SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBEFJÄDRAD, p. adj. (mera tillf.) icke försedd med fjäder (l. fjädrar), icke befjädrad. Mellin Nov. 1: 580 (1832, 1865; om hatt). Obefjädrad pil (att skjuta med). 2NF 21: 1 (1914).
OBEFLÄCKAD, förr äv. OBEFLÄCKT, p. adj.
1) om föremål: icke nedfläckad, utan fläckar; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 2; jfr befläcka 1. Obefläckade strumpor. Kellgren (SVS) 6: 23 (1773). (Ett hus) nytt, ljusblått, ännu obefläckadt eller så godt som obefläckadt. Bergman Vi 297 (1912).
2) (numera i sht i högre stil) bildl.: icke befläckad, icke besudlad; ren; i sht i fråga om ngns vandel, heder, rykte o. d.; jfr befläcka 2. Helsingius (1587); möjl. till 1. Dygden består .. vthi it gåt och obefleckat rychte. Gustaf II Adolf 63 (c. 1620). Hennes Dygde-Handel / Ok obefläkkte Wandel. Lucidor (SVS) 406 (c. 1670). Det är dock en triumf att, obefläckad af vanärans smuts, utgå ur olyckans prof. 2SAH 60: 282 (1883). Hålla sig obefläckad av världen. Jak. 1: 27 (Bib. 1917). särsk.
a) om kvinna, i sht mö: icke kränkt (se kränka, v.2 6), okränkt, ren. Linc. (1640; under castus).
b) [efter lat. conceptio immaculata] teol. om avlelse: som icke medför arvsynd hos den avlade livsfrukten; särsk. om jungfru Marias avlelse. (Den romerskkatolska kyrkan) lärer i dogmen om Jungfru Mariæ obefläckade aflelse, att hon är aflad och född utan synd. Norbeck Theol. 48 (1840). Fehrman OrientK 66 (1920).
OBEFOG, n. (Rääf, VDAkt.) l. r. l. f. l. m. (Kling); best. -et. [sannol. bildat till obefogad under inflytande från ofog] (†) förhållandet att sakna skäl l. berättigande; grundlöshet; orättmätighet; otillbörligt l. olämpligt beteende; äv. i uttr. med obefog, utan skäl. Rääf Ydre 3: 219 (i handl. fr. 1677; om beteende). Det sker med obefog. Pfeif DeHabitu 267 (1713). Sedan som nu .. (svartsjukans) obefog är lagd för en dag, .. fordrar billigheten at (osv.). Kling Spect. Tt 4 a (1735). VDAkt. 1781, nr 588.
OBEFOGA, v. [jfr obefogad, ävensom befoga, v.2] (†) förklara besittningen av (ngt) orättmätig l. obefogad (se d. o. 3). Johansson Noraskog 3: 406 (i handl. fr. 1684).
OBEFOGAD, p. adj.
1) motsv. befogad 1: som icke har laglig rätt, icke berättigad, oberättigad; obehörig; numera bl. i uttr. obefogad att göra ngt o. d. Betygandes .. Hennes M:tt (dvs. drottning Kristina) aldeles wara obefogat til någon rätt på detta Rijket. Stiernman Riksd. 1381 (1660). Han koxar sig omkring, om ej .. någon obefogad vaktmästare vil mottaga drickspenningar; ty den rätte giör det aldrig. Dalin Arg. 2: 240 (1734, 1754). Hon .. såg sig om, liksom fruktande, att någon obefogad skulle höra hennes hemligheter. Almqvist Går an 51 (1839). De svenske fullmäktige (borde) förklara sig obefogade att göra ett sådant medgifvande. 3SAH 3: 358 (1888). Östergren (1933).
2) (†) motsv. befogad 2: som icke har (grundad) anledning l. (giltigt) skäl; utan anledning, utan skäl. PH 7: 4869 (1759). Lähnsmannen, som obefogad oroat mig och brackt mig på besvär, tidsspillan och kostnad. VDAkt. 1781, nr 589.
3) motsv. befogad 3, om sak: icke befogad, oberättigad, orättmätig; grundlös. 2SthmTb. 4: 464 (1573). Obefogade Klagomål. PH 2: 1157 (1734). Petri Ouchterlony 348 (1924).
OBEFOGENHET3~0102 l. 3~0200 (obefo´genhet Weste). [jfr obefogad] (i skriftspr.)
1) motsv. obefogad 1: förhållandet att icke ha (laglig) rätt; obehörighet. Nordforss (1805). Statens obefogenhet att veta namnen på barnens fäder. Atterbom Minnest. 2: 192 (1853). särsk. (†) konkretare: obehörigt l. oberättigat l. rättsstridigt handlingssätt. (Att) i tächtens sådan hanss obefogenheet som är emot kyrckioordningen wederbörligen afstrafa. VDAkt. 1689, nr 1275. HdlÅgerupArk. 1723.
2) motsv. obefogad 3: förhållandet att icke vara befogad; grundlöshet. Dalin (1853). De .. bevis, hvarigenom .. (svaranden) med lätthet kunnat ådagalägga obefogenheten af vederpartens talan. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 17, s. 8.
OBEFOLKAD, p. adj. obebodd. Schultze Ordb. 1292 (c. 1755). De obefolkade bygdernas kolonisation. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 238 (1859).
OBEFORDRAD, p. adj. icke befordrad (till ordinarie l. högre befattning). Schultze Ordb. 1274 (c. 1755). Strindberg NRik. 42 (1882).
OBEFRAKTAD, p. adj. (i fackspr., i sht sjöt.) om transportmedel, i sht fartyg: icke befraktad (se befrakta 1). Schultze Ordb. 1316 (c. 1755).
OBEFRUKTAD, p. adj. icke befruktad.
a) om individ av honkön. Murberg FörslSAOB (1791).
b) om ägg o. d. Boheman ÅrsbVetA 1855 56, s. 4.
c) (i vitter stil) bildl.; jfr befrukta, v.1 4. SvLittFT 1836, sp. 372.
OBEFRYNDAD, p. adj. icke befryndad, obesläktad.
a) motsv. befryndad 2 b α, i fråga om svågerlag o. d. Linc. (1640).
b) motsv. befryndad 2 b β, i fråga om nationell frändskap. Holmberg Nordb. 480 (1854).
c) bildl., motsv. befryndad 3 a, b, i fråga om själsfrändskap o. d. Oterdahl Borgarh. 338 (1913; i fråga om lynnesdrag).
OBEFRÅGAD, p. adj. (†)
1) icke tillfrågad l. utfrågad. Obefrågadt vittne. Murberg FörslSAOB (1791). Arnell Scott Sjöfr. 28 (1829).
2) icke rådfrågad; i sht i uttr. göra ngt ngn obefrågad, göra ngt utan att ha rådfrågat ngn. BraheBrevväxl. II. 1: 54 (1649). VDAkt. 1760, nr 176. Murberg FörslSAOB (1791).
OBEFRÖAD l. OBEFRÖDAD, p. adj. (†) obefruktad; jfr befröa, v.1
b) = obefruktad b. Obefröade Silkesmask-ägg. VetAH 1773, s. 287. Nilsson Fauna II. 2. 1: 53 (1828).
OBEFÄNGD, p. adj. (†)
1) icke pestsmittad; icke pestsjuk; jfr befänga 1 a α slutet. Carolstadius Pest. C 2 a (1620). Stiernman Com. 3: 298 (1664).
2) icke vansinnig; icke ”tokig” l. ”galen”; klok; jfr befängd 2, 3 a. Porthan BrSamt. 1: 208 (1796). Livijn 1: 361 (1824).
OBEFÄST, äv. OBEFÄSTAD, p. adj.
1) icke tryggad gm försvarsvärk mot fientliga anfall, icke befäst (se d. o. 2), öppen. Linc. (1640). Almquist VärldH 9: 322 (1934).
2) (i högre stil) oeg. l. bildl., motsv. befäst 3: icke fast, icke tryggad; icke säker, osäker, oviss; om person, ngns sinne o. d.: icke ståndaktig, vacklande. Adlerbeth Ov. 140 (1818). Hvilken orolig, otrygg besittning af en vansklig, alltid obefästad lycka. Wallin 2Pred. 3: 45 (1824). De locka till sig obefästa själar. 2Petr. 2: 14 (Bib. 1917). (Under en tid) vacklade många obefästa sinnen (inför den politiska propagandan). SvD(B) 1947, nr 4, s. 4.
OBEGAGNAD, p. adj. icke begagnad, oanvänd. Hammarsköld SvVitt. 2: 8 (1819).
OBEGAGNELIG, p. adj. (numera knappast br.) oanvändbar. Lundequist Landtbr. 33 (1845). Östergren (1933).
OBEGIVEN, p. adj. [fsv. obegiven (Tideb. 22)] (†) ogift; jfr begiven I. Phrygius MRosengren D 3 a (1608). ÅngermDomb. 1646, fol. 12.
OBEGRAVEN l. OBEGRAVD, i Finl. äv. OBEGRAVAD, p. adj. om lik: icke begraven; jfr begrava II 1. 2Mack. 5: 10 (Bib. 1541). Genom lysning hafva sockneboarne erhindrats, at icke hålla liken länge obegrafvade. UrFinlH IX (1789). Lagerlöf HomOd. 128 (1908).
OBEGREPP, n. [sannol. efter t. unbegriff] (†)
1) bristande l. otillräckligt l. felaktigt begrepp (om ngt); frånvaro av begrepp (om ngt); jfr begrepp 5. Thorild Straffs. 4 (1784). De obegrep, som följa af oriktiga och osammanhängande uttryck. HFinSkolvH 2: 520 (1805). (Oversättningen röjer) det fullständigaste obegrepp om originalets prosodi. Atterbom Siare 4: 141 (1847).
2) oförmåga att begripa; äv. i uttr. obegrepp om ngt, oförmåga att begripa ngt; jfr begrepp 8. Förvånande obegrepp, som icke märker, att Poesien är en lek. SvLitTidn. 1821, sp. 50. Atterbom Minnest. 2: 198 (1853: om).
OBEGRIPANDE, n. (tillf.) oförmåga att begripa (se d. o. 7). Kræmer ResÖst. 69 (1913).
OBEGRIPANDE, p. adj. (tillf.) som icke begriper ngt, oförstående; jfr begripa 7. Högberg Frib. 57 (1910).
OBEGRIPELIG(EN), se obegriplig (avledn.). —
OBEGRIPEN, p. adj. (numera mindre br.) icke begripen (se begripa 7), oförstådd. Linc. (1640; under incomprehensus). Wulff SvRim 39 (1898).
Spoiler title
Spoiler content