publicerad: 1947
NIT ni4t, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
i sht tekn. metallbult varmed man vid nitning fäster två föremål vid varandra; nitnagel; äv. (i fackspr.) koll.: nitnaglar, nitar; äv. i utvidgad anv., t. ex. om träplugg som i ena ändan är försedd med huvud o. i den andra göres tillräckligt tjock gm kilning. HovförtärSthm 1767, s. 3932. Diverse Spik och Nit. BoupptVäxjö 1900. De gamla portarna (till kyrkan) utgjordes av mindre, med ett stort antal nitar sammanhållna stycken av järnplåt. KyrkohÅ 1936, s. 216. — jfr BLÄCK-, HÄFT-, KOPPAR-, STÅL-, TRÄ-NIT m. fl.
Ssgr (i vissa fall äv. anslutna till nita, v.2; i sht tekn.): NIT-AVSTÅND~02 l. ~20. mellan nitarna i ett nitförband (räknat mellan nithålens mittpunkter). Smith (1917). —
-BLÄCK. stycke plåt som sättes kring den ända av en nit som skall stukas. SvTyHlex. (1851). JernkA 1861, s. 153. —
-BRICKA. plåtbricka l. plåt- l. järnring som sättes omkring den ända av en nit som skall stukas; jfr klink-bricka. Fornv. 1913, s. 281. —
-BRODD, se sp. 571. —
-HUVUD. huvud (särsk. sätthuvud) på nit; äv. i utvidgad anv., om liknande huvud på träplugg o. d. TT 1873, s. 242. Key HjälpDSjälv 98 (1917). —
-JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 571). järn använt till nit(ar); järn i form av nit(ar). TT 1891, s. 175. SFS 1916, s. 1079. —
-PRESS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 571). ett slags smidesmaskin för tillvärkning av nitar. 2UB 6: 181 (1904). —
-SKIVA, r. l. f. (numera föga br.) jfr -bläck, -bricka. Spak HbFältartill. 152 (1873). SvH 1: 163 (1903). —
-STANS. stans varmed man vid nitning bearbetar sätthuvud l. sluthuvud av en nit till önskad form. JernkA 1886, s. 446. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content