publicerad: 1929
GRÖDA grø3da2, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 2, i fråga om vid olika tider l. på olika jordområden växande l. skördad gröda) -or (EconA 1807, apr. s. 99 (: korngrödor) osv.) (utan pl. Sahlstedt (1757), Botin SvSpr. 81 (1777)) ((†) -er Lindschöld Gen. A 1 b (1669)); förr äv. GRÖDE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VDAkt. 1745, nr 538 (: åhrsgrödar)).
Ordformer
(-e, nom. 1538—c. 1755, 1778 (: ängsgröde; i bet. 3); -e, oblik kasus 1612—1665. -a, oblik kasus 1541 (: grödhan) osv.; -a, nom. c. 1638 osv.)
Etymologi
[fsv. grödhe, m.; jfr d. grøde, nor. dial. grøda, f.; avledn. till stammen i GRODD. Jfr GROE, sbst.1, GRÖDA, v., GRÖE]
1) (†) i fråga om växt: förhållande(t) att växa o. frodas, särsk. i fråga om det första växandet l. uppspirandet; äv.: (full o. kraftig) växtlighet, (stor) växtkraft, frodighet; äv.: grönska. Een vng planto j första grödan. PErici Musæus 1: 102 a (1582). Det menas, at en Ek växer uti Etthundrade åhr åtminstone, sedan står hon äfven så länge uti sin gröda, .. och entlig tager hon af uti Etthundrade åhr. Rosensten Skog. 5 (1737). Säden .. stod i sin bästa gröda. Nordberg C12 1: 436 (1740). (Lat.) Viror .. (sv.) Gröda, grönska. Ekblad 440 (1764). — särsk.
a) konkretare, närmande sig bet.: saft, sav. (Vid ympning) Söök tigh ett Trä eller Green som slät är, och full med gröda, skiär honom aff med en Såg eller Knijff (osv.). IErici Colerus 1: 60 (c. 1645).
c) bildl.: flor (se FLOR, sbst.2 1 b). Ett gammalt rim är: när Christus lät sig föda, då stod Lund och Skanör i gröda. CBonde (1658) i HSH 6: 124 (efter d.: Den thid Christus lod sig føde, / Stod Lund oc Schanør i fegreste grøde; tidigast anträffat 1587, se HTSkån. 4: 1). Säg mig — nu gråter jag — hur kunde du föröda / Så mången kärleksfrukt uti sin blom och gröda? Bellman 6: 19 (1787).
2) konkret: det som växer på marken, särsk. om det som växer på (visst område av) mark som odlas l. regelbundet skördas, särsk. åker l. äng, under viss tid (ett år l. en skördesäsong), i sht med tanke på den avkastning som det kommer att giva; äv.: vad som (under viss tid) vuxit o. skördats på (visst område av) odlad l. regelbundet skördad mark, avkastning, årsväxt, äring, skörd; äv. allmännare: vad jorden giver, jordens avkastning, jordens ”frukt”. Grödan har varit (ser ut att bliva) god i år. Av detta växtslag kan man skörda två grödor om året. Växande l. på rot stående gröda. Detta års gröda. (Gräshopporna) läto intit gröönt bliffua quartt på trään, och vppå grödhan på markenne j hela Egyptj lande. 2Mos. 10: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: på markens örter). (Bönderna) måtte hafva caution för sig, elliest kommer Cronones fougde och tager bort gröden för bönderne. ConsAcAboP 3: 31 (1665). Wälsigna åhrets gröda. Ps. 1695, 317: 6. Är gröden afbärgad. BB 9: 6 (Lag 1734). Ekens nytta är allmänt bekant, men hon hatas på åker och äng; ty där hon står, bränner hon bårt grödan, mer än något annat trä. Linné Vg. 67 (1747). Detta är af vår egen gröda. Widegren (1788). Grödan i Trädgården. BoupptVäxjö 1837. Få in grödan. WoH (1904). Sättet för jordens bearbetning, grödornas afbärgning och torkning .. o. s. v., äro i finnbygden i många afseenden afvikande ifrån de inom svenskbygden vanliga metoderna. Hellström NorrlJordbr. 164 (1917). — jfr BLADVASS-, BLANDSÄDS-, EFTER-, FODER-, HAVRE-, HÖ-, JORD-, KORN-, LANDS-, LIN-, POTATIS-, RÅG-, STRÅSÄDS-, VETE-, VÄRLDS-, ÅRS-, ÄRT-GRÖDA m. fl. — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr c o. d α). Utaf den gröda, som der fans, / Jag flätad hop en liten krans, / Som utaf våren luckta. Nordenflycht QT 1745, s. 44. Mycket, mycket såddes, / Som ej gröda bar. Wallin Vitt. 1: 311 (1837).
b) (numera bl. i högre stil) med genitivbestämning l. poss. pron. angivande mark o. d. varpå gröda växer l. vuxit. Allahanda iordennes grödhe. Falck Und. 8 b (1558). Jorden har nekat sin gröda, och en dyr tid, med hunger och nöd, har tryckt hela Landet. TalRSt. 21/8 1772, s. 3 a. Jag (dvs. ”jätten”) trampar fältens gröda, / jag bräcker kölar. Tegnér (WB) 2: 123 (1813). Det är frosten, som är här, / åkerns gröda den begär. Lybeck Dikt. 1: 40 (1890).
c) (†) med genitivbestämning betecknande träd l. växt: frukt. (Svanen kan) widh haaffsens stran, / Sigh ther nära och wäl föde, / Aff Siögräs och theras grödhe. Sigfridi I 4 a (1619). Stiernstolpe Blumauer 159 (1825).
d) (i högre stil; se dock β) bildl. Med seklers hjelp du (Tid) störtar allt i gruset / Och trampar ned hvar mensklig odlings gröda. Wennerberg 1: 86 (1881). — särsk.
α) i numera obr. anv. Thet meenlösa blod (dvs. de kristnas), som blef i jorden sådt / Haar ganska ymnogt grodt, och mycken gröda fått. Spegel ÅPar. 11 (1711).
β) (vard., mindre br.) närmande sig l. övergående i bet.: mängd, myckenhet, massa. Der sitter paschan bland en väldig gröda / Af stupade, men röker lika lugnt. CVAStrandberg 5: 69 (1862). (I) New Yorks finaste gata .. bo millionärerna, järnvägskungar, stålkungar, fotogenkungar, spannmålskungar, ja, till och med sockerkungar, en hel gröda av idel kungar. Hedin Pol 2: 334 (1911).
3) (†) gräs av släktet Poa, särsk. i fråga om arten Poa annua Lin., vitgröe, gröe (se d. o. 1 a). Wahlenberg FlSv. 54 (1824). Högberg Fl. 2: 28 (1843). — jfr ÄNGS-GRÖDE.
Ssgr (i allm. till 2; i vissa trakter): A: GRÖD-AUKTION. (gröd- 1900—1925. gröde- 1925) auktion å växande gröda. Tamm SammansOrd 102 (1900; efter tidning). UNT 1907, nr 3552, s. 1. —
-KÖP. jfr -KÖPARE. De i vissa landsdelar allmänt förekommande s. k. grödköpen. Upsala 1921, nr 292, s. 4. —
-KÖPARE. person som köper o. sköter den å en landtegendom växande grödan, men icke arrenderar egendomen. Fyris 1894, nr 22, s. 1 (i annons). Under sistlidet år brukades fastigheten af s. k. grödköpare och ligger nu i lägervall. PT 1910, nr 258 B, s. 3 (i annons).
C (föga br.): GRÖDE-AUKTION, se A. —
(1) -MÅNAD. (†) namn på april månad; jfr GRÄS-MÅNAD 2. Liedbeck Alm. 1746, s. 10. Schultze Ordb. 3035 (c. 1755).
Avledn.: GRÖDARE, m.||(ig.). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat o. vard., föga br.) grödköpare. Östergren (1925).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content