publicerad: 1940
LIDA li3da2, v.2 -er, led le4d, ledo le3dω2, lidit li3dit2, liden li3den2 (pr. ind. sg. -er Mat. 11: 12 (NT 1526) osv.; lijr TRudeen Vitt. 156 (1696), Därs. 169 (1702). — ipf. ind. sg. led (leedh) Ebr. 12: 2 (NT 1526) osv.; lidde RA I. 1: 586 (1549). — ipf. ind. pl. led(h)o (-e) Messenius Blanck. 43 (1614) osv.; lid(h)o Luk. 13: 2 (NT 1526), Bureus Suml. 29 (c. 1600). — ipf. konj. sg. led(h)e Forsius Fosz 31 (1621) osv.; lidde Stiernman Com. 1: 784 (1621); lijdhe LPetri 2Post. 162 a (1555). — sup. ledit SkrGbgJub. 6: 20 (1587), Rhyzelius Ant. 143 (c. 1750); lid(h)it G1R 1: 35 (1522) osv. — p. pf. le(e)d(h)en Tegel E14 197 (i handl. fr. 1565), Porthan BrSamt. 1: 246 (1800); liden RA I. 1: 281 (1540) osv.). vbalsbst. -ANDE (se d. o.); -ELSE (se d. o.).
Etymologi
[fsv. lidha, motsv. d. lide, isl. líða; av mnt. liden, genomgå, uthärda, tåla, lida (smärtor o. d.), motsv. mht. līden, tåla, lida; samma ord som LIDA, v.1]
1) befinna sig i ett tillstånd som är kännetecknat av (kroppslig l. själslig) smärta, utstå plågor. — jfr MED-LIDANDE, adj. — särsk.
a) med obj. betecknande vad lidandet innebär. Lida kval, smärta, plågor. Luk. 24: 26 (NT 1526). (Gud sände sin son) och lät honom lijda dödh och pino för (människan). KOF 1: 186 (1575). Hjelp mig, Jesu! tåligt lida / Pröfningens och sorgens slag. Ps. 1819, 203: 2. (S:t Laurentius) led martyrdöden i Rom. Schück o. Lundahl Lb. 1: 99 (1901). Segerstedt Händ. 129 (1926). — särsk. (†) i vissa förb., i sht med obj. betecknande sjukdom. En qwinna som hadhe lidhit blodhgong j tolff åår. Mat. 9: 20 (NT 1526). The hugg och swedha som iagh på minom kropp lijdher (då jag gisslats). 2Mack. 6: 30 (Bib. 1541). Det klappar i min venstra sida / en oro, ljuf ändå att lida. Tegnér (WB) 4: 21 (1822). Lida tandvärk. Meurman (1846).
b) (i vitter stil) refl. med adjektivisk predikatsfyllnad. Tavaststjerna Morg. 201 (1884). Vi ha lidit oss starka. Janson Par. 265 (1900).
c) i uttr. lida av ngt, särsk. i fråga om sjukdom, visst ss. sjukligt o. d. uppfattat själstillstånd, ogynnsamma yttre omständigheter o. d. Han lider själv av sin häftighet. Huss Typhus 3 (1855). Den vacklande helsa och ojämnhet i lynnet, hvaraf han lidit hela vintern. 3SAH 6: 189 (1891). Laura led inte alls av .. kölden, därtill var hon för fet. Siwertz Sel. 2: 222 (1920). (Jag) led .. gruvligen av sjösjuka. Bergman Patr. 33 (1928). — särsk. i utvidgad anv., om sak: vara behäftad med ngt mindre önskvärdt, visst fel, viss brist l. dyl. 2SAH 29: 56 (1856). Grufvorna (i Dannemora) lida af läckvatten, hvilket måste utpumpas. LbFolksk. 127 (1890). (Zolas stil) lider af oupphörliga upprepningar och omsägningar. PT 1897, nr 162 A, s. 3. Även allmogens språk led och lider av brist på ett allmänt tilltalsord. Nilsson FestdVard. 52 (1925).
d) i abs. anv. Tiga och lida (jfr 5). Mädhan nw Christus lidhit haffuer j kötit för oss. 1Petr. 4: 1 (NT 1526). Mången lijder för ingen sin broth. Grubb 546 (1665). Hans (dvs. odalbondens) lärdom var ej stor — Han visste lida / Och lefva som en man. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Hjelten, som på korsets stam / För oss blödde, / Led och dödde. Ps. 1819, 106: 1. Den lidande Guden. Eidem (1921; boktitel). — särsk. (numera föga br.) om kroppsdel: känna smärtor, vara sjuk. När Ögat lijder, så hielper Handen. Grubb 592 (1665). TLäk. 1834, s. 462.
e) i p. pr. i adjektivisk anv.: som ger ett intryck av lidande; förr äv.: som är vid dålig hälsa, sjuklig, sjuk. Ling Riksd. 110 (1817). 11 (av fångarna) voro vid god helsa, och blott tvenne något lidande. Oscar I Straff 106 (1840). Hennes stilla, lidande blick. Cederschiöld Riehl 1: 15 (1876). Med .. ett lidande drag över munnen. Siwertz JoDr. 193 (1928). — jfr BRÖST-LIDANDE, p. adj.
2) [eg. specialfall av 1] utstå l. genomgå (ngt pinsamt l. svårt l. ngt som innebär ett umbärande l. dyl.); bära; ofta liktydigt med: få l. hava; numera nästan bl. i vissa stående uttr. o. förb. (se a o. b) samt i d. Huar j nw lidhe aghan, så biudher sigh gudh till idher så som till sijn barn. Ebr. 12: 7 (NT 1526; Bib. 1917: fån utstå lidande). Ty vi inte mindre än våra granner lidha krighsenss byrda. OxBr. 5: 397 (1626). Upsalaboarne, som lidit eldsvåda. HH XXV. 2: 59 (1809). (Den stora moskén i Damaskus) har lidit svåra härjningar. Munthe IslamK 41 (1929). — jfr NÖD-, SJÖ-LIDANDE, p. adj. m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. o. förb.: lida armod, avbrott, avbräck, besvär, besvärligheter, brist, förföljelse, förlust(er), försmädelse, förtret, förtryck, hunger, hån och spott, intrång, men, missväxt, motgång, nederlag, nöd, obehag, oförrätt, ondt, orätt, orättvisa, sjönöd, skada, skam (och vanära), skeppsbrott, skymf, smälek, spott (och spe), straff, svårigheter, trångsmål, tvång, törst, vanvård, (över)-våld, se resp. substantiv.
c) (†) lida straff. (”Trollkarlen”) skulle föras till Linköpingz Capitell, och thär plichta och lijda efter Kyrke Rätt. Rääf Ydre 3: 161 (i handl. fr. 1616).
d) med försvagad bet.: vara föremål för l. vara underkastad (viss icke skadlig l. obehaglig påvärkan l. förändring o. d.); undergå; numera nästan bl. i naturvetenskapligt fackspr. Arvidi 128 (1651). Hvar finner jag nu Dig igen? / Som ey i vänskap led förandring. Nordenflycht QT 1745, s. 90 (1737). Det motstånd, en kropp lider, då den föres fram genom vatnet. VetAH 1795, s. 73. Bjälkens kärna lider mindre påkänning (vid belastning). 2UB 9: 337 (1905). BotN 1922, s. 72. — särsk. allmännare, i vissa numera obr. uttr. Medhan thet vpsååt icke wille lijdha någhon framgång. Schroderus Liv. 845 (1626). Tankelagarne skola .. för förståndssluten lida följande tillämpning. Tuderus Kiesewetter Log. 64 (1806). Denna regel lider dock tvänne vigtiga undantag. Schrevelius CivR 3: 41 (1849).
3) (numera bl. filos., föga br.) vara föremål för värksamhet, vara mottagande, vara passiv; motsatt: värka. När twå skola warda itt, så moste jw thet ena wara roligt och lijda, och thet andra moste wercka. Muræus Arndt 3: 17 (1648). Lucidor (SVS) 439 (1674). 3NF (1930). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: (blott) mottagande, passiv. Block Progn. 4 (1708). Själen förhåller sig nästan på ett lidande sätt, i det hon allenast emottager de intryck, hvilka kroppen till hänne frambringar. De Rogier Euler 2: 8 (1787). Rein Psyk. 1: 95 (1876). särsk. (†) ss. grammatisk term: passiv. Almqvist AllmSpr. 12 (1829). Nordvall Modersm. 67 (1863).
4) tillfogas (lida) avbräck l. skada (i ngt avseende); förlora; numera vanl. ersatt av det liktydiga: bliva lidande (se d).
a) om person, korporation, samhälle o. d.; särsk. i abs. anv. l. i uttr. lida på, förr äv. av l. vid ngn l. ngt, förlora på ngt; förr äv. med obj. betecknande vad man förlorar. Schmedeman Just. 874 (1684). Jag .. vet huru många hundrade tusende daler Kronan lidit af elakt järn i mjn tid. Polhem Test. 45 (c. 1745). Du lider ej vid bytet. Ekelund Fielding 106 (1765). Lider .. Tjenstehjon i sin rätt och vill derföre från tjensten skiljas; äge (osv.). SFS 1833, s. 464. (Mina fordringsägare) äro .. alla rikt folk, hvilka hvar för sig lida ganska litet på mig. Almqvist Mål. 21 (1840). Fast hennes (dvs. fru Lenngrens) sånger öfver landet gå, / Carl Peter Lenngren lider ej derpå. Snoilsky 4: 72 (1887). — särsk. mil. lida förlust(er). Under antågandet ledo .. (svenskarna) betydligt, dels af Wallensteins kanoner, dels af hans musketerare. Fryxell Ber. 6: 466 (1833).
b) (†) om person osv., i uttr. lida efter ngt, lida brist på ngt. Detta hyttelag (dvs. södra Ekebärgshyttan) lijda aldra wärst effter malm. Johansson Noraskog 3: 275 (i handl. fr. 1679).
c) om sak l. egenskap o. d. Swedberg Schibb. b 4 a (1716). Deras helsa hade af flera orsaker lidit. Rosenstein 2: 85 (1818). Potates, som .. lidit genom torkan. QLm. 1: 69 (1833). Icke heller tror jag, att Sveriges anseende skulle lida på en eftergift i detta fall. De Geer Minn. 2: 275 (1892). Hinder böra anläggas så .. att de icke lida för mycket af fiendens eld. Tingsten o. Hasselrot 75 (1902).
d) om person l. sak, i uttr. bliva lidande o. d. på l. genom ngt. Det var han som blev (den) lidande på affären. Barchæus LandthHall. 54 (1773). Det var ej Turkiet, utan Polen, som i första hand blef lidande genom .. ryssarnes framgångar. Pallin NTidH 154 (1878). Ifall en förmåga (hos en människa) icke kommer till sin rätt, bli i längden också de andra lidande därpå. Larsson Bildn. 29 (1908). Hellström Malmros 25 (1931).
5) (numera i sht i vissa trakter) tåla, fördraga; förlika sig med (ngt); äv. (numera bl. arkaiserande) i uttr. bida och lida (se BIDA 1 a α), tiga och lida o. d., numera vanl. anslutet till 1 [jfr ordspr. nedan fr. 1665]. G1R 1: 31 (1521). Then som j leken går han moste leken lijda. SvOrds. C 4 a (1604). Tijga och lijda, stillar mycken qwijda. Grubb 801 (1665). ”Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så eländigt i Småland,” sade hon. Lagerlöf Holg. 1: 171 (1906). Leopold var inte den som teg och led. Sylwan Kellgren 69 (1912). De som makten hava .. kunna aldrig lida, att andra tänka olika med dem. Segerstedt Händ. 132 (1926). — särsk.
a) med personobj.: tåla (ngn); i sht förr äv. i uttr. icke (kunna) lida ngn för sina ögon, icke kunna tåla att se ngn. Jag kan inte lida er hos mig. Horn Lefv. 84 (c. 1657). Maria lider jag icke för min död. Dalin Arg. 1: 291 (1733, 1754). Jag lider honom aldrig för mina ögon. VDAkt. 1749, nr 161. Öberg Makt. 1: 126 (1906).
b) (†) med indirekt personobj. Konungen leedh honom sachtmodeliga hwadh han talade. Svart G1 103 (1561).
c) (†) i uttr. ngt står (icke) till att lida l. till lidande, ngt kan (icke) fördragas. (Gustav Vasa) badh .. (rättviksbönderna) haffua i berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. Svart G1 13 (1561). (E. XIV har) sigh fasth ochristeligen .. emoth sine vndersåther .. förhållit, huilkett icke längre vtaff någen christen och ährlig Suensk mann står till att lide. Rääf Ydre 1: 320 (cit. fr. 1568).
d) (†) i pass., mer l. mindre övergående i e, i fråga om förhållandet att ngn anses (l. icke anses) ha rätt att vistas (på fri fot) l. få förekomma inom visst område l. hava viss tjänst o. d. RA I. 1: 281 (1540). Oppå allmänne richsdagar ähr beslutett .., att tattare intet skole lijdas i rijket. RP 6: 223 (1636). Der effter inlade giffta studenter een supplication och begärte att the kunne blifwa ledne wedh Academien. ConsAcAboP 2: 435 (1663). Skråordn. 1720, s. E 2 b.
e) (†) övergående i bet.: antaga, godkänna, acceptera; äv.: tillåta, medgiva. (Det beslöts, att) missbruker .. skulle .. ingalunda brede vidh Gudz helige rene läre lidna eller brukelige blifva. RA I. 1: 350 (1544). Vij (kunna) lijdhe, ath tu same (arve)-jordh beholla må, när vij få see the breff och skell tu ther till haffver. G1R 24: 124 (1553). Här om jagh åstundar R V. resolution medh näste post efter handelen inthett kan lida drögzmåll. VDAkt. 1650, nr 14. Schultze Ordb. 2758 (c. 1755).
6) (†) hava förmåga att uthärda (ngt), uthärda, tåla. Kärleken .. lidher all ting. 1Kor. 13: 7 (NT 1526). Alt thet som eeld lidher, skolen j gå låta genom eeld, och rena thet. 4Mos. 31: 23 (Bib. 1541). Sjuka ögon lida inga ljuslågor framför sig. Bergstedt Vikr. 42 (1846).
7) [jfr motsv. anv. i d.] (numera nästan bl. i av danskan påvärkat språk; jfr dock a, b) hysa känslor av viss art (vanl. av sympati för ngn l. ngt); värdera, tycka om; särsk. i uttr. godt, förr äv. gärna l. väl (kunna) lida (ngn l. ngt), tycka (bra) om; förr äv. med närmare anslutning till 5: icke hava ngt emot, medgiva (ngt). Myn herres nadhe hade gerna kwnnith lidhit ath thet gifftermaal skeedde. G1R 2: 80 (1525). Tu lidher til ewentyrs icke gerna, om man försökier at tala medh tigh. Job 4: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: Misstycker du). Wij kunne och wäll lijde, att (osv.). E14R 1561, 1: 149 a. Efter han och hon hwar annan gierna lider. Spegel ÖPar. 68 (1705). Sjelfva idén .. kan jag .. godt lida. Tegnér (WB) 6: 500 (1829). Min man lider nu Rengeln ganska väl. Almqvist Smar. 465 (1845). — särsk.
a) (numera i sht arkaiserande) i uttr. lida (ngn l. ngt) illa l. föga, tycka illa l. föga om (ngn l. ngt). Oxenstierna och Richelieu .. gjorde höfliga visiter och artiga miner, men i grunden ledo de hvarandra föga. Wieselgren Bild. 252 (1883, 1889). Selander Brand. 41 (1918).
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: omtyckt, uppskattad; numera bl. (i vissa trakter) med anslutning till 5: ”tåld”; särsk. i uttr. väl liden, väl anskriven, omtyckt; stundom äv. bättre l. bäst liden, bättre resp. bäst omtyckt; illa liden, illa omtyckt; stundom äv. föga liden, föga omtyckt. Brahe Oec. 31 (1581; uppl. 1920). Att man säger det hennes M:t intet är lijden i Rom troor iag wäl. HSH 28: 132 (1668). En Profet varder icke liden i sitt fädernesland. Sjöberg (SVS) 1: 158 (1821). Pojken .. var af alla väl liden för sin djerfhet och hurtighet. SvFolks. 20 (1844). Bäst liden är .. kronprinsen. Centerwall Hellas 45 (1888). Han är stor och stark men föga liden af folket. Bååth Grette 95 (1901). De av skråmästare illa lidna ”bönhasarna”. Ambrosiani SvSkråämb. 4 (1920).
1) lida (ngt) från början till slut. (Den döda orättfärdiga domaren) får ingen ro förrän han lidit igenom alla de qval hans offer utstått. Strindberg HögreR 20 (1899).
2) under lidande genomleva l. tillbringa (viss tid); äv. refl. Roos OsynlVäg. 333 (1903). Huru vi njutit af eller lidit oss igenom hvar och en af lifvets flyende minuter. Grebst Bröll. 188 (1913). —
LIDA IHJÄL10 04. (mera tillf.) gm lidande döda l. göra slut på (ngt). Det var i dessa själens marterdagar, som jag så att säga led min pantheism ihjäl. Wikner Tank. 47 (1872). —
LIDA SIG FRAM10 0 4. gm lidande nå fram (till ngt). (Den puckelryggige) hade lidit sig fram till den punkt der löjet vidtar. Strindberg Fjerd. 19 (1877). —
LIDA UT10 4.
2) (enst.) tr.: genomlida (ngt). Ett tecken att Ni lidit ut Ert pensum. Strindberg HögreR 316 (1899).
3) (mera tillf.) under lidande tillbringa l. genomlida (viss tid). Att man gott orkar lida ut ett par sämre år. Månsson Rättf. 2: 363 (1916).
Avledn.: LIDANDE, n., se d. o. —
LIDBAR, adj. (†)
LIDELSE, se d. o. —
LIDSAM, adj.2 [jfr t. leidsam] (†) till 5, 6.
1) tålig. Med Christi kärliga och lidsamma sinne. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 79 (1738). Lind 1: 1093 (1749).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content