SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄRBÄRGE hær3~bær2je l. 3r~ l. 3r~, n.; best. -et; pl. -en (G1R 7: 207 (1530) osv.) ((†) = OPetri Tb. 264 (1529; uppl. 1929), SthmStadsord. 1: 250 1675). -er G1R 27: 157 (1557), Lagerström Bunyan 2: 206 (1727)); förr äv. HÄRBÄRG, n.; best. -et; pl. = (Fosz 469 (1621));
l. (numera bl. i bet. 34) HÄRBRE hær3bre2, n.; best. -et; pl. -en; äv. (i bet. 3, i vissa trakter, bygdemålsfärgat) HÄBBRE häb3re2, n.; best. -et; pl. -en; äv. (i bet. 34, i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) HÄBBARE häb3are2 l. HÄBBAR häb3ar2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(her- 15261902. herr- 18461895. här- 1528 osv. härg- 1566. -bärg(h)e (-berg(h)e) 1526 osv. -bergie 1526. -bärg(h) (-berg(h)) c. 15801857. -ber 1544 (: herbergiffuare)1666 (: kyrkioherber). -bere 1640 (: stolpherbere). -bre 16521928. -brä 17721925. häbbar (hebbar) 17721925. häbbare 18921912. häbber 1904 (: häbberet, sg. best.). hebberge 1909. häbbre (hebbre) 17141916. häbre 1905. häbrä c. 1730)
Etymologi
[fsv. härbärghe, sv. dial. härbäre, härbre, häbbre (-brä), häbbär m. fl. former; motsv. fd. hærbærgh(e), ä. d. herberg, d. herberg(e), fnor. herberge, herbyrgi, herbirgi, nor. dial. herbyrge, isl. herbergi; efter mnt. herberge, f., motsv. fsax. heriberga, f., härbärge, fht. heriberga, med urspr. bet.: plats som kan hysa (o. skydda) en här, fältläger o. d., motsv. mht. herberge, t. herberge, meng. hereberge, eng. harbour; till ord motsv. HÄR, sbst., o. BÄRGA]
1) (i sht i vitter stil l. i fråga om ä. förh.; se dock d) hus l. våning l. rum där resande o. d. kunna (mot ersättning) erhålla tillfällig bostad (o. förplägning); i sht dels om dylikt hus som ligger vid färdväg o. dyl. o. där, enligt myndigheternas anordning, resande mot betalning härbärgeras o. förplägas: gästhus, gästgivargård, stundom äv. liktydigt med: värdshus, ”taverna”, krog; dels om hus l. del av ett hus (privathus, kloster o. d.) l. om rum o. d. (i ett hus) som är avsett (avsedd) att tillfälligt hysa anländande gäster o. d. l. som står öppet (öppen) för fattiga vandrare, hjälpbehövande o. d. Them war icke rwm j herberghit. Luk. 2: 7 (NT 1526). (Kristiern II) kom .. til Nydal kloster, ther betaladhe han så i herberget, at han lät drenkia abboten, med någhra aff hans brödher. OPetri Kr. 334 (c. 1540). Öfversten Radike är här för några dagar komin och logerar i mitt härbre. Ekeblad Bref 1: 126 (1652; rättat efter hskr.). Herberge .. är värdshus, gästgifvaregård. Hof Förkl. 73 (1765). Birger .. tog väl emot .. (sina bröder) och lät införa alla deras män uti ett stort herberge. Fryxell Ber. 2: 78 (1826). I något af uthusen var ett rum, herberget kalladt, bestämdt till herbergerandet af kringvandrande personer. Lovén Folkl. 3 (1847; i fråga om förh. i Skytts härad i Skåne i början av 1800-talet). Nu gällde det att komma hem till vårt herberge, som låg i Quartier Latin på andra sidan af Pont Neuf. Hyltén-Cavallius Lif 193 (c. 1880). Vi besökte (i Vadstena) Tidemanns härbärge, där Hans Brask tog in med sitt följe. Böök ResSv. 108 (1924). — jfr BARN-, FATTIG-, GÄST-, KLOSTER-, NATT-, SOV-HÄRBÄRGE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Såsom Herberget eller wärdhen ähr, så är och Gästen. Balck Es. 17 (1603). Vthi ett oanseenligit härbärge finner man offta en anseenligh wärdh. Törning 156 (1677). Många gäster göra dåligt herberge. SvOrdspråksb. 65 (1865).
b) (†) i uttr. till härbärges l. härbärgs l. härbärge (jfr 2 b); särsk. i sådana uttr. som gå, komma till härbärges, gå, komma till härbärget l. sitt härbärge; följa (ngn) till härbärges, följa (ngn) till härbärget; äv. bildl. (Samariten) fördhe honom (dvs. mannen som råkat ut för rövare) till herbergie, och skötte honom. Luk. 10: 34 (NT 1526; Bib. 1917: till ett härbärge). (Skolgossarna) gå så heem til herberges igen. LPetri KO 85 a (1571; äv. i hskr. 1561). Schönberg Bref 1: 309 (cit. fr. 1599; bildl.). Widh Muskou wordo Sendebuden .. vthan för Staden vndfångna, och til Herbergz beledsagade. Girs G1 231 (c. 1630). Bliberg Acerra 365 (1737).
c) (förr) lokal tillhörig ett handtvärksskrå o. avsedd för härbärgering av vandrande gesäller o. d. samt för skråmedlemmarnas sammankomster. Tunbindare Gesällernes Härberge år 1706. Anderson Stadsl. 43 (cit. fr. 1706). Skomakare-Gesällernas Härberge här i Staden. PH 6: 4748 (1757). 3NF 8: 616 (1928). — jfr GESÄLL-, SKRÅ-, VINDRAGARE-HÄRBÄRGE m. fl.
d) (fullt br., i sht i fackspr.) om hus l. rum i vilket husvilla, arbetslösa o. d. kunna erhålla tillfälligt logi; äv. om för tillfällig inkvartering av skogsarbetare, flottare o. d. (i ödebygd) uppförd byggnad o. d. Frälsningsarméns härbärgen. SLorS 13: 70 (1897). Herberget för husvilla män vid David Bagares gata (i Stockholm). VL 1897, nr 113, s. 2. HbSkogstekn. 360 (1922; om härbärgen för flottningsarbetare). ST(A) 1930, nr 128, s. 6.
e) [namnet möjl. föranledt av att ifrågavarande lokal (prof. B. M. Bolméers bostad) låg i ett hus där rum tidigare upplåtits åt resande] i sht litt.-hist. i sg. best., benämning på en lokal i Lund i vilken under 1810- o. 1820-talen ett antal akademiska lärare, präster m. fl. (”härbärgisterna”) möttes till förtrolig samvaro o. till diskussion av aktuella frågor; äv. om den krets som bildades av de personer som samlades på denna lokal. Kahl Tegnér 129 (1851).
f) (numera bl. ngn gg i högre, särsk. religiös stil) i mer l. mindre bildl. anv.
α) om världen ss. en tillfällig boning för människan. Wi menniskior äre alle främlingar här på jorden. Werlden är intet wårt hus, utan wårt herberge. Spegel Pass. 469 (c. 1680). Franzén Pred. 5: 269 (1845).
β) om graven ss. den dödes (tillfälliga) boning l. vilostad (intill uppståndelsen). Wåra graffuar .. äro .. hwilorwm och herberge, ther wij skole haffua wår roo vthi, alt in til vpståndelsen. LPetri 1Post. d 6 b (1555). Flensburg (o. Collin) 168 (1915).
γ) om kroppen (l. del därav) ss. boning för själen l. för vissa egenskaper l. för krämpor, lidanden o. d. Palmchron SundhSp. 171 (1642). Hiertat .. ther affecternes rätta Härbärge är. Därs. 370. Vår kropp et Härberg blef, dit krämpor sig församla. Kolmodin QvSp. 2: 331 (1750).
2) i allmännare anv.: bostad, logi; särsk. i sådana uttr. som finna, få, hava, taga (sitt) härbärge (ngnstädes), finna, få osv. (sin) bostad (ngnstädes), taga in (ngnstädes); begära, beställa, söka (sitt) härbärge (ngnstädes), begära, beställa osv. bostad (ngnstädes); äv. bildl. Bedja om härbärge över natten. OPetri 1Post. 106 b (1528; bildl.). Di .. komme j hanns gårdh och begieradhe der herbergh. SkrGbgJub. 6: 189 (1590). Jag betackar V. R mijket flijtig för senast goda herberge och tractament. VDAkt. 1652, nr 100. Aldrig tror jag, at i Sverje / Astrild fåt så frit härberge, / Som han nu begynner få. Nordenflycht QT 1745, s. 146. Karlson ÖrebroSkolH 3: XXXVI (1875). Vester om Döda Hafvet fick jag herberge i ett ökenkloster. Heidenstam Vallf. 65 (1888). Överallt finner .. (den holländska idyllen) härbärge och tak över huvudet. Fogelqvist ResRot 76 (1926). — särsk.
a) i uttr. hus och härbärge, se HUS 3.
b) (†) i uttr. till härbärges l. härbärgs l. härbärge (jfr 1 b).
α) i sådana uttr. som begiva sig, komma till härbärges (hos ngn), begiva sig till gästning l. inkvartering (hos ngn), komma för att få kvarter (hos ngn); äv. bildl. Och (de) komo til herberghe til Kimham widh Bethlehem. Jer. 41: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: i Kimhams härbärge invid Bet-Lehem stannade de); jfr 1 b. LPetri Œc. 66 (1559; bildl.). En Skogsrådh kom om en affton til härberges hoos en Bondhe. Balck Es. 140 (1603). Afzelius Sag. 7: 214 (1853).
β) i sådana uttr. som ligga, vara till härbärges (hos ngn), ligga resp. vara inkvarterad l. inlogerad (hos ngn), bo (hos ngn). Simon som och kalladhes Petrus war ther till herberghe. Apg. 10: 18 (NT 1526). OPetri Kr. 29 (c. 1540). Thet Huuset ther han lågh til Herberges. Schroderus Os. III. 1: 338 (1635). Effter han i wår huuss hooss oss haf(ve)r offta gäst, och till herbergess warit. VDAkt. 1654, nr 1 (1653).
γ) i sådana uttr. som l. undfå (ngn) till härbärges, få (ngn) till inhysning (hos sig), hava (ngn) till härbärges, hava (ngn) inlogerad, hava (ngn) boende hos sig. Förgäter icke ath herbergha, ty ther medh haffua somlighe fått englar owittandes til herberghes. Ebr. 13: 2 (NT 1526). HH XIII. 1: 136 (1564). Anno 73 hade (han) hoos sig till Herbergz en Skåtzk Capiten. SthmTb. 5/6 1574. Rothovius Äropr. E 2 b (1633).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i kulturhistorisk skildring) förrådshus l. visthus (i sht förr tillika gästhus) utgörande en mindre, självständig byggnad (ofta av karakteristiskt utseende); jfr BUR, STABBUR. (Bonden) stickade såå elden på gård(en) och brende vp twå stughur, iij (dvs. tre) herberge, jt stal (osv.). OPetri Tb. 264 (1529; uppl. 1929). Bevara Spanmålen, och annat sogel uti Härbärgen; Häbrän, kallada. Broman Glys. 3: 99 (c. 1730). Hildebrand FörhistF 212 (1874). Finns i Dalarnes härbrän ett bockhorn / som har kvar sina läten från förr! Karlfeldt FlPom. 30 (1906). Här och hvar skymtar ett fristående härbre på fyra massiva stolpben med det karaktäristiska öfverskjutande loftet. Nordling Siljan 50 (1907). Erixon SkansenKultH 73 (1925). — jfr STOLP-HÄRBÄRGE. — särsk. (förr): magasin, bod o. d. till förvaring av en sockens i spannmål utgående tionde, kyrkohärbärge, tiondebod. G1R 7: 207 (1530). Arcadius VexjöL 46 (1889). jfr KORN-, KYRKO-, SOCKENKYRKO-, TIONDE-HÄRBÄRGE m. fl.
4) [sannol. utvecklat ur 3] (i vissa trakter av södra Sv., bygdemålsfärgat, samt i kulturhistorisk skildring) benämning på vardera av de båda byggnader som på bondgårdar av äldre typ i södra Sv. flankera huvudbyggnaden l. ”storstugan” (”bålastugan” o. d.) o. äro sammanbyggda med denna; äv. om rummen i dessa byggnader. Hofberg Skogsbyggarl. 12 (1881; fr. Halland). Stolpbodar .. ha säkerligen en gång funnits i hela landet — många spår därav finnas ännu i Götaland och sannolikt får man utgå från, att de bodar och ”härbren”, som i den sydgötiska hustypen uppförts vid stugugavlarna, utvecklats ur äldre stolpbodar. Ymer 1922, s. 279.
Ssgr: A (†): (2) HÄRBÄRG-GIVARE. (herber-) person som giver härbärge (åt ngn); gästgivare. Herbergiffuare i longafierdingen. JönkTb. 146 (1544).
B (föga br.): HÄRBÄRGE-FADER, -HUS, se D.
C: (2) HÄRBÄRGES-ERSÄTTNING~020. (i fackspr.) åt posttjänsteman som tjänstgör å järnvägspostlinje utgående ersättning för nattlogi å överliggningsorten. BtRiksdP 1904, 6Hufvudtit. s. 44. Döss o. Lannge (1908).
-HUS, se D.
(1) -HUSBONDE~020. (förr) De stora i landet och köpmännen, som lågo på regelbundna köpmansfärder, gjorde avtal (om härbärgering) med personer bofasta på deras stråkvägar, s. k. härbärgeshusbonde eller härbärgeshustru. TurÅ 1930, s. 197.
(1) -HUSTRU. (förr) jfr -HUSBONDE. TurÅ 1930, s. 197.
D: (1 c) HÄRBÄRGS-FADER. (härbärge- 1908. härbärgs- 1881) (förr) benämning på den person (äldre gesäll o. d.) som förestod ett skråhärbärge; jfr KROG-FADER. Skräddargesällernas reglemente för ”Herbergsfadern” 1835. Lundin (o. Strindberg) GSthm 364 (1881; efter handl. fr. 1835). 2NF 9: 1081 (1908).
-HUS. (härbärge- 1602. härbärges- 1881. härbärgs- 1729 osv.)
1) (numera bl. i kulturhistorisk skildring) = HÄRBÄRGE 1. Tawerne och herbergehws skole bliffwe förordnedhe. SUFinlH 1: 223 (1602). Erixon SkansenKultH 26 (1925).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i kulturhistorisk skildring) till 1: rum i en gård avsett för gäster (l. för förvaring av husgeråd o. d.). FolklStSaml. 2: 163 (i handl. fr. 1729). Intill stugan var en kammare, gemenligen kallad ”kistekammaren” eller herbergshuset, der familjens högtidskläder förvarades. LfF 1884, s. 136.
3) (förr) = HÄRBÄRGE 1 c. Visbys gamla herbergshus för smeder. Scholander 2: 188 (1867). Lundin (o. Strindberg) GSthm 364 (1881).
4) (i kulturhistorisk skildring) = HÄRBÄRGE 4. Hofberg Skogsbyggarl. 12 (1881; fr. Hall.). KultHM 3: 4 (1897).
(1 c) -VÄRD, m. (förr) = -FADER. Lundin (o. Strindberg) GSthm 364 (1881).
Avledn.: HÄRBÄRGIST, m. (i fråga om förh. i Lund på 1810- o. 1820-talen) i sht litt.-hist. till 1 e: medlem av det sällskap som samlades på ”Härbärget”. (Prosten Jonas Palm är) en äkta Herbergist, full af heder och ära. Tegnér (WB) 4: 430 (1824).
Spoiler title
Spoiler content