publicerad: 1929
GRANAT grana4t, sbst.3, r. l. m. l. f.?; best. -en; pl. -er.
Ordformer
Etymologi
[jfr d. granat, t. granate, f., eng. grenade, fr. grenade, f.; ytterst av it. granata, bestående av l. fylld med korn, feminin form av det adj. vartill granato (se GRANAT, sbst.1) är maskulinformen; namnet givet med tanke på det skrot som vanl. fyller granaten, under anslutning till GRANAT, sbst.1]
mil. o. sjömil. projektil försedd med en större l. mindre sprängladdning avsedd att mot målet åstadkomma splitter- l. sprängvärkan (numera äv. laddad med sprängladdning o. krigsgas för gasvärkan mot målet); skjuten ur artilleripjäser, granatkastare l. gevär l. kastad för hand; urspr. handkastprojektil, sedermera huvudsakligen artilleriprojektil. OxBr. 5: 219 (1623). Med gift och skroot vpfylte granater; / Dolske Petard, och gräslige jord- grund-skytlande Miner. Stiernhielm Fred. 1 (1649). Granat (Artilleri) eller, som de ock kallas, handgranater äro till storleken 3- och 6-pundiga efter jernlinien, och således lika stora med 3- och 6-pundiga stycke-kulor. Kastas antingen med händerna, hvaraf de fått sitt namn, eller ur handmörsare. Sturtzenbecher (1805). Två preussiska kanoner afbröstades och slungade några granater in i den främst marscherande bayerska skvadronen. Nordensvan Mainfältt. 93 (1894). — jfr BRAND-, GAS-, GEVÄRS-, HAND-, LYS-, MIN-, PANSAR-, PAPPERS-, RING-, RÖK-, SPETS-, SPRÄNG-, SPÅRLJUS-, STÅL-, TRÄ-, VALL-, VING-GRANAT m. fl. — särsk. (numera knappast br.) i svordomar (vanl. anförda ss. brukade av militärer). Hva tusand Bomber och Granater! Envallsson TokrolNatt. 24 (1791). Almqvist Går an 39 (1839). Topelius Vint. II. 1: 384 (1856, 1881; yttrat av en löjtnant). NordT 1896, s. 631.
-HAGEL. (förr) ihålig träcylinder fylld med handgranater, avsedd att avskjutas ur mörsare; jfr -SPEGEL. Wikforss 1: 701 (1804). Hazelius Artill. 54 (1833). Dalin (1852). —
-HÅL l. -HÅLA. granatgrop. —
-KARTESCH. projektil med sprängladdning och fylld med kulor o. d., avsedd att åstadkomma skrotvärkan mot målet. KrigVAH 1833, s. 112.
Ssgr: granatkartesch-eld,
-kula,
-skott. —
-KASTARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) soldat utbildad för handgranatkastning l. betjäning av granatkastare (i bet. 2). Cederschiöld Väntan 85 (1915).
2) benämning på olika slag av närstridskastpjäser. Tunga och lätta granatkastare. Högberg Vred. 3: 123 (1906; i fråga om ä. förh.). Granatkastare .. började i primitiv form användas redan under rysk-japanska kriget 1904—05. 2NF 33: 262 (1921). Gasskjutning med granatkastare. Smith Gastj. 16 (1925). Granatkastaren utmärker sig för god träffsäkerhet inom 1000 m. ExInf. 1927, s. 19. —
-KROK. krok använd vid lyftning o. förflyttning av vissa slag av projektiler. KrigVAT 1842, s. 137. Bomben har 2 öron för granatkrokarnes ihakning. De Ron o. Virgin 3: 36 (1890). —
-LOPP. (†) loppet i en granatpjäs (mörsare l. haubits). Törngren Artill. 3: 3 (1795). KrigVAH 1841, s. 99. —
-PJÄS. —
-SKÄRVA, r. l. f. —
-SPEGEL. (förr) halvsfär av ekvirke, fylld med handgranater, avsedd att kastas ur mörsare; jfr -HAGEL. Törngren Artill. 3: 39 (1795). Tigerhielm 16 (1867). —
-SPLITTER. koll.: granatskärvor. Zethelius Fältarb. 23 (1892). Till skydd mot skrot och granatsplitter. IllMilRevy 1901, s. 470. —
-SÄKER. mil. om skyddsrum: som skyddar mot fullträffar av artilleriprojektiler.
B (†): GRANATE-KASTANDE, se A. —
Spoiler title
Spoiler content