SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FAL fa4l, adj.1 -are (Wallin Vitt. 1: 53 (1839; i bet. I 2 a)).
Ordformer
(av den under II upptagna adverbiella förb. med prep. till är till fals (faals, fahls, falss) den normala formen, vanlig under 1600- o. 1700-talen: Fosz 131 (1621), Kalm Resa 3: 489 (1761), enst. ännu så sent som Lidforss Dante I. 1: 86 (1902); av övriga former hava bl. påträffats enstaka fall: till fal Fosz 28 (1621; i rimslut), till fala Därs. 131 (i rimslut), till fahlu RARP 3: 277 (1642))
Etymologi
[fsv. fal; jfr (ä.) dan. o. nor. fal, isl. falr, ävensom fht. fāli o. mnt. vele, holl. veil, fht. feili, t. feil; av samma rot som ingår i gr. πωλεῖν, sälja (jfr MONOPOL), lit. pełnas, (ut)byte, sanskr. panati, han köper. Jfr FALA, v., FALKA, v.1 — Förb. till fals (jfr d. til fals) har uppkommit gm inflytande från till köps (se KÖP); jfr äv. till sals (se SAL, försäljning); till fahlu synes ansluta sig till till salu (se SALU), till fala till den gamla nom.-formen av SALU l. till adverbiella uttr. med till slutande på -a (till rätta, ä. nysv. till goda, vid sidan av till godo, osv.)]
I. i rent adjektivisk anv. — jfr FUL-FAL.
1) om handelsvara l. sak som jämställes med en dylik: som utbjudes till försäljning, som är till salu, som kan förvärvas gm köp o. d.; nästan bl. i predikativ anv.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl. o. t.] (numera föga br. o. med en viss ålderdomlig anstrykning, mest i förb. vara, bliva fal, hålla fal) om egentlig handelsvara o. d. Alt thet faalt är på kötmarknadhen. 1 Kor. 10: 25 (NT 1526; öv. 1907: Allt som säljes). Inge förderfvade eller förfalskede köpmandz varur må hafves fale eller sälies vidt svårt straff. RA 1: 278 (1540). Ingen må å landet hålla kiöpmanna vahror fahla i sitt hus. HB 6: 1 (Lag 1734). Här ville han blott uppehålla sig till dess en för honom passande egendom blefve fal. K. Lilljebjörn Hågk. 37 (1838). Der är en herrgård fal, för dig just gjord. Sturzen-Becker 6: 110 (1868). Nu står du fal på stadens marknadstorg. Tigerschiöld Dikt. 75 (1888; till en gran). jfr: (Gullhärveln) är icke fal hvarken för penningar eller goda ord. Sv. folks. 373 (1849). — i numera obrukl. förb. Alt thet falt komber (dvs. utbjudes till salu). G. I:s reg. 6: 71 (1529). Torg, tijt allahanda fahlt fördes. Widekindi Krigsh. 52 (1671). särsk.
α) i förb. bjuda (ngt) falt, utbjuda (ngt) till salu. Naemj .. biudher itt stycke åker faalt. Rut 4: 3 (Bib. 1541). Sine warur faala biudha. Privil. ang. bergsbr. 1649, 8: L 4 b. — jfr FAL-BJUDA.
β) i förb. få (bekomma) (ngt) falt, få köpa (ngt). Almogen ropa på Köpmennene och klage att the få intedt faltt thett the schulle haffwe att behielpe sich medt. G. I:s reg. 18: 337 (1547). The bekomme spannemålenn faall i Sandhaffnn. Därs. 20: 243 (1549). Thomander 3: 364 (1826).
b) (numera nästan bl. ngn gg i poesi o. högre stil) om sådant som i vanliga fall ej är o. som ej bör vara föremål för handel l. köpslående; jfr 2. På all rum är Rätten faal. Schroderus Waldt 24 (1619). Til den förnedrings grad ha våra seder hunnit, / At man sit tänkesätt som varor håller falt / Och tingar äran bort åt den som mest betalt. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 119 (1762, 1795). Falskt eller rätt, man säger lätt: / ”En qvinnas tro är fal”. Runeberg 3: 132 (1833). Ränkor, genom hvilka fäderneslandets välfärd och ära höllos fala. Fries i SAH 23: 206 (1846).
c) i (mer l. mindre) bildlig o. överförd anv.; särsk. i uttr. vara (finnas) fal, stå att erhålla l. vinna, stå till buds, finnas att hämta o. d., hava (ngt) falt, utbjuda, hava att bjuda l. skänka, ställa till förfogande o. d.; numera nästan bl. ngn gg (i poesi o. högre stil) i förb. vara fal (för ett visst pris). Medh henne (dvs. jungfrun) när tu en lijthen stund har taalt, / Kan du wäl förnimma hwad hon haffuer faalt (dvs. vad hon går för). Messenius Blanck. 56 (1614); jfr: Qwinfolks krahm är altijdh faalt .. (dvs.) Dhe prostituera (dvs. visa, röja) jw något aff dheres dygd eller odygd. Grubb 678 (1665); jfr d. Sedoläror för all Ständer / Som framställes i moraler / Hvarj lärdom finnes faler. Sedolär. Mercur. 1: nr 6, s. 8 (1730). Ho är väl til i verden vida, / Som icke något til sin ro utvalt / Af det Naturens ymnoghet har falt? Nordenflycht QT 1744, s. 19. Er seger skall bli dyr, fal blott för blod den är. Stagnelius (SVS) 3: 162 (1822). Camillas oskuld är icke fal för så lumpna ting som skänker eller löften. Lidforss DQ 1: 450 (1890).
d) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Dhen som wil kiöpslaga vtan Penningar, han måste gåå på dhet Torget som (dvs. där) intet är faalt. Grubb 119 (1665). Dher Honing är faal, dijt sanckas och Flugor. Dens. 147. Kärleek finns intet på Torget faal. Dens. 439. Den ena äran gjör den andra fal. .. (dvs.) Den ära bjuder han ära njuter. Rhodin Ordspr. 24 (1807); jfr: Thän ene heder borde väll vare emoth thänn annen fal. G. I:s reg. 28: 291 (1558) [jfr sv. dial. (Skåne) den ene villiheden (dvs. tjänsten) bör (dvs. beder) den andre fal (Landsm. II. 9: 92)].
2) om person som säljer sig l. sina tjänster l. som (mot ersättning) står till buds l. är redo till ngt; äv. om karaktär, samvete o. d.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., holl. o. t.] med klandrande o. nedsättande innebörd: som låter ”köpa”, muta l. besticka sig, tillgänglig för mutor, besticklig, som säljer sin övertygelse l. för materiella fördelar, vänskap l. smicker o. d. dagtingar med sitt samvete o. sviker sin plikt; äv. om karaktär, samvete, sinnelag o. d.; stundom med mer l. mindre försvagad bet. En saml. öfvers. o. bearb. 34 (1712). Tempel och Rådhus (dvs. präster o. domare) voro fahla, och på torgen kiöptes och såldes hela Landsens välgång. Mörk Ad. 1: 269 (1743). (Statsmän) med (ordens-)stjernan på de fala hjertan. Tegnér 5: 343 (1823). Fal karakter, själ, falt samvete, fal domstol. Dalin (1850). Fala äro alla, om man strängt / Förstår en form åt deras svaghet stöpa; / I vackra ögon sig en del försänkt, / Och andra efter rang och tjenster löpa. C. V. A. Strandberg 4: 246 (1857). Fale, bedräglige embetsmän. Böttiger i SAH 50: 291 (1874). Bonden fäller, / fal för vinning, / med egen hand / sin ätts vårdträd. Rydberg Dikt. 2: 153 (1891). (En bra karl) är inte fal, hvarken för guld eller smicker. PT 1906, nr 195 A, s. 3.
b) föraktligt om kvinna som säljer sin gunst. Slunor, som om Nattetijd gå, och hålla sig fala på gatone. Fernander Theatr. trag. ebrios. 162 (1695). Du slaf, ej trognare än fala tärnor! Hagberg Shaksp. 12: 271 (1851).
c) [jfr sv. dial. (Dalarna) kulla er fal, flickan är ledig till tjänst] (†) utan klandrande bibet.: (mot ersättning) färdig l. redo l. villig (till ngt); ledig (till tjänst, till giftermål). Perser aldrig änn till listighet wa' Fahla. Börk Darius 219 (1688). Han till tjenst var faler. Livin Kyrk. 65 (1781). När, som änka jag blef fal .. / Han mitt hjerta hemligt stal. Envallsson Bobis bröll. 25 (1788). Samme man (en murmästare) .. höll sig fal för någodt öfver 1000 plåtar til bägge desse arbeten. Växiö domk. akt. 1790, nr 102. En hopsamlad här / Af röfvare, till krig och plundring alltid fala. J. G. Oxenstierna 5: 262 (c. 1817).
3) [jfr ä. d. hui monne dy kiemper haffue dieris liff saa fall, mnt. veile holden, prisgiva, holl. zijn leven veil hebben voor iets] (†) i uttr. hava l. hålla (ngt) falt, vedervåga, sätta på spel, äventyra, riskera. En Fächtmästare (har) sitt huffuudh, krop och lämmar faale för ett lijtet stycke peningar. Phrygius Him. lif. 146 (1615). (Jag) Höll ej hälsan fal, / För at blifva smal (om ej modet krävde det). Nordenflycht QT 1746—47, s. 138.
4) (†) i uttr. vara l. bliva fal för (ngt), vara l. bliva ett rov l. byte för (ngt). Er syndakropp (skall) rätt snart til grafwen bäras, / För rottnelse och matkar blifwa fal. Lybecker 88 (c. 1715). Jag är nu till skiftes (dvs. ömsom) fal, / För högmod och för kärleks-qval. C. I. Hallman 413 (1782).
II. övergående i sbst. i den adverbiella förb. till fals (fal, fala, falu), i uttr. vara, hava, bjuda, komma, stå osv. till fals.
1) (†) = I 1.
a) motsv. I 1 a. At åt staden måtte spannemål til faals föras. Gustaf II Adolf 503 (1625). Samme Järn Hafuer han budit till Falss ått en borgare. Ekenäs domb. 1: 46 (1639). Hafwe i tobak till faals? Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 330 (1661). Här i staden har i manna minne intet något lass hö stått till fals på torget. Leinberg Skolv. 1: 73 (1748). Vatten-Meloner, Pumpor och andra matvaror där var til fals. Kalm Resa 3: 489 (1761).
b) motsv. I 1 c. Effterrådh kommer seent til faal (dvs. är icke mycket värdt). Fosz 28 (1621). Mickel fick Lampen (haren) fast widh halsz, / Alt för en skärff war han til falsz (dvs. inte många styver värd). Därs. 248. Efter nu inga många Dagar mera för hans afresa woro til fals. Rålamb Constantin. resa 38 (1658, 1679). Gud intet har för sådant folck (dvs. vinningslystna världsträlar) til fals. Scherping Cober 1: 113 (1734).
2) (enst.) om person. = I 2. Utom Bonturo där till fals enhvar är. Lidforss Dante I. 1: 86 (1902).
Ssgr (till I): FAL-BJUDA. [ordets stegrade anv. under de senaste årtiondena torde (väsentligen) bero på inflytande från d. falbyde] (mindre br.)
1) till I 1: utbjuda (ngt) till försäljning, salubjuda. Faalbiudning. Lex. Linc. (1640; under proscriptio). En falbjuden fastighet. Nordström Samh. 1: 322 (1839). Detta slags kvinnor .. gjorde sig ärenden i husen .. med att falbjuda tråd, nålar och allahanda små nipper. Lidforss DQ 2: 457 (1892). 2 Uppf. b. 10: 390, 432 (1907). särsk. motsv. FAL I 1 b. (Kvinnorna) skulle hwarjom och enom faalbiudas. Schroderus J. M. cr. 251 (1620). En falbjuden famn. Gripenberg Aftn. i Tavastl. 65 (1911).
2) till I 2 b. En hustru, skall hon .. / falbjuda sig i genomskinlig linnesky? H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 522 (1903).
-HÅLLA. [jfr d. falholde] (föga br.) hålla (ngt) till salu; nästan bl. i p. pf. Berch Hush. 280 (1747). Den falhållna .. fastigheten. Nordström Samh. 1: 322 (1839).
Spoiler title
Spoiler content