SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARDA ka3rda2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (VRP 9/5 1614 osv.) ((†) -ar Fatab. 1933, s. 274 (1578), Stiernman Com. 3: 379 (1666); -er TullbSthm 22/11 1578, Liljeblad Fl. 62 (1792)).
Ordformer
(ka(a)rda 1669 (: Kardor, pl.) osv. kardra 1808. kart- 1639 (: Kartentijstel)1659 (: Kart-Tistel). kord- 1666 (: Kordar, pl.). kårda 1578 (: Cårder, pl.), c. 16001749)
Etymologi
[liksom d. karde av mnt. karde; jfr holl. kaarde, fht. karda, karta, t. karde, eng. card; av mlat. cardus l. it. carda, av lat. carduus, tistel]
1) redskap för kardning av ull, bomull o. d. l. för uppruggning av kläde (urspr. bestående av en korsformig ställning av trä, besatt med sammanfogade blomkorgar av kardtistel, en typ som alltjämt förekommer för uppruggning av kläde, i senare tid bestående av en tunn, vid ena långsidan med handtag försedd träskiva med på ena sidan påspikat läder, som är besatt med en mängd små, böjliga metalltänder, en typ som för kardning av ull o. d. torde vara den enda som förekommit i Sv.), vilket vid kardning av ull osv. drages utefter en annan karda, varvid den mellan kardorna befintliga ullen osv. utredes o. formas till en sträng (se 2); äv. om med dylika metalltänder försedd del av kardmaskin; äv. om kardmaskin. Ett par kardor. TullbSthm 22/11 1578. VRP 9/5 1614. De öfre kardorna (på en viss kardmaskin) .. hållas rena genom en apparat som af machinen sättes i verksamhet utan att något handarbete dertill fordras. Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 18. Suneson GGrund 86 (1926). — jfr BOMULLS-, CYLINDER-, DREV-, FIN-, FÖR-, GROV-, HAND-, MASKIN-, METALL-, NATUR-, RUGG-, SILKES-, SKRUBB-, ULL-KARDA. — särsk.
a) oeg., om redskap för borstning av uppstruket hår; i ssgn HÅR-KARDA (se d. o. 2) o. elliptiskt för denna ssg.
b) bildl., om kardliknande del av växt l. djur. På hufvudets sidor .. finnes hos hannen (av knaggrockan) .. så kallade kardor, hvilka utgöras af flera rader kardlika taggar, som kunna uppresas och nedfällas. SkandFisk. 155 (1842). Så kom aprilsolen, och då sköto .. (gurkskotten) fart, pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Strindberg Skärk. 189 (1888).
c) [växten har möjl. erhållit detta namn, emedan de spetsiga småbladen ansetts erinra om kardstift] (i vissa trakter) i uttr. jungfru Marias kardor, växten Vicia cracca Lin., kråkvicker. Dybeck Runa 1850, s. 14 (fr. Bohusl.).
2) om den gm kardning åstadkomna strängen av ull, bomull o. d. som är färdig att sträckas o. spinnas till garn. En karda ull, bomull. Tholander Ordl. (c. 1875). Vadden går till kardmaskinerna, där den formas till tunna kardor, i hvilka tågorna erhålla en jämlöpande riktning. Torpson Eur. 1: 40 (1895).
3) (mindre br.) om de med till taggar utbildade holkfjäll försedda blomkorgarna hos växtsläktet Dipsacus; oftast ss. namn på ifrågavarande växter; i äldre tid vanl. i pl. Haartman Linné Indeln. 19 (1753). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 99 (1901). — särsk.
a) i pl., om (blomkorgar av) växten Dipsacus fullonum Lin., kardtistel, vävarkarda. Linné Öl. 10 (1745; om blomkorgar). Dens. Sk. 262 (1751). Dalin (1852). — jfr STRÅ-, VÄVAR-KARDA.
b) i pl., om växten Dipsacus silvestris Mill., skogskarda. Linné HortUps. 25 (1748). — jfr SKOGS-KARDA.
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.; jfr ssgrna under KARDA, v.): A: KARD-BESLAG. jfr BESLAG I 1 b α. VaruförtTulltaxa 1: 285 (1912).
-BRÄDE. om den träskiva i en handkarda varpå kardstiften äro fästa. Hembygden(Hfors) 1913, s. 4.
-FABRIK. (kard- 1771 osv. karde- 1836) DA 1771, nr 85, s. 4. AdrKalSthm 1931, s. 1604.
-FABRIKÖR. (i fråga om ä. förh.) Raab Reg. 1746, 1: 35. Eichhorn Stud. 3: 246 (1881; i fråga om förh. 1766).
(2) -KANNA. cylinderformigt kärl för upptagande av de kardor l. strängar (av ull o. d.) som skola spinnas till garn, spinnerikanna. PT 1909, nr 277 A, s. 1.
-LAV. (†) bot. lavarten Calicium quercinum Pers. var. lenticulare Ach. Acharius Lich. 84 (1798).
-LIK, adj. SkandFisk. 155 (1842).
-LIKNANDE, p. adj. —
-LÄDER. med metallstift besatt stycke av läder (l. annat liknande material) som är fäst l. ämnat att fästas på en karda l. del av en kardmaskin. 6 par fina stuckna Kardläder. DA 1808, nr 117, s. 7. Walton skall, med framgång, hafva användt kautschuk till kardläder. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 204. SD(A) 1918, nr 233, s. 9.
-MAKARE. (kard- 1749 osv. karde- 17011820) (i sht förr) VDAkt. 1701, nr 243. Knape Österbottn. 95 (1917).
-NOCK, r. l. m., stundom n., l. -NOCKA, r. l. f. = -STIFT; äv. om hela samlingen av dylika stift på en karda osv. JernkA 1817, 2: 172. En med en kardnock besatt vals. UB 6: 468 (1874). Fatab. 1928, s. 189.
-NUBB. omkr. 1 cm. lång spik, urspr. använd till fastspikande av kardlädret på en karda. BoupptVäxjö 1824. Uppl. 2: 401 (1908).
(jfr 3) -SKÄRA, r. l. f. (föga br.) = -TISTEL. Fries Ordb. 54 (c. 1870). Schulthess (1885).
-STIFT. vart särskilt av de stift (av härdat stål) med vilka en karda l. (del av) en kardmaskin är besatt. Patent nr 40302, s. 1 (1916).
-TISTEL. (kard- 1659 osv. karde- 18151822. karden- 1639) [jfr d. kardetidsel, t. kardendistel] växt tillhörande släktet Dipsacus; jfr KARDA, sbst.1 3. Fries Ordb. (c. 1870). 3NF (1929). särsk.
a) växten Dipsacus fullonum Lin., vävarkarda; i sht i pl. äv. om växtens med till taggar ombildade holkfjäll försedda blomkorgar. Schroderus Comenius 135 (1639). Franckenius Spec. B 3 b (1659). Kardtisteln brukas vid fabriker till ullens beredande. Regnér Begr. 265 (1803). SPF 1852, s. 244 (om blomkorg). Fries SystBot. 23 (1891).
b) i uttr. vild kardtistel, om växten Dipsacus silvestris Mill., skogskarda. Lilja SkånFl. 85 (1870).
c) i uttr. hårig kardtistel, om växten Dipsacus pilosus Lin., tistelkarda. Lilja SkånFl. 85 (1870). Nathorst SvVäxtn. 10 (1905).
-TRÅD. (kard- 1772 osv. karde- 1782) (i fackspr.) metalltråd som användes för tillvärkning av kardstift. Rinman Jernförädl. 217 (1772). WoJ (1891).
B (numera knappast br.): KARDE-FABRIK, -MAKARE, -TISTEL, -TRÅD, se A.
C (†): KARDEN-TISTEL, se A.
Spoiler title
Spoiler content