioordh skal tu bliffua jgen. O. Petri Handb. F 3 b (1529). Så kom Dauid til Saul .. och bleff hans wapndraghare. 1 Sam. 16: 21 (Bib. 1541). Lijten qwist blijr högt trää. Grubb 461 (1665). En viss Marquis .. / Ett mönster blefven är uthaf en tåhlig Mann. Düben Boileau Sat. 40 (1722). Din fiende är blefven din vän. Mörk Th. 2: 301 (1752). En långsam siukdom plägar blifva en säker död. Linné Bref I. 2: 263 (1764). Svea folk, blif åter hvad du varit. Tegnér 2: 115 (1811). Man blir med tiden allt mer sig sjelf. Geijer I. 8: 69 (1835). (Fsv.) standa (har) blifvit (nsv.) stånda. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 8 (1901). Vi skåningar ha blifvit goda svenskar och förblifvit goda skåningar. J. Thyrén i SDS 1908, nr 148, s. 4. När det tröskades, blev det bara halm och agnar. Heidenstam Svenskarna 1: 112 (1908). jfr MÄNNISKO-BLIFVEN. — särsk. (†) i förb. ngn l. ngt blir af ngt ngt (annat), ifrån att hafva varit ngt öfvergår ngn l. ngt till att vara ngt (annat) (jfr 2 b). Tu äst blifven af Guds barn en diefvulens träl. J. Swedberg (1723) i Vg. fornm. tidskr. III. 3—4: 82. Huru .. samma Man, så snart Konungens dörr öpnas, af en Jätte blifver en dvärg, af en myndig man en krypande lycksökare. Tessin Bref 2: 14 (1754).
β) [jfr motsv. anv. i d.] (komma att) utgöra l. bilda l. vara. Så scriffuer idher nu thenna wisona .., at then wisan bliffuer migh itt witne ibland Israels barn. 5 Mos. 31: 19 (Bib. 1541). Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken. Stiernhielm Herc. 365 (1658, 1668). Du var blifven mina tankars medelpunkt, mina känslors sol. Atterbom Bref 13 (1823). Det (dvs. förakt) blir hans lön för hans bedrift / på klippan der med Ehrnsvärds grift. Runeberg E. skr. 1: 5 (1846). Han är viss om slutlig seger, / hvad hans öde än må bli. Runeberg Dikt. 49 (1904, 1909). — särsk.
α') om visst mått l. tal: uppgå till (ett visst tal), (komma att) vara (så l. så många af ett visst slag), (ut)göra. Lägg till 50 öre, så blir det jämnt 100 kronor. Så många 24 Penningar här finnes, göra the hwar gång ett Öre; Sammaledes, så många 8 Öre, blifwa en Marck. Hortulanus A 6 a (1674). Det blir en timme snart, sen Grefven reste bort. Leopold 1: 501 (1793, 1814). Det blir 3 veckor i morgon, sedan hon sjuknade. Moberg Gram. 268 (1815). Hvad blir sju gånger nio —? E. G. Geijer (1844) hos Hamilton Geete 1 solnedg. 1: 318. Jag tar rummet. Hvad blir priset? Ullman En flickas ära 15 (1909).
β') med underförstådd predikativ bestämning. Gud bevars ifrån att vi / fölle .. / ur vår rôle! det skulle bli! G. L. Silfverstolpe Dikt. 1: 113 (1851).
γ) i uttr. blifva så l. så många veckor, månader, år (gammal), se a β.
c) med predikatsfyllnad inledd af konj. som l. som om, förr äfv. såsom: utveckla sig l. öfvergå till öfverensstämmelse l. likhet med, komma att vara som, te sig som. Wij bliffue thå som wij bortkastadhe wårom. 2 Kor. 13: 7 (NT 1526). Wendt om, blijff såsom en Råå min wen, eller såsom en vng Hiort på skilieberghen. Höga v. 2: 17 (Bib. 1541). Hvarje deras (dvs. brödernas) andliga förkofran och glädje blifver för honom (dvs. den sanne kristne), som om det vore hans egen. Flensburg Kyrkl. tal 11 (1866). Denna omgifning, hvilken syntes henne så förnäm, att det hela blef henne som en dröm. Geijerstam Lyckl. män. 91 (1899). (Tattarna) bli aldrig som vi. S. Lagerlöf i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 106.
d) med bestämning bestående i ett adv. l. ett prepositionsuttr.: utveckla sig l. öfvergå till att vara l. komma att vara l. gestalta sig på det l. det sättet; äfv. opers.: förhållandena gestalta sig osv. på det l. det sättet. Ack om jag blefve så igen! Weste Werther 104 (1783, 1796). Vid Vasas slagsvärd, så skall det ej bli! Tegnér 2: 129 (1814). (När djäfvulen är vid dåligt lynne) piskar han hexorna gula och blå, samt blir så åter vid goda vätskor. Rydberg Frib. 298 (1857, 1866). Det är mig svårt att lemna dig, då jag är osäker om ej det blir för alltid. Dens. Ath. 314 (1859, 1866). Nu blifver allt annorlunda. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 174 A, s. 3. Det blir nog så, att jag får gå tillbaka till människorna i alla fall. Lagerlöf Holg. 1: 95 (1906). Hur det blir, skall jag inte vika från gården. Dens. i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 113. — särsk.
α) i uttr. blifva därefter, se DÄREFTER.
β) i förb. blifva (i)från ngt, mista ngt; nästan bl. i uttr. blifva från vettet, från sina sinnen o. d. Grannfolket .. trodde att han blifvit ifrån vettet. Hülphers Ångermanl. 217 (1900). Giv honom en sup (af den omtalade blandningen), så blir han från sitt förstånd. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 309. Bliva ifrån sina sinnen. Auerbach o. Blomqvist (1907). — (knappast br.) (Lotsen som satt en skonare på grund) blef .. ifrån tjänsten samt dömd att ersätta skuta och last. Strindberg Fagervik 15 (1902).
γ) med prep. i.
α') (†) öfvergå (sammansmälta, uppgå osv.) i (ngt konkret). A(nno) 51. Syntes tree Solar på Himmelen som bleffuo i een. Rudbeckius 2 Pred. C 3 a (1622, 1637).
β') (knappast br.) komma l. råka i (ett visst förhållande). Detta oaktadt blef Porzen sedermera i stor nåd hos konungen. Fryxell Ber. 2: 61 (1826). Karl Olssen och han blefvo genast i fiendskap. Hülphers Ångermanl. 14 (1900). — (†) i uttr. blifva i sikte, komma i sikte, blifva synlig. Kl. 3 e. m. blef stadens höga torn i sigte. A. v. Hauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg En sv. flickas dagb. 95. Dens. Därs. 127.
δ) med prep. med.
α') i förb. det blir (så l. så) med ngn l. ngt, det gestaltar sig l. förhållandena gestalta sig (så l. så) med afs. på ngn l. ngt, för ngn l. ngt kommer det att ställa sig l. gå (så l. så). Att förfahra huru med fredhen blijfver. A. Oxenstierna 2: 257 (1616). Her Peder Baner frågade, huru medh flottan skall bliffva, om den skall uttrustas eller bliffva liggande här på strömen. RP 6: 230 (1636). Huru blef det med de 2. skiöna vagnshästarna, som I såg på här om dagen, blir ingen handel af om dem? Modée Fru R. 38 (1738). Om husbonden nu genast vill släppa mig ur tjensten, får det bli som det vill med årslönen. Rydberg Frib. 124 (1857, 1866).
β') i uttr. det blir någonting (ingenting) med ngt, det kommer att vara något (föga) bevändt med ngt, ngt gifver ett godt (dåligt) resultat. När människan så handlar i Guds kraft, då blir det någonting med hennes handlande. Rudin Ord t. ungd. 2: 12 (1889, 1900).
γ') [jfr motsv. uttr. i d.] (hvard.) i uttr. blifva med barn (jfr BARN I 1 d α), komma i hafvande tillstånd, blifva med kalf, med föl osv., komma i dräktigt tillstånd. Will tu at Koen skal blifwa medh en Tiurkalff, så bindt hans (dvs. tjurens) wänstra Testiculum. I. Erici Colerus 2: 8 (c. 1645). Hon blijr med barn, som ey sin jungfrudom har mist. Lillienstedt Nyf. Chr. 7 (1694). Hon blef med barn; och nu har hon gått tiden ut. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 375 (1902).
ε) med prep. om.
α') (hvard.) i förb. blifva (så l. så många) om ngt, gemensamt taga befattning med ngt, förena sig om ngt; få hvar sin del af ngt. Hur många bli vi om utgiften, om arfvet? Der som i och kunne tencke, att nogott meere wijrcke kan i Sommer vpbyggiess, .. då mhå Man handle medh thenn Menige Man, att .. anthen twå eller flere blifer om en stock. Hist. bibl. 2: 172 (1582). De skole bode Blefue om en gerdh. Handl. rör. fin. kyrk. 1: 220 (1586). — särsk. i uttr. det skola vi (allt) bli två om, vi komma att vara två (ej bl. en) som bestämma om den saken, där vill jag ha mitt ord med i laget, det kommer jag icke att foga mig i l. gå in på. Almqvist Tre fruar 2: 51 (1842). Skall jag bort? — Nå, det ska' vi ändå bli två om. Michaelson Ungk. 158 (1892).
β') (†) gestalta sig l. gå med (ngt) (jfr δ α'). Ehuru och der om blifva kan, skal på alle människelighe och möyelighe medhel och uthväghar tänckt varda. Oxenst. brefv. 10: 298 (1629). Ehuru om Cröningen blefwo, så wore först nödigt finna rådh och medel til then Gäldz affbetalning, som Rijket fremmandom skyldigt war. Girs G. I 70 (c. 1630).
ζ) med prep. till.
α') [jfr motsv. anv. i d.] = b α. Lotz hustru bleff til een salt stodh. Glossa t. 1 Mos. 19: 26 (Bib. 1541). Höga Personer .. som David war .. äre aff Qwinfolk bleffne til Narrar. Rudbeckius Starcke B 6 a (1624). Sanden .., hvilken efter långa tider up i landet blifvit til mo. Linné Sk. IX (1751). Lifvets afton stundar, / Och jag skall bli till jord. Hedborn 2: 48 (1835). Allt blir icke till regn, som ser grått ut .. tröstade fru H. Bremer G. verld. 6: 125 (1862; ordspr.). Hennes ord blefvo till sång och hennes gång till dans. Lundegård Titania 251 (1892). Etervibrationerna blifva till värme, till färg, luftvågorna till ton först i vår förnimmelse. Larsson Psyk. 8 (1896).
β') = b β; äfv.: lända till (ngt). Idhor barn, om huilken j sadhen, The skola bliffua til itt rooff. 5 Mos. 1: 39 (Bib. 1541). Tå bliffuer thet samme Wastene bygning till stor förhindring. G. I:s reg. 18: 204 (1547). Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). (Jag) var .. nöjd, om mina torftiga vilkor icke blefvo mig sjelf till blygd, icke till en börda för andra. Kolmodin Tac. Ann. 1: 140 (1833). Jag skulle blifva till ett allmänt åtlöje, om jag stod med armarna i kors och hörde på huru tjufvar bemäktigade sig mina värdepapper. De Geer Minnen 2: 269 (1892). (Bureus) ägde .. en betydande konstnärlig och teknisk begåfning, hvilken .. blef honom till stor nytta. H. Hildebrand i 3 SAH 23: 69 (1908). — (†) i uttr. blifva till svars, svaras. Blef till swars, att dhe gärna skulle wela att det blefwe först indigiterat (dvs. framställdt) der om någet förslagh af K. M:tt. RARP V. 1: 15 (1652).
γ') resultera i, gifva till resultat; jfr (blifva till) INTET. — särsk. (hvard.) i uttr. bli till något (4 0 32 l. 0 4 00) o. d., gifva ngt resultat, leda till ngt. Det blir nog inte till någonting. ”Ja, det kan i alla fall inte bli till något,” suckade Gertrud. Lagerlöf Jerus. 2: 163 (1902).
η) (knappast br.) med prep. öfver: komma att öfverträffa, att stå öfver (ngn l. ngt). Voltaire och Haller voro såsom barn öfver barn, blefvo såsom män öfver män och förblefvo såsom gubbar hvad de varit. Rosenstein 1: 279 (1796).
Anm. till d. Fasta uttr. ss. blifva i stånd, ur stånd, i tillfälle, om halsen, på efterkälken, på godt (dåligt) humör l. lynne, på kulan, på tre kvart, på röken, på rest, till del m. fl. behandlas under de resp. sbst.
2) [jfr motsv. anv. i d.] uppkomma, uppstå, komma till stånd, komma (att finnas till), blifva af, blifva till; vankas; numera utom i b i allm. opers. Det blir nog snart regn. Blir det aldrig slut på bråket? Thet bliffuer clart wädher. Mat. 16: 2 (NT 1526). Thet afftnas eller bliffuer affton. Var. rer. 5 (1538). Udi Stocholm vill nu blifve mycket till att göre. RA 2: 2 (1561); jfr g. (Fogdarna) Schole .. i tijdh leffrere, hwad såsom vdaff gårdsens affwell årligen bliffwith ähr. Saml. af instr. f. landtreg. 10 (1563). Innan dager blijr få vij snjö. Bureus Suml. 41 (c. 1600); jfr 3. Stora Ledigheter äro blefna emellan hwalfwet och watnen. Svedenborg Opera de reb. nat. 3: 310 (1718). Den .., som mig resan beståt, utom hvilken ingen resa blifvit. Linné Ungd. 2: 235 (1734). Det heliga Ord, som ropte åt verldarna: ”Blifven!” Stagnelius 2: 343 (c. 1815). Se, huru sköna kransar / Det blir, när hvita liljor / I röda .. rosor flätas. Tranér Anakr. 41 (1829, 1833). Ludvig .. var just nu prestvigd ..; det blef en glädje i hela huset. Wetterbergh Fyra sign. 63 (1843). Att beständigt blifva, det är detsamma som att beständigt sträfva att vara utan att någonsin fullständigt vara. Wikner Platon 130 (1867). Hon har förstås rätt svårt att komma ifrån nu, då det blifvit en liten till. Folcker Stinde Borgarfolk 2: 59 (1886). Två ägg hackade Dick sönder, .. och den enda unge, som blef, var en ynklig en, som .. dog. Beskow Greta 58 (1901). Det blef ett häftigt uppträde mellan de båda kvinnorna. Levertin Sv. gestalt. 31 (1903). Jag började just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig. Lagerlöf Holg. 2: 382 (1907); jfr g. På detta sätt gingo ett par dar, men så blev det en söndag. Dens. i Förh. o. upps. 25: 286 (1912); jfr 3. — särsk.
a) i numera obr. uttr. Och skola bliffua pestilentie och hunger. Mat. 24: 7 (NT 1526; öfv. 1907: uppstå). Huru mykit Sölff effther hwar daxbryttning .. bliffwidt är. G. I:s reg. 16: 32 (1544). Fiender, som nu äre eller framdelis blifve kunne. RA 1: 387 (1544). Daggen blifwer med en hast, men så snart Solen går up, går hon aff och förswinner. Rudbeckius Kon. reg. 454 (1619). (Universitetskanslern) resolverade .. att Communitetet måste blifva. Rudbeck Bref 14 (1662). Herr' Gud! hwad lärer bli' för'n lååt. Stiernhielm Harm. 9 (1668). Den dagen, / Då Eva blef. E. Sjöberg 71 (c. 1820).
b) [jfr motsv. uttr. i d.] i förb. af ngn l. ngt blir ngt, ngt uppkommer af ngn l. ngt, ngn l. ngt öfvergår l. utvecklas (från att vara ngt) till att vara ngt (annat) (jfr 1 b slutet). Af en liten gnista kan bli en stor eld (ordspr.). Af intet blir intet. Wi haffuom offuergiffuit all ting, och fölgt tigh, Hwadh bliffuer thå aff oss? Mat. 19: 27 (NT 1526). Vthaff Rödhahaffuet bleff en wägh vthan hinder, och aff the mechtigha bölior een grön mark. Vish. 19: 7 (Bib. 1541). (David) såg ut för en sådan Person som något godt kunde blifwa aff. Rudbeckius Kon. reg. 383 (1618). Vthaff en ringa begynnelse är blifwin en stor saak. Schroderus Uss. C 1 b (1626). Aff ruggotta Fohlar blijr och goda Hästar. Grubb 6 (1665). Aff lijtet Kläde blifwer en trång Brook. Därs. Aff små Buskar blij stoora Trää. Dens. 461. Af et litet och nästan osynligt frö, blifver en rot, af roten en stam. Tessin Bref 2: 364 (1755). I herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli? Runeberg 2: 49 (1846). Af honom skall bli något med tiden. Blanche Komediant. 18 (1850, 1860). Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda på gåskarlen. Lagerlöf Holg. 1: 132 (1906). En överliggare, en sådan, .. som det aldrig blir något av. Därs. 2: 188 (1907). — särsk.
α) i förb. af det l. det blir intet, det l. det blir ej af, kommer icke till stånd. Huadh som belanger om deres ängies byte, .. så blifuer Jntedh af samma bythe: vthen huar beholle som aff ålder warit hafuer. Ångerm. dombok 1646, fol. 21. Af den tillernade diplomatiska rundresan blef intet. Tegnér Armfelt 1: 202 (1883). Ett kompani Jämtlands dragoner skulle sändas till Sundsvall .., men däraf blef ingenting. C. G. Malmström i Vårt försvar 1907, s. 103.
β) i uttr. hvad blef det af honom? o. d., hvar blef han af (jfr BLIFVA AF 2)? hvart tog han vägen? Han skulle gå et stycke härutanför och höra efter hvad det blef utaf Jägarne, som han skickade hem efter förfriskningar. Stridsberg Friman 26 (1798).
Anm. till b. När verbet föregår prep:en, kan stundom tonvikten läggas än på verbet, än på prep:en, i hvilket senare fall språkprofvet hör till BLIFVA AF, t. ex. i språkprofvet från 1906; i β ligger den i regeln på prep:en.
c) i uttr. blir det (ngt)? med afs. på en befallnings l. tillsägelses efterkommande l. fullföljandet af en förut tillkännagifven afsikt o. d.: blir det (ngt) af? Nå? Blir det något? Af med hattarne. Snoilsky Hexan 26 (1887).
d) i uttr. (det) skall bli ss. svar på en tillsägelse l. begäran: jaha, kommer strax, skall ske. Bränvin! .. Ska bli! Wijkander Onkel Sam 13 (1875). ”Jag vill bara ha en kopp te.” ”Det skall bli,” svarade uppasserskan. Söderberg Hist. 82 (1898). Rika, vi får ha en brasa ... — Det ska bli — ljöd Rikas stämma. Ullman En flickas ära 19 (1909).
e) (hvard.) i uttr. det blir inte annat (än att göra det l. det) o. d., ingen annan utväg öppnar sig l. kommer att stå till buds l. står till buds; jfr (det blir ingen annan) RÅD, (det blir ingen annan) UTVÄG. Det blir väl inte annat för mig än att ta till landsvägen igen. S. Lagerlöf i Sv. turistfören. årsskr. 1910, s. 107 (yttradt af en dräng, som är tattare).
f) i uttr. det blir fråga om, det kan inte bli fråga om, det blir en annan fråga o. d., se FRÅGA, sbst., det kan inte bli tal om, se TAL.
g) (hvard.) med inf., nästan alltid föregången af att, för att uttrycka att ngt förestår l. är nödvändigt att verkställa i (den närmaste) framtiden; i sht i förb. det blir (för ngn) att (göra ngt), man (ngn) måste l. är nödsakad att, det gäller (för ngn) l. åligger (ngn) att (göra ngt), man (ngn) kommer (på grund af de gifna omständigheterna) att (göra ngt). Nu blir det att suga på ramarna. Det blir att lägga manken till, om vi ska hinna med allt. Ojoj! i dag blir det löpa! Almqvist Smaragdbr. 464 (1845). Nu (sedan en vagnsfjäder sprungit) blir det att köra försigtigt. Beckman Amer. stud. 1: 47 (1883). Det blef att resa till sta'n och komma tillbaka .., fundera och öfverlägga. Geijerstam Kronofogd. 210 (1890). Nu blir det naturligtvis att ligga i bröstkatarr en sex sju veckor. Hedenstierna Jönsson 155 (1894). Det blir / Att böta litet pengar, det är alltihop. Andersson Terentius Phormio 16 (1896).
Anm. till 2. I denna bet. förekommer inf. substantiverad ss. n., i sht i filosofiskt spr. Nu må vi erkänna .., att allt menskligt vara .. aldrig är ett stillastående, utan ett beständigt blifva. Biberg 1: 267 (c. 1820). Torneåbanans blifva eller icke blifva. SvD 1899, nr 208 A, s. 3. jfr: Våra filosofer .. tala .. om ”varat” och .. ”blifvat”. Cederschiöld Verbalabstr. 5 (1908).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (komma att) inträffa l. tilldraga sig l. infalla l. vara l. äga rum l. hållas l. firas o. d.; blifva af. Hvar ska manövern bli? När blir bröllopet, mötet, utnämningen? Til ytermera ransakningh ther om blyffwer. G. I:s reg. 4: 41 (1527). En part hafve måst bekänne thett aldrigh var eller blifver. RA 2: 257 (1568). Om någon Helgedag infaller på Mån- eller Tijsdagen, tå blifwer allenast Bön om Onsdagen. Kyrkol. 2: 7 (1686). Med begjäran, han ville .. låta mig veta när cabinets-dag blefvo, på det jag måtte infinna mig. Dahlberg Lefn. 116 (c. 1755; uppl. 1911). Jag sörjer blott för dagen. / Hvem vet hvad blir i morgon? Tranér Anakr. 18 (1826, 1833). När blir ert bröllop, fröken? Hagberg Shaksp. 2: 55 (1847). Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Lagerlöf Holg. 2: 445 (1907). — särsk.
a) (mindre br.) om tid (jfr b): komma. Iagh tänkte att den tijd lärer blifva, att ehuru du och väl gör, lärer den komma kan ske som alt eij till det bästa uthtyder. Rudbeck Bref 64 (1670). Jag har legat här öfver natten .. ämnar i natt, som blir, vara öfver på Säby. Geijer Familjebref 61 (1807).
b) i uttr. det blir tid (att göra ngt), det blir på tiden, när tid blir o. d., se TID.
4) [väl utveckladt ur 1] (hvard.) (komma att) lämnas l. säljas l. fås (för ett visst pris); med prep. för, förr äfv. om. Handskarna få bli för två kronor paret. Han begärde först 20 kronor för ringen, men han lät pruta med sig, så den blef för 15. Jag får väl ge fem kronor då, det blir väl inte för mindre? Så skal jag be Er, min Syster, låta höra åt .. om de (dvs. kragarna) inte kunna bli om 6. Ducater stycke. Dalin Arg. 2: 83 (1734, 1754). — oeg., opers. Det blir väl inte för bättre l. för bättre pris l. för mindre än att jag får resa dit, jag slipper väl ej undan med mindre än att resa dit, jag måste väl bekväma mig till att resa dit. Jag försökte dra mig undan, men det blef inte för bättre: jag måste åtaga mig uppdraget.
5) [väl utveckladt ur 1] för att framhålla hvem l. hvad det är (var) som kommer att göra (gjorde) ngt l. är (var) föremål för ngt l. som man vill rikta den hufvudsakliga uppmärksamheten på o. d.; i förb. det blir (blef) den l. det som (gör l. gjorde osv.), stundom med underförstådd relativsats. Det blir nog vi, som får värst af det. Det blef A., som vann priset. Utan att på förhand hafva uppgjort någon närmare plan för hvad jag kommer att här nedskrifva, föreställer jag mig, att det egentligen blir mina personliga lefnadsminnen. De Geer Minnen 1: Förord s. 2 (1892). Det blir väl alltid någon, som tar hand om er. Lagerlöf Holg. 1: 199 (1906). Vem som vill, må ångra sig, men inte lär det bli jag. Därs. 2: 8 (1907).
6) [väl utveckladt ur 2] göras (sådan l. sådan), (göras så att det kommer att) vara (sådant l. sådant, på det l. det sättet). Statyn skall bli af marmor. Huset blir tre våningar högt. Hurudan skall stolen bli? Så måste och sådana Lödiger (dvs. finhetsgrader) brukas thertil, .. att ju then Minste blifuer till 1/10 as. Stiernhielm Arch. Q 2 a (1644). Offren honom ock en krona, / Men låt den af rosor bli. J. G. Oxenstierna 1: 253 (1786, 1805). Gatunivån skall bli i det plan, som Vasahallens nya hus ligger på. PT 1911, nr 185 A, s. 2. — särsk. (hvard.) med prep. om, om litterärt alster o. d.: (komma att) handla om, behandla. Han ämnar skrifva en ny bok. — Hvad skall det bli om? Nej, inte den (visan skola vi sjunga), utan en ny visa, och hon skall bli om Rinaldo och Preciosa. Topelius Läsn. f. barn 1: 132 (1858, 1883).
7) [väl utveckladt ur 2] (†) komma (ngn l. ngt) till del, bevisas, visas. (Nebukadnessar) är .. oöffueruinligh, / .. Hans nampn bliffuer och wördeligh ähre. Holof. 4 (c. 1580).
Anm. till II. 1:o Redan på 1520-talet tyckes blifva i denna anv. i ledigare stil hafva varit lika vanligt som varda, medan det senare ännu en tid var förhärskande i religiös stil, dock knappast efter midten af århundradet. Vid 1600-talets början tyckes blifva alldeles hafva utträngt varda ur det ledigare (tal)språket. Numera förekommer varda nästan bl. i högtidlig, ålderdomlig stil l. af puristiska skäl utom i ipf. vardt, som brukas hvard. i mellersta o. norra Sv. — 2:o Presens angifver i allm. ngt ss. i nutiden förestående, t. ex. det blir nödvändigt, sjukdomen blir långvarig, den där flickan blir en förträfflig husmor, huset blir fem våningar högt, mera sällan ss. pågående, t. ex. se, så röd hon blir! Öfriga tempus beteckna ngt ss. (i det förflutna l. i framtiden) inträdande l. begynnande, t. ex. hon blef, har blifvit sjuk; han blef, har blifvit officer, kommer att bli en duglig officer.
III. [jfr motsv. anv. i fsv. (MD 441 (från slutet af 1400-talet), BSH 5: 178 (1507), Därs. 385 (1510), FM 424 (1509)), d., mnt. (jfr E. Björkman i Språk o. stil 1902, s. 90, o. där anförd litteratur), mnl. o. ä. holl. Anv. torde hafva inkommit i sv. från mnt. Antagl. har den utvecklats ur bet. I (jfr mnl. verloren bliven, gå förlorad, förloras, omkomma, i hvilken förb. bliven väl urspr. haft bet. I); jfr liknande anv. af de mot lat. stare, restare, manere, remanere svarande verben i romanska spr. (se Diez Gram. 3: 205 (1872)] hjälpverb för bildande af passivum. Paa .. (Jönköpings privilegier) bliffue wtscreffuen open breff tijl westergötlandt och smalandt. G. I:s reg. 1: 239 (1524). Huart och it trää som icke gör godha fruct, bliffwer affhugget och kastas j eeldhen. Mat. 3: 10 (NT 1526). När tu gör Herranom tinom Gudh itt löffte, så skalt tu icke fördröya at hålla thet, ty .. thet bliffuer tigh reknat til synd. 5 Mos. 23: 21 (Bib. 1541). Then Bonde .., som till hennes Landbo flydd är, och ter hyst bliffwer. G. I:s reg. 16: 355 (1544). Således äre mäst alle the bleffne upfödde, som något synnerligit stoort och godt Werck hafwa bedrifwit. Brahe Oec. 25 (1581). Ther wexte en storm up hwarigenom en skuta blef drefwen till landz. Gustaf II Adolf 488 (1621). Förr än Werlden skapat blef. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Tu (Jesus) blefst för ett ringa wärde, / Af tin wän förrådd och såld. Ps. 1695, 158: 10. Förbannad bli min hämd, förbannad segrens fana. Kellgren 1: 38 (1786); jfr II 1 a. Jag har en handskrifven .. historia af Olaus Petri, som Konung Gustaf I förbjöd att tryckas och sedan aldrig blifvit det. Rosenstein 3: 404 (1789). Hammarsköld är nu blifven utnämnd efter Vallmark. J. C. Askelöf (1811) i Bref rör. N. skol. hist. 311. Bland oss hafva djupa, hjertgripande toner blifvit hörda. Tegnér 3: 145 (1817). Om dessa (Guds egenskaper) blifver .. taladt vid Treenighetsläran. Norbeck Theol. 36 (1840, 1866). Vår dag flöt bort vid glam och skämt; / då råkte Sveaborg bli nämndt. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). Blir hvad sjelfviskt är förgätet, / blir inom dig gudsbelätet / härligare danadt ut / .. skall .. / du Jordanen nå till slut. Rydberg Dikt. 1: 8 (1877, 1882). Har ni sett i er tidning att den finska militären blifvit indragen(?) Hedin Varn. 15 (1912). — (†) i sup. med vara som hjälpverb. Effter H: Mt: .. är till dette krijget af stora orsaker twungen blefwet. RARP 1: 150 (1631). Sedan hon (dvs. den hel. Katarina) är vthi Alexandria .. blifwet marterat. Kiöping Resa 33 (1667).
Anm. till III. 1:o I denna anv. tyckes blifva icke hafva vunnit fullt så hastig spridning som i bet. II (se anm. 1:o å sp. 3192). Vid 1600-talets början synes emellertid äfv. i denna anv. blifva hafva alldeles undanträngt varda i det ledigare (tal)språket, o. nu är varda här ännu mera sällsynt än i bet. II. 2:o Äfv. här (jfr anm. 2:o å sp. 3192) angifver presens i allm. ngt ss. i nutiden förestående. Ex.: Lokalen blir uppvärmd. 5 Mos. 23: 21 (Bib. 1541; se ofvan). Hur skönt att, när så blir bestämdt, / Få lösas från sin rot / Och lyftas uppåt, uppåt jemt, / Förklaringen emot. C. V. A. Strandberg 1: 323 (1877). Rydberg Dikt. 1: 8 (1877, 1882; se ofvan). Vill man beteckna ngt ss. nu pågående l. alltjämt upprepadt, användes nästan alltid passivform på -s. Ex.: ”Ingeborgs klagan” gör, när den sjunges rätt, en stor effekt. Tegnér 6: 5 (1826). Rummet upplyses av en lampa. Lagerlöf Körk. 69 (1912). I öfrigt tillhör det med blifva bildade passivet företrädesvis det hvardagliga (tal)språket, i den mån passivum användes där, medan det mera vårdade (skrift)språket i allm. föredrar passivet på -s, en stilistisk skillnad mellan de båda passivbildningarna, som tyckes hafva ägt rum under hela den nysv. perioden. Jfr med afs. på nutida språkbruk E. Björnström i Språk o. stil 1904, s. 198.
Särskilda förbindelser:
BLIFVA 10 l. BLI 0 AF 4, äfv. BLI(FVA) UTAF 1(0) 04. till II. — jfr AFBLIFVA.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] komma till stånd, komma till utförande; uppkomma, uppstå; äfv. opers.; jfr BLIFVA, v. II 2 b (anm.). Ther bleeff intit aff. O. Petri Kr. 120 (c. 1540). Skall thet blifwa något gott aff, så måste man redeliga begynnat. Brahe Oec. 5 (1581). Och torde fuller blifwit mannamord af: ther icke denne förbannade Slagzkämpen hade blifwit häftat (dvs. häktad). Växiö domk. arkiv 1676, nr 297. Hon svarade therpå, at det blifver intet utaf, at hon bygger vidare äcktenskap med honom. Växiö domk. akt. 1737, nr 131. Församlingen lofvade godt (med afs. på kyrkans reparation), men sedan blef ingen ting utaf, ty ther feltes påkiörare. Därs. 1760, nr 209. Här talas om en resa .. mot Ryska gränsen, men den blir troligen ej af. Leopold (1796) i 2 Saml. 8: 110. I går blef .. ingen brefskrifning af. Atterbom Bref 25 (1823). För edert slagsmål blifver / här ingen glädje af. Tegnér 1: 73 (1825). En sjutton års flicka .. frågar, om det verkligen blir något parti af. C. F. Dahlgren 4: 203 (1831). (Sälen drog båten) till sjös. Det blef åka af! Strindberg Skärk. 175 (1888). Denna gång blef det .. allvar af. Cronholm Tio år i Sthm 20 (1901). Kommer du inte ihåg Albert Hagelind, han som tyckte om mig för ett år sedan? Han var ju så till sig, för det inte blef något af mellan oss, så han ville fara till Amerika. Wahlenberg Skymt. ans. 59 (1902). — särsk.
a) (i sht hvard.) i uttr. hvad skall (förr vill) det bli af? o. d., hur skall detta gestalta sig? hur skola förhållandena gestalta sig (med afs. på detta)? hvart skall det taga vägen? J. Stålhammar (1707) i Karol. krig. dagb. 7: 142. Hvad ville då blifva utaf? Ehrenadler Tel. 812 (1723). Min Gud, hvad vil det blifva af! Ågren Gellert 51 (1757). Jag har .. en så'n bröstverk, att jag inte kan tala om det en gång ... Gud vet hvad det ska bli af. Blanche Våln. 621 (1847). Solen sticker, .. flugorna bitas. Kommer inte åskan snart, vet jag inte hvad det blir af. Hallström Sagodr. 54 (1910).
b) i uttr. det blir annat af o. d., se ANNAN VI 2 c α. jfr: Helsa honom .. och säg, att han med första betalar sin skuld till mig, eller blir det värre af. Runeberg E. skr. 2: 47 (c. 1850).
c) i uttr. det blir något (ingenting) af med ngt o. d. (jfr 3), ngt kommer (icke) till stånd, till utförande; nästan bl. i nekande, frågande o. villkorliga satser. Iag påminte henne om det intet blifwer af medh hennes hemreesa. Växiö domk. akt. 1682, nr 139. Om det hade blifvit något af med vår pjes, så hade vi alla varit bergadt folk. Hagberg Shaksp. 1: 75 (1847). Det såg inte ut, som om det skulle bli något af med att räkna extra för far i kväll. Lagerlöf Jerus. 1: 53 (1901). Därför blifver det ej .. något af med återknytandet af bandet mellan henne och Griip. C. D. af Wirsén i PT 1911, nr 11 A, s. 3.
2) [jfr d. blive af] taga vägen, komma; särsk. i uttr. hvar (ngn gg hvart) blef han (det osv.) af o. d., hvart tog han vägen? hvar är han? hur gick det (l. har det gått) med honom? hvad blef det af honom (se BLIFVA, v. II 2 b β)? Hvar blef F. utaf, här höres intet til honom. S. Lagerbring (1772) i Hist. tidskr. f. Skån. 4: 56. Hvar blef väl Bushy af, och hvar är Green? Hagberg Shaksp. 3: 61 (1848). Hvar har hon blifvit af? Därs. 6: 83 (1849; eng. what is become of her?). Kungen föll; hvar blef då svärdet af ..? Ridderstad S. dikt. 1: 368 (1855). Hvar blefvo dina löften af? Cavallin (1875). Har ni hört hvart herr Algotson blitt af? Strindberg Folkung. 116 (1899).
3) [jfr motsv. uttr. i y. fsv. (BSH 5: 491 (1511)) o. dan. samt uttr. göra sig af med ngt, upphöra med ngt, afstå med ngt, vara afsatt med tjänsten o. d.] (i sht hvard.) i uttr. blifva af med (ngt), förr ngn gg blifva af (ngt).
a) [jfr motsv. anv. i d.] blifva kvitt, blifva fri från, blifva befriad från, slippa ifrån. Ath riikit kwndhe bliffua wtaff medh the geldh som thet j thenne longe feygde wtij kommith ær. G. I:s reg. 3: 99 (1526). Opå thet Att vij måtte blijffua åff med theris daglige kraff och manelsse. Därs. 4: 333 (1527). (Vi) haffue loffuadt tig att tu mett tidhen skulle bliffue vtaff mett then befalning som tu ther på karsborgh .. aff oss hafft haffwer. Därs. 7: 124 (1530). Smålenningerne vele ändeligen bliffva aff medh lille tollen oppå gräntzerne. RP 5: 237 (1635). Stämma kallas then plågan dysuria, när någor kan ej blifwa af med watnet som samlas i kroppen. Spegel Gl. 481 (1712). Det skulle visst inte ha fallit mig in att vilja bli af med dig och dina rustibussar. Blanche Tafl. 1: 101 (1856). Svartkonstboken .. kunde han inte bli af med. E. Wigström i Landsm. VIII. 1: 6 (1887).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (få) sälja, (lyckas) afyttra. Domproesten war glad, att han bleff saa åff med clädet. Vg. fornm. tidskr. I. 10: 87 (1545). Han geck på annan ort, blef varan af med hast. Livin Kyrk. 41 (1781). ”Du menar .., att du ännu icke ser klart, hur du skall blifva af med taflan, när den en gång blir färdig?” E. Lundgren (c. 1860) hos Nordensvan Lundgren 51. Cavallin (1875).
c) [jfr motsv. anv. i d.] mista, gå förlustig, förlora. Jag har blifvit af med min ena vante, men jag hittar den nog. Att iw endelige Söffrin Nörby motte bliffua aff medh Gotland. Svart G. I 80 (1561). Konungh Saul .. är blifwin aff medh sitt Konungliga wälde och Regemente. Rudbeckius Kon. reg. 5 (1614). Jag har blifvit af med min mantel. Hagberg Shaksp. 7: 69 (1849; eng. lost). Låtom oss antaga, att vi blifvit af med ett mynt. Bergqvist Frågans formul. 18 (1898). Stackars gossen, som blef af med sin fästmö, så där i rappet. Ullman En flickas ära 210 (1909).
BLIFVA BI. (†) till I: hålla stånd. Dog befructa the .., atuj .. icke skulle vare szå megtige atuj kunde bliffua by med them. G. I:s reg. 9: 323 (1534). Dog hoppes oss .., ath när alle tesse .. Flottar komma j hoop med våre skip, bliffue j vell szå megtige atthj bliffua bij och bestå Fienderne j sziön. Därs. 10: 147 (1535).
BLIFVA 10 l. BLI 0 BORTA 32, fordom ngn gg BORT. till I 1 (jfr anm. under BLIFVA, v. I sp. 3171).
1) [jfr d. blive borte, t. fortbleiben] (hvard.) stanna borta (från ngt); uteblifva. Hur länge blir du borta? Medan alltidh Adelen, antingen seent komma till Rikzdagen, eller .. alldehles bortto blifwa. RARP 3: 108 (1640). Om någon efter Trolofningen, egenwilligt reeser ifrån sin Fästemö, och emot hennes samtycke, blifwer länge borta, må henne tillåtas, at gifta sig med en annan. Kyrkol. 16: 5 (1686). Blifver någor aldeles borto (från skogselden), utan laga förfall; böte fem daler. BB 15: 4 (Lag 1734). Blifva bort; wegbleiben. Möller (1790). Han blef borta från sammankomsten. Dalin (1850). Vi komma att bliva borta i 8 dagar. Auerbach o. Blomqvist (1907). — särsk.
a) (knappast br.) bildl.: icke komma till stånd, hållas fjärran, hållas på afstånd. Att .. oenighet och vpror må bortto blifwa och förtages. Gustaf II Adolf 631 (1630).
b) närmande sig 2: icke komma tillbaka, icke vidare låta höra af sig. Wij torde (på Madagaskar) inthet mycket långt gåå ifrån Stranden, för en the stolo bort Folcket för osz, Ty twenne Båtzmän giorde sigh alt fördristiga, och gingo för osz högt vppå Stranden, förthenskul blefwo the borto. Kiöping Resa 12 (1667). Vikar, min broder, gick till Olov Tryggvesson och blev borta. Heidenstam Svenskarna 1: 97 (1908).
2) [jfr ä. d. blive borte] gå under; omkomma; gå förlorad; försvinna; jfr BLIFVA, v. I 1 d.
a) (†) gå under, duka under; (komma att) icke vidare finnas till. Israels barn sadhe til Mose, Sij, wij förgåås och bliffue bortto. 4 Mos. 17: 12 (Bib. 1541; Luther: komen ümb). Hwj skal .. wår fadhers nampn bortta bliffua vthu hans slecht ..? Därs. 27: 4 (Därs.; Luther: vntergehen). På thet Israel icke skulle bliffua bortto. Jes. 49: 5 (Därs.; Luther: weg geraffet werde). (Gud) halp them (dvs. israeliterna) vti alles theres nödh, ther the elies .. hade mosth tusende sinnom bliffuit bortto. L. Petri Oec. 12 (1559).
b) gå under på våldsamt sätt, omkomma.
α) (numera föga br.) falla (i strid), stupa; om män o. hästar; jfr BLIFVA, v. I 1 d α. (Judas från Galileen) bleeff .. borto, och alle the som honom lydt hadhe wordho förskingradhe. Apg. 5: 37 (NT 1526; Luther: ist vmbkomen); jfr β. Bliffwa borto, eller falla j strijdhen. Helsingius (1587). Pädher Nielzsson .. blef borto på partj mellan LandzCrono och Hällssingborg. Växiö domk. akt. 1678, nr 199. Om en Ryttares häst blef borta emot fiänden, skulle Ryttaren njuta tre månaders sold och under samma tid tjäna till fots. Hallenberg Hist. 5: 51 (1796; efter handl. fr. 1623). Jag måste göra allt, jag sjelf allena, / Sen man min borta blef i sista strid. Franzén Skald. 3: 162 (1829).
β) [jfr d. blive borte] (i sht i folkligt spr.) omkomma gm olyckshändelse, i sht drunkning (jfr γ); om människor o. djur. Han blef borta under en vandring bland fjällen. (De) kommo .. alle med theres hestar wel öffuer (dvs. öfver älfven) på en karl när som borta bleeff. O. Petri Kr. 106 (c. 1540). Kongen körde med sin häst på Bråwiken neder i sjön, så at hästen blef borta. A. Brahe (1619) hos Loenbom Anecd. 3: 195. Hon kom i siön, och blef borto, dock icke rätt hastigdt, uthan ropte offta om hielp. Växiö domk. akt. 1678, nr 311. Redan efter några få år blef han borta under ljustring i Arjepluogsforsarna. Hemberg På oban. stig. 100 (1896). Icke sällan händer det, att en fiskare (från Kärringön) ”blir borta”, som det heter, och lämnar hustru och barn efter sig i sorg och fattigdom. Sandström Natur o. arbetsliv 1: 253 (1908). En julafton red han ut på den frusna sjön och blev borta. Heidenstam Svenskarna 1: 92 (1908).
γ) [jfr d. blive borte] (i sht i folkligt spr. i kusttrakter) förlisa; om fartyg o. sjöfarande. Så kom en storm på honom att all hans skiep wordo förskingrade och mong aff them bliffuo borta. O. Petri Kr. 191 (c. 1540). Tå .. vphooff sigh ett grufwelighit Stormwedher, så at heele Skepsflåtten hadhe när blifwit borta. Schroderus Liv. 470 (1626). När vi komme ett litet stycke ifrån landet, kom där en sådan .. stor storm, att ingen visste rättare, än att vi skulle blifva borta. Horn Lefv. 42 (c. 1657). Skeppet blef bårta, Navis periit. Sahlstedt (1773). Jag känner män här omkring, som vågat lifvet för att i en liten båt gå ut i stark storm emot ett fartyg och lotsa in det mellan skären ... Jag har också känt dem, som ”blifvit borta” vid försöket. Lönnberg Blad fr. skär. 35 (1876); jfr β.
c) (†) i allm.: dö, ”gå bort”. Gudz hemliga rådh war them (dvs. hedningarna) jntit openbarat, Ther före bliffuo the ock borta j theres synder. O. Petri Men. skap. 69 (c. 1540); jfr Joh. 8: 21. The blifwa i theras falska meningh och blifwa borto i theras Kranckheet. Rudbeckius Kon. reg. 323 (1617). At de kunne ressa aff och an uthi quarteret eblandh dee siuke (soldaterna) och dem skiöta, at de aff vanrokt ickie borte bliffva. Oxenst. brefv. 9: 412 (1628). — om växt: dö ut, gå ut. När elden gått öfver Vingården, upskjuta de bittra och onyttiga vilda Olivstammarne; men Vinstocken såsom fördärfvad blir borte. Retzius Flora Virg. 75 (1809).
d) [jfr d. blive borte] (hvard., numera föga br.) komma bort, gå förlorad; med saksubj. Han haffver tagit the penninger, som bleffve borte i thenne framlidne höst. G. I:s reg. 25: 96 (1555). Regeringen blir öfverluppin af participanterne (i kopparkompaniet), som icke allenast icke få interesset, uthan och capitalet blir borto. RP 8: 279 (1640). En stoor deel af (de polska brefven) .. äre bortte blefne. N. Av. 11 april 1656, nr 1, s. 2. På det hatten skulle icke blifwa bort på wägen, så tog drengen op hatten och lemnade i näste byn. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 191 (1667). Porthan Bref t. samt. 1: 73 (1783).
e) (†) försvinna, ej mer finnas till (jfr a). Mon ock brödh och wijn så förwandlas vthi Christi Lekamen och Blodh .., at thenna Elementen skola thes förinnan platt bliffua bortto? L. Petri Dial. om nattv. A 5 a (1562).
f) [jfr d. blive borte] försvinna (ur människors åsyn l. medvetande), ej synas mera, ej höras mera. I det samma blef haren borta däruppe i backen. Bondeson Glimm. 118 (1892). Båten fördes af strömmen nedåt floden, och de båda flickrösterna blefvo borta. Söderberg Främl. 170 (1895, 1903). Takens sirade slingor och hotande drakhufvuden bli borta däruppe i mörkret. Nyblom Österut 37 (1908; i skildring af en natt i Shanghai). Det nyss bedöfvande skramlet från hjulen skars tvärs af, kväfdes och blef borta i ett hvasst gnisslande. Jansson Lögn. 93 (1912).
BLIFVA 10 l. BLI 0 EFTER 40 l. 32. till I 1 (jfr anm. under BLIFVA, v. I sp. 3171): stanna efter, sacka efter, draga sig efter, icke hinna med. — jfr EFTERBLIFVA.
a) i eg. bem. Stadg. ang. landtmil. 4: 1401 (1709). (Frey o. Holger) redo kapp ..; men huru det gick, så blef Holger efter. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Ej någon (har) lust bli efter med sin släda. Livin Kyrk. 106 (1781). Nu hafva de gått som paddor, / Nu blefvo de efter igen. Runeberg 2: 39 (1848). När han gick hem en kväll, blef han efter kamraterna. G. Rudberg i Vg. fornm. tidskr. III. 1—2: 54 (1910).
b) bildl. Atterbom .. (läser) samvetsgrant .. alla tidningar för att följa med sin tid och icke bli efter i kultur och utbildning. V. F. Palmblad (1811) i Bref rör. N. skol. hist. 309. Höglofliga Ridderskapet och Adeln .. (har) genom sitt prat blifvit .. efter med ärendena. Stenhammar Riksd. 1: 128 (1834). Ett stort fel är begånget, dymedelst att Fransyska Clerus i vetenskaplighet blifvit efter sin tid. A. Cronholm i SKN 1842, s. 154. Behärska naturen, som ni nyss jollrade om, det blir ni efter i. Strindberg Hafsb. 129 (1890). En klassföreståndare af rätta slaget .. är den som säkrast kan bedöma lärjungens allmänna ståndpunkt, märka när någon börjar blifva efter. S. Almquist i Ped. tidskr. 1895, s. 473. — särsk. [jfr ä. d. førend riigenss welfaardt skulle bliifue epther] (†) icke blifva af, icke ske, försummas. Gudh förlatt den, som dertill ohrsack vahr, at de inte förlengest ehr contenterat vordhen ... Män för huadh orsack skull det ehr effter bliffuit, steller jagh an sin orth (dvs. lämnar jag därhän). Oxenst. brefv. 11: 443 (1631).
BLI(FVA) EMOT 1(0) 04. till II 1.
1) [jfr d. vinden blev os imod] (knappast br.) i uttr. vädret blir ngn emot, ngn får motvind. Efter vedret blef mig emot, måste jag åter begifva mig till landz tillbake igen. Oxenst. brefv. 10: 201 (1617).
2) (hvard., mindre br.) vid uppdelning i partier för lek o. d., i uttr. bli emot hvarandra o. d., komma att tillhöra olika partier.
3) (mindre br.) icke (längre) vilja vara med om, få motvilja för. Den bekännelse må han (dvs. förf.) .. genast göra, att han blifvit emot stora företag. Geijer I. 8: 155 (1838).
BLIFVA 10 l. BLI 0 FAST 4. (i sht hvard.) till II 1.
1) fastna, icke kunna komma loss, icke kunna komma vidare. När de (dvs. riporna) slå ned för att äta af knoppen och börja springa af och an, blifva de fast (i snaran). N. Keyland i Fataburen 1910, s. 68. Hösten har kommit .. Vi måste spara på tiden, om vi icke skola bli fast i isen. Hedin Fr. pol t. pol 1: 200 (1911). — särsk. bildl.
a) (hvard.) fastna i kärlekens snaror, förälska sig, fästa sig, förlofva sig. En del blir fast, en del ger flitigt korgen. C. V. A. Strandberg 5: 186 (1862). I blinken knep mitt hjärta / En brunögd liten snärta, .. / Hur blef jag fast behändigt. Snoilsky 5: 49 (1897).
b) (hvard.) råka ut för, icke undgå, icke slippa undan. En gång blef han (dvs. gamlebaronen) fast för en cigarr (af landthandlarens bästa). Hedenstierna Svenssons 78 (1903).
2) blifva fasttagen, blifva gripen, arresteras. Spöket, som blev fast och fick stryk. Andersson Gr. dram. 274 (1885, 1910). (H.) försvann .. plötsligt .. för att icke bli fast som vårdslös gäldenär. Wieselgren I g. dagar 527 (1893, 1901). Det brott, som jag har blifvit fast / för nu, är långt ifrån skändligast. Andersson Mickel räf 89 (1900); jfr slutet. Smirre (dvs. räfven som förföljde pojken) var ihärdig .., och pojken började frukta, att han skulle bli fast till sist. Lagerlöf Holg. 1: 39 (1906). — bildl.: råka illa ut, komma i förlägenhet, i knipa, i klämma. Höijer lär komma att bli illa fast, om blandningsredaktionen (dvs. red. af Tidn. i blandade ämnen) rörer sig. V. F. Palmblad (1811) i Bref rör. N. skol. hist. 322. Om håret befinnes det minsta rubbadt vid min återkomst, blifva ni båda två fast för mig. C. F. Dahlgren 5: 210 (1833). Jean vände sig om och fick se, att hans karlar hade ryggen fri. ”Tag upp er packning igen, det är jag som blir fast för det!” Lundquist Zola I grus 29 (1892).
BLIFVA 10 l. BLI 0 FÖRE 32.
1) (i södra Sv., hvard.) till I: hålla sig före l. främst, bibehålla främsta platsen. Han sprang bra, men jag blef före; jfr 2.
2) till II 1: komma före, komma främst. Wenda tilbaka, at thet som war effter, blifwer före. Lex. Linc. (1640; under reciproco).
BLIFVA FÖR SIG. (†) till II 1: blifva bra, blifva god, utveckla sig väl, blifva ngt bevändt med (ngt). (Det) är achtandes om Wårfrw-dagh i Faston om thet är Nordan Wäder så blifwer Fiskieleeken föge för sig. Brahe Oec. 101 (1581).
BLI(FVA) IFRÅN 1(0) 04. (numera nästan bl. i södra Sv., hvard., föga br.) till I (jfr anm. under BLIFVA, v. I, sp. 3171).
1) icke röra, låta bli. Blif ifrån det der! (betyder:) rör det icke! Dalin (1850). Blif ifrån mig noli me tangere. Cavallin (1875).
2) icke få, ”slippa (ifrån)”. Du tror, att du skall få pengar af mig, men det skall du nog blifva ifrån. Dalin (1850). Du hoppas narra honom, men det blir du ifrån. Dens. Kindblad (1867).
BLI(FVA) IFRÅN SIG 1(0) 04 0, stundom BLIFVA 10 l. BLI 0 FRÅN SIG 4 0. (hvard.) till II 1: blifva utom sig, blifva från vettet. Han är af den tilstötta olyckan blefven aldeles ifrån sig. Möller (1745; under bateau). (Hon) blef .. nästan ifrån sig och som skulle hon fådt slag (af förskräckelse). Dahlberg Lefn. 20 (c. 1755; uppl. 1911). Vid åsynen af våra kort blef regissören alldeles ifrån sig af artighet. A. Geijer (1846) hos Hamilton Geete I solnedg. 3: 132. Folcker Stinde Borgarfolk 2: 40 (1886). jfr: I samma ögneblick blef Idomeneus aldeles ifrån sig sielf. Ehrenadler Tel. 180 (1723; fr. tout hors de lui).
BLI(FVA) IGEN 1(0) 04. till I. — jfr IGENBLIFVA.
1) [jfr d. blive igen] (†) stanna kvar. När de andre reste hem blef han igen och går der i neigden och arbetar. Växiö domk. akt. 1674, nr 96.
2) [jfr fsv. bliva igen, d. blive igen] (starkt hvard., mindre br.) blifva kvar, blifva öfver, återstå; jfr BLIFVA, v. I 4. G. I:s reg. 11: 133 (1536). (Benjamin) är allena bliffuin igen aff sinne modher. 1 Mos. 44: 20 (Bib. 1541). (Israeliterna) slogho .. (fienderna) til tess icke en igen bleff. Jos. 11: 8 (Därs.). Tagh söth miölk och siudh henne wäl, slåå then uppå kalt ööl, tagh så osten af ölett, och drick sedan then lagen igen blijfwer. O. Martini Läk. 36 (c. 1600). Tagh nu 6 aff 11, blifwa 5 igen. Hortulanus B 1 b (1674). Then tunna miölk som blifwer igän, sedan gräddan är afskummad. Spegel Gl. 553 (1712). Sahlstedt (1773). Dalin (1850).
BLI(FVA) IHOP 1(0) 04, förr äfv. IHOPA. (hvard.)
1) (mindre br.) till I: förblifva l. vara l. hålla samman. Skulle och wår flåtta blifwa ihop kunde henda, att winden .. oss försatte att wij fiendens landgångh icke hindra kunde. Gustaf II Adolf 534 (1629). Margreta (skulle) alldrigh meer .. blifwa ihoop medh honom (dvs. sin man). BtFH 2: 361 (1671).
2) till II 1: komma att vara tillsammans, att tillhöra samma parti o. d. — särsk. i uttr. blifva ihop om ngt, förena sig om ngt, gemensamt företaga l. åtaga sig ngt o. d. Nerpiss och Nycarleby begära en uiss wnderrättelse hoo skola blifua ihopa om ryttare? Consist. eccl. Abo. prot. 425 (1660).
BLIFVA 10 l. BLI 0 ILLA VID 32 4 l. VID SIG 4 0. (i Götal. o. Sveal., hvard., föga br.) till II 1: taga illa vid sig, blifva upprörd. Wollimhaus Ind. (1652). Horn Lefv. 144 (c. 1657). Prästen blef illa ved och sade mig skaffa honom med hans hustru och Barn till Eld och stägell. S. Löfvingh (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 443. Men Herre Gud, lät mig då få säga ut: bli då inte så förfasligt illa vid. Björn Förf. flickan 23 (1791). Min grönskande häst! blif ej illa vid. / Parnassen är ej mer berg, utan äng. E. Sjöberg 194 (1820; i apostrofering till Pegasus). F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 11. Dalin (1850).
BLIFVA 10 l. BLI 0 INNE 32.
1) [jfr d. blive inde] (hvard.) till I 1: stanna inne, icke gå ut. Bleff ine, gack inted wtt, the willia slå dig ihiäll. Brahe Kr. 40 (c. 1585). Blifva inne .. rester dedans, garder la maison. Weste (1807). Dalin (1850). Wenström o. Harlock (1904).
2) (†) till I 2: icke utgå, återstå. Effter .. denne Skatten är lagdh på huars och eens förmögenheett, så bör icke heller någon Räst blifue inne hooss bonden. Saml. af instr. f. landtreg. 133 (1620).
BLIFVA 10 l. BLI 0 KVAR 4. (hvard.) till I. Anm. Ordet kvar var fordom adj. Om tiden för dess öfvergång till adv. m. m. se artikeln KVAR. — jfr KVARBLIFVA.
1) stanna kvar, stanna där man är; äfv. mer l. mindre bildl. (Då Josef o. Maria) gingo heem ighen, bleeff pilten Iesus qwar j Hierusalem. Luk. 2: 43 (NT 1526; öfv. 1907: stannade kvar). Hiertat .. bleeff .. quart j samma ondsko som thet förra war. O. Petri Sal. A 2 a (1535). Lät tin tienare bliffua her qwarr minom herra för en trääl. 1 Mos. 44: 33 (Bib. 1541). Alla Foglar flyga bort, Kråkan blifwer altijdh qwar .. (dvs.) Snyltegästen .. blifwer giärna then sijdste i Laaget. Grubb 15 (1665). Konung Magnus blef .. qvar vid regeringen. Lagerbring 1 Hist. 3: 408 (1776). Ryssarne, som .. ingalunda hade blifvit quare i Christina. H. Forsius (1789) i Bidr. t. Hfors hist. 2: 39. Då kämpen (fordom) drog ut (i striden), / Blef ej skalden qvar. Geijer I. 3: 201 (1811). Ack, i Arkadien äfven jag har varit / .. / Hvarför, hvarför fick jag ej bli qvar? Wennerberg 2: 101 (1848, 1882). Villa d'Estes glans räcker ännu ett sekel. Den blir kvar i Esternas släkt. Söderhjelm Ital. renäss. 354 (1907). — särsk.: icke blifva flyttad till högre skolklass, blifva kvarsittare.
2) (mindre br.) finnas kvar, lefva kvar, återstå. (Gud) wil läta idher bliffua quarra på iordenne. 1 Mos. 45: 7 (Bib. 1541; Luther: überbleyben). Vthi sielffua ordet är annatt rösten som försuinner, och annan krafften som quar bliffuer. KOF 1: 213 (1575). När man .. drager af 3400, 1300 så blifwa 2100. qwara. Rudbeck Atl. 1: 775 (1679). Man kunde bränna kättaren; men hans skrifter blefvo qvar. Tegnér 3: 127 (1817). Vi, som blefvo kvar efter de fallna. Weibull Fr. Lund o. Lundag. 181 (1889).
BLIFVA 10 l. BLI 0 MED 4. (hvard., i Finl. obr. utom i a) till II 1: komma med, komma att vara med, att deltaga. Jakob, kom till Blå Dufvan i afton ... Där fins rhenskt vin och glada flickor! Göran skall bli med. Strindberg G. Vasa 68 (1899). Hallström Leg. 22 (1908). — särsk.
a) i uttr. blifva med om ngt, (få) deltaga i ngt, få vara med om ngt, få sin andel af ngt. F. .. vet att alltid ställa sig väl med D. för att bli med om nya utdelningar. SDS 1898, nr 112, s. 1.
b) (starkt hvard.) i uttr. blifva med på ngt, gå med på l. gå in på l. godkänna ngt. Hon blef med på't. T. Sällberg i Fr. Smål. 53 (1893).
BLIFVA NÄR 10 4. (numera bl. ålderdomligt) till I 1: stanna hos (ngn); äfv. abs.: stanna i närheten. För then skul skal man offuergeffua fadher och modher, och bliffua när sina hustru. Mat. 19: 5 (NT 1526). Dan. 2: 49 (Bib. 1541). Herre! wärdes blifwa / När migh medh tins Andas lius. Ps. 1695, 376: 9. Weste (1807; betecknadt ss. bibliskt spr. i st. f. blifva hos). Din sol går bort, men du blir när. Ps. 1819, 436: 1. Långt skall jag fara, / Men blir dock när. Bäckström Lyr. dikt. 16 (1870). Hemma hos dig moder är / .. Liten fogel blir hon när, / Hur än allt må vara. Gellerstedt 2 Dikt. 10 (1881). Du, jungfru, skall blifva när oss för bilägers skull! Högberg Vred. 2: 165 (1906). Anm. Huruvida när i denna förb. framför sbst. l. pron. i äldre tid var betonadt o. språkprofven från nämnda tid således höra hit l. icke är ovisst.
BLI(FVA) OM INTET, se INTET.
BLIFVA 10 l. BLI 0 4, äfv. BLI(FVA) UPPÅ 1(0) 04.
1) (i sht i södra Sv. o. Finl., hvard.) till I 1. Takett skwlle bliffwa wpåå. BtFH 3: 383 (1558?).
2) (†) till II 1, i uttr. det blifver intet annat på, det är intet annat att göra, det blir ingen annan råd. Joen (har) .. sagdt dhet blifwer intet annat på, wj måste antingen bötha för hwar andra, Elin och Jag, eller hafwa hwar andra. Växiö domk. akt. 1695, nr 335. Det blir icke annat på, än at arbeta hela natten. Envallsson Kopparsl. 19 (1781).
BLIFVA 10 l. BLI 0 TILL 4.
1) (†) till I 2: fortfara att vara till, att existera; fortlefva. Själen blifver evigt til. Nordenflycht QT 1744, s. 58.
2) [jfr KOMMA TILL, VARA TILL samt d. blive til] till II: komma till, skapas, födas, komma till stånd, uppkomma, uppstå; jfr BLIFVA, v. II 2. Sedan Menniskior bleffue til. Lex. Linc. (1640; under memoria). Långt förr än jag blef til. Brenner Dikt. 1: 256 a (1712, 1713). Menniskan .. måste göra sig den frågan: huru allt blifvit till? Ling Edd. 25 (1820). Atterboms sagospel (Lycksalighetens ö) .. har .. blifvit till före Grillparzers romantiska opera Melusina. Lysander Faust 175 (1875). Inom mig vill ett lidande bli till. Hallström Leg. 70 (1908). — jfr TILLBLIFVEN.
BLI(FVA) TILLBAKA 1(0) 040, äfv. 032. till I 1 (jfr anm. under BLIFVA, v. I sp. 3171).
1) [jfr d. blive tilbage] (numera nästan bl. i södra Sv., föga br.) stanna, stanna kvar (medan andra begifva sig af), stanna efter. Wår booscap skal gå medh oss, och icke een klöff til baka bliffua. 2 Mos. 10: 26 (Bib. 1541). Mine Barn skola ock resa med mig, icke et endaste af dem vil blifva tilbaka. Lagerström Bunyan 2: 17 (1727). Få voro de unga riddersmän, som ville blifva tillbaka; alla ville hafva del i äran af den striden. Afzelius Sagoh. 4: 28 (1842). Om någon tusen guldmynt får, en hexa ock till maka, / De tusen gå åt fanders snart, men hexan blir till baka. Sander Ros. o. törne 68 (1876). — särsk. bildl.
a) (†) i uttr. blifva tillbaka med ngt, eg.: icke komma tillstädes med ngt; icke lämna ngt, underlåta att prestera ngt, blifva på rest med ngt. Hwilkenn .. gör sinn dagzwercker icke vdi tijdh(,) thenn schall göre twedobbelth, för hwarth och eett hann bliffwer tilbake medh. Saml. af instr. f. landtreg. 12 (1563). Stadg. ang. landtmil. 2: 292 (1689). (Landsstatens tjänstemän böra) intet blifwa med berörde manskaps utgörande tilbaka. Därs. 4: 1231 (1700).
b) (†) restera. Ifrån den sidste Febr. .. till Johannis .. vpbäres och vtpantes Rästen, som widh dhe förre Terminer ähr blifwen tilbaka. Saml. af instr. f. landtreg. 250 (1650).
c) (†) återstå. (Det) blir tillbakas en nödvändig fölgd, att ... Z. Nordmark i VetAH 1813, s. 141.
d) (†) gå förlorad, gå under. Widh thenna tijdh .. blefwo monge tusende tilbaka, som dödde aff Pestilentien. Schroderus Osiander III. 1: 239 (1635; lat. e contagione multa hominum millia desiderata sunt).
2) (numera knappast br.; jfr a) blifva efter, ej hinna med. De begynte altså at gå något fortare, så at Okunnig blef tilbakars. Lagerström Bunyan 1: 184 (1727). När de .. skulle ränna skede (löpa kapp) blef Ulspegel långt tillbaka. Sv. folks. 8 (1844). — särsk.
a) (numera bl. i biblisk stil) i bild. Ath ibland oss icke finnes någhor tilbaka bliffuen. Ebr. 4: 1 (NT 1526; Luther: dahinden bleybe, gr. ὑστερηκέναι). Se nu till, att du icke försummar Guds nåd och blifver tillbaka. Handb. 1894, s. 159.
b) (†) bildl.: gå tillbaka, gå bakut, minskas. Silffverbruket bliffver tillbakars. RP 6: 260 (1636). Sådant .. hafver causserat .. stora missförstånd emellan oss och Lubech, så att commercierne på någre åhr äre blefne tilbaka. RP 8: 208 (1640).
3) (†) icke komma till stånd, icke blifva af, uteblifva, inställas, underlåtas, upphöra; jfr BLIFVA TILL RYGGA. Huar hon (dvs. kröningen) icke Christeliga skee skulle, wore thet mykit bätre at hon bliffue til baka. O. Petri 2 Förman. 2 (1528). Vm j fornimme vm någhot vbestond (dvs. oroligheter) j then landzenda, atj (dvs. att I) wele tå finna ther rådh och lempo til ath sådant motte bliffua til baka. G. I:s reg. 7: 283 (1531). Ockret wilie wij läta bliffua til baka. Neh. 5: 10 (Bib. 1541; öfv. 1904: afstå från). Huar (dvs. om) thu förnimme kan, att ther will inthet gagnn medföllie, må well samme Salttsiudning blifwe tilbaka. G. I:s reg. 18: 116 (1546). Ångest, nödh och farligheet bliffuer intet tilbaka medh tigh (dvs. kommer icke att fattas dig). L. Petri 2 Post. 58 b (1555). Manlio befaltes thet Weijentiske Krijget vthi hender, men thet bleff tilbaka. Schroderus Liv. 97 (1626; t. wurde nicht fortgefahren, lat. non tamen bellatum). Czaren hade hotat, at åt våren komma igen, dock blef det Förslaget tilbaka. Nordberg C. XII 1: 762 (1740). Den vinning, den fortkomst, som man sig föresatt, blifver ej sällan tillbaka. Bergklint Vitt. 302 (1784).
BLI(FVA) TILLHOPA 1(0) 032 l. 040. (hvard., numera föga br.) till I 1: hålla samman, förblifva förenade, icke skiljas åt; jfr BLIFVA TILLSAMMAN. Häären war nu så stoor, at alt folket icke kunde för fetalie skull wel bliffua tilhopa. O. Petri Kr. 321 (c. 1540). Saul .. slogh the Ammoniter ... Och the som offuerbleffuo, wordo så förskingradhe at icke twå bliffuo til hopa. 1 Sam. 11: 11 (Bib. 1541). Kunde dette Jern-Compagniedt blijffue tilhopa och (kon-)solideras öfver hele rijkedt i ett, ded vore gott. A. Oxenstierna 1: 343 (1625). Bägge Rikena, Sverige och Danmark, skulle beständigt blifva tilhopa. Lagerbring 1 Hist. 4: 177 (1783). — särsk. i lek vid uppdelning i partier. Ni tre blir tillhopa mot oss.
BLI(FVA) TILL INTET, se INTET.
BLIFVA TILL RYGGA. (†) till I: icke blifva af, icke komma till stånd, inställas; jfr BLIFVA TILLBAKA 3. Bleff så Belägringen .. til ryggia. Schroderus Liv. 330 (1626).
BLI(FVA) TILLSAMMAN(S) 1(0) 032 l. 040. [jfr d. blive sammen, t. zusammenbleiben] (hvard., numera föga br.) = BLIFVA TILLHOPA. Såsom qwinnan hadhe sitt vrsprung aff mannenom: så skulle the och altijdh blijffua til samman. O. Petri Handb. C 2 a (1529). Banér sökte öfvertala dem att blifva tillsammans; han framställde vådan af att skiljas just i detta ögonblick. Fryxell Ber. 7: 182 (1838).
BLIFVA 10 l. BLI 0 TILL SIG 4 0. till II 1.
1) (hvard.) blifva altererad l. upprörd, blifva utom sig, mista fattningen. Nu kan man veta huru Aske-pjesken blef till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken. Sv. folks. 289 (1849). Nu blef Moses till sig i trasorna och ville inte fram med medlen. Backman Reuter Bræsig 67 (1872). Och ryttmästarn är med! Hå, kors i alla tider, / Hvad jag blef till mig! Hedberg Dagtingan 60 (1876). Wenström o. Harlock (1904).
2) (föga br.) komma till sig (igen), (åter) bli sig själf, återtaga sitt forna väsen; jfr BLIFVA VID SIG 2. Karlson skulle bli till sig igen; bara han hade fått tid på sig, skulle han vakna upp. Geijerstam Fattigt folk 1: 82 (1884).
BLIFVA TILLSTÄDES. (†) till I 1: stanna (på den plats där ngn l. ngt är), stanna kvar. Laather (godset) .. blifwe tiil stædhe saa længe iak siælf komber. G. I:s reg. 1: 63 (1523). Att vår nådigiste herris fogter blifve sielfve tilstäde udi hvart fögderi. RA 1: 311 (1543). Växiö rådstur. prot. 1631, s. 431.
BLIFVA 10 l. BLI 0 UPPE l. OPPE 32. (hvard.) till I.
1) (mindre br.) stanna kvar uppe (på den högre belägna plats där man befinner sig). Nordforss (1805). Weste (1807). Auerbach o. Blomqvist (1907).
2) [jfr d. blive oppe, t. aufbleiben] stanna uppe, icke gå och lägga sig. (Gossarna) fördes i deras Sängkammare, och de sofvo väl: men de öfrige blefvo hela Natten uppe. Lagerström Bunyan 2: 159 (1727). Weste (1807). Lindfors (1815). Dalin (1850).
BLIFVA 10 l. BLI 0 UTAN 32. till I 2 (jfr anm. under BLIFVA, v. I, sp. 3171): icke få (ngt som man beräknat l. kunnat vänta), blifva lottlös. Alla de andra fingo sitt, men jag blef utan. Dalin (1850). Om en flicka ej får sig man, / Så kan hon gerna bli utan. Topelius N. blad 239 (1863, 1870). Cavallin (1875).
BLIFVA 10 l. BLI 0 UTE 32. — jfr UTEBLIFVA.
1) till I.
a) [jfr d. blive ude] (hvard.) stanna ute, fortfarande uppehålla sig l. vistas ute. Nordforss (1805). Weste (1807). Dalin (1850). — särsk. i fråga om vistelse i främmande land: stanna utomlands. Effter thet the studenter, som här uthskickas af riket i fremande land, icke hafva tidh och tilfelle til at lenge blifva uthe. RA 1: 461 (1546). Gudh lathe H. K. M:tt inthe bliffua alt förlänge uthe på hösten. G. Oxenstierna (1628) i Oxenst. brefv. 3: 161.
b) [jfr d. blive ude, t. ausbleiben] (†) uteblifva, icke komma (tillstädes), icke infinna sig. A. Oxenstierna 2: 702 (1624). Gudz Hämd bleff icke länge vthe. Schroderus Osiander 1: 182 (1635). Så komma een deell (riksråd) myckit seent (till sammanträdena), een deell bliffva och väll understundom heelt uthe. RP 6: 769 (1636). Aldrig blir någon af mina godsare ute vid husförhören. Kullberg En sommar i Smål. 42 (1847). — särsk. i uttr. blifva ute med ngt, icke komma med ngt, underlåta att framföra l. framlägga ngt. Böra dhe .. anseijas .. at .. böta för hvar tijma dhe ännu blifva uhte medh skrifften .. 1000 Rdr. Carl XII Bref 314 (1704). Förnuftet bör .. / Ei ute bli med sina skiäl. Brenner Dikt. 1: 191 (1712, 1713). När .. åhörare .., utom nödfall, åstunda barns hemmadop, bör en välsinnad prestman ingalunda blifva ute med sina föreställningar deremot. Sv. synodalakter 1: 425 (1755).
c) (†) utelämnas, ej tagas med. Grefwe Peder .. förmeentte att den mykna hugna Stenen som Nicodemi Scampelun (dvs. plan, näml. af riddarhuset) uttwisste, motte blifwa uthe. RARP 4: 69 (1647). Nordforss (1805).
2) [jfr d. blive ude] (†) till II 1: taga slut, blifva slut. (Ottesången) bleff så bittida vthe, att the som inthet hörde klockan, kommo icke förr fram, än kyrkiotiensten war ändat. Växiö domk. akt. 1662, nr 28. — särsk. [jfr det är ute med honom] med prep. med. Då Gud drager sig därifrån, .. blifver ock straxt ute med rummets helighet. Eneman Resa 2: 20 (1712). När .. (K. XII) nu är borta, blir det också snart ute med oss allihop. Crusenstolpe Tessin 4: 403 (1849).
BLI(FVA) UTOM SIG 1(0) 04 0, äfv. 10 resp. 0 30 2. [jfr d. blive ude af sig selv, t. ausser sich werden, eng. to get beside oneself, fr. devenir hors de soi] till II 1: blifva i högsta grad upprörd, mista fattningen (på grund af häftig vrede l. förskräckelse l. förtviflan l. glädje o. d.); komma ur jämvikt; jfr BLIFVA IFRÅN SIG, BLIFVA TILL SIG 1. När jag kom hem och fann så många bref från Sverige .., blef jag riktigt utom mig, läste brefven con amore och var glad som en tok. Lundgren Mål. ant. 1: 18 (1840, 1873). Jag blef utom mig af ånger och blygsel. Ljunggren Tre ber. 18 (1880, 1892). Han .. hade blifvit utom sig för trehundra kronor, som han inte hade. Hedenstierna Fru W. 34 (1890). jfr: Hvar gång jag föreställer mig detta min k. systers hårda öde, simma mina ögon i tårar och jag blifver utom mig siälf stadd. Linné Bref I. 1: 287 (1766).
BLIFVA 10 l. BLI 0 VID 4. till I 2. Anm. I ett o. annat af de nedan anförda språkprofven kan partikeln vara obetonad o. förb:en vara att hänföra till BLIFVA, v. I 2 c. — jfr VIDBLIFVA.
1) [jfr d. blive ved] (numera föga br.) fortfara, hålla på; fortfarande få ha det (som hittills). Är .. aller våra vnderdånige bön .. at vij motte bliffua vid som gammalt och seduanligit varit haffuer. Rääf Ydre 1: 362 (i handl. fr. 1603). Jörgen Hanskemakare, bli ni vid at läsa. Lagerström Westph. 31 (1737). Det var uppenbart att han på detta vis .. skulle .. förfela sin hela framtid. Men han blef emedlertid vid. O. P. Sturzen-Becker i Biogr. lex. 16: 180 (1848). Låt oss bli vid att följa våra förfäders .. plägseder. Bremer Hertha 409 (1856).
2) [jfr d. blive ved, t. bei seiner meinung bleiben] (föga br.) stå fast vid l. framhärda i (ngt). Efter the ingelunde wille .. gå ifrå theres skriftelige författade Confeszion, vthan blefwe ther stijft widh. Chesnecopherus Fullkom. skäl G 4 b (1607). Du blir således vid beslutet att taga en dylik beställning. Carlén Bull. 1: 16 (1847, 1871).
3) (†) behålla. Då velom vij gerna bliffua vidh E(ders) F(urstliga) N(ådes) heman, och skatta E. F. N. effther vår fatiga och ringa förmögenhet. Rääf Ydre 1: 362 (i handl. fr. 1603). Köparen Bohman återfick sina utlagde p(en)g(a)r och Säljaren blef vid oxarna (som Bohman köpt). Växiö rådstur. prot. 24 mars 1735; jfr 4. Dalin (1850).
4) [utveckladt ur 3, men nu anslutande sig till BLIFVA, v. II] (i sht i Götal. utom Skåne o. i Värml., bygdemålsfärgadt, mindre br.) förvärfva, köpa, stanna för, lägga sig till, ”anamma”. The af arfwingarna som blifwa uedh Tompten. Växiö rådstur. prot. 1660, s. 1238. Effter ingen annan wille blifwa wedh stufwan (som förgäfves utbjudits till salu åt flera), så wille han köpa henne. Växiö domk. akt. 1694, nr 867. Med hvilka Sparrskjöld .. gerna undvek att spela .. derföre att de nästan alltid blefvo vid hans penningar. K. Lilljebjörn Hågk. 50 (1838). Mässingskrukan fick följa med mig fram ändå — så ingen blef vid hänne, medan jag var borta. Bondeson M. V. K. 4 (1892, 1903). Så var det till sist en man vid namn Sjöström, som tänkte bli vid (troll-)kon .. och tänkte skjuta henne. G. Rudberg i Vg. fornm. tidskr. III. 1: 53 (1910).
5) (†) med personobj.: (fortfarande) hålla öga på (ngn), icke lämna (ngn) fria händer. Så är nu wår wilie atj (dvs. att I) se til med samma munkar .. atj bliffue wid them, och icke städhen (dvs. tillstädjen) them then stora frijheet och wilkor som the her til dags hafft .. haffua. G. I:s reg. 7: 215 (1530).
BLIFVA 10 l. BLI 0 VID SIG 4 0. (numera knappast br.)
1) till I 2: (för)blifva vid lif; blifva vid makt, stå sig, reda sig; fortfarande äga bestånd, blifva bestående. G. I:s reg. 4: 212 (1527). Then ther j fromheet wandrar han bliffuer widh sigh, men then en ond wägh gåår han moste en gång falla. Ordspr. 28: 18 (Bib. 1541). Gudh .. haffuer icke lust til the leffuandes förderff, vthan haffuer all ting skapat, at the wid sigh bliffua skulle. L. Petri Sal. vish. 1: 14 (1561). Thz kommer aff Herrans fruchtan, at itt regemente bliffuer widh sigh. Dens. Sir. 10: 24 (1561). Så framptt rijkett skall blifue vedh sigh och behollett. A. Oxenstierna 2: 45 (1612). The (barn) som födhas i siätte Månaden eller ther vnder, kunna icke gärna widh sigh blifwa. Palmcron Sund. sp. 357 (1642). Att samme Contract .. måtte blifwa wid sig och af ingen dhera parten i någon måtto till ringaste blifwa förandrat. Växiö domk. akt. 1706, nr 175. Det rätta skall dock blifva vid sig och det goda slutligen segra. Melin Pred. 1: 57 (1844).
2) till II 1: komma sig, komma sig för; komma till sig; jfr BLIFVA TILL SIG 2. Thet (ofvannämnda är) teckn, att samma (pestsjuka) Menniskia bliffuer widh sigh igen. Berchelt Underv. om pest. B 3 a (1588). På thz ad hemen kunde thesz snarare blifue uid sigh igen och theris rättighetter wttgöre. Fin. urk. I. 2: 109 (1597). Blij wijd sig igen af dånandet (dvs. efter svimningen). Verelius Ind. 201 (1681).
BLIFVA ÅTER. (†) till I: återstå. Hulka .. kyrkior .. the swa skinnad oc blottad haffua .. Saa ath inthet bleff aather. G. I:s reg. 1: 28 (1521). Dalin (1850).
BLIFVA 10 l. BLI 0 ÖFVER 40. till I.
1) [jfr d. blive over] (hvard., mindre br.) stanna öfver. Jag har ej kunnat slippa Lundblad att bli öfver äfven i dag, men reser tidigt i morgon. Tegnér 6: 208 (1833).
2) [jfr d. blive over, t. überbleiben] icke gå åt icke komma till användning, återstå. Hist. handl. XI. 1: 13 (1530). Han ladhe thet (dvs. brödet) fram för them, så at the åto, och bleff än tå offuer. 2 Kon. 4: 44 (Bib. 1541). Bliffver sedan något öffver, då kan dett androm tilldeelas. RP 6: 173 (1636). Dem som blefwo öfwer effter Floden. Rudbeck Atl. 3: 247 (1698). Kantrar skeppet i en hastig vändning, / Tar skyn min själ, och sjön det som blir öfver. Böttiger 1: 2 (1856). Dessa, som utan egen förskyllan blifva öfver blott på grund af giftermålsmarknadens flauhet. Fahlbeck Sv:s adel 2: 150 (1902). — jfr ÖFVERBLIFVA.
BLIFVA 10 l. BLI 0 ÖFVERENS 104, fordom äfv. UTÖFVER ENS. till II 1: komma öfverens, blifva ense. Ath han bliffuer öffuer ens medt them. G. I:s reg. 4: 373 (1527). Att wij .. med thenne .. wår tro Vndersåthe .. vtöffwer eens bliffne äre. Därs. 17: 137 (1545). Hvar (dvs. om) vij om ammunitionsförslen genom Sundet öfuereens blifue. A. Oxenstierna 2: 694 (1624). Dalin (1853; under öfverens).
Spoiler title