publicerad: 1935
KASTNING kas3tniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. kastning; jfr d. kastning]
vbalsbst. till KASTA, v.
1) till KASTA, v. I 1: kastande, slungande; kast. Linc. Mm 4 a (1640). Kastning af post från järnvägspostkupé. Döss o. Lannge (1908). — jfr STEN-KASTNING. — särsk.
α) om slungande av kastvapen; numera bl. då av sammanhanget framgår, vilket vapen som kastas. Kastning av spjut. Lagförsl. 509 (c. 1606). Johansson HomOd. 24: 161 (1845). jfr BOMB-, GRANAT-, KNIV-, SPJUT-KASTNING.
β) mil. om eldgivning med kastpjäs(er). VetAH 1755, s. 110. Kastning med spränggranater. Hazelius Förel. 449 (1839). Kastning med slätborrade mörsare. Palmstierna Artill. 136 (1872). LbArtill. 81 (1892). jfr BOMB-, ELD-, GRANAT-, RAKET-KASTNING m. fl.
α) (i sht förr) till KASTA, v. I 1 e α; i fråga om rensning av säd o. d. Brauner Åker 51 (1752). BonnierKL Suppl. (1929; i fråga om ä. förh.). — jfr SÄDES-KASTNING.
β) (numera mindre br.) till KASTA, v. I 1 e β: skyffling (av säd). Salander Gårdzf. 116 (1727). UtsädT 1897, s. 159. 2NF 34: 92 (1922).
c) i sht idrott. till KASTA, v. I 1 f; jfr KAST, sbst.4 I 1 b. Norman GossLek. 138 (1878). Spring och kastning sätta de gröfre musklerna i verksamhet. PedT 1906, s. 298. IdrBl. 1924, nr 18, s. 3. — jfr BOLL-, DISKUS-, KLOT-, RING-, SLÄGG-, SPJUT-, STEN-, TRISS-KASTNING m. fl.
d) till KASTA, v. I 1 g; i sht ss. senare led i ssgr. HbiblSällsk. 2: 667 (1839). — jfr LOTT-, TÄRNINGS-KASTNING.
e) i sht fisk. till KASTA, v. I 1 j; jfr KAST, sbst.4 I 1 d. Vadens kastning. VetAH 1817, s. 39. Kastning med flugspö. Hammarström Sportfiske 73 (1925).
a) sjöt. kastande överbord av last i sjönöd; jfr KAST, sbst.4 I 2 a. SFS 1864, nr 22, s. 47. Kastning av last. Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) spelt. till KASTA, v. I 2 b α α' o. β'. (Fr.) Écart .. (sv.) Kastning af kort som man byter i spel. Björkegren 997 (1784). Denna kastning är alltså i trumfspel en direkt befallning att spela färgen tredje gången. Lundgren Koppel AuktBr. 113 (1923).
3) till KASTA, v. I 3; särsk. skogsv. till KASTA, v. I 3 a, i fråga om kolmila. CAEhrensvärd (SVS) 1: 67 (1782; i fråga om ett utbrott av vulkanen Stromboli). Kolmilans s. k. ”slagning” eller ”kastning”. Svedelius Koln. 64 (1872). JernkA 1904, s. 305 (i fråga om kolmila). — jfr FRÖ-, GNIST-, SPOR-KASTNING m. fl.
4) med. till KASTA, v. I 4: urinering; nästan bl. ss. senare led i ssgr. Sjuklig beskaffenhet af urinen .. framkallar täta trängningar till kastning. Wretlind Läk. 8: 11 (1900). — jfr BLOD-, URIN-KASTNING.
5) i sht veter. o. landt. till KASTA, v. I 5 b: framfödande av ofullgånget foster, abort. Sporadisk l. tillfällig kastning, kastning som framkallas av tillfälliga förhållanden. Smitt(o)sam, äv. epidemisk l. infektiös kastning, kastning som beror på en viss bakteriesjukdom; äv. ss. namn på ifrågavarande sjukdom, kastsjuka. Björkegren 162 (1784). Tidén Bosk. 19 (1841). Kastning .. förekommer mest hos fäkreaturen. TLandtm. 1897, s. 770. GHT 1934, nr 91 A, s. 15.
6) sömn. till KASTA, v. II 2; äv. konkret. AHB 34: 15 (1869; abstr.). (Knapphålen) kringsys .. först med en fin och jemn kastning. Hagdahl DBäst. 278 (1885).
7) till KASTA, v. III 1 b, 6 a ζ o. 6 b slutet (jfr äv. KASTA, v. V 1, 2); bildl.: förhållandet att ngn l. ngt förflyttar sig l. förflyttas (”kastar sig” l. ”kastas”) (mellan olika ståndpunkter l. situationer l. förhållanden o. dyl. l. från en ståndpunkt osv. till en annan); (plötslig l. våldsam) (för)ändring (av förhållanden l. beskaffenhet osv.), växling, skiftning. Våldsamma, täta kastningar i lynnet, känslolivet. Kastningar i opinionen, smaken. En utveckling utan språng och kastningar. (Svenskarnas) ständiga kastning mellan olika Regeringssätt. Kellgren 3: 283 (c. 1780). Lugn vid alla lyckans kastningar. Tegnér (WB) 8: 229 (1837). Det ryska lynnet med .. dess tvära kastningar mellan energi och apati. Karlgren BolsjevRyssl. 264 (1925). Häftiga kastningar mellan hausse och depression. SvD(A) 1933, nr 68, s. 11. (†) Ofullkomliga planer till tänkesättens sammanhållande .. (m. m.) åstadkommo en omvexlande kastning af pluraliteten. Silverstolpe i 1SAH 5: 335 (1795, 1813). — jfr PRIS-KASTNING.
9) (numera föga br.) med. o. veter. till KASTA, v. III 6 b β o. γ, om det förhållande att en sjukdom ”kastar sig” på ngt (förut icke angripet) organ o. d. VetAH 1780, s. 323. Ofta följde (efter koleran) liksom kastningar, i synnerhet åt hufvudet .. eller åt bröstet. TLäk. 1834, s. 487. Tidén Bosk. 49 (1841; i fråga om kvarka). Wretlind Läk. 8: 91 (1900).
10) (i fackspr., i sht jäg.) till KASTA, v. III (6 a o.) 7: plötslig ändring av kosan, kast (se KAST, sbst.4 III 2). Nilsson Fauna II. 2: 365 (1858). Hemberg ObanStig. 167 (1896).
11) till KASTA, v. III 8; i fråga om vind(en): omslag, kantring, kast (se KAST, sbst.4 III 3). Thomander 1: 167 (1829; bildl.). Erlandus hade .. följt alla vindens kastningar. Mellin Nov. 1: 265 (1846, 1865).
12) till KASTA, v. IV 1: häftig rörelse med kroppen l. en lem; ryckning, knyck; hastig vridning l. böjning. Leopold 3: 387 (1797, 1816). Knycka eller truta benämnes en ringa, men särdeles hård och tvär kastning (med huvudet hos en häst). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 27 (1836). (Åthävor äro bl. a.:) kastningar och vridningar på kroppen för att ange otålighet. Noreen VS 1: 12 (1903). — särsk.
a) gymn. o. sjukgymn. om hastigt upprepad gymnastisk rörelse av en lem l. av bålen. HLing (1882) hos LGBranting 1: 206. Wretlind Läk. 3: 94 (1895). — jfr ARM-KASTNING.
b) till KASTA, v. IV 1 b. En stolt, otålig, föraktfull kastning på huvudet l. nacken. Bremer Nina 560 (1835). ”Tycker han det?” svarade flickan med en lätt kastning på sitt täcka hufvud. Topelius Fält. 2: 14 (1856). Laurin Konsth. 464 (1900).
c) till KASTA, v. IV 1 c α. Den sjukes oroliga kastningar (i sängen) gjorde henne ängslig. SDS 1909, nr 306, s. 9 (1777). Lundberg HusdjSj. 355 (1868; i fråga om djur).
d) (i sht i fackspr.) till KASTA, v. IV 1 c β; om häst; dels: plötslig ryckning framåt l. bakåt l. häftigt språng åt sidan; dels (i fackspr.): hastig o. kraftig rörelse varigm hästen överför tyngdpunkten i motsatt riktning mot ”kastningen”. Ling As. 50 (1816). I kastning åt höger .. stämma högra hand och skänkel .. kastningen. KrigVAH 1828, s. 18. Schulthess Tigerhielm 36 (1880). RidI 1930, s. 48.
13) (föga br.) till KASTA, v. IV 3 b: (häftig l. hastig) oregelbunden rörelse (av l. inom ngt), rullning, slingring; förr äv. om regelbunden rörelse: svängning o. d. (Spiralfjädern i ett ur) är ständigt i rörelse genom Orons kastningar. Printz Uhr 66 (1769). TT 1875, s. 273 (i fråga om lokomotivs o. tenders ojämna rörelse på järnvägsspåret).
14) (i fackspr.) till KASTA, v. IV 3 d: ändring av form l. läge; krympning; krökning; förskjutning. VetAH 1802, s. 131. Masurbjörk, väl behandlad för att förekomma kastning. Luttropp Svarfk. 454 (1839). JernkA 1894, s. 105. 2NF 30: 124 (1919).
15) (numera föga br.) geol. o. bärgv. till KASTA, v. IV 3 e; i fråga om gång l. flöts: förändring av riktning, förskjutning; i fråga om lager: förkastning. Rinman (1788; i fråga om gång o. flöts). De märkvärdiga lagerförryckningar, hvilka man gifvit namn af kastning. JernkA 1827, Bih. s. 43. Därs. 1870, s. 66 (i fråga om malmgång). Björkman (1889).
(1 a) -HÅLL. mil. jfr SKOTT-HÅLL. Tvenne mörsarefartyg kommo på kastningshåll. Trolle Sjöoff. 2: 105 (1870). —
(1) -KRAFT. (i fackspr., †) kraft varmed ngt kastas. Leijonmarck PVetA 1783, s. 5. VetAH 1803, s. 314. JernkA 1829, Bih. s. 33. Björkman (1889). —
-SÄTT. särsk.
(1 a) -VINKEL. (†) mil. elevationsvinkel vid eldgivning med kastpjäs. Leijonmarck PVetA 1783, s. 36.
Spoiler title
Spoiler content