SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LIDA li3da2, v.1 -er, led le4d, ledo le32, lidit li3dit2, liden li3den2 (pr. ind. sg. -ar ÖB 83 (c. 1712); -er G1R 3: 259 (1526) osv.; lijr Prytz OS D 4 b (1620). — ipf. le(e)d(h) Mat. 14: 15 (NT 1526) osv. — sup. ledit Brahe Kr. 50 (c. 1585), HTSkån. 6: 376 (1772); lid(h)it OxBr. 10: 205 (1617) osv. — p. pf. le(e)den Columbus BiblW A 1 b (1674), Bælter JesuH 4: 507 (1757: ledne, pl.); lid(h)en G1R 1: 6 (1521: Framlidnom, m. sg. best.), TobCom. A 4 b (1550) osv.). vbalsbst. -ANDE (†, Boije Landth. 392 (1756), Braun Calle 143 (1843)), -NING (i ssgn DAGS-LIDNING).
Etymologi
[fsv. liþa, motsv. d. lide, isl. líða, got. leiþan, fsax. līthan, fht. līdan, feng. līðan; avljudande med LED, sbst.2; jfr LEDA, v.2, LEJD. — Jfr BELIDA samt LIDA, v.2]
— jfr FÖRLIDA. FRAM-, HALV-, NÄST-, SIST-LIDEN.
1) röra sig framåt, skrida fram; gå (framåt), fara; numera (utom i c o. d) bl. opers. (äv. med innehållsobj., förr äv. med indirekt personobj.); äv. bildl. När them (dvs. konungens folk) nu sså mykitt hade leditt wpå wägin, att the komo någet in i Söra Möra. Brahe Kr. 50 (c. 1585). Then som mongestädz wil skrijda han moste mykit lijda. SvOrds. C 5 b (1604). Rytterieth .. marcheradhe sachteligen landwägen för åth alt som galejan leedh till stadhen. ConsAcAboP 1: 7 (1640). Huru man ock må skynda, mera än tre verst lider det ej i timmen. Castrén Res. 2: 104 (1845). Thomander 2: 456 (1860; bildl.). Hedin KrRyssl. 472 (1915). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i uttr. låta lida sig, äv. enbart lida sig, skynda sig, hasta. Läth lidha tigh och gack snarligha vthwr Hierusalem. Apg. 22: 18 (NT 1526). The Swenske .. både .. (Norby) låta sigh lijda heem. Svart G1 51 (1561). Fast vår värd ei tycker om thet tal, / Så måst' vi lida oss. Kolmodin QvSp. 1: 16 (1732). PoetK 1819, 1: 37 (arkaiserande).
b) (†) hinna (visst stycke väg o. d.); äv.: hinna fram (till visst mål o. d.); äv. bildl. Huad dag the hijtt .. lide kunne ähr owist. UrkFinlÖ I. 2: 23 (1597). Man kan sällan i en kort tijdhe, / Medh Gudh och rätt, til Rijkdom lijdhe. Forsius Fosz 508 (1621). (Jag) hafver .. icke meehre kunnadt lijdhe, för dedt mangel som finnes om fordenskap i vägen. OxBr. 8: 8 (1626).
c) (numera mindre br.) om rörelse, färd o. d.: gå, (fort)skrida; äv. om väg(sträcka) som tillryggalägges: gå undan, ”skrida”. Min resa .. är så mycket lijden, att iagh nu på timen är hijt kommen i denne hampn. RA I. 4: 747 (1598). Skidorna fingo åter fart, vägen led bättre. Topelius Fält. 1: 286 (1853). Susande och dammande lider vår färd vidare mot norr. Hedin KrRyssl. 352 (1915). Dagarna gingo och milen ledo. Nordström Amer. 193 (1923). jfr (†): Jag började .. (visan) nu för andra gången, för den har så godt lidande med sig (dvs. det går så bra att gå efter den). Braun Calle 143 (1843). — särsk. (†) övergående i 2 (c), opers., i fråga om marsch, resa o. d. Jagh haffver esomoftast låthidt E. K. M:t .. förnimma, hvadh mig haffver lidit medh min resa. OxBr. 10: 205 (1617).
d) i sht mil. o. jäg. i p. pr. i adjektivisk anv., om gång, flykt l. fart o. d.: jämnt fortskridande o. relativt snabb, ”vinnande”. FoU 15: 242 (1785). Lidande och stadig gång. ExFältartill. 1893, 1: 34. (Fåglarna flögo) hit och dit med jämna, lidande vingslag. Klinckowström BlVulk. 2: 116 (1911). Där renarnas klöfvar knäppa / öfver drifvan i lidande traf. Gripenberg Spillr. 38 (1917).
e) (†) bildl., i de opers. uttr. vad ngn lider, hur det lider med ngn o. d., hur det går för ngn; äv. vad uti ngn lider, vad som rör sig i ngn. G1R 3: 259 (1526). På dedh man .. deste bätter kan .. wette huad vthij dem lijder. LReg. 104 (1616). Hur' vill det Jesu med Dig lida? Frese AndelD 52 (1726).
f) (†) gå bort (ur livet); avlida, dö; i sht i uttr. lida av världen l. ur livet o. d. Tå gamble Tobias, war aff werldenne lidhin. TobCom. A 4 b (1550). Åhr 1175. leedh St. Margareta vthi Roskild. Sylvius EOlai 142 (1678). Dahlstierna (SVS) 396 (c. 1696).
2) i fråga om företag, arbete o. d. — särsk.
a) (†) om person: göra så o. så stora framsteg (med ngt), hinna, avancera; äv.: ”komma” (med ngt). G1R 26: 11 (1556). Hvij han so litheth leedh met sitth arbethe emoth theth han vthloffuet hadhe. BtFinlH 4: 299 (1565). Kroppen skall där hafwa sin hwila / Till desz Gud täckes med domen lida. Carl IX Rimchr. 50 (c. 1600); jfr 1. Ehrenadler Tel. 261 (1723). Berzelius Brev 8: 35 (1813). — särsk. i förb. låta lida (med ngt), låta det gå undan (med ngt). PErici Musæus 5: 69 a (1582). (Vi) befale tigh .. här medh attu .. skynder opå Snidkerne thet the lathe lijde medh samme Arbethet. HB 1: 234 (1585).
b) (numera mindre br.; jfr dock slutet) om företag, arbete o. d.: göra (så l. så stora) framsteg, gå framåt; äv. i pregnant anv.: göra framsteg, gå framåt, närma sig sin fullbordan. Såge wij gerne, attu winleggie tig yttermere vm same bygning, vpå thet hon motte lide någet mere, än nw en tiid long skeedt är. G1R 12: 239 (1539). Med Hästar lider Åkerbruket .. myckit fortare (än med oxar). Rålamb 13: 6 (1690). Berätta, huru långt sakerna vid rikzdagen ledit. HTSkån. 6: 376 (1772). Spinnrocken gick, och väfven led. Topelius Ljung 239 (1889). Hammar (1936). — särsk. (fullt br.) i vissa uttr., ss. lida mot (förr äv. till) sitt slut, sin fullbordan, vilka beteckna att ngt närmar sig sitt slut l. sin fullbordan; äv. i utvidgad anv., om upplag, förråd o. d. Förråden lida mot sitt slut, förr äv. till slut. Lind (1749). Adolph-Friedrichs Kyrka .., och Beursen .. lida alt närmare til sin fulbordan. 1Saml. 4: 442 (1774). Fodret (till hästarna) lider till slut och tillförsel saknas. Crusenstolpe Tess. 4: 206 (1849). Då skådespelet lider mot sitt slut. Snoilsky 2: 29 (1881). Kinesernas krigsförnödenheter ledo på upphällningen. Julbok 1906, s. 171. jfr (†): Säl den, et nöje väljer ut, / Som ej af tiden lider slut (dvs. förintas). Nordenflycht QT 1745, s. 61.
c) opers., i sådana uttr. som det lider för ngn med arbetet (förr äv. med indirekt personobj.), det går framåt l. går undan för någon med arbetet, det har lidit långt med arbetet, arbetet har skridit långt framåt, hur l. vad lider det (med ngt)?, hur går det framåt (med ngt)?; äv. enbart: det lider, det skrider framåt, det går undan. Thyselius HdlReform. 2: 241 (1540). At tu .. skalt late oss förstå hvad thett lijder med murningen. G1R 24: 396 (1554). Med timringen lider dett .. långsampt. OxBr. 6: 3 (1626). Huru lider det nu med Bibel-version? JJBjörnståhl (1775) hos Linné Bref I. 3: 267. Jag tycks arbeta flitigt, / Det lider ej likväl. Runeberg (SVS) 1: 244 (1831). Östergren (1931).
d) (†) i p. pr. i adjektivisk anv.: fortfärdig, rask; särsk. i uttr. lidande hand, som arbetar raskt. Lind (1749). Salander Gårdsf. 153 (1758). Adlerbeth FörslSAOB (1798). ASScF 2: 1123 (1847).
e) (†) i uttr. hava lidande med sig (l. med sitt arbete), om person: vara fortfärdig (i sitt arbete); om arbete: gå raskt undan. Boije Landth. 392 (1756). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
3) i fråga om tid.
a) framskrida (mot viss tidpunkt), skrida, gå; förflyta. 2Sam. 11: 1 (Bib. 1541). Natten är nu långt liden och jag nödgas sluta. ZTopelius d. ä. (1829) hos Vasenius Top. 1: 334. Medan tiden led, glömde .. (sällskapet) all försiktighet. Wägner Norrt. 65 (1908). Fast året inte lidit längre än till November. Oterdahl Borgarh. 16 (1913). (†) Förmiddagen var .. något liden (dvs. framskriden). Agrell Maroco 1: 378 (1790, 1796). — särsk.
α) ss. beteckning för att en tidsperiod o. d. närmar sig sitt slut; särsk. i uttr. lida mot slutet, mot sitt slut l. till (sin) ända o. d. Dagen lider til ända. Lagerström Bunyan 2: 45 (1727). Natten led mot slutet. Fröding NDikt. 30 (1894). När terminen led mot sitt slut. Siwertz JoDr. 13 (1928). — särsk. i fråga om slutet av ngns liv; numera nästan bl. opers.; äv. i uttr. det lider (med ngn), det närmar sig slutet (för ngn), ngn ligger i själatåget. Rätt som han var uti detta begrepen led hans lefnad til sit föresatta mål. Göransson Bautil Föret. 2 (1750). Tegnér (WB) 2: 193 (c. 1815). Gud vare lofvad; det lider med mig. Bremer Hertha 458 (1856). Det led mot slutet af konung Gustafs dagar. Tegnér Armfelt 1: 441 (1883). OoB 1930, s. 290.
β) i fråga om angivande av tiden; i sådana uttr. som klockan lider mot, äv. (numera bl. i Finl.) till tre, klockan närmar sig tre; äv. (ngt arkaiserande) i sådana frågor som vad lider tiden l. natten? (förr äv. opers. med ”natten” osv. ss. indirekt obj.), hur dags är det? resp. hur sent är det (på natten)? Wechtare, Hwadh lijdher nattenne? Jes. 21: 11 (Bib. 1541; öv. 1782: natten). Klockan led till sex på qvällen och helgen gick ut. Almqvist Kap. 70 (1838). Hvad lider tiden ..? — Det lider öfver midnatten. Rydberg Ath. 206 (1876). När klockan led emot tolf. Strindberg RödaR 11 (1879). Hedin Pol 2: 46 (1911). — särsk. bildl. Den andra tilldragelsen, som betecknade hvad tiden led, var Arboga riksdag (1597). 2SAH 46: 280 (1870).
γ) i opers. konstruktioner (jfr α slutet, β); särsk. med angivande av den tidsperiod o. d. som man närmar sig: (det) går (mot ngt), närmar sig. Thet lijder ååt afftonen, och daghen är förliden. Luk. 24: 29 (NT 1526). Thet är nu lidit til then tiden på åhret, at Fastelags Söndagen är inne. Swedberg SabbRo 873 (1702, 1712). Det hade redan lidit några månader af det år (som osv.). Carlén Klein 107 (1838). En stund flöt bort, en stund ännu, det led mot natten redan. Runeberg 2: 46 (1848). När det lider mot de fyrtio (dvs. fyrtioårsåldern). Siwertz Varuh. 61 (1926). — särsk.
α') i sådana uttr. som det lider på, stundom med ngt, det närmar sig slutet av ngt, det är långt framskridet på ngt; det lider på dagen, det är föga kvar av dagen; det lider på tiden, det är på tiden, det är (hög) tid; det är långt lidet (fram på dagen) o. d., det är långt gånget (på dagen); äv. enbart det lider, tiden är snart ute resp. inne, det är sent, förr äv. det lider att, det är på (den) tiden att, äv.: det inträffar att. Jw lenger thet leedh jw meera forarghades munkaleffuerne. OPetri Clost. A 3 b (1528). Effter nw begynnar lijda at fructen på iordenne skal inbärgas j hws. LPetri 2Post. 182 a (1555). Effter det war lidit på dagen, skole dhe (osv.). RARP 1: 123 (1630). Nu begyntte thett och lijda medh vinteren emot våran. HH 20: 291 (c. 1640). Så när thet lijder at Rogen om Mitsommarstijd står i Blomster, så blifwer han och mogen om Olufzmässan, förr eller sedan. IErici Colerus 1: 253 (c. 1645). Dess Fästeqvinna förnimmes hafande vara och torde lida på tiden för henne. VDAkt. 1737, nr 415. Och redan lider det långt fram på da'n. Wennerberg 2: 83 (1848, 1882). Nu tyckes det som det skulle lida; så ändtligen kommer det förlossande ordet Amen! Bergström Bild. 2: 16 (1882). (†) Lät oss töffua så lenge någhot lidher vppå daghen (dvs. tills det blir senare på dagen). Dom. 19: 8 (Bib. 1541).
β') i uttr. vad (förr äv. evad) det lider l. led o. d., med tiden, så småningom; äv.: snart nog. Thet blijr / Lijkwäl gästebudh hwadh thet lijr. Prytz OS D 4 b (1620). Hvad det led blef Sitting-Bull igen den mest inflytelserike mannen inom stammen. Zilliacus Indiankr. 8 (1898). Hjälmen (är) långt ifrån färdig, och hvad det lider ha vi kväll. Heidenstam Folkung. 1: 121 (1905).
δ) (†) övergående i bet.: tillstunda. Som nu tijdhen leedh at Dauid skulle döö. 1Kon. 2: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: tillstundade). RP 4: 76 (1634).
b) (numera bl. i vitter stil) gå till ända, nå sitt slut; förlida, gå. Thy thenn förlagda thidenn liider Flux. G1R 8: 200 (1533). Soupén var gjord, och qvällen liden. Leopold 2: 317 (1793, 1815). Red mig en graf, o moder kär, min lefnadsdag är liden. Runeberg 2: 46 (1848). Nu dagen är liden och nejden förfriskas. Karlfeldt Hösth. 92 (1927).
Särsk. förb.: LIDA AV, äv. UTAV. (†) jfr AVLIDA.
1) till 1 f: avlida, dö; äv. i uttr. lida av genom döden. 1Mos. 49: 33 (Bib. 1541). Sist, af år och resor trötter, / Led han (dvs. hunden Pompe) af vid kungens fötter. Holmström Vitt. 222 (c. 1705). Tranér Anakr. 199 (1830, 1833).
2) till 3: gå till ända, nå sitt slut, förlida; äv. opers. Dagen led å. PoetK 1813, 1: 28. Wallin Vitt. 1: 273 (1827).
LIDA FRAM10 4. till 3; äv. opers. Sommaren ledh fram. OPetri Kr. 325 (c. 1540). Det led fram på dagen, och ännu hördes ingen av. Melin VikSaga 89 (1910). jfr FRAMLIDA.
LIDA FRAMÅT10 04 l. 40. till 1. särsk.
a) (mindre br.) opers.: gå framåt. Thomander 1: 244 (1850; i bild). Andersson GrDram. 189 (1890, 1910).
b) (†) till 1 a, i uttr. låta lida sig framåt, skynda sig framåt. PErici Musæus 5: 6 b (1582).
LIDA FÖRBI10 04. (numera bl. i vitter stil, föga br.) till 3: förlida, förflyta. Lede så förbi tre år, at Konungen sörgde hennes död. Peringskiöld Hkr. 1: 102 (1697). Lagerlöf HomOd. 292 (1908).
LIDA HÄDAN. (†) till 1 f: lämna detta livet, avlida; äv. i uttr. lida hädan av världen. 2SthmTb. 1: 275 (1547). Hagberg Shaksp. 7: 275 (1849). jfr HÄDANLIDA.
LIDA IN. (†)
1) till 1: röra sig in (mot ngt), nalkas. Thå the woro på wäghen och begynte lijdha in till stadhen. Apg. 10: 9 (NT 1526).
2) till 3: lida (mot ngt); äv. opers. När .. tiden lider in på sommaren. RA I. 1: 484 (1546). När det led in mot morgonen. FRuneberg (1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 13.
LIDA OM10 4. till 3.
a) opers. i sådana uttr. som det led om en stund, det gick en stund; när det led om, efter någon tid. När det lidit om några dagar. SDS 1887, nr 36, s. 2. När det led om, kom det åter fyra skepp. Fröding ESkr. 2: 49 (1892). Lagerlöf Kejs. 17 (1914).
b) (föga br.) i uttr. vad stunden led om o. d., vad det led, så småningom. Högberg Vred. 1: 92 (1906). Dens. JesuBr. 2: 143 (1915).
LIDA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. (numera bl. tillf.) till 3; opers.: tiden skrider fram, äv.: det är (hög) tid; förr äv. i sådana uttr. som det har lidit långt på, tiden har framskridit långt. Iw lenger thet lijdher vppå, iw oroligare warda menniskiors hierta. LPetri 3Post. 81 b (1555). KOF II. 2: 222 (c. 1655). Strindberg MOlof 32 (1878).
LIDA TILLBAKA. (†) till 1 c: gå tillbaka. UrkFinlÖ 2: 125 (1593).
LIDA UNDAN10 32 l. 40.
1) till 1, i fråga om rörelse, färd o. d.: fortskrida (raskt), gå undan; i sht opers. Palmær Eldbr. 191 (1854; opers.). Marschen lider .. undan i raskare fart än eljes. Hedin Transhim. 3: 55 (1912). särsk. (†) till 1 a, i uttr. låta lida sig undan, skynda sig undan. LPetri Kr. 22 (1559).
2) till 2, om arbete o. d.: fortskrida (raskt), gå undan; äv. opers. När man arbetar ska' man vara glad, då lider det dubbelt undan. Jolin Mjölnarfr. 67 (1865).
3) till 3, om tid: förflyta l. gå snabbt. Högberg Storf. 205 (1915).
Avledn.: LIDSAM, adj.1 (†) till 1: som skrider raskt framåt, skyndsam, rask. Wed härlig lijdsam Fart. Dahlstierna (SVS) 117 (1698).
Spoiler title
Spoiler content