SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUSTRU hus3tru2 l. -trɯ2, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -un ((†) -uen ManhaftLöjtn. 36 (1666), Sahlstedt (1773); hustren HTSkån. 1: 224 (i handl. fr. 1659)); pl. -ur ((†) -ue Rääf Ydre 1: 337 (cit. fr. 1588: hwstrues, gen. pl.); -uer RA 1: 445 (1545); hustror OxBr. 10: 245 (1618), Hülphers SvStäd. 2: 57 (1783: Borgare Hustror); hustrer OxBr. 3: 4 (1612)).
Ordformer
(host- 15571621. hust- 1521 osv. huust- 15891748. -tre 15551659 (: hustren, sg. best.). -tro 15231764. -troo 16321679. -troe 1561 (: hustroes, gen. sg.)1676. -tru 1521 osv. -truu 1590. -true 1541 (: hustrues, gen. sg.)1589. -trå 1565. husttru 1654. hustrvge, oblik kasus 1539. hustrugis, gen. sg. 1541)
Etymologi
[fsv. hustru, hostrv, hustro m. fl. ss. enkla ord uppfattade former, av husfru(a) (se HUS-FRU), där förbindelsen sfr ersatts med str; jfr dan. o. nor. hustru, isl. hústrú]
1) gift kvinna (äv.: änka); jfr anm. nedan. SthmSkotteb. 1521, s. 224. Hustruerne, dödterne och pigerne hafve the (dvs. turkarna) .. i hiäll slagit. RA 1: 445 (1545). Här på landet gå hustrurna medh bart huffwut. Bolinus Dagb. 41 (1668). Hustrurna sysslade var för sig hemma med att tillreda förning till klinegillet. Nilsson FestdVard. 64 (1925). — jfr ARBETS-, BARNA-, BARNSÄNGS-, DAGSVÄRKS-, FATBURS-, FÖR(E)GÅNGS-, HJÄLP-, KYRKOGÅNGS-, MJÖLK-, VAK-, VAKT-HUSTRU m. fl. — särsk.
a) med efterföljande namn; numera nästan bl. (i sht i juridiskt spr.) i best. form med efterföljande efternamn l. (vanl.) både för- o. efternamn; förr vanl. (o. ännu ngn gg i folklivsskildringar o. d.) i obest. form med efterföljande förnamn l. både för- o. efternamn. Hustrun (Anna) Pettersson (i sht i juridiskt spr.). G1R 1: 7 (1521). Han fäste wehlboren quinne Hustru Anne, Moens Greens effterleffuerska. Svart G1 137 (1561). När då Pijgan men nu mehra Hustrun Kirstin i Kuhra måhla kom till Ellmeboda Prästegård. VDAkt. 1716, nr 119. Östergren (1928).
b) om gift kvinna i förh. till sin man; (ngns) maka (resp. änka); jfr anm. nedan. Taga hustru (i sht i bibliskt spr.). Taga ngn till hustru (ålderdomligt). De leva tillsammans som man och hustru. Försörja hustru och barn. (Ngns) äkta hustru. Frånskild hustru. Min hustru, vard. äv. hustru min. Hustru till l. åt ngn. G1R 1: 6 (1521). Iach spör tich .., om tu wilt haffwa tesse persone til thin hustru och elska henne j nöödh och j lost. OPetri Hb. B 4 a (1529; i vigselformulär). Tu skalt icke begära tins nästes hustru. 2Mos. 20: 17 (Bib. 1541). Hans efterlemnadhe hustro. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 25 (1661). Hon .. var .. hustru åt en f. d. premierlöjtnant. De Geer Minn. 1: 68 (1892). Hustru min och jag. Bergman Mark. 244 (1919). 1NJA 1923, s. 684. — jfr ARBETAR(E)-, BAGAR(E)-, BANVAKTS-, BI-, BISKOPS-, BOND-, DAGSVÄRKAR(E)-, FAVORIT-, FISKAR(E)-, GRANN-, KNEKT-, MED-, PRÄST-, SLAKTAR(E)-, SOLDAT-, SON-, STATAR(E)-, TORPAR(E)-HUSTRU m. fl. — särsk. i ordspr. Hws vthan Hustrw, är Skipp vthan styre. Grubb 338 (1665). Hustrun och Vgnen tiähna bäst i Hwset. Dens. 339. Hustru, Häst, Kläder och Skoo, / Låhnes illa vhr Bondens Boo. Dens. 340. Ung hustru är gammal mans död. Wensell Ordspr. 78 (1863).
Anm. till 1 o. 1 b. Ordet hustru kunde i äldsta tid användas äv. om mycket högtstående mans maka. Stoorfursthens hustru. SvTr. 4: 558 (1566). Hans (dvs. konung Heidreks) hustru. Verelius Herv. 129 (1672; isl. orig.: Bolkona). Titeln sjönk emellertid så småningom i anseende i samma mån som ordet fru, vilket alltid ansågs förnämare (jfr FRU 3). Enär mannen blijr Adelsman, blijr hustrun Fru. Törning 127 (1677). Man nämner en Hög Herres Maka Gemål, en hederligare Mans Fru, och en ringares Hustru. Bergklint MSam. 1: 222 (1781). Numera användes ordet hustru (utom i vissa stående uttr., se 1 b ovan) mest om gift kvinna ur bonde- o. arbetarklassen; jfr dock anm. under FRU 3 d.
c) (†) närmande sig bet.: husmoder, matmoder. Intet höghfärdigare Diwr, än ther en tienstepijga blifwer Hustro. Fosz 443 (1621).
d) (†) oeg., om kvinna i förh. till den man med vilken hon är trolovad: (ngns) trolovade. Maria hans trooloffuadha hustru. Luk. 2: 5 (NT 1526; Bib. 1917: sin trolovade). Han hafuer gået ifrån sin trolofwadhe hustru, och tagit eenss annars fästemöö. VDAkt. 1663, nr 334.
e) (företrädesvis i vitter stil l. skämts., föga br.) i utvidgad anv., i fråga om djur. TRudeen Vitt. 197 (c. 1690). Eurén Kotzebue Cora 57 (1794).
2) (i sht skämts., mindre br.) bildl., om etui av tyg l. vaxduk, innehållande diverse sysaker o. d.; jfr MAMMA, SJÖMANS-HUSTRU. Tegnér HemOrd 31 (1881). ”Hustrun” .. bör vara väl furnerad med nålar, knappar, tråd och häktor. TurÅ 1900, s. 322.
Ssgr (till 1): A: HUSTRU-BRODER. (†) (ngns) hustrus broder; jfr SVÅGER. SthmTb. 9/8 1587. BoupptSthm 1687, s. 202 a, Bil. —
-BRÖST. (†) bröst (se d. o. 1) hos kvinna som födt l. skall föda barn, barnaföderskas bröst. Consistorium lätt ledsaga Karin .. till Stadz Jorda Gumman .., fick aff henne witne, at hon baar ännu sin Pijgo bryst och hade inge hustro bryst. VDAkt. 1650, nr 1. VDBötB 1650, s. 439.
-BÄNK. (†) kyrkbänk avsedd för gifta kvinnor. Murenius AV 594 (1666).
-DRÅP. jfr -MORD.
-DRÅPARE. jfr -MÖRDARE.
-DRÄKT. (i fråga om ä. förh.) dräkt som bars av gift kvinna. Bruden har fått hustru-drägt eller hufvo. Lind (1749; under hauben). Kolmodin QvSp. 2: 18 (1750).
-HÖVA, r. l. f. (†) beteende som passar för en hustru. Är thet en qvinno-tucht? är thet en hustru-höfva (att ss. Potifars hustru locka en man till otukt). Kolmodin QvSp. 1: 154 (1732).
-KLÄDER, pl. (i fråga om ä. förh.) jfr -DRÄKT. Tå Brwden affträder, går hon vthi en Cammar, och aflägger ther sin Brwdeskrudh, och ikläder sigh Hustru kläder. AJGothus ThesEp. 4: 49 (1619).
-LEDIG. (†) om man: ogift. Schultze Ordb. 2716 (c. 1755).
-MORD. mord som en man förövar på sin hustru. Björkman (1889).
-MUFF. (i fråga om ä. förh.) muff som bars av gift kvinna. BoupptSthm 1677, s. 1114 a, Bil. —
-MÖRDARE. man som mördat sin hustru. —
-MÖSSA. (i fråga om ä. förh.) jfr -DRÄKT. VDAkt. 1660, nr 61. BoupptSthm 1668, s. 1592.
-NAMN. (numera bl. tillf.) hustrus namn l. titel. AJGothus ThesEp. 4: 50 (1619). Jag .. skaffade dig ett ärligt hustrunamn i Guds församling. Almqvist Amor. 55 (1822, 1839).
-PLIKT. en hustrus plikt(er); i sht i pl. VDAkt. 1701, nr 129. Kolmodin QvSp. 1: 578 (1732).
-ROV. (i fråga om ä. förh.) jfr KVINNO-ROV. Böök ResSv. 222 (1924).
-RÄTT, r. l. m. (†) hustrus rätt i det gemensamma boet. BoupptSthm 1671, s. 91. Den, uti fästom (dvs. fästning) häfdas, (synes) niuta i alt hustrurätt, morgong(åva) med alt annat. FörarbSvLag 1: 257 (1690).
-SKRUD. (†) = -DRÄKT. Lucidor (SVS) 461 (1674).
-SKÅL. [sv. dial. hustruskål] (förr) skål med vilken hustrun på bröllopet drack sin nyblivne make till; jfr DANNEKVINNE-SKÅL a; äv. om skål som dracks för den nyblivna hustrun. Bureus Suml. 80 (c. 1600; se under DANNNE-KVINNE-SKÅL). Hustro Skåhl drickes förr ähn .. (de nyvigda) gåå tillbårdhz strax effter Sängledningen. VDP 7/9 1681. Hagström Herdam. 2: 427 (cit. fr. 1766).
-STÅND. (†) gift kvinnas stånd. En Christeligh pietet, dygd och goda seder, de Quinnokönet så i Jungfrw- som Hustru Ståndet wäl anstå. Gezelius AReichenbach E 1 b (1668). Ekmanson Sterne 2: 132 (1791).
-SYSTER. (hustru- 15411662. hustrus- 1907) (numera bl. tillf., arkaiserande) (ngns) hustrus syster; jfr SVÄGERSKA. G1R 13: 317 (1541). NoraskogArk. 5: 418 (1653). Heidenstam Folkung. 2: 139 (1907; arkaiserande).
-TJUV. (tillf.) (öknamn på) person som fråntagit ngn hans hustru. BtFinlH 3: 296 (1554).
-TOFFLOR, pl. (†) jfr -DRÄKT. TullbSthm 1534, s. 5 a.
-VÄLDE. Hustru-welde kommer myckit ondt åstad. Swedberg Dödst. Qq 3 a (1711).
B (enst.): HUSTRUS-SYSTER, se A.
Spoiler title
Spoiler content