publicerad: 1920
DOK dω4k, n. (Spegel Gl. 81 (1712) osv.) ((†) m. Glossa t. 1 Kor. 11: 10 (NT 1526), Dalin Hist. III. 2: 196 (1762); i ä. tid det vanliga genus); best. -et (ss. m. -en); pl. = ((†) -ar Hambræus Erasmus A 15 b (1620), Dalin Hist. III. 2: 196 (1762); -er Stiernman Com. 1: 339 (1585), 354 (1589)).
Ordformer
(do(o)k Glossa t. 1 Kor. 11: 10 (NT 1526: doken) osv.; dooch O. Petri Clost. B 1 a (1528); dock Meddel. fr. Nerk. fornm.-fören. 1: 61 (cit. fr. 1623: skärdock))
Etymologi
[fsv. doker, biform till duker (se DUK), af mnt. dōk, m.; jfr fsax. dok, n., holl. doek, m. (i bet. stycke tyg osv.) o. n. (ss. ämnesnamn), ffris. o. fris. dōk, fht. tuoh, mht. tuoch, t. tuch. Ordets neutrala genus i senare sv. beror sannol. på inverkan af de till bet. snarlika FLOR, HUFVUDKLÄDE, HUCKLE]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. holl.] (numera bl. i fråga om ä. o. utl. förh. samt i poesi o. högre stil) en hufvudsakligen till kvinnodräkten hörande hufvudklädsel, bestående af ett kläde som betäcker hjässan o. ofta större l. mindre del af ansiktet samt nedfaller (i veck) öfver rygg o. axlar; särsk. buret af nunnor l. under sorg: hufvudduk, hufvudkläde, huckle, slöja; jfr KLUT; stundom (i sht då fråga är om österländska förh.) insvepande hela gestalten. Taga doket, taga slöjan, blifva nunna. Doken eller huffuudhclädhit. Glossa t. 1 Kor. 11: 10 (NT 1526). Marie nunnor .. haffua en swart dooch. O. Petri Clost. B 1 a (1528). Therföre budho thesse skalckar, tagha doken aff .. (Susanna), ther hon sigh medh omhwijffuat hadhe, på thet the sigh aff hennes degheligheet förlusta skulle. Sus. 32 (Bib. 1541). Enkior eller lösse köner (dvs. lösa konor) skole icke vigias medh krans eller krona, vtan medh dook. Sv. synodalakter 2: 5 (1583). Stadztienerne skall giffues befallning .. at optaghe (dvs. taga i beslag) alle kapper och mytzer aff qwinfolken, besynnerligen Borgersker, hwar de elliesz icke achte at färdes (dvs. ämna att företaga en resa) .., eller och äre aff Adels börd the eller theres män, och måge the i then stad (dvs. i stället) bruke doker eller Capröniker på hufwudet och kåper på kroppen. Stiernman Com. 1: 355 (1589; i öfverflödsförordning). The (dvs. änkorna) kläda Stugan swart, sig sielfwa mykket hwjta, / Men wore Siälen reen som Dokarna the sljta! Spegel Guds verk 291 (1685). Lyckligt, efter ödets bok, / Slutas hennes äkta ok, / Hon blir klädd i flor och dok. Lenngren 79 (1792). (Hon har) tagit doket och aflagt klosterlöftet. Böttiger i SAH 50: 396 (1874). Som hvita spöken stodo (de arabiska) kvinnorna kring limonadförsäljarens bod i fotsida dok och med blommiga, ogenomträngligt täta flor för ansigtet. Heidenstam End. 43 (1889). — jfr HELGON-, HUFVUD-, KLOSTER-, KVINNO-, LINNE-, NUNNE-, SILFVER-, SKÖKO-, SORG(E)-, SPETS-, ÄNKE-, ÄNNE-DOK m. fl.
2) (†) duk l. kläde l. skynke som i afsikt att hindra seendet bindes för ngns ögon l. ansikte; bindel. (En) af fienteliga werket utkommande persohn, .. hwilken .. blef .. med en dok öfver ögonen bunden, att han ej skulle see festningens tillstånd. R. Petre (c. 1710) i Karol. krig. dagb. 1: 74. Den lilla blinda Gud .. / Med doken för sin syn och bågan i sin hand. Dalin Vitt. II. 4: 26 (1739).
3) (numera i sht i poesi o. högre stil) kläde l. skynke som insveper l. höljer större l. mindre del af ngt; hölje, täckelse. Ingen dödelig har nånsin uplyft doken, som .. betäcker (Isis). Dalin Hist. 1: 136 (1747). Sichés skugga i et blodigt dok stiger up ur jorden. Kellgren 1: 251 (1782). Det afspärrade området med dess i ett ljusgrått dok väl insvepta staty. NDA 1909, nr 119, s. 2 (i fråga om aftäckning af en staty). Likvagnen med sina i svarta, släpande dok klädda hästar. LD 1916, nr 85, s. 4.
4) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. holl.] (större l. mindre) duk l. matta l. täcke som bredes öfver ett föremål, vanl. för prydnadsändamål; anträffadt i ssgrna BÅR- o. PREDIKSTOLS-DOK; jfr 3.
5) [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom i t. o. holl.] (†) ss. ämnesnamn: kläde, tyg; anträffadt bl. i ssgrna GYLLEN-, SKÄR-DOK; jfr DUK.
6) (i sht i poesi o. högre stil) i mer l. mindre bildlig l. öfverförd anv. (särsk. af 1). — särsk.
a) med tanke på doket ss. ngt som skymmer, döljer, undangömmer för andras blickar; särsk. om glömskan l. tiden. (Du människa på denna världens karneval) Demasquera tig i tid. Eljes lärer Gud, såsom Propheten giorde med Jeroboams hustru, draga doken af tig. Scherping Cober 2: 443 (1737). Vi få nu lyfta undan det doket, som öfverhöljde vår framtid. Björnståhl Resa 3: 228 (1779). Snart ur skyarnes bristande dok en tindrande stjerna / Såg jag vid himmelens rand skrida i helighet fram. B. E. Malmström 6: 6 (1840). Många .. / .. som i döden / Höljda blifvit snart med doket / Utaf menskors glömska. Oscar II I. 2: 30 (1875, 1886). Ordet (har) blifvit .. ett skymmande dok för sanningen. Kjellén Nat. saml. 94 (1897, 1906). — jfr MOLNDOK.
b) med tanke på doket ss. en mer l. mindre tät slöja (l. ss. en bindel; jfr 2) för ögonen som hindrar ett klart seende; särsk. om okunnighet o. d., tvifvel o. d. Ve den dag Förnuftets hand, / Fullkomligt fri ur fördoms band, / Från verldens ögon doket rifver. Leopold 2: 6 (1801, 1815). Ofta höljs vår blick af tviflens dok. Söderberg Rytm. 87 (1907).
c) med tanke på doket ss. en symbol för sorg o. d. (jfr SORG-, ÄNKE-DOK). Derför ännu ibland / drar du skyarnas dok / öfver kindernas brand. / Ty du sörjer den dag / då dig hämnaren vrok / ur sitt heliga lag. Tegnér (WB) 2: 136 (1813; om solen). Ett sorgens dok bredde sig öfver det hela. Carlson Hist. 5: 241 (1879). jfr: Tils döden löser af mit svåra ängslans dok. Nordenflycht Turt. 21 (1743).
d) med tanke på doket ss. insvepande l. betäckande l. höljande ngt; särsk. i uttr. mörkrets, nattens, skymningens dok. Nattens dok. Stenhammar 49 (1793). Hur underbart det bleka dok af snö / På torg, och tak, och berg, och kullar glänser. Atterbom LÖ 1: 119 (1824). Jag skönjer skymningens / dok, det lena, / ned öfver bygderna, / .. dala. Hansson Notturno 22 (1885).
Ssgr (i allm. till 1): DOK-BESLÖJAD. —
-HÖLJD. —
Spoiler title
Spoiler content