SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄRR ɟær4, n.; best. -et; pl. =; förr äv. KÄRRE, n.; pl. = (Schroderus Liv. 933 (1626)).
Ordformer
(kie(e)r 1538c. 1710. kerr (kierr, kjerr) 16841802. kär (kiär) 15581755. kärr (kiärr, kjärr) 1538 osv. tierr 16901734. tjärr (tiärr) 15881787. käre 1796. kärre, pl. 1626)
Etymologi
[fsv. kiär, motsv. d. kär, nor. kjerr, kärr (i sht med busksnår), busk- l. snårskog, isl. kiarr, busksnår, småskog; av ett urgerm. kerza-, trol. besläktat med lett. garscha, stor skog, garschas, kärr; möjl. till den ieur. roten ger-, fläta, och identiskt med gr. γέρρον, ngt av ris l. vidjor flätat. — Jfr KARM, KASSE, sbst.3]
(vanl. gräsbevuxet, ofta trädbärande, i kanten icke sällan av snårskog utmärkt) sankt l. sumpigt landområde som tidtals i större l. mindre utsträckning står under vatten; jfr MAD, MORAS, MOSSE, MYR, TRÄSK; särsk. (i fackspr.) om dylik sumpmark där bottenskiktet antingen saknas l. utgöres av brunmossor (l. vissa, icke tuvbildande vitmossor), lågmosse, motsatt: högmosse. Utdikning, (av)dikning av kärr. De gingo ned sig i ett kärr. Kon fastnade i kärret. VarRerV 40 (1538). Gif Väderlek som tienligt är, / At grönskas må både Marck och Kärr. Sydow Godafton 20 (cit. fr. c. 1710). (Myrarna i Lappmarken) äro mer eller mindre sanka kärr, bevexta med en myckenhet starrarter. Læstadius 1Journ. 403 (1831). SvRike I. 2: 50 (1900). SvSkog. 300 (1928). — jfr AL-, CYPRESS-, DY-, FJÄLL-, GRAN-, GRÄS-, GYTTJE-, HÅL-, LÖVSKOGS-, PIL-, RIS-, SALT-, SKOGS-, SLÅTTER-, STARR-, STRAND-, TALL-, TUVSÄV-, VIDE-, ÄNGS-KÄRR m. fl. — särsk.
a) i äldre fackspråkliga källor med begreppet på olika sätt fattat o. modifierat. Såsom ingen Sänk-jord kan gärna kallas Kärr, med mindre den äger til en half, trefierde dels, en eller flere alnars matjord, bestående af dy och Gyttia ..; Så (osv.). HushBibl. 1755, s. 49. Med kärr förstår jag de sumpige och sidlända parker, som äro bevuxne med gran och al samt hafva en mullblandad lera till odel. Crælius TunaL 293 (1774). Kärr, äro de sura och vattensjuka marker som äro skogväxte, och icke kunna hänföras till uppodlingsmark eller kyttland. SPF 1840, s. 30.
b) ss. första led i ett stort antal ssgr utgörande benämningar på växter l. djur som förekomma resp. uppehålla sig i kärr l. i sanka l. fuktiga trakter.
c) (†) i överförd anv., om (grundt) stillastående vatten (eg. i kärr), sump, pöl, göl; särsk. om myr l. mosse som sjunkit till botten, så att vattnet står däröver. (Lat.) Stagnum .. (sv.) Kärr. VarRerV 5 a (1579). Dalin (1852). jfr: Kærr på wårt mål, är både Träsk, Moras så wäl som stora Siöar. Rudbeck Atl. 3: 545 (1698).
d) (i vitter stil) mer l. mindre oeg. l. bildl.: ”träsk”. Schroderus Os. 2: 544 (1635). När fick man annat (än mist), i detta gemena kärret, som kallas Östersjön? Sparre Sjökad. 349 (1850); jfr c. Detta är den enda säkra vägen ur det politiska kärret. Palmgren Beals Mex. 28 (1924).
Ssgr: A: KÄRR-ARTAD, p. adj. Kärrartad mark. TT 1874, s. 205.
(b) -ASKÖRT. (†) bot. = -NOCKA. Fischerström 4: 403 (c. 1795). Liljeblad Fl. 468 (1816).
-BOTTEN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3758) (i fackspr.) jfr BOTTEN I 3. Serenius EngÅkerm. 33 (1727). Torrlagda kärrbottnar. Almquist UpplVeg. 127 (1929).
-BRUK. (i fråga om ä. förh. i Finl.) jfr BRUK 8. Porthan 5: 333 (1793). Smeds Malaxb. 130 (1935).
(b) -BRÄKEN. bot. bräkenväxten Polystichum thelypteris (Lin.) Roth. Liljeblad Fl. 306 (1792).
(b) -CYMBEL. (numera mindre br.) bot. = -KNIPPROT. SvBot. nr 449 (1812). Krok o. Almquist Fl. 1: 185 (1901).
-DIKNING.
-DRAG. långsträckt sänka som upptages av kärr. Johansson Noraskog 1: 236 (i handl. fr. 1658). Snärjiga snår och kärrdrag mellan steniga åsar och hult. Hortling DabUggl. 29 (1924).
-DROG l. -DRÅG, n. l. r. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) kärrdrag; jfr DROG, sbst.2 Johansson Noraskog 3: 251 (i handl. fr. 1684). I trånga kärrdråg. NoraskogArk. 5: 78 (1904).
(b) -DROM. (†) rördrom. WijsaFoglArt 12 (1623; d. orig.: Rørdrummen).
(b) -DUNTRAV~02. bot. växten Epilobium palustre Lin., kärrmjölke. Lilja SkånFl. 252 (1870).
(b) -DUNÖRT~02. bot. = -DUNTRAV. Gosselman BlekFl. 66 (1865).
-DY. (i fackspr., i sht geol.) mörkbrun, i luften svartnande humusmassa, uppkommen gm förstöring av vissa kärrväxter i en rotfilttorv. Linné Stenr. 29 (c. 1747). NoK 43: 130 (1925).
(b) -ENEBUSKE. (†) i uttr. lilla ofruktsamme kärrenebuska, i kärr växande, ofta steril form av enen (Juniperus communis Lin.). Bromelius Chl. 51 (1694).
(b) -FIBLA. bot.
1) (†) växten Sonchus palustris Lin., strandtistel. Nyman VäxtNatH 1: 50 (1867).
2) växten Crepis paludosa (Lin.) Moench. Kindberg SvFl. 288 (1877).
(b) -FLOKA, r. l. f. bot. växten Helosciadium inundatum (Lin.) Koch., krypfloka; äv. ss. benämning på släktet Helosciadium Koch. Hartman ExcFl. 41 (1846). SvUppslB 16: 192 (1933).
-FLORA. kärrens flora. Fennia XV. 3: 147 (1898).
-FORM; pl. -er. bot. för kärrfloran säregen form av en växt. Fries BotUtfl. 3: 305 (1864).
(b) -FRIER. (numera knappast br.) bot. = -SPIRA. Gosselman BlekFl. 108 (1865). Post Ogräsv. 98 (1891).
(b) -FRÄKEN. bot. växten Equisetum palustre Lin. Liljeblad Fl. 302 (1792).
(b) -FRÄNE. bot. = -KRASSE. NormFört. 27 (1894).
-FYLLA l. -FYLL, r. l. f. (kärr- 17561852. kärre- c. 1670) (†) om ymnigt rägn varav uttorkade kärr bli vattenfyllda. Gyllenius Diar. 322 (c. 1670). Dalin (1852).
(b) -FÅGEL. fågel som lever i kärr l. sumpiga trakter; förr äv. zool. dels: vadarfågel, vadare, dels i pl. ss. benämning på fågelfamiljen vadare. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 226. Nilsson Fauna II. 2: 112 (1858). Lundell (1893).
(b) -GRAN. (i fackspr.) gran av den växttyp som brukar förekomma i kärr; virke av dylik gran. Ullenius Ro § 196 (1730). Kärr-gran har granna ock fina ådror, til färgen golaktige. VetAH 1740, s. 345. JernkA 1880, s. 577.
(b) -GRÄS. i kärr växande (halv)gräs. Rudbeck CampElys. 1: 21, 61, 64 (1702).
(b) -GRÄSHOPPA~020. entomol. gräshoppan Mecostethus grossus Lin. 1Brehm III. 2: 152 (1876).
(b) -GRÖE. bot. växten Poa trivialis Lin., betesgröe. Wahlberg Foderv. 92 (1835).
(b) -GYLTA. (i vissa trakter) fågeln Caprimulgus europæus Lin., nattskärra. Gravander Buffon 3: 111 (1806). 1Brehm 2: 200 (1875).
(b) -HUMLE. (föga br.) bot. = -KLÖVER. Nyman VäxtNatH 2: 72 (1868). Lyttkens Ogräs 70 (1885).
-HÖ. (kärr- 1690 osv. kärra- 17851801) landt. hö som bärgas i kärr. SvSaml. 3—6: 146 (1690).
(b) -HÖK. zool. falkfågel av släktet Circus Lacepède, vars arter i allm. vistas i kärrtrakter; i pl. äv. om nämnda släkte; äv. i inskränktare anv., om arten C. æroginosus Lin., brun(a) kärrhök(en). Blå kärrhök(en), arten C. cyaneus Lin. Mindre kärrhök(en), arten C. pygargus Lin. Nilsson Fauna II. 1: 73 (1824). SDS(A) 1932, nr 128, s. 6.
-JORD. jfr -DY. CivInstr. 274 (1688). (Egendomen) omfattar .. (bl. a.) 4 har kärrjord (starrtorfjord). 2NF 37: 611 (1925).
-KANT. Skuggiga kärrkanter. Hisinger Ant. 1: 23 (1819).
-KANTAD, p. adj. Kärrkantade bäckar. TurForskn. 12: 19 (1921).
(b) -KATTFOT. (†) bot. växten Gnaphalium uliginosum Lin., sumpnoppa. Liljeblad Fl. 283 (1792; äv. i postuma uppl. 1816).
(b) -KAVLE. bot. växten Alopecurus geniculatus Lin. Linné Fl. nr 53 (1745).
(b) -KLOFIBLA~020. (numera mindre br.) bot. = -FIBLA 2. Thedenius FlUplSöderm. 363 (1871). Krok o. Almquist Fl. 1: 44 (1901).
(b) -KLÖVER. (mindre br.) bot. växten Comarum palustre Lin., kråkklöver. Nyman VäxtNatH 2: 72 (1868). Auerbach (1911; med hänv. till kråkklöver).
(b) -KNIPPROT~02. bot. växten Epipactis palustris (Lin.) Crantz. Krok o. Almquist Fl. 1: 197 (1903).
(b) -KNYLÖRT. (†) bot. = -SYSKA. SvBot. nr 431 (1811).
(b) -KRASSE. bot. växten Nasturtium palustre (Leyss.) DC., kärrfräne. Sahlén VenersbFl. 118 (1854).
-KÄLLA, r. l. f. (tillf.) At (skiffern) .. håller jern bevisas af okran, som mycket håller sig uti kärrkäller. Linné Stenr. 29 (c. 1747).
-LAGG. (kärr- c. 1645 osv. kärre- 1612) (i sht i fackspr.) kärrkant; särsk.: smalt bälte med rikligare fuktighet och växtlighet i kanten av högmosse. Tegel E14 110 (1612). Albeväxta kärrlaggar. Balck Idr. 2: 27 (1887).
-LAND. landområde som upptages av kärr. Serenius EngÅkerm. 32 (1727).
(b) -LILJA. bot.
1) växt av släktet Tofieldia Huds.
a) växten T. calyculata (Lin.) Wg.; förr äv. kallad gotländsk kärrlilja. SvBot. nr 482 (1814). FoFl. 1935, s. 113.
b) (†) i uttr. lapsk kärrlilja, växten T. borealis Wahlbg (palustris Huds.), björnbrodd. SvBot. nr 482 (1814).
2) (†) i pl., benämning på växtfamiljen Alismaceæ (Tripetaloideæ), svaltingväxter. Nyman HbBot. 350 (1858).
3) (†) benämning på växtsläktet Narthecium Moehr., myrlilja, strandlilja. Kindberg NSvFl. 21 (1873). Dens. SvFl. 161 (1877).
(b) -LJUNG. (†) bot. växten Erica tetralix Lin., klockljung. Liljeblad Fl. 139 (1792). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 270 (1857).
(b) -LO. zool. kattdjuret Lynx chaus Güld., djungelkatt. Rebau NatH 1: 178 (1879).
(b) -LOM. (†) smådopping (Podiceps ruficollis Pall.). Linné Ungd. 2: 312 (1734).
(b) -LÖK. (†) växten Teucrium scordium Lin., löksuga. Schroderus Comenius 136 (1639).
(b) -MES. zool. mesfågeln Parus palustris Lin., entita. Meurman (1846).
(b) -MJÖLKE. bot. = -DUNTRAV. Liljeblad Fl. 133 (1792).
(b) -MOSSA. benämning på olika i kärr o. mossar växande mossor (arter av släktena Sphagnum Lin., Amblystegium Schimp., Hypnum Lin.). VetAH 1740, s. 421. SvSkog. 278 (1928).
-MOSSE. (i fackspr.) lågmosse (med sparsam gräsväxt), kärraktig mosse. SFS 1868, nr 17, s. 11.
-MYLLA, r. l. f. (i fackspr.) med oförruttnade l. halvförruttnade växtdelar uppblandad mylla som finnes i lågmossar, kärrängar o. d.; kärrdy. Linné Vg. 265 (1747). Kärrmylla .. igenkännes (bl. a.) på dess svarta eller mörkbruna färg. SPF 1849, s. 79. Geete o. Grinndal 91 (1923).
(b) -MÅRA. bot. växten Galium palustre Lin., bäckmåra, vattenmåra. Gellerstedt NerFl. 29 (1831).
(b) -NACKEL. (numera mindre br.) bot. = -FIBLA 2. Nyman VäxtNatH 1: 56 (1867). MosskT 1893, s. 116.
(b) -NARV. (numera mindre br.) bot. = -STJÄRNBLOMMA. Nyman HbBot. 314 (1858). Lyttkens Ogräs 66 (1885).
(b) -NOCKA. bot. växten Cineraria palustris Lin. (Senecio palustris (Lin.) DC.). NormFört. 12 (1894).
(b) -NYCKLAR, pl. bot. växten Orchis laxiflora Lam. Nathorst SvVäxtn. 70 (1905).
(b) -NYCKELBLOMSTER~0020. bot.
1) (numera föga br.) = -NYCKLAR. Krok o. Almquist Fl. 1: 194 (1903).
2) (†) växten Orchis incarnata Lin., ängsnycklar. Lilja SkånFl. 634 (1870).
(b) -NÄSSLA, r. l. f. bot. = -SYSKA. Gellerstedt NerFl. 72 (1831).
(b) -NÄVA, stundom -NÄV. bot. växten Geranium palustre Lin. Nyman FanerogFl. 165 (1873).
(b) -ORMBUNKE~020. bot. = -BRÄKEN. Gosselman BlekFl. 177 (1865).
(b) -PORS. (kärr- 16381915. kärre- 1694)
1) (i vissa trakter o. bot.) växten Myrica gale Lin., pors. Franckenius Spec. F 2 b (1638). PrisförtAlnarpTrädg. 1902, s. 51. ASFFlF XL. 4: 23 (1915; fr. Åland).
2) (†) växten Ledum palustre Lin., skvattram. FörfMedVäs. 1: 46 (1797).
-PUSS. (grund, mindre) vattensamling i kärr (l. mosse). Holmberg 2: 4 (1795). Ljungheden med dess stora kärrpussar gömda i mossen. Rönnberg Bredbolstad 135 (1907).
-PUTT. (kärr- 17621922. kärre- 1704) (i vissa trakter) litet kärr. Sernander LöfängBjärkSäb. 46 (cit. fr. 1704). Knape FrHav 65 (1922).
-PÖL. jfr -PUSS. Gosselman Sjöm. 1: 106 (1839). Fyraåringen drunknade i kärrpöl. DN(A) 1933, nr 82, s. 28.
(b) -RÖR. bot. växten Calamagrostis neglecta Ehrh. (stricta (Timm.) PB.) madrör. SvBot. nr 301 (1807). MosskT 1893, s. 264.
-SAMHÄLLE~020. bot. till kärr hörande växtsamhälle. SvRike I. 2: 57 (1900).
(b) -SENAP. (mindre br.) bot. = -KRASSE. Gosselman BlekFl. 117 (1865). Lyttkens Ogräs 58 (1885).
-SERIE. bot. av karakteristisk växtlighet utmärkt utvecklingsstadium av vegetationen i ett kärr. ArkBot. III. 3: 17 (1904).
-SIDD. kärraktigt, sidländt område. VDAkt. 1709, F III 7.
-SKOG. (i sht i fackspr.) Uppl. 1: 97 (1902). Kärrskogar av klibbal. SvSkog. 280 (1928).
(b) -SKÄFTE. (†) = -FRÄKEN. Retzius FlOec. 233 (1806). Iverus VästmFanerog. 312 (1877).
(b) -SKÖLDPADDA~020. zool. sköldpadda av släktet Emys Lin.; särsk. om arten Emys orbicularis Lin., äv. kallad. (den) europeisk(a) kärrsköldpadda(n). Scheutz NatH 126 (1843). Kurck (1917; i boktitel).
-SLÅTTER, förr äv. -SLÅTT. (kärr- 1879 osv. kärre- 16921734) FörarbSvLag 4: 270 (1692). Rig 1934, s. 25.
(b) -SNÄPPA, r. l. f. zool. benämning på vissa vadarfåglar.
1) (†) enkelbeckasin (Gallinago gallinago Lin.), horsgök. Sandström Jester 23 (1829).
2) (†) grönbent snäppa (Totanus glareola Gml.), grönbena. Nilsson Fauna II. 2. 2: 122 (1834). Scheutz NatH 108 (1843).
3) vadarfågeln Tringa alpina Lin. 1Brehm 2: 445 (1875).
(b) -SPINDEL. zool. spindeln Dolomedes fimbriatus Cl. 1Brehm III. 2: 196 (1876).
(b) -SPIRA, r. l. f. bot. växten Pedicularis palustris Lin., lievarg. Nyman HbBot. 284 (1858).
(b) -STARR. bot. växten Carex paludosa Good. (acutiformis Ehrh.), brun starr. Gosselman BlekFl. 156 (1865).
(b) -STAV. (†) bot. = -SPIRA. Liljeblad Fl. 231 (1792). Alcenius FinlKärlv. 151 (1863).
(b) -STJÄRNBLOMMA~020. bot. växten Stellaria palustris (Murr.) Retz. Gosselman BlekFl. 77 (1865).
(b) -STJÄRNÖRT. (†) bot. = -STJÄRNBLOMMA. Liljeblad Fl. 182 (1798). Lilja SkånFl. 291 (1870).
(b) -SVALTING. bot. växten Alisma plantago Lin., vanlig svalting. NormFört. 38 (1894).
(b) -SYSKA. bot. växten Stachys palustris Lin., knölsyska. Nyman VäxtNatH 1: 127 (1867). Bolin Åkerogräs. 77 (1926).
(b) -SÅNGARE. zool. sångfågeln Acrocephalus palustris Bechstein; i pl. äv. ss. benämning på släktet Acrocephalus Naumann. Nilsson Fauna II. 1: 220 (1824). FoFl. 1932, s. 17.
(b) -SÄLTING. bot. växten Triglochin palustre Lin. Linné Fl. nr 298 (1745).
(b) -TALL. (i fackspr.) jfr -GRAN. SvMerc. 3: 1068 (1753).
(b) -TISTEL. bot. växten Cirsium palustre (Lin.) Scop. Linné Vg. 236 (1747).
-TORV. (i fackspr.) av vegetationen på kärr o. kärrängar bildad torv. Wallerius Åkerbr. 227 (1761). NoK 43: 126 (1925).
-TRAKT.
-TYP. (i fackspr.) SvRike I. 2: 51 (1900).
(b) -TÅTEL. (†) bot. växten Catabrosa aquatica (Lin.) PB. (Aira aquatica Lin.), jättegryne, jättegröe. Linné Fl. nr 66 (1745). Torén Rebau o. Hochstetter 151 (1851).
(b) -TÖREL. bot. växten Euphorbia palustris Lin. Dahlman Humleg. 108 (1748).
(b) -UGGLA. (numera mindre br.) zool. ugglan Asio accipitrinus Pall., jorduggla. Nilsson Fauna II. 1: 118 (1858). 2NF 30: 853 (1920).
(b) -ULL. bot. växten Eriophorum gracile Koch, myrdun. Krok o. Almquist Fl. 1: 213 (1903).
-UTDIKNING~020. LAHT 1883, s. 360.
-VALL. (i fråga om ä. förh.) sank ängsmark, kärräng. SvSaml. 3—6: 146 (1690). SvGeogrÅb. 1929, s. 123 (efter ä. källa).
-VATTEN.
1) vatten i l. från kärr. Palmchron SundhSp. 116 (1642). Frykholm Ångm. 111 (1881).
2) vattensamling i kärr. 3SAH 15: 11 (1900; i bild). Heidenstam Folkung. 2: 291 (1907).
-VEGETATION. (i fackspr.) MosskT 1889, s. 358.
(b) -VIAL. bot. växten Lathyrus palustris Lin., sumpvial. Retzius FlOec. 350 (1806).
(b) -VIOL. i sht bot. växten Viola palustris Lin. Linné Fl. nr 717 (1745). De små bleka kärrviolerna. Väring Frost. 163 (1926).
(b) -VÄNDEL. bot. växten Valeriana dioica Lin., småvänderot. NormFört. 14 (1894).
(b) -VÄPPLING. (†) bot. växten Menyanthes trifoliata Lin., vattenklöver. Hiärne Suurbr. 55 (1680). Gellerstedt NerFl. 37 (1831).
-VÄXT, r. l. m. i kärr l. på sank ängsmark växande växt. Gadd Landtsk. 2: 316 (1775).
-ÄNG. (i sht i fackspr.) (ofta invid sjö l. vattendrag beläget) sankt område med riklig inblandning av gräs o. örter i vegetationen, sank ängsmark, kärraktig äng, ängskärr; jfr MAD. Salander Gårdzf. 121 (1727). SvGeogrÅb. 1930, s. 122.
Ssgr (i fackspr.): kärrängs-mylla, r. l. f. Post KoprJordb. 54 (1862).
-vegetation.
(b) -ÄRTER, pl. (†) = -VIAL. Aspelin Fl. 41 (1749). Gellerstedt NerFl. 83 (1831).
-ÄVJA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) starkt vattendränkt kärrdy. Gadd Landtsk. 1: 289 (1773). Ljungquist NDacke 396 (1927).
(b) -ÖGA. bot. växten Myosotis palustris (Lin.) Roth, förgätmigej. Nyman VäxtNatH 1: 110 (1867).
(b) -ÖGONBLOMMA~0020. (numera knappast br.) bot. växten Myosotis cæspitosa Schultz., sumpförgätmigej. Gosselman BlekFl. 40 (1865). Thedenius FlUplSöderm. 91 (1871).
(b) -ÖRT. [fsv. kiäryrt (i bet. b)] bot. i kärr växande ört. VetAH 1768, s. 247. särsk.
a) (†) växten Spiræa ulmaria Lin., älggräs. BOlavi 76 b (1578).
b) (†) växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench, mossrot. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Därs. B 3 a (1659).
c) (†) växten Apium graveolens Lin., selleri. Lind 1: 101 (1738). Möller (1745, 1755; under ache).
B (†): KÄRRA-HÖ, se A.
C (†): KÄRRE-FYLLA, -LAGG, -PORS, -PUTT, -SLÅTTER, se A.
Avledn.: KÄRRAKTIG, adj.
1) som liknar l. har karaktären av ett kärr; sumpig, sank; äv.: rik på l. uppfylld av kärr. Kärraktiga skogar. Tiderus GrLat. 53 (1626). Marken är något kärraktig. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 50.
2) (numera föga br.) som tillhör l. finnes i kärr; av det slag som finnes i kärr. Daalbrunnen, hwars Watn .. (är) någet kärrachtigt. Hiärne Suurbr. 8 (1680). Gräset .. var af en grof kärragtig art. EconA 1807, okt. s. 99.
KÄRRIG, förr äv. KÄRROT, adj. (-ig 1640 osv. -ott 1588c. 1635)
1) = KÄRRAKTIG 1. Lælius Bünting Res. 2: 67 (1588). En kärrig trakt. 2NF 19: 219 (1913). Östergren (1931).
2) (numera föga br.) = KÄRRAKTIG 2. Kiärrigt .. stinckande Wattn. Voigt Alm. 1675, s. 36. Kärriga tuvor och spöklika kummel. Siwertz Vindr. 90 (1919).
Spoiler title
Spoiler content