publicerad: 1920
DJÄKNE jä3kne2, äfv. djä3kne2 (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.; dje`kne (med) è öp(pet) och långt Weste), m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(djekne (diekne, diecne) Var. rer. 12 (1538), Bröl. besv. 251 (c. 1670), J. Wallenberg 45 (c. 1765), SAOL (1874); dieekne Rudbeckius Kyrkiost. 28 (c. 1635); djäckne (diäckne, dieckne, diechne) G. I:s reg. 4: 107 (1527), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 1 (1590), RP 2: 104 (1631), Rudbeckius Kyrkiost. 47 (c. 1635), HSH 31: 72 (1661); diäkn (diek(e)n) O. Petri Kr. 233 (c. 1540), Peringskiöld Hkr. 2: 308 (1697), S. Löfvingh (1730) i Handl. Finl. öden 1: 422; dieck(e)n J. Messenius (1629) i Hist. bibl. 1: 142 (: erchidieckn), Bidr. t. Åbo hist. I. 4: 55 (1629); diekarna, pl. (i bet. 2) Tegel G. I 1: 222 (1622); däken (de(e)ken, dekin, decken) (i ssgn ärke-) G. I:s reg. 4: 317 (1527), RA 1: 118 (1529), Tegel G. I 1: 76, 274, 289 (1622); deknar, pl. (i bet. 2) SUFH 4: 338 (1614); dechners, gen. pl. (i bet. 2) G. I:s reg. 13: 69 (1540))
Etymologi
[fsv. diäkn, diäkne, däkn; jfr fd. diakne (ä. d. dieg(he)n, d. degn), isl. djákn, djákni, mnt. o. holl. diaken, mht. diāken, meng. deacon, diacne, dæcne (eng. deacon), ffr. diacne, af mlat. (o. lat.) diaconus (se DIAKON). — Ordet ingår äfv. i en del ortnamn, ss. DJÄKNEBERGET, DJÄKNEBODA. — Formerna däken, deken osv. torde bero på sammanblandning med ordet DEKAN]
1) benämning på innehafvare af vissa befattningar l. ämbeten inom den kristna kyrkan.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i fråga om den äldsta kristna kyrkan: diakon (se DIAKON a). (S:t Laurentius hade) varit Altartjenare eller Djekne i Rom (Diaconus). Brunius Metr. 40 (1836).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) i fråga om förh. i den grekisk- l. romerskkatolska kyrkan, äfvensom inom den sv. kyrkan under tiden närmast efter reformationen: diakon (se DIAKON b); jfr HALF-PRÄST. Schroderus Osiander 1: 256 (1635). Sigurd blef uti sin barndoms tid, satter til bokliga konster, och vardt han klärker och vigder til diäkn. Peringskiöld Hkr. 2: 308 (1697; isl. vigþur til diakns). Lind (1749; under diack). Från Kapitlets stiftelse voro .. (i Lund) Prester, Djeknar och Underdjeknar (Presbyteri, Diaconi et Subdiaconi), hvilka tjenstgjorde i Kyrkan och residerade i S. Laurentii .. kloster. Brunius Metr. 36 (1836). Cederschiöld Sverre 17 (1901). — jfr KOR-, ÄRKE-DJÄKNE.
c) [uppkommet i nyare tid gm sammanblandning med DEKAN] (om ä. förh.) = DEKAN 1; se ssgrna -DÖME, -GÄLL.
d) [efter d. d(i)egn] (i fråga om ä. sydsv. förh.) klockare. Saml. af instr. f. landtreg. 290 (1679). Beswärade sig .. Herr Sten .. öfwer Diäknen Lars Påvelsson, .. at han intet hafwer williat läsa för barnen i socknarne. Cavallin Herdam. 3: 447 (i handl. fr. 1680). Strindberg Sv. öden 2: 316 (1883).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.; bet., som icke anträffats utanför östnordiskt språkområde, är utvecklad ur 1 b beroende på att diakonernas göromål ofta förrättades af de äldre lärjungarna vid lärdomsskolorna] (i fråga om nuv. förh. bl. hvard. i Finl. o. vissa delar af Sv.) lärjunge vid en lärdomsskola; skolyngling; (förr stundom) vid somliga lärdomsskolor (Växiö) motsatt GYMNASIST. (Det) skal icke tilstädhias at dieknana gå alt för länge på bygden epter theras almuso. RA 1: 119 (1529). (Adeln borde uppföra) sig såssom Adelssmän och icke stella sig som dieknar och barn. RARP 3: 231 (1642). Sörgafolket hade suppliceradt om lof at få begrafwa sin döda effter gambla ordningen med diäcknar och sång. Växiö domk. akt. 1688, nr 96. När en gymnasist eller diäkne kommer til academien, är det ofelbart nyttigt, at han noga examineras, innan han admitteras at blifva student. Lagerbring Skr. 66 (1744). Af stadens innevånare kallades djeknarna Monsieur och Gymnasisterna Herre. Ödmann Hågk. 89 (c. 1805). Tvenne ynglingar från gymnasiet i Växiö — djäknar, som allmogen ännu kallar dem. Rydberg Djäkn. 6 (1856). En glosa i en djekne och en spik i en särk hålla lika tätt. Granlund Ordspr. (c. 1880; anfördt från Smål.). N. Beckman i Arkiv f. nord. filol. 28: 88 (1910; från Skaratrakten). — jfr DRIFT-, EFTER-, SKOL-, SOCKEN-, SOCKENGÅNGS-DJÄKNE m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. konstruktion i sådana uttr. som sjunga koral, sitta domare, tjäna dräng, exercera beväring m. fl.] i uttr. sjunga djäkne, gå djäknegång. Han omtalade, huru ock han sjelf såsom värnlös gosse sjungit djekne. Roos Skolgång 52 (1868).
b) [jfr motsv. anv. af SKOLPOJKE] i öfverförd anv. om andra personer än skolgossar, för att beteckna brist på mognad, umgängesvett o. d. Schröderheim Ant. 233 (1788). Då man gör djeknar till magistrar, äfventyrar man att göra magistrar till djeknar. S. Ödmann (1818) i 2 Saml. 4: 163. Det återstår att tentera och förhöra en mängd andra djeknar, som skola ta prest- och pastoral-examen i flera afdelningar. Tegnér 6: 314 (1837).
Ssgr (i allm. till 2): A (†): DJÄKEN-DÖME, -GOSSE, -PEN(NIN)GAR, -POJKE, se C.
B (†): DJÄKNA-GOSSE, -KOST, -POJKE, -STOL, se C.
C: DJÄKNE-DISCIPLIN. särsk. (†) motsv. DISCIPLIN 5. (Läraren skulle) ingalunda någon hårdh diekne Disciplijn .. föröffva uthi informerande, men een skäligh, höfligh, seedig och Temperat Tuchtan och aga bruka. Växiö domk. akt. 1675, nr 310. —
(1 c) -DÖME. (djeken- Ödberg)
1) (föga br.) = DEKANDÖME a. V. Granlund (1861) i G. I:s reg. 1: 62. Dens. (1868) Därs. 4: 59. Ödberg (1899) i Skara stifts kyrkl. jordeb. IV.
2) [jfr DEKAN 1 d] (†) superintendentur. En stor del af Pastoraten .. hade blifvet lagde under Mariästads Djäknedöme. Fernow Värmel. 591 (1779). —
-FÖDA. (enst.) Iag kan (knappt) förskaffa mig eenfaldig (dvs. enkel) Dieckneföda, mycket mindre lefwa .. i dageligit Suus och brennewijns suupande. Växiö domk. akt. 1704, nr 499. —
-GOSSE. (dieken- Hiärne Orth. 101 (1717); diäkna- (diekna-) Rondeletius 58 (1614), Växiö domk. akt. 1675, nr 78) = DJÄKNE 2. Bureus Suml. 31 (c. 1600). Aina 1851, s. 77. —
-GÅNG. (förr) om djäknarnas kringvandring i socknarna för att uppbära understöd till studiernas fortsättande (”djäknehjälpen”): sockengång. Gå djäknegång. I några af medlersta Sveriges provinser (fortfor) djeknegång ända in i medlet af 19:de seklet. Roos Skolgång 36 (1868). —
-HJÄLP. (förr) om det understöd som djäknarna erhöllo under djäknegången. Leinberg Skolv. 3: 122 (1663). Gymnasisterne .. gingo sockn, d. ä. upptogo djeknehjelpen. Ödmann Hågk. 2 (1801). Sundblad Sed. o. br. 42 (1888). —
-KAPPA. (förr) öfverplagg af tunnare tyg som bars af djäknarna ss. ett slags uniform. J. E. Rydquist i Skandia 7: 208 (1836). Lärjungar, som begått så svåra förseelser, att de måste ställas inför borgerlig domstol, skildes dessförinnan från läroverket genom en högtidlig ceremoni, vid hvilken djäknekappan afkläddes brottslingen. Arcadius Vexjö lärov. 70 (1889). —
-KOST. (diekna- Arnell Stadsl. 95 (efter handl. fr. 1649)) särsk. (förr) om det för terminen bestämda matförråd som djäknen medförde hemifrån. Berzelius Själfbiogr. ant. 10 (c. 1845). —
-KVARTER. De mindre bemedlade Borgarne hade sina hus inrättade till djekneqvarter, det är, försedde med flere kamrar, som kallades djeknestall och förtjente detta namn. Ödmann Hågk. 69 (c. 1805). Sehlstedt 4: 190 (1871). —
-PENNINGAR l. -PENGAR, pl. (diäken- Publ. handl. 2: 880 (1731)) (förr) benämning på en (under åren 1624—1835, i Finl. intill 1865) lagstadgad utskyld till understöd åt skolor o. behöfvande lärjungar, hvilken eg. var afsedd att ersätta o. göra slut på den gamla djäknegången. Leinberg Skolv. 2: 17 (1624). SFS 1835, nr 4, s. 1. —
-POJKE. (diekna- Consist. eccl. Abo. prot. 469 (1660); diek(i)n- Bidr. t. Åbo hist. I. 1: 160 (1610), Därs. I. 11—12: 125 (1636)) = DJÄKNE 2. Schroderus Osiander 1: 471 (1635). Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 10 (1664). —
-PRÄST. (förr) (År) 1619, var .. (i Västerås stift) helt vanligt at inviga Djeknar .. (omedelbart efter slutad skolgång) til Präster, som likväl kallades Djekne-Präster. Wallquist Eccles. befordr. 84 (1797). Öknamnen Gulnäbb och Bean, hvarmed djeknepresterne smädades af de stolta studentpresterne. V. F. Palmblad i Biogr. lex. 12: 291 (1846). —
-RASP. [möjl. af RASPA i bet.: skrifva slarfvigt, klottra; jfr SUDD (till SUDDA, smutsa ned vid skrifning) ss. tillmäle till djäkne, äfvensom MÅLARKLADD (till KLADDA) ss. öknamn på målare] (†) öknamn på djäkne; jfr PENNAL. Växiö rådstur. prot. 10 mars 1622. (Komministern kallade) migh och .. ey annat ähn diecknerasp. Växiö domk. akt. 1689, nr 294 (skrifvet af en kyrkoherde, som måhända var en s. k. djäknepräst). —
(1 d) -STOL. (diäkna- (diekna-) Växiö domk. prot. 1653, s. 137, Växiö domk. akt. 1677, nr 33) (†) klockarstol. Stenberga församling påstår, att få hafva sin bookestohl, som och kallas klåckare- och Diäkne stohl. Prostb. fr. Östra h:d 1727, s. 2. Cavallin Herdam. 1: 26 (1854; om förh. på 1500-talet). —
-SÅNG. —
-SÄTE. (†) skämtsamt för LÄROSÄTE. Det vidtberömda Djekne-sätet i Vester-Göthland (dvs. Skara). Götheb. mag. 1759, s. 47. —
-TRYCK. (skämtsam) benämning på afskrifter som utfördes af djäknar för att ersätta tryckta böcker. Rondeletius 4 (1614). Alla de i härtigdömet (dvs. hertig Karls) publicerade stridsskrifterna mot liturgien utgåfvos genom s. k. djäknetryck d. v. s. afskrifter värkstälda i skolorna. Schück Bokh. 21 (1900).
Spoiler title
Spoiler content