publicerad: 1945
MÖRKER mœr4ker, n.; best. mörkret (1Joh. 2: 11 (NT 1526) osv.) ((†) mörkeret BtFinlH 2: 263 (1666); mörkert Brunkman RikSällh. 23 (1761; klandrat i SvMerc. 1762, s. 523)); gen. sg. best. mörkrets, äv. (numera bl. i 4 a slutet o. 4 h, arkaiserande) mörksens ((†) mörkersens Rom. 13: 12 (Bib. 1541), FörsprPsalt. 3 (Bib. 1618); mörkrenes Stiernhielm Cup. 6 (1649, 1668); mörkrens Kol. 1: 13 (NT 1526), Vish. 17: 18 (Bib. 1541); mörksenes Kléen Jasm. 22 (1898; i vers)); pl. =; pl. best. mörkren ((†) mörkerna JGOxenstierna 4: 241 (1815)); förr äv. MÖRKRE, sbst. Anm. Den gamla dat.-formen i sg. best. mörkrena förekommer ngn gg. 1Kor. 4: 5 (NT 1526), Franzén Pred. 2: 89 (1842).
Ordformer
(morker 1526—1672. mörker (-ck-) 1526 osv. mörkr (i vers, framför vokal) 1644—c. 1710. mörkre 1672 (: Nattens mörkre); i prep.-uttr. (delvis möjl. sg. best.) 1658 (: i mörkre), 1672 (: Uhr mörkre), VDAkt. 1681, nr 388 (: i mörckre))
Etymologi
[fsv. myrker, motsv. nor. dial. myrker, isl. myrkr; till stammen i MÖRK, adj. Gen. sg. best. mörksens kan äv. fattas ss. hörande till MÖRK, sbst. (se MÖRK, adj. avledn.)]
1) frånvaro av l. brist på ljus (se LJUS, sbst. 1), förhållandet att det är mörkt (se MÖRK, adj. 2) på grund av att solen (l. annan himlakropp resp. en artificiell ljuskälla) icke lyser; stundom mer l. mindre klart uppfattat som ett slags ämne l. dimma o. d. som döljer föremålen (jfr t. ex. b nedan). Tätt, tjockt, svart, ogenomträngligt mörker. J frå siette timan wort it morker offuer hela landit in till niyonde timan. Mat. 27: 45 (NT 1526). Tå nu solen war nedhergången och mörker wordit. 1Mos. 15: 17 (Bib. 1541). Tiuffuen älskar altijgh mörkret. SvOrds. C 5 b (1604). Nattens mörkre them (dvs. stjärnorna) sit förra Lius gien geer. Lucidor (SVS) 218 (1672). Mörkret tjocknade. Runeberg 4: 160 (1833). Några raketer klyfde aftonens mörker. De Geer Minn. 1: 91 (1847, 1892). Förbannelse och nåd hafva vexlat såsom mörker och ljus. Rundgren Minn. 2: 212 (1870, 1883). Ångmans nedstigningar (ur trädet), som .. företogs i skydd av nattens mörker. Siwertz JoDr. 69 (1928). — jfr AFTON-, BECK-, GALG-, GRÅ-, HALV-, HÖST-, KIMMER-, KOL-, KVÄLLS-, NATT-, NED-, STICK-, STOCK-, SVART-, SÄCK-, TJOCK-, VINTER-MÖRKER. — särsk.
a) i uttr. i mörker l. i mörkret, utan dagsljus l. artificiellt ljus, i mörka natten l. i ett mörkt rum; då det är mörkt (jfr 2); äv. konkretare: där det är mörkt. Huilkin som wandrar j morkret han weet icke hwart han gåår. Joh. 12: 35 (NT 1526). All suin suart j mörkret. SvOrds. A 3 a (1604). (Tummetott) hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Lagerlöf Holg. 1: 37 (1906). Hallström Händ. 10 (1927).
b) i sådana uttr. som mörkret kommer l. faller på l. infaller l. faller l. sänker sig l. inbryter o. d., det blir mörkt; förr äv. i uttr. mörkret är uppå, det har blivit mörkt, det är mörkt. När the komme i land .. war mörkrett vppå. UpplDomb. 3: 141 (1586). Mörkret inbröt omsider. Valerius 2: 205 (1836). Det qvällas hastigt, mörkret faller på. Snoilsky 2: 45 (1881). Före mörkrets inbrott. De Geer Minn. 2: 19 (1892). Till slut, när mörkret föll. Hallström Than. 49 (1900). Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. Lagerlöf Holg. 1: 143 (1906).
c) i uttr. lägga ngt i mörker, åstadkomma att ett område o. d. blir mörkt därigm att belysningen släckes l. slocknar l. avskärmas; jfr MÖRK-LÄGGA 1. SvD(A) 1929, nr 279, s. 28. (Vissa områden) läggas i mörker (under luftanfallet). GHT 1937, nr 192, s. 7.
f) (mindre br.) om undanskymmande l. bortskymmande av solljuset l. dagsljuset. Lider någor märkeligit besvär af annars mans hus; såsom af .. mörker (så osv.). JB 7: 5 (Lag 1734).
g) (†) om förmörkelse (se d. o. 1 b). The stoore Himmelske liwsens mörcker. Muræus Arndt 2: 481 (1648). De Rogier Euler 3: 48 (1787).
h) (i vitter stil) oeg., om (intryck av mörker, beroende på) avsaknad av synförmåga, blindhet; jfr MÖRK, adj. 5. Stiernhielm Herc. 528 (1648, 1668). Mörkret, för att hämnas, hade / uppå hans (dvs. Leopolds) ögon lagt sin hand. Tegnér (WB) 4: 5 (1822).
i) (i vitter stil) i pl. Gud sade sedan: Varde Ljus! Och Ljuset / .. Begynte i en strålig sfer af skyar / Sin vandring genom mörkerna. JGOxenstierna 4: 241 (1815). Kræmer Diam. 141 (1857).
2) (föga br.; se dock slutet) tidsperiod då det icke är ljust, då det är mörkt, då solen (l. månen; jfr nedan) icke lyser. Angantyr .. gick .. bårt i skogen, och dualdes thär till morkret. Verelius Herv. 159 (1672). Vintertid arbetades (vid de norrländska järnbruken) ”mellan mörkren” (dvs. under den ljusa delen av dygnet) med ”allenast en måltidstimme”. ArkNorrlHembygdsf. 1920, s. 29 (c. 1830). — särsk. (fullt br.) fisk. om tid då månen är i nedan o. ålen under sin utvandring längs kusten går nära land (o. därför lättare kan fångas). STSD(A) 1933, nr 294, s. 6. jfr ÅL-MÖRKER.
3) (tillf.) i fråga om röst: egenskap(en) att vara mörk; jfr MÖRK, adj. 6. En stämma .. med en altklang utan mörker i. Siwertz Varuh. 267 (1926).
4) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1. (Gud) gör the klokas rådh til galenskap, at the om daghen löpa j mörkrena, och famla om middaghen såsom om nattena. Job 5: 14 (Bib. 1541). (Gud) förwender hiertat j öffuerstanar för folcket .., at the fambla j mörkret vthan liws. Därs. 12: 25. Att läkarekonsten famlar i mörkret (dvs. handlar i blindo), så snart hon icke stöder sig på ett vetenskapligt studium af menniskokroppen. Thorell Zool. 1: 2 (1860). Det gudaskymningens mörker som omvärvde världen 1914. Andræ Söderblom 276 (1931). — särsk.
a) i uttr. angivande att ngt göres l. sker i hemlighet, att ngt icke göres l. sker öppet, att ngt döljes. (Gud) skall lata komma thet j liwset, som j mörkrena fördolt är. 1Kor. 4: 5 (NT 1526). Det är .. en ganska misstänklig försigtighet, att söka mörkret för det man gör. Leopold 3: 124 (1798, 1816). Hellström RedKav. 11 (1933). särsk. i uttr. mörksens l. mörkrets gärningar, förr äv. värk, gärningar som utföras i hemlighet; äv. (o. vanl.) om onda l. brottsliga gärningar; jfr h. Haffuer ingen deelaktugheet medh the onyttugha mörksens werk. Ef. 5: 11 (NT 1526; Bib. 1917: mörkrets gärningar). Mörkersens gerningar. Rom. 13: 12 (Bib. 1541; Bib. 1703: mörksens). Mörksens gerningar, äro dagsens skam. Granlund Ordspr. (c. 1880). GHT 1934, nr 29, s. 8.
b) (i sht i högre stil) om det mörker som råder i graven l. det tillstånd vari människan befinner sig efter döden; äv. övergående i bet.: graven, döden; i sht i sg. (äv. pl.) best. Menniskio lif .., när thett en gångh skrider vnder, / Kommeret aldrigh igen men blir i thett eviga mörker. Stiernhielm Herc. 74 (1648; uppl. 1658, 1668: i det ewiga Mörka). Dödzens mörker swäfwar / För mina ögon nu. Ps. 1695, 51: 6. Förrän, .. / Du blandas skall med jordens grus, / Och är från dagens blida ljus / I mörkrets boning dragen. Därs. 1819, 489: 2. När .. (den döende) drogs ut över avgrunden och ned i det svalg som leder till de eviga mörkren. Fridholm Unamuno MostT 78 (1927). jfr: Tag allt hvad mörker finns i graf / Och allt hvad qval i lif, / Och bilda dig ett namn deraf (åt Sveaborgs förrädare). Runeberg 5: 194 (1846; normaluppl.).
c) [efter eng. a great leap in the dark (se Holm BevO 174 (1939))] i uttr. ett språng ut i mörkret, ut i det ovissa; eg. om döden. Den Gladstoneska röstreformen av år 1884 .. (betraktades) av det konservativa partiet .. som ingenting mindre än ”ett språng ut i mörkret”. Hellström RedKav. 142 (1933).
d) (numera föga br.) om förhållandet att ngt är mer l. mindre okänt l. fördolt l. bortglömt; förgätenhet, glömska. (Det är rättvist) at .. wyrdige Regenters loffwärdige ihugkommelser .. skole icke bliffwa .. betäckte j mörkret. Phrygius Föret. 2 (1620). Dhet är ey slätt beröm .., / At kunna .. / Sin långa Ätt-längds Längd; the gamle Fädgers Namn / Uhr mörkre draga fram. Lucidor (SVS) 191 (1672). Åldren och tiden, som alt förtärer och i glömskones mörker försätter. Bergv. 1: Föret. A 3 a (1736). Visserligen kan det icke förnekas, att medeltiden i ett tjockt mörker insvept vårt folks öden. 3SAH 4: 191 (1889). särsk. om brist på namnkunnighet; obemärkt levnadsställning; obemärkthet; jfr MÖRK, adj. 7. Sahlstedt (1773). Den aflägsna hyddans stilla mörker. Leopold 6: 52 (1790). Framdraga ngn ur mörkret. Sundén (1887).
e) om brist på kunskap l. upplysning l. bildning, okunnighet; äv.: fientlighet mot upplysning l. bildning o. d., obskurantism. Att menniskiomen (skall) uti så stor mennisklig naturs mörker icke .. platt owitterligit blifwa, huru (osv.). KyrkohÅ 1931, s. 250 (1637; efter handl. fr. 1540). Mörker passar med barbari, men ej med en fri republikansk anda. Chydenius 32 (1765). För sannt och godt och skönt vi stride, / Mot mörkret blixtre våra svärd. Wennerberg 4: 4 (1885). Okunnighetens mörker. Allardt Byber. 3: 27 (1890). jfr: I oppositionskretsarna på 80-talet rymde uttrycket (”akademisk”) allt vad mörker fanns i konsten. GHT 1935, nr 21, s. 3. särsk. (numera föga br.) om brist på kännedom om ngt, okunnighet; ovisshet; förr äv. i uttr. mörker av ngt, okunnighet om ngt. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643: aff). CivInstr. 141 (1684). (Unions-)tidens okunnighet höll Nationen i mörker om de Myndigas afsigter. Björnståhl Resa 3: 30 (1777). De flesta menniskor äro alldeles i mörker om .. (lagens) egentliga mening. Rosenius Bud 4 (1858). Sväva i mörker om ngt. Cannelin (1921).
f) (numera knappast br.) om oklarhet, otydlighet, svårbegriplighet, dunkel; jfr MÖRK, adj. 8. RikzMarsken frågade (adeln) först hwadh mörker i Puncterna war? The kunde intet annorledes ställas. RARP 4: 157 (1649). Andra ledamöter .. anmärkte tvetydigheten och mörkret af Säkerhetsakten. Adlerbeth Ant. 1: 124 (c. 1792). Det råder mycket mörker i denne författares skrifter. Sundén (1887). särsk. konkretare: ngt oklart osv. Det har alltse'n dess varit ett stort mörker för mig hur hon kunde trolla sig till att gå me' på allting. Dahlbäck Åb. 184 (1914).
g) (i vitter stil) om missmod, bitterhet, nedstämdhet, svårmod; äv.: nöd, elände; äv. om ansiktsuttryck som röjer missmod osv.; jfr MÖRK, adj. 10. (De) skola .. intet finna annat än bedröffuelse och mörker. Jes. 8: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: nöd och mörker). Hvilket mörker stiger ner / Til eder själ? — Et moln ert öga höljer. Kellgren (SVS) 3: 98 (1782). När han stod där .. med .. ett mörker af sorg öfver ögonen. Heidenstam Skog. 31 (1904).
h) (i sht i religiöst spr.) om (egenskap som anses utmärkande för) det onda; särsk. dels om villfarelse l. villolära l. ondska o. d., dels konkretare, om helvetet l. de fördömda. (Hedningarna) skola omwendas frå mörkret till lywset, och vthaff diefuulsens macht till gudh. Apg. 26: 18 (NT 1526). Oloff Skotkonung j Sweriges Land / Tå han thed Hedniske Mörker förnam. / Sände han til Engeland sin Legaat. Prytz OS A 2 a (1620). Om wår siäl kommer bort i thet ewiga mörkret genom synd och ondsko, thet är fasligit. Spegel Pass. 139 (c. 1680). Mörksens förste stiger ned, / Hotande och vred. Ps. 1819, 124: 1. Der .. nådens sol aldrig mer uppgår, der är det yttersta mörkret. Melin Pred. 2: 59 (1847). Mörker i hjertat och mörker i lefvernet bodde då såsom nu i Sveas bygder. Rundgren Minn. 2: 82 (1865, 1883). För själarnas mörker bevara oss, milde Herre Gud! Topelius EvBarn. 194 (1893). GHT 1934, nr 65, s. 9. jfr AVGRUNDS-, AVGUDA-, SYNDA-MÖRKER. särsk.
α) (i bibeln) om person. J woren foordom mörker, men nw ären j liws j herranom. Ef. 5: 8 (NT 1526; ännu i Bib. 1917).
β) (†) i pl. Et nytt ljus upgick (gm reformationen) .., hvilket skingrade de förra mörker. Bælter Cerem. 7 (1760). JGOxenstierna 4: 434 (1815).
Ssgr: (4 f) MÖRKER-FULL. (†) full av oklarhet o. dunkel. Man har gifvit Heraklit .. tillnamnet den Mörkerfulle, i anseende till dunkelheten i hans stil. JournLTh. 1812, nr 158, s. 4. —
-FYLLD, p. adj. (tillf.)
(4 e) -MAN, m. (föga br.) obskurant, mörkman, dunkelman. Bergmann MörkrPartigäng. 19 (1842). Julbok(Diakonist.) 1926, s. 26. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content