publicerad: 1938
KRÖK krø4k, r. l. m. (Hygiea 1860, s. 674, osv.), ngn gg n. (Modin Dikt. 245 (1878), Lidforss Dante I. 2: 114 (1903)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. = (Forsslund Skog 19 (1896)); förr äv. KRÖKE, n.; pl. -n (Topelius Fält. 4: 552 (i handl. fr. 1752: i kröken och kors)) l. -er (Rosenfeldt Vitt. 208 (1686)).
Ordformer
(krök 1860 osv. kröke 1672 (: Mäd Korsz ok kröke)—1752 (: i kröken och kors))
Etymologi
1) motsv. KRÖKA 1: förhållande(t) att ngt är krökt, krökning, krok (se d. o. 6), bukt; sväng; äv. konkret. Hygiea 1860, s. 674. (Hägern) lägger halsen alltmera i krök och sträcker benen. Rosenius Naturst. 33 (1897). Lundberg Lok. 146 (1902; på ångrör). (Johan) stödde sig på enekäppen, vars eleganta krök var ett mästerverk. Suneson GGrund 103 (1926). — särsk.
a) (†) i uttr. i kors och kröke o. d., i kors o. krökar (krokar), övergående i bet.: kors o. tvärs, i alla möjliga riktningar; äv. bildl. Lucidor (SVS) 236 (1672: Mäd Korsz ok kröke). Allenast rimen de vid ändan redo stå, / Så må alt annat fritt i kors och kröke gå. Düben Boileau Sat. 14 (1722). (Inälvorna hos silkesmasken) äro omgifne i kors och kröke och med otaliga vändningar af en liten säck. VetAH 1745, s. 258. Loge, / Som stänkte sin våg i kröken och kors. Topelius Fält. 4: 552 (i handl. fr. 1752). jfr: Derföre (dvs. för att föröka människosläktet) går han (dvs. Astrild) kröker / Al verlden kors och tvär. Rosenfeldt Vitt. 208 (1686).
b) i fråga om väg, farled o. d.; jfr KROK 6 d. Vägen är pittoresk genom sina krökar, broar (osv.). Hygiea 1865, s. 147. Rhen blifver segelbar vid Basel, där han gör en tvär krök åt N(orr). Carlson 1Skolgeogr. 51 (1887). Vägen .. gick .. en smula i krök. SvD(A) 1917, nr 313, s. 3. Siwertz JoDr. 326 (1928). — jfr FLOD-, VÄG-, Å-KRÖK m. fl.
2) (i vissa kretsar, starkt vard.) motsv. KRÖKA 2 a α: sup; äv. om flaska öl (”bärsa”). Koch Arb. 208 (1912). Om vi nu bara hade en redig krök var, skrattade han. Sandel Dropp. 76 (1924).
Spoiler title
Spoiler content