SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RAVIN ravi4n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. ravin; av fr. ravin, m., uttorkad flodbädd, hålväg, ravin, till raviner, om vatten: urholka, till ravine, f., bärgfors, rägnbäck, uttorkad flodbädd, av lat. rapina, våldsamt bortförande, rofferi, till rapere (se RAPTUS). — Jfr RAVAGE]
tämligen långsträckt o. vanl. djup (ofta gm erosion bildad) sänka med branta sidor o. ofta vattenfylld l. vattensjuk l. stenig botten; smal klyfta l. klyftdal (med vattendrag), kanjon; jfr HÅL-VÄG, SKÖL-GÅNG. Pfeiffer (1837). Hildebrandsson Buchan 69 (1874). Ekan (sköt) in i ravinen mellan de svarta klipporna. Strindberg Hafsb. 122 (1890). En jämn slätt, genomfårad af .. raviner, hvilka under vår och höst fyllas af smutsiga bäckar. Torpson Eur. 2: 208 (1896). Ymer 1940, s. 100. — jfr BÄCK-RAVIN. — särsk. (mera tillf.) om stup (som bildar en ravinvägg). En .. borg uppe på ravinens krön. Torpson Eur. 1: 279 (1895). Strindberg TrOtr. 4: 179 (1897).
Ssgr: RAVIN-ARTAD, p. adj. Fennia XII. 5: 37 (1896). —
-BOTTEN. Bergman Kamtch. 362 (1923). —
-BRANT, r. Utglidande partier av grässvålen överst på ravinbranten. FoFl. 1952, s. 66. —
-BÄCK, r. bäck i ravin. Lundkvist Spegel 27 (1953). —
-DAL. Djupa, smala ravindalar. Ymer 1942, 3—4: 28. —
-SIDA. Bergman Kamtch. 346 (1923). —
-SYSTEM. (med prägel av fackspr.) sammanfattningen av ett antal (på samma sätt bildade l. intill varandra liggande) raviner. Flodström Naturförh. 137 (1918). —
-TERRÄNG. FörslFälttjRegl. 1928, 2: 111. —
-VÄGG. Andersson KinPingv. 396 (1933).
Spoiler title
Spoiler content