publicerad: 1947
NOCK nok4, äv. NOCKE nok3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. (numera i sht i bet. 6, 7) NOCKA nok3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(nock (-å-, -ch, -kk) 1548 osv. nocka (-å-) 1541 osv. nocke (-å-) 1840—1904. nucker, pl. 1563. nåk 1730—1771)
Etymologi
[sv. dial. nock, nocke, nocka, krok på vingen av en spinnrock, viss mängd spunnet lin, inskärning i timmer, skåra, dan. o. nor. nok l. nokke, nyisl. hnokki, nt. nokk, holl. nok, eng. nock; sannol. med grundbet. ”ngt böjt, hake, böjning” o. samhörigt med NUCKA, sbst. — Jfr NYCKA, sbst.]
1) (förr) liten krok l. skåra i övre ändan av en slända vari garnet löpte; ngn gg äv. allmännare, om den övre ändan av en slända. Bureus Suml. 59 (c. 1600). En teen medh Nock. Messenius Sign. 45 (1612). Wistrand NordMAllmog. 43 (1909; om krok). SvKulturb. 9—10: 112 (1931; om sländans övre ända).
2) (i sht förr) om var särskild av de krokar på en spinnrocks vinge vari garnet löper. Lenngren (SVS) 1: 21 (1775). Flytta .. trådändan på en annan nocka. Murberg FörslSAOB (1793). UB 6: 370 (1874). — särsk. om den mängd garn som spinnes på en gång, innan tråden flyttas till en annan nock. Spinna en nocka. Murberg FörslSAOB (1793).
3) tekn. vart särskilt av de stift (av härdat stål) med vilka valsarna o. cylindern i en kardmaskin äro försedda, kardstift; äv. koll., om hela samlingen av dylika stift på en vals l. cylinder. Carlström Spinnm. 43 (1832). 2NF 13: 923 (1910; koll.). — jfr KARD-NOCK.
5) (numera bl. bygdemålsfärgat) fals l. inskärning l. urtagning i bjälke (för dennas hopfogande med en annan) o. d.; äv. om mot dylik fals svarande tapp. 2Mos. 26: 17 (Bib. 1541; om tapp). Så höggs en nacke eller nock, att .. (”hångbräderna”) skulle tränga in i hvar andra för att falla så tätt som möjligt. Stolt Minn. 11 (1879). Att skära en nock. Suneson GGrund 191 (1926).
6) i en vävnad (i sht rya) l. i stickat plagg på visst sätt (i mönster) inknutna (ylle)trådar (anbragta i form av öglor som uppklippas) avsedda att göra vävnaden (osv.) varmare; förr äv. om den uppruggade ytan på hattar o. d.: lugg (se LUGG, sbst.1 b); i sht koll. (i formen nock) l. i pl. (i formen nockor, förr äv. nockar): noppor. Bondehatt(er) m(ed) nock 2 dussin. TullbSthm 26/8 1583. (Hattmakaren) må .. göra (som mästerstycke bl. a.) .. en myssa med nock ut och innan. Ambrosiani SvSkråämb. 61 (i handl. fr. 1622). Ryia medh Lång Nåch. BoupptSthm 20/2 1655. Rya med Nockor. Därs. 25/2 1674. Nockorna äro så glesa, att de ej göra någon värma. Murberg FörslSAOB (1793). I halvflossan täckes ej hela bottenväven av nock, utan denna bildar en upphöjd ornering på en slät ripsvävnad. 3NF 7: 619 (1927). Sylwan Ryor 70 (1934). — jfr RYE-NOCK.
7) (nocka) [möjl. utgående från blommornas likhet med nockorna i en vävnad (se 6)] bot. om växt med luddiga blommor; särsk. om växter av släktena Cineraria Lin. (Senecio DC.) o. Filago Tourn.; äv. ss. namn på dessa släkten; luddört, ullört; jfr NOPPA, sbst.3 Fries BotUtfl. 3: 214 (1864; om Filago montana Lin.). Gosselman BlekFl. 144 (1865; om släktet Cineraria). SvUppslB 24: 490 (1935; om Cineraria palustris Lin.). — jfr KÄRR-NOCKA. — särsk. oeg., om humleskott; i ssgn HUMLE-NOCKE.
8) byggn. översta delen av ett (sadel)tak, takås; förr äv. om kroppås. Palmstedt Res. 103 (c. 1780; om kroppås). IT 1791, nr 2, s. 3. Skorsten, som står invid grannes brandmur, skall ovilkorligen öfverstiga nocken på den sednare. SFS 1842, nr 44, s. 29. Nockar täckas i regel med nocktegel. Bildmark Entrepr. 182 (1921). — jfr GAVEL-, TAK-NOCK.
9) tekn. på handspel l. vinsch: den yttersta (på visst sätt utformade o. vid spelets resp. vinschens användning roterande) ändan, på vilken linan (trossen, löparen o. d.) vindas upp. Två .. handspel med dubbla nockar för 3 tons lyftkraft. TLev. 1907, nr 6, s. 3. Person, som avdelas .. för att passa göling å vinschtrumma eller nock, skall (osv.). SFS 1937, s. 1738. — jfr VINSCH-NOCK.
10) [efter t. nocken, pl.] (†) kok. i pl., om ett slags klimpar (se KLIMP, sbst.1 e α). Sjöberg Singstock 165 (1832).
11) [efter motsv. anv. i holl.] sjöt. om den yttersta ändan av ett horisontellt l. snett placerat rundhult (rå, gaffel, bom). Rajalin Skiepzb. 151 (1730). VFl. 1918, s. 31. — jfr BABORDS-, BOM-, GAFFEL-, JAGARBOMS-, KLYVARBOMS-, LOVVARTS-, LÄ-, RÅ-, SPIR-NOCK m. fl.
12) i utvidgad anv. av 11.
a) sjöt. om hörn av segel.
β) om övre hörn av gaffelsegel. Yttre nocken, om det övre akterliga hörnet. Inre nocken, om det övre förliga hörnet. 2UB 9: 600 (1906).
13) [efter motsv. anv. i eng.] sport. på bågpil: i pilskaftets bakre del anbragt förstärkning (av horn l., numera, av fiber) försedd med skåra för bågsträngen. TIdr. 1882, s. 109. 2NF 21: 870 (1914). — jfr PIL-NOCK.
14) (numera knappast br.) i uttr. ha ngt l. litet på l. i nocken l. vara l. bli (förr äv. få l. ha) på nocken, vara resp. bli (något) berusad. Jag säljer klockan / .. Har jag på nockan, / Stor sak i tidens gång. Dalin Vitt. 6: 19 (c. 1753). Jo då blef Han arg, och som Han dessutan hade litet på nåcken, så gaf Han mig en örfil. Stagnell Risbast. A 4 b (1755). Om jag .. får på nockan. Dalin Vitt. 6: 308 (1761). Hafva något på nockan. Ihre (1769). Vara på nocken. Lindfors (1824). Han har litet i nocken. Ahlman (1872). Inte blir man väl på nocken, för att man tömmer en butelj. PT 1910, nr 211 A, s. 3.
(11) -BÄNDSEL. sjöt. bändsel varmed ett segel sträckes o. fastgöres till en nock. Rosenfeldt Tourville 69 (1698). —
(11) -GÅRDING. sjöt. i ett stående lik fastgjort tåg som löper genom ett block ett stycke in på rån (o. varmed seglet halas upp, då det skall bärgas). Rosenfeldt Tourville 5 (1698).
(6) -HATT. (nock- 1583. nocke- 1583) (†) hatt med nockor l. med uppruggad yta. TullbSthm 26/8 1583. —
(8) -JÄRN. tekn. järn (se d. o. 5) för fasthållande av ledningstråd (till telefon, åskledare o. d.) på taknock. Nyström Telef. 143 (1885). KatalInstallAsea 1931, s. 211. —
(11) -KLAMP, r. l. m., förr äv. -KLAMPA, r. l. f. (i sht förr) sjöt. träkloss på en rå- l. gaffelnock, avsedd att hindra nockbändseln att glida; jfr klamp, sbst.1 1 a. Röding 1: 849 (1794). —
(11) -KNAP. (i sht förr) sjöt. = -klamp; jfr knap, sbst.1 2. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 103 (1796). —
(12 a) -LAPP, r. l. m. segelsöm., sjöt. förstärkning i ett segels nockar; jfr lapp, sbst.3 1 a. Rajalin Skiepzb. 190 (1730). —
(11) -LÖDDRA, r. l. f., l. -LÖDRA l. -LÖDDER. sjöt. löddra vari en nockbändsel är fäst. Rajalin Skiepzb. 238 (1730). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(11) -PÄRT. sjöt. tågbukt under en rånock att stödja fötterna mot (vid arbete på rånocken). Dalman 39 (1765). —
-RING.
2) sjöt. till 11: kring nocken trädd järnring vari öglor för brassar, toppläntor m. m. finnas. Witt Skeppsb. 257 (1863). —
(6) -RYA, r. l. f. (nock- 1673 osv. nocke- 1674) textil. rya med nockor, nockad rya. BoupptSthm 28/8 1673. —
(8) -RÄCKE l. -RÄCK. (i fackspr.) järnställning anbragt på branta tak i jämnhöjd med nocken o. avsedd till fäste för säkerhetslinor. Bildmark Entrepr. 172 (1921). —
(12 a) -SEJSING. sjöt. beslagssejsing för fastgöring av nocken på ett segel. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). —
(11) -TALJA. (nock- 1730 osv. nocke- 1730) sjöt. hisstyg fäst på nockarna av stor- o. fockrårna. Rajalin Skiepzb. 217 (1730).
(8) -TEGEL. byggn. tegel av viss form, avsett att läggas på taknockar; stundom särsk. om tegel avsett att läggas på nockarnas ändar. Bildmark Entrepr. 182 (1921).
B (†): NOCKE-HATT, -RYA, -TALJA, se A.
Avledn.: NOCKA, v.2, se d. o. —
NOCKIG, adj., förr äv. NOCKOT, adj. (-et 1613. -ig 1753 osv. -ot 1659—1739) särsk. (i fackspr.) till 6, om tyg: försedd med nockor, nockad; äv.: uppruggad, luddig. KlädkamRSthm 1613 A, s. 7 a. 1 Nockot Sparlakan. BoupptSthm 21/3 1681. Nockigt tyg. Murberg FörslSAOB (1793). Nockiga täcken. Därs.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content