SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖLJA höl3ja2, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.); -ARE (knappast br. Juslenius 266 (1745; lat.: tegens), Schultze Ordb. 1936 (c. 1755; i bet. 2)).
Ordformer
(inf. o. pres. ind. pl. hyl(l)ia Stiernhielm WgL 105 (1663). hylla Frese VerldslD 48 (1716, 1726). hölga Ekblad 95 (1764). hölja (hölia, höllia, höllja) 1Kor. 11: 7 (NT 1526) osv. pr. ind. sg. akt. hööl SvOrds. B 5 b (1604). höljer (hölier, hölljer) 1Petr. 4: 8 (NT 1526) osv. pr. ind. sg. pass. hylles Dahlman Reddej. 161 (1743). höljs Bellman SkrNS 1: 113 (c. 1780) osv. höljes Adlerbeth Buc. 12 (1807) osv. imper. sg. hölg Dalin Vitt. 3: 72 (c. 1740), Widegren (1788). hölj Thorild (Hans.) 1: 198 (1784) osv. ipf. sg. o. pl. holde 1Kon. 1: 1 (Bib. 1541). hulde Hund E14 374 (1605: öffwerhulde). hylde Bliberg Acerra 767 (1737: förhylde). hölde Skogekär Bärgbo Wen. 52 (c. 1650, 1680: undanhölde), Isogæus Segersk. 1164 (c. 1700). hölgde 1Mos. 38: 14 (Bib. 1541: förhölgde), Ödmann StrFörs. 1: 107 (1799). höljde Möller (1790) osv. sup. hölg(d)t Broms Vitt. 371 (1715), Widegren (1788). höljt Gustaf III 1: 61 (1786) osv. hölt BtÅboH I. 6: 17 (1633), RP 8: 531 (1641). p. pf. hold 1Kor. 11: 5 (Bib. 1541: oholdt, n. sg.), Kolmodin Rök. 100 (1728). håld Rudbeckius Kyrkiost. 19 (c. 1635: håldt, n. sg.). hålgd LejonkDr. 62 (1689: hålgder). hyld 1Kor. 11: 5 (NT 1526: ohylt, n. sg.). höld HB 1: 247 (1591: höldt, n. sg.), KKD 3: 217 (c. 1710: hölder). hööld RP 8: 164 (1640: höölt, n. sg.). hölgd 1Kor. 11: 13 (NT 1526: ohölgd), Agrell Maroco 1: 26 (1789, 1796). höljd GFGyllenborg Vitt. 2: 13 (1771, 1795) osv.)
Etymologi
[fsv. hylia, motsv. d. hylle, nor. o. isl. hylja, got. huljan, fsax. -hullian, holl. hullen, fht. hullen, t. hüllen (se HYLLE, sbst.3); av germ. huli̯an, till germ. stammen hul- (se HULDRA, HYLSA, HÅL, sbst. o. adj.1, HÖLJA, sbst., HÖLJE, HÖLSTER, sbst.1—2), av ieur. kel- (se KULÖR, OCKULT), germ. hel- (se HJÄLLE, HJÄLM, sbst.1, HYLLA, sbst., HÄLA, v.2, IHJÄL). — Med avs. på skrivningen med g gäller vad som sagts angående motsvarande skrivning av DÖLJA]
1) övertäcka, (be)täcka, insvepa, omsluta, omhölja, inhölja, skyla (ngn l. ngt); dels med personligt l. ss. personligt tänkt subj.: anbringa (utbreda) ngt så att det (mer l. mindre fullständigt) övertäcker l. omsluter l. skyler (ngn l. ngt), dels med sakligt l. ss. sakligt tänkt subj.: bilda ett täcke över l. omkring (ngn l. ngt); ofta med bestämning inledd av prep. med l. i (uti), betecknande det som övertäcker l. skyler; äv. refl.; äv. med objektsväxling: utbreda (täcke o. d. över l. omkring ngn l. ngt l. ngnstädes); äv. mer l. mindre bildl. l. oeg. l. i överförd anv. Bureus Suml. 45 (c. 1600). Du glömskans natt, kom hölg mitt sinne. Dalin Vitt. 3: 72 (c. 1740). Diken fyllda med grof klapper och med jord hölgda. Barchæus LandthHall. 18 (1773). Min själ af honom kronan får, / Då grafven stoftet höljer. Ps. 1819, 452: 2. Dina lemmar bäfva / .. och blekhet höljer kinden. Stagnelius (SVS) 4: 261 (1822). Höljd af smuts var hans klädnad. Kolmodin Liv. 1: 197 (1831). Gråa lockar höljde ren hans hjessa. Runeberg 2: 89 (1848). Inne i sluttningarnas / frodigt hängande grönska, / höljer sommarnattens / svala dunkel / sitt kylande, mattblå flor. Hansson Nott. 26 (1885). Berggrunden befriad från det höljande täcket af lösa jordlager. AtlFinl. 3: 3 (1899). Borden i gästabudssalen höljdes med dukar. Lagerlöf Troll 2: 109 (1921). — jfr DIM-, FLOR-, IS-, JORD-, MOSS-, SNÖ-, TÖCKEN-HÖLJD. — särsk.
a) (i sht i vitter o. i högre stil) i fråga om kläder l. klädesplagg o. d.: kläda; omsvepa, skyla; ofta med bestämning inledd av prep. i, ngn gg med, angivande beklädnaden; ofta (i sht i fråga om beslöjande) med anslutning till g; äv. bildl.; äv. (numera nästan bl. i α) med avs. på kroppsdel. Skogekär Bärgbo Wen. 93 (c. 1650, 1680). Låtom oss Thor / i Brud-lin hölja. Afzelius SæmE 69 (1818). (Efter Kalmarunionens upplösning) syntes svenskan stappla mot sin graf .., höljd i främmande lumpor. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 492. En ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen. Mark. 14: 51 (Bib. 1917; NT 1526: klädder .. vthi). Människan .. höljer .. gärna sina händer, då hon tager heliga ting i sin hand. Nilsson FestdVard. 36 (1925). — särsk.
α) (numera bl. i högre stil) med avs. på huvud, stundom hår, utan bestämning angivande beklädnaden: betäcka; stundom: sätta huvudbonaden på; äv. i p. pf. ss. adj. Mannen skall icke hölia sitt huffuudh. 1Kor. 11: 7 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). KyrkohÅ 1911, s. 32 (cit. fr. 1617). The haffva med höölt huffvud taalt med H. K. Maij:tt uti audientzet. RP 8: 164 (1640). Därs. 618 (1641). Adlerbeth HorSat. 77 (1814).
β) (numera bl. ngn gg i högre stil) refl., i absolut anv.: betäcka sitt huvud; äv.: anbringa en slöja framför sitt ansikte. Will hon icke hölia sich så skäre och hårit medh aff. 1Kor. 11: 6 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Tå toogh hon mantelen och holde sigh. 1Mos. 24: 65 (Bib. 1541; Bib. 1917: Då tog hon sin slöja och höljde sig i den). Kolmodin QvSp. 1: 75 (1732). Lind (1749).
b) (†) i uttr. hölja ngn med (täcke o. d.), utbreda (täcke) över ngn, hölja över ngn (täcke o. d.); äv. refl. (Han) kunde .. icke warda warm, äntå man holde honom medh klädher. 1Kon. 1: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: höljde täcken över honom). ConsAcAboP 3: 193 (1667). Hölja sig med et täcke. Sahlstedt (1773).
c) (i sht i fackspr.) övertäcka (växt) för att skydda den mot kölden. I våra trakter måste rosorna höljas på hösten. Lager, Rosmarin och Fikon .. hos oss vilja höljas hvar Frost-Natt. Linné i VetAH 1739, s. 6.
d) (i vitter stil) om terrängbeklädnad: övertäcka. Majestätiska berg, höljda af djupa furuskogar. Nicander Minn. 1: 3 (1831). Vitmossan höljer marken därunder (dvs. under granarna). Böök ResSv. 153 (1924).
e) (i vitter stil, mindre br.) refl., med sakligt subj.: utbreda sig (över l. omkring ngt); äv. bildl. Johansson HomIl. 5: 310 (1846). Öfver marker och jordvallar / snön höljer sig / som ett glansigt blånande / luddmjukt skinn. Hansson Nott. 37 (1885).
f) angivande ymnig förekomst av ngt ngnstädes: uppfylla l. översålla (ngt med ngt); ofta i pass. (särsk. i uttr. höljd av l. med; äv. (i sht förr) i pass. med intr. bet.: vara uppfylld l. översållad av.) ÖB 133 (c. 1712). Jorden, säger sagan, höljdes af hänryckta dårar. Leopold 3: 402 (1794, 1816). En äldre, uniformerad man med bröstet höljdt af hederstecken. Rydberg 8: 224 (1874). Häggen, höljd af hvita blommor, doftar der invid på ängen. Dens. Dikt. 1: 101 (1882). — särsk. bildl.; särsk.: överhopa. Af drömmar villad, jag ibland / Dig i min famn med kyssar höljer. Kellgren 2: 292 (1781). Då efter revolutionen (år 1809) dess befrämjare höljts med titlar och hedersbetygelser, hade .. Armfelt icke blifvit lottlös. Tegnér Armfelt 3: 220 (1887). Janzon Prop. 1: 15 (1903). — särsk. i uttr. hölja (ngn l. ngt) med (ovansklig o. d.) ära l. berömmelse, stundom med skam l. vanära o. d., skänka (ovansklig) ära åt resp. draga skam l. vanära över (ngn l. ngt) i rikt mått; hölja sig med ära, vinna stor ära. Att offentligen hölja med skam en person, för kanske en enda hans enskilda löjlighet? Thorild 3: 76 (1791). Vår stormaktstid hade höljt det svenska namnet med ovansklig ära. LfF 1908, s. 25. Ypperliga skidlöpare, som höljt sig med ära i otaliga tävlingar. Böök ResSv. 200 (1924).
g) (i vitter stil) angivande att ngt (mer l. mindre fullständigt) skyddas från att bliva sett l. iakttaget: skymma (bort), undanskymma, dölja; ofta om mörker, dunkel, skugga, moln o. d.; ofta i pass.; ofta (i sht i p. pf.) med bestämning inledd av prep. i, betecknande det som skymmer l. döljer; företrädesvis mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. ngt är höljt i dunkel, ngt är oklart för tanken l. uppfattningen, ngt är outredt, ngt undandrager sig kännedom (i allt väsentligt). Thorild (Hans.) 1: 198 (1784). Anständigheten begär, at man döljer sina fel; Belefvenheten, at man blott höljer dem; at man ej ställer dem nakna til allmänt åskådande. Kellgren 3: 248 (c. 1790). Virgina, på en väg emellan skuggor höljd, / I menlös säkerhet allena gick tillbaka. JGOxenstierna 2: 125 (1796, 1806). Isynnerhet är Sveriges och Danmarks historia denna tid höljd i dunkel. Odhner Lb. 18 (1869). Den djupa förtegenhet, i hvilken han höljde sina framtida planer. Carlson Hist. 3: 5 (1874). Censurens häfder (ha) alltid älskat att hölja sig i mörker. UVTF 26: 108 (1880). Bollhusmännen hade sitt mål nära och bestämdt, skandinavernas höljdes af oviss framtid. Hallström i 3SAH 24: 275 (1910). (Cæsar) höljde huvudet i togan och sjönk död ned vid Pompejus' bildstod. Grimberg VärldH 4: 195 (1930); jfr a α. — särsk.
α) (föga br.) refl., förr äv. i pass. med intr. bet., om himlavalvet: överdraga sig med moln o. d., bli mulen; vanl. med bestämning inledd av prep. i l. med, ngn gg i absolut anv.; äv. bildl. om panna l. person: fördystras, bliva nedstämd. Bellman SkrNS 1: 113 (c. 1780). (Det) syns mig troligt / Att vi få regn i dag. Se himeln höljer sig. Remmer Theat. 2: 99 (1815). Satan det hörde: då skälfde hans bröst af fruktan och vrede / Och i rysliga moln den förkastades panna sig höljde. Stagnelius (SVS) 3: 74 (1817). Himmelen höljer sig i moln. Meurman (1846). Hagberg Shaksp. 1: 397 (1847; bildl.).
β) (†) med avs. på svaghet, brist, ngt ofullkomligt l. dåligt; dels med sakligt (l. ss. sakligt tänkt) subj.: överskyla, dels med personligt (l. ss. personligt tänkt) subj.: ha överseende med. Kerleken hölier hela synda hopen. 1Petr. 4: 8 (NT 1526; Bib. 1917: överskyler en myckenhet av synder). Lælius Bünting Res. 1: 140 (1588). (En död mans fel skola) ingalunda på predikestolen nemnas, utan medh then Christeliga kärlekens kiortel hölias och beteckias. KOF II. 1: 268 (1659). Hwad mig tiänar han (dvs. Jesus) bäst weet; / Hölljer all min skröpligheet. Columbus BiblW D 2 b (1674). At I icke fordren mera än efter min förmåga, och höljer de brister, som utan vilja kunna finnas. SvSaml. 6: 292 (1766). Ödmann AnvSkrift. 14 (1822).
γ) (†) övergående i bet.: hysa, rymma; närmande sig 2. Alt dhet Silf och Guld som jorden ännu hölier / Eller dhet som man här upgräfwit reda seer. Skogekär Bärgbo Wen. 36 (c. 1650, 1680). Hans hierta til sin död lär hennes tycke höllia. Brenner Dikt. 1: 132 (1697, 1713).
2) (†) (undan)gömma, undandölja; fördölja, förhemliga. Konungars rådh, skal man tiya (dvs. förtiga) och hölia, / Men thet Gudh han gör, skal man icke fördölia. TobCom. F 3 b (1550). Man hööl ey wäl gull vnder gethetungo. SvOrds. B 5 b (1604). Des åtbörd och des tal, / Alt en förställning var; et medel blott, at hölja / De snaror ... Kellgren 1: 204 (1785). Händelser och deras höljda driffjädrar. Silverstolpe i 1SAH 5: 320 (1795, 1813). Fredrik (har) sagt, att jag .. / kan ingen hemlighet för honom hölja. Runeberg ESkr. 2: 196 (1833). Börjesson E14 125 (1847).
3) i fråga om handling som avser att avlägsna täcke l. hölje från ngn l. ngt; i ssgn AVHÖLJA o. i förb. HÖLJA AV.
Särsk. förb.: HÖLJA AV10 4. till 3: avhölja (se d. o. 1 o. 2). Möller (1790). Östergren (1928). jfr AVHÖLJA.
HÖLJA IN10 4. till 1: (mer l. mindre fullständigt) insvepa l. omsluta (ngt l. ngn). Wetterbergh Penning. 39 (1847). Röken (vid skogsbranden) blev så tät, att den höljde in alltsammans. Lagerlöf Holg. 2: 308 (1907). jfr INHÖLJA.
HÖLJA OM10 4. till 1: (mer l. mindre fullständigt) omsluta (ngt l. ngn) med täcke o. d.; äv.: svepa om (täcke o. d.). Ekblad 448 (1764). Östergren (1928). jfr OMHÖLJA.
HÖLJA PÅ10 4. (numera bl. vard.) till 1: utbreda l. lägga täcke o. d. över (ngn l. ngt); äv. (förr äv. i uttr. hölja på ngn med ngt): utbreda (täcke o. d.) över (ngn l. ngt). Hölj på henne täcket! Hon .. holde på honom. Dom. 4: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: höljde .. över). Schroderus Comenius 571 (1639). Grubb 102 (1665). Östergren (1928).
HÖLJA TILL. (†) till 1: hölja över. Salé 169 (1664).
HÖLJA UNDAN. (†) till 2: undandölja. Skogekär Bärgbo Wen. 52 (c. 1650, 1680). Posten 1769, s. 836.
HÖLJA ÖVER10 40. till 1: övertäcka (ngn l. ngt) med (ngt); utbreda (ngt över ngt); äv. i uttr. hölja över ngn med ngt; äv. bildl. Hon holde offuer honom en mantel. Dom. 4: 18 (Bib. 1541). Rudbeckius KonReg. 125 (1615; bildl.). Ett .. täcke ligger i båten att hölja öfver sätena med. PT 1910, nr 164 A, s. 3. jfr ÖVERHÖLJA.
Avledn.: HÖLJNING, r. l. f. (hölning 1681. höljning 1836 osv.) vbalsbst. till HÖLJA; förr äv. konkret: hölje. Verelius 118 (1681). Se! armen han sträcker ur höljningen der. Ling Tirf. 2: 41 (1836). Sundén (1885).
Spoiler title